Paris-avtal, FN-tal och vi vanliga kyrkliga

Den senaste veckan höll en och annan president tal i FN. En del tal fick mycken publicering, vissa noterades inte desto mer. Att Donald Trump höll tal och talade om raketgubbar, eller vad det nu var, vet de flesta som läser tidningar eller följer med social media. Vår egen presidents tal uppmärksammades av naturliga skäl åtminstone i finländsk media.  En president som höll tal var Gambias nyvalde Adama Barrow. Någon notis om hans tal har jag inte sett i västerländsk media, men hans medborgare har stolta länkat hans tal på bland annat Facebook. ”Vår kloka man har talat”, ”vår president är en ödmjuk och vis man” jublar de unga gambierna.  Jag läste hans tal och är benägen att hålla med dem i uttalandet om att han är klok. En del av talet berör oss ända i Finland. Berör vårt land och vår kyrka med tanke på invandringen till Europa och till oss.

En del av talet inleddes med orden, Vi kämpar för att Gambia skall vara ett land våra barn och vår ungdom kan vara stolta över. Sen fortsätter han med att påpeka att Paris-avtalet är ytterst relevant för ett land som hans, då klimatförändringar har mycket konkret betydelse i den situation landet befinner sig i. Då landets produktivitet minskar, vattenbristen intensifieras sätts det press på ungdomen. Familjerna vill sända dem till Europa med hopp om att de hittar inkomstmöjligheter för att kunna lätta på försörjningsbördan. Detta är den sorgliga förklaringen till varför mången ung gambier har tvingats resa till Europa. En resa som är riskfylld, många drunknar i havets höga vågor och når aldrig sin destination. Sahara-öknens sand tar många liv. De som klarar sig fram till destinationen är ofta missförstådda, och kallas för ekonomiska flyktingar och sänds tomhänta hem. Den frustration och känsla av tomhet som dessa unga hamnar i är en bra grogrund för människosmugglare och extremister som vill rekrytera folk till kriminell verksamhet. Unga människor förtjänar inte att uppleva detta. De förtjänar en chans att trivas och uppleva framgång och framtidstro i sitt hemland. Så långt president-talet.

När jag läst talet så långt tog jag en paus och tänkte på vad Barrow sagt. Ofta läser vi och hör, med en aning av förakt i tonfallet, om ekonomiska flyktingar. De skall genast ut från vårt land. Vi har nog med våra egna fattiga. I president-talet lyfts fram att vi alla är medansvariga för de ungas farliga resor i jakten på ett drägligare liv. Vilken hopplöshet när regnen inte kommer, skörden uteblir. Då vet familjefadern att skolavgifterna blir obetalda. Det betyder att barnen helt kallt stängs ut från skolan. Blir någon sjuk finns inte pengar till medicin. Barn och vuxna kan dö i infektioner som kunde botas med en antibiotikakur, men finns det inte pengar så är räddningen utom räckhåll.

För oss är det så lätt att tänka, de borde hållas i eget land och hjälpa till där. Inte komma hit och leva på vårt välstånd. Det är inhumant att tänka så. Och okristet i allra högsta grad. Vi har svårt att tänka oss in helt konkret i situationen där det inte finns minsta resurs, där framtiden inte på något sätt ser lättare ut. Ofta tänker jag på vad det står i Predikaren om att ”sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka”.  Vilken vishet redan på gamla testamentets tid. Och det där med att dela med sig som Jesus talade om för länge sen. Det gäller ju ännu.

Jag är glad att Kyrkan värnar om miljön. Glad att man i missionsarbete lyfter fram vikten av att ta hand om miljön. Natur och miljö är Guds skapelse, som finns till för oss alla på jorden. Det kan inte vara så att bara en liten del av befolkningen skall få njuta av jordens håvor, medan största delen inte får del av allt det goda jorden kunde ge. Mitt sätt att leva här i Österbotten påverkar hur ungas liv i Afrika utvecklas. Det kan till och med påverka hur många som ger sig ut på farliga resor för att söka en bättre framtid för sig och en ofta stor familj.

Att kallt stänga gränsen för unga män som kommer för att söka bättre livsförutsättningar är hjärtlöst. Hur många familjer sätter inte sitt (sista)hopp till dessa unga. Äntligen skall de få någon utväg ur den hopplösa fattigdomen. Det är stora pengar som rör sig mellan kontinenterna när de som klarat sig i Europas byråkratiska djungel och hittat en plats och ett arbete någonstans, ”diasporan” som de kallas, sänder hem pengar från Europa till t.ex Afrika.

Vi som fått lära känna Kyrkans Herre och Hans ord om att dela med oss och saligheten med att giva har en uppgift att inte tyst läsa och höra om alla orättvisor som invandrare hamnar ut för. På samma gång skall vi naturligtvis inte vara naiva, men ibland kan det vara bra att komma ihåg att den enskilde har en mamma och en pappa, en familj som kanske sänt iväg honom som ett sista hopp om hjälp. Vi kan och vi får hjälpa. Med glädje i hjärtat läser jag ofta om församlingar, syföreningar, enskilda, som ställer upp för sina utsatta medmänniskor. Det är inte så hopplöst i vårt land som man kunde tro. Det är bara det att det hörs mest om det negativa. Vi kan hjälpas åt att lyfta fram det positiva som görs i kyrka och samhälle och försöka överrösta de högljudda negativa rösterna.

Påsktraditioner i syd och nord

 

 

-Hur skall min påsk bli i år då min kristna granne flyttat, klagade en muslim i Senegal inför påskhögtiden. Orsaken till hans fråga var inte så mycket själva påskens budskap, som det faktum att de kristna i Senegal tillreder en rätt som kallas Ngalakh (utläses ngalah), och den delar de ut till sina vänner, både muslimska och kristna, börjandes på långfredag. Nu skulle han bli utan läckerheten, då det bara fanns muslimer i hans grannskap.

 

Rätten ser inte speciellt aptitretande ut. Den är gjord på hirs, jordnötter, apbrödsträdet frukt och kan piffas upp med banan och ananas och lite apelsin-essens. Ända sedan min första påsk i Senegal på 1980-talet har jag fascinerats dels av själva rätten, men lika mycket över traditionen att dela med sig av den till speciellt de muslimska vännerna. Senegaleserna älskar den, kristen som muslim.

 

Varje påsk tänker jag att någon etnolog borde forska i senegalesisk ngalakh och finländsk memma. De påminner om varandra, även om den ena är gjord på hirs, den andra på råg eller malt. Det måste finnas någon liknande tanke bakom de två påskdelikatesserna. Ibland fantiserar jag att någon finländsk sjöman på 1800-talet var i Senegal under påsken, fick hemlängtan och drömde om memma. Kanske han kunde beskriva vad han längtade efter och någon kvinna i en serere-by fick idén att göra något liknande på hirs. Eller var det en senegales som kommit upp till kalla norden en påsk på samma 1800-tal, fick hemlängtan och drömde om ngalakh och fick tag på memma.

Något i konsistensen, något i innehållet (säd från fosterjorden) och något i det sträva utseendet förenar dessa påskrätter. Är det människans längtan att höra ihop med naturen i vårtider som gett upphov till dem? Är det något med påskens innehåll?

Jag fascineras av den uppgift ngalakh-rätten har. Den uppgiften är så mycket mer än att påminna om memma. Då kvinnorna lagat sina modiga litrar, ofta 10, 20 eller 30 liter av läckerheten, börjar man dela ut flaskor och skålar med ngalakh till grannar, vänner och framför allt till sina muslimska vänner. Förberedelserna börjar senast i början av stilla veckan. Hirs skall inhandlas och malas, jordnötterna likaså. Apbrödsträdets något sura frukt söks på torget, långt innan påsken för att få god kvalitet. Är man lite rikare köper man ananaskonserver och bananer och blandar i röran. Alla har sina egna små knep för att få fram den egna smaken på sin ngalakh.

Det är något högtidligt, nästan heligt, då kvinnorna kommer med sina flaskor eller skålar med sin version av påskens delikatess. Jag anar något av hemligheten i att dela brödet.

En långfredag kväll för några år sen gick jag tillsammans med min man i vårt hemkvarter i huvudstaden Dakar med ngalakh på brickan. Vi bodde i ett ganska välbärgat kvarter, på gatorna framför husen satt vakter. De samlades på källarna vid något hus, diskuterade, skrattade och åt tillsammans innan nattens tystnad tog över och de vakade över husen de hade på sitt ansvar.

Vi väntade tills efter kvällsbönens sista utrop från moskén var över då vissa av vakterna deltog i bönen. Sen gick vi runt och bjöd på ngalakh, småpratade och gick vidare till nästa. Följande morgon när i vaknade fanns skålar och flaskor snyggt uppställda utanför vår dörr på tredje våningen. Vår egen husvakt hade noggrant gått samma runda och samlat ihop kärlen. Allt kom tillbaka.

Jag längtar varje långfredag till denna ritual. Det är magiskt att gå och dela ut ngalakh, de kristnas påskgåva till muslimska vänner, i den sammetsmjuka ljumma afrikanska natten. Det är mera än magiskt, det är förunderligt, det är heligt, svårt att förklara konkret vad det innebär, men i den lätt anskrämliga rätten finns något djupt andligt.

Påsken i Senegal har gett mig också andra upplevelser. Att vakna tidigt på påskmorgonen när någon kristen vän på väg hem från kyrkans påskfirande under påsknatten och högt ropar ”Kristus är uppstånden” är också speciellt. Vissa gånger på morgonnatten var det inte alltid en njutning att vakna till detta glädjebudskap, men tänk att man i ett land där största delen är muslimer kan ropa tidigt på morgonnatten ”Kristus är uppstånden”!

 

Skärtorsdag, långfredag, påskafton och påskdag. Underbara dagar, fyllda med gamla traditioner som fyller vårt inre liv med andlig föda.

Underbara dagar med gamla traditioner som fyller oss också med traditionella rätter, både i nord och i syd. Kalla ljusa vårkvällar som påminner om att Livet återvänder.

Påskens under och mysterium blir större ju äldre jag blir. Även om jag inte kan förstå det riktigt helt och fullt.

 

Trådar i kyrkväven

För en vecka sedan höll världen andan, Amerika fick sin nya president. Om man då höll andan, kanske man satt sitt kaffe i vrångstrupen nu, men det är en annan sak. Samtidigt var det presidentskifte i det lilla, fattiga landet Gambia i Väst-Afrika. Eller borde ha varit presidentskifte, är väl mera rätt att säga. Den besegrade presidenten ville inte stiga åt sidan, hans folk flydde i många tio tusental till bland annat grannlandet Senegal. Också han som vann valet befann, och befinner sig ännu, i Senegal. Man befarade, och befarar,  våldsamheter då det talas om mycket vapen som kommit in i landet och om krigare som varken talar engelska eller woloff, som är landets språk.

Mitt i all det kaos som Gambia befinner sig i finns en liten luthersk kyrka som gång på gång gör att jag med förundran tänker på hur Ordet om Guds nåd och frälsning går ut överallt, på de mest förunderliga sätt.

Jag tänker ofta tanken att ett nät vävs över vår värld. Ett nät som gör att vi mer och mer hör ihop. Jag kan se de vackra trådarna för min inre syn, då jag börjar tänka tanken. Han som väver är vår Herre, och han använder de allra vackraste trådar. Trådarna går från norr till söder, från öster till väster, söder till norr. De korsar varann ofta, vilket gör mönstret så fascinerande.

Jag har besökt den lutherska kyrkan i Gambia för något år sedan  då jag arbetade som missionär i Senegal via Finska Missionssällskapet. Gambia ligger 150 km från den senegalesiska lutherska kyrkans centralort Fatick. Resan tog sina modiga 14 timmar.

I staden Brikama finns det kyrkor i varje kvarter. Alla riktningar har sin kyrka, så kyrkor var och är det inte brist på i det muslimska landet. Utomlandsboende gambier kom för många år sedan i kontakt med den lutherska grenen av den världsvida Kyrkan. De ville förmedla det de upplevt till sitt hemland och fick till stånd en luthersk liten församling, tog kontakt med Kyrkornas Världsråd och den lutherska kyrkan i Senegal. Under många år var församlingen i Gambia en satellitförsamling till den senegalesiska lutherska kyrkan. Man kom fram till att man så fort som möjligt skall utbilda egna präster. Fördomsfritt sände de ett par, man och hustru, till Makumira prästseminarium i Tanzania.  Det är här som trådarna i väven börjar nudda oss i svensk-Finland. Som lärare hade de bland annat emeritus biskop Erik Vikström. Då paret blev prästvigda assisterade en finlandssvensk präst. När jag besökte kyrkan upplevde jag genuin samhörighet med den ansvarige pastorn.  Vi hade gemensamma goda vänner, trots att vi inte hade  träffats tidigare.

Nu, i det politiska kaos som råder i Gambia, arbetar kyrkan för fred och försoning. För att manifestera freden har kyrkan idag börjat bygga en kyrka som skall ha både kristna och muslimer som elever. Kyrkan har en enda bil. Med den kör de till gränserna för att transportera hem de som flytt väntade oroligheter. Som känt ryms det betydligt flera i en afrikansk bil än i Europa, så antalet kyrkan hjälpt hem  är ganska stort.

Ett presidentskifte i ett litet avlägset land. Har det något med vår kyrka i Finland, med kyrkan nu? Jo, alla kyrkliga trådar som vävts ihop under årens lopp från norr till söder, från väst-Afrika till öst-Afrika, från söder upp tillbaka till Norden gör att vi känner varandra, mer eller mindre bra. Vi hör ihop. Trådarna från Senegal, tvinnade ihop med finländska trådar sedan tiotalsår nuddar också den här lilla kyrkan.

Jag fascineras om och om igen av tanken, hur liten vår värld är och hur det som det ena gör påverkar den andra. Både i stort och smått. Gambierna i utlandet mötte kristna som tog väl emot dem. I glädje och tacksamhet över det de fick uppleva i kyrkan ville de förmedla vidare det de upptäckt till sina landsmän. De bekostade olika projekt, stödde prästparet och sakta byggdes kyrkan upp och är nu en självständig luthersk kyrka i Väst-Afrika.

Det har betydelse hur vi bemöter främlingar i våra länder. Det kan ha långtgående konsekvenser. Positiva och negativa, men med tanke på alla vackra trådar som vävs ihop vill jag tro att det positiva överväger.

En öppen kyrka ger mera trådar till den världsvida väven. En öppen kyrka ger stadga och trygghet åt den lokala väven. En öppen kyrka som lever i nuet drömmer jag om denna januarikväll. Nej inte bara drömmer, utan ber.