Är den lutherska kyrkan döende?

Tillsammans med LVF:s president Musa Filibus och hans fru, pastor Ruth Filibus

Sam Nujoma-stadion i Windhoek, Namibia, vibrerar av liv, färger och sång. Över tiotusen lekmän, präster och biskopar från södra Afrika och från hela den globala lutherska familjen är samlade för att komma ihåg femhundra år av reformation. Mellan Wittenberg till Windhoek har reformationen under ett halvt årtusende vuxit till en global medborgare. Luther skulle denna dag speciellt ha glatt sig över sången, som med folkliga tongångar från olika håll av världen förkunnar Kristus.

För oss i Finska Missionssällskapets arbete har festligheterna en alldeles speciell emotionell klang. År 2018 har det gått 150 år sedan de första missionärerna sändes ut från Helsingfors. Deras, och de senare utsändas, arbete möjliggjordes av oräkneliga små gåvor, givna av vanliga och ofta fattiga församlingsmedlemmar i Finland. Under årtionden har tonvis med sockor och tröjor stickats och dukar sytts i kärlek till vår nästa i fjärran. Detta gjorde det möjligt för det glada budskapet om Kristus att delas i ord och i handling. I Namibia växte församlingar. Man praktiserade diakoni, man utvecklade utbildningsväsendet och byggde upp hälsovården. I Namibia glömmer man inte att allt detta utgjorde en god grund för kampen för självständigheten, som blev verklighet 1990.

Festgudstjänsten på Sam Nujoma-stadion påminner om att världen förändras. Lika lite som vi kunde de första missionärerna förstå bredden och djupet och vidden av det goda budskapet. Berättelserna från Bibeln, som för oss främst handlar om skuld och förlåtelse, har visat sig ha oanade dimensioner av befrielse från rädsla, skam, och marginalisering. Evangeliet har fört med sig försoning och upprättelse mellan grupper som dehumaniserat varandra och förvägrat varandra mänskligt värde. Vittnesbörden från de olika kontinenterna är överraskande, utmanande och inspirerande.

Josiah Kibira, den första afrikanska presidenten för Lutherska Världsförbundet sade: ”Det finns ingen kyrka som är så fattig att den inte har något att dela med sig av. Det finns ingen kyrka som är så rik att den inte har något att ta emot.” Budskapet från de lutherska kyrkorna handlar om vår gemensamma kallelse att vittna om Kristus i ord och i handling i en värld fylld av syndens konsekvenser, såsom girighet, marginalisering, korruption, förtryck, könsrelaterat våld och utarmning av skapelsen. Riktningen går inte från norr till söder, eller från fattig till rik. Vi behöver alla lära oss att både ge och ta emot av Guds rika och mångsidiga gåvor och på det sättet vara ett tecken för Guds rike.

I Finland söker många församlingar nya former för att delta i missionsarbetet. Vår livsrytm är annorlunda nu än för några årtionden sedan. Basarer och auktioner fungerar inte mera på många ställen. Jag känner mig ändå genuint harmsen när jag hör nedlåtande uttalanden om syföreningstanter (och farbröder). Festgudstjänsten i Windhoek är en tackgudstjänst för den glädje, rättvisa och fred som ert arbete resulterat i globalt. Jag hade unnat varenda en av er som arbetar för missionen att vara med. Genom det arbete ni gjort och den information ni delat om livet i Afrika och Asien har ni förändrat och revolutionerat världen, en socka i taget.

Jubileet stärker mig i min tro på kyrkans livskraft. Under vår kyrkas kyrkomötes vårsession talade vi om kyrkans framtida strukturer. Trots att KCSA:s direktor på sitt typiskt tillspetsade sätt signalerar att besluten medför ovälkommet arbete är jag optimistisk gällande effekterna av framtidsbetänkandets klämmar om ungas plats i kyrkan, bättre utnyttjande av de resurser som finns i bl.a.  missionsorganisationerna, och minskade församlingsavgifter till kyrkostyrelsen. I våra församlingar finns trots allt ett stort engagemang för delande av det goda budskapet, för diakoni och för påverkan mot orättvisor. Det gäller för oss att fortsätta att skapa goda strukturer för detta i vår kyrka.

Finlands kyrka och dess församlingar har också i framtiden en viktig plats i den globala gemenskap som samlades i Windhoek och gladde sig över 500 år av reformation. Utmaningarna är enorma. Som lokala kyrkor är vi beroende av varandra i förverkligandet av kallelsen att döpa och lära att hålla det Kristus lärt och demonstrerat för oss.

Dela
Rolf Steffansson

Författare: Rolf Steffansson

Präst, missionär, utrikesdirektör, kyrkomötesombud. För mig är kyrkan ett redskap i Guds mission, som handlar om ett glädjebud för de fattiga, befrielse för de fångna och syn för de blinda. De här frågorna plus annat som berör vårt internationella och globala ansvar kommer jag att behandla i mina inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *