Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Dela
Maria Sten

Skribent: Maria Sten

Präst som arbetar som sakkunnig för frågor som rör vuxna i kyrkan och kultur. Jag har tidigare arbetat bland studerande. Frågan om hur kyrkan bemöter och möter sina vuxna medlemmar är viktig för mig. Hur kan vuxnas kunnande och erfarenheter få synlighet och hur kan vuxna känna sig tagna på allvar i kyrkan? Jag vill blogga om olika synvinklar på vuxenlivet och om teman som rör kyrkans röst i kulturen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *