Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

”En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

En dag på konfirmandläger

Hur kan det vara så tyst i ett hus där det pågår ett konfirmandläger? Kanske det beror på att klockan är lite före nio på  morgonen och att det regnar smått när jag kommer till Nilsasgården i Sibbo. Sommarens första konfirmandläger har kommit halvvägs och jag får vara med som gäst den här dagen. Eftersom jag jobbar med konfirmandarbete på Kyrkostyrelsen är det för mig helt avgörande att nu och då få vara med i den verklighet som vi stöder med utbildningar för konfirmandteamen i församlingarna.

Efter morgonkaffet och andakten i det fina kapellet följer jag med när hjälpledarna och Camilla Ekholm, som är prästen på lägret, finjusterar dagens program. Eftersom det regnar måste volleybollspelandet bytas ut mot inomhuslekar och frågesport (genom smarttelefonernas Kahoot verktyg). Många av hjälpledarna och vuxenledarna är rutinerade ledare och de fördelar smidigt dagens uppgifter mellan sig. Medan de förbereder eftermiddagsprogrammet håller ungdomsarbetaren Putte Frisk  ett temapass om Jesus med konfirmanderna.

Innan vi äter lunch samlas alla i ”Helmihuone” på övre våningen i villan på Nilsasgården. Vi sitter på golvet och i mitten finns stearinljus i en ring  som ser ut som frälsarkransen, ett böneband med pärlor. För den som är småfrusen finns det fleecefiltar att vira in sig i. Jag ser att några av konfirmanderna har på sig ett frälsarkrans armband som de själva knåpat ihop första dagen under lägret. Vi är tysta, ur en CD-spelare kommer lugn musik och vi lyssnar när en av ledarna läser ur Martin Lönnebos bok Konfirmandängeln. I dag är det kärlekspärlorna som är temat. Jag blir rörd, över att få vara med i den här gemenskapen, att en stund mitt under dagen få bara vara, tänka och be.

Jag märker att jag beskriver lägerdagen som om ”skriban” skulle vara en tyst retreat, men det är såklart inte sant. På eftermiddagen  är det minsann ljud, skratt och lekfullt ”härjande” när hjälpisarna och konfirmanderna håller igång under lekpasset. Härligt med tonåringar som sjunger i mun på varandra för att vinna den klassiska tävlingen som går ut på att sjunga sånger som börjar på en viss bokstav.

På eftermiddagen förbereder konfirmanderna kvällens mässa. De smyckar kapellet med blommor, skriver böner, läser bibeltexter och några väljer sånger till mässan. Medan pojkarna badar bastu i början av kvällen har konfirmandflickorna önskat få veta mera om feminism. Hjälpledarflickorna sitter ivrigt och förbereder sin ”föreläsning”.

Jag är full av beundran över hjälpledarnas och de vuxnas insatser. Konfirmandarbetet i vår kyrka är ingen framgångssaga som går på räls. Det krävs en målmedveten utveckling och satsning. ”Utan hjälpledarna skulle vi inte klara det här”, säger Putte som har hållit på med konfirmandarbete under trettio års tid. Han lyfter fram de unga ledarnas energi och även deras tekniska kunnande som möjliggör t.ex. att smarttelefoner kan användas som redskap både i lekar och i temapass. När jag  sitter och pratar med Camilla, som varit präst i 13 år, säger hon att det är så fint att märka att det händer något med konfirmanderna under lägerveckan.  T.ex. hur de pratar om sig själva och till varandra förändras. De blir mera måna om varandra. Den nedlåtande jargongen brukar minska eller försvinna. Hon har med åren upplevt att allt fler unga behöver särskilt stöd, unga som har mycket dålig självkänsla eller som kämpar med ångest och depressioner. Det viktigaste vi kan göra är att ge dem så mycket kärlek som möjligt, säger Camilla.

Jag åker hem med känslan att även jag som endast var på besök kom hem rikare.

Luther på besök

Skådespelaren Johan Fagerudd i Martin Luthers gestalt har just kommit in på scenen och säger att han vaknade i natt av att han trodde att det var en hund i hans säng på slottet Wartburg, där han nu befinner sig gömd av sina vänner. Han är rädd att han håller på och bli galen. Luther fortsätter att berätta om sin barndom, skoltid och studietid. Det är alldeles tyst i salen. Vi är drygt 100 personer och de flesta är skolungdomar i 15-19 års ålder. Johan Fagerudd använder ingen rekvisita. Han berättar. Nu och då i föreställningen nynnar han på en medeltida melodi. Under 40 minuter håller han oss fängslade.

Efteråt samlas eleverna i mindre grupper och diskuterar pjäsen. På kvällen får jag en hälsning av skolans rektor: ”Hej! Ju mer jag tänker på dagens föreställning, desto värdefullare tycker jag det är att ha sett den. Ifall jag inte hade varit upptagen hade jag också kommit till kyrkan på kvällsföreställningen. Det fanns nämligen också en historisk dimension i monologen, stämningen från en annan tidsepok kom fram på ett fint sätt tycker jag.”

Följande dag ges pjäsen i en annan skola. En gymnasiestuderande skriver i skolans webbtidning: ”Fagerudd hade under hela monologen interaktion med publiken då han t.ex. sade “hoppas era lärare är bättre”. Fagerudd framförde en väldigt gripande och djup monolog som verkligen gjorde så att alla i salen fick en bild av hur Luther var som person…”

Monologen ”Luther i enrum” är skriven av skådepelaren Johan Fagerudd. Han är mån om att framhålla att den inte ger en helhetsbild av Luthers liv och tänkande. Den fångar in Luther mitt i skeendet när han ännu inte vet vad som kommer att hända med honom själv eller med reformationen som han har varit med om att sätta igång. Pjäsen är ingen hyllning till hjälten Luther. Meningen är att den kan väcka intresse och inspirera ungdomar och vuxna att ta reda på mera, att diskutera och även ifrågasätta Luthers tankar. Därför är det fint att märka att skolor och församlingar som haft monologen på besök oftast strax efter föreställningen har gett möjlighet till samtal och diskussion. På det sättet kan man bredda bilden av Luther och även komma in på sådant i Luthers tänkande som vi absolut måste ta avstånd från t.ex. hans antisemitism.

Johan Fagerudd turnerar under vårterminen i hela Svenskfinland och intresset för pjäsen har överträffat alla våra förväntningar. Pjäsen har över 60 bokningar. Vi på Kyrkostyrelsens svenska enhet har sponsorerat föreställningen och har marknadsfört den genom våra nätverk till församlingarna och skolor. På lokalplanet är församlingen ofta den som bjuder högstadiet eller gymnasiet på en dagsföreställning, som en form av samarbete nu under märkesåret. På kvällen ges pjäsen som en öppen föreställning i församlingshem eller kyrkor. Diskussionsmaterial till pjäsen finns som en del av det skolmaterial som har utarbetats för märkesåret . Spelplanen för de öppna föreställningarna och en trailer hittas på kyrkans webbsidor.

Trots att Luther kom mest till sin rätt på 1500-talet är det viktigt att för oss som nu lever i ett land vars majoritetskyrka bär hans namn att veta vem Luther var och under vilka omständigheter han formades och formade sin syn på den kristna tron. ” Ifråga sätt mig! Tänk själva! Jag är enbart en människa” är en av avslutningsreplikerna i monologen ”Luther i enrum”.

Vem får höra till?

Förra veckan var jag med i tre olika sammanhang som alla hade att göra med vad det betyder att vara i minoritet i vårt finländska samhälle. Tillsammans med 1500 andra finlandssvenskar avslutade jag veckan med att delta i den stora finlandssvenska kryssningen. Det kändes lite overkligt för mig som jobbar i ett tvåspråkigt hus att för ett dygn träffa en massa finländare och ändå kunna börja alla samtal på svenska utan att först kolla om personen förstår vad jag säger. Vårt utställningsbord fokuserade på kyrkan som en samarbetspartner och på reformationens märkesår. Trailern från Johans Fagerudds Lutherpjäs snurrade i datorn. De förbipasserade kunde också skriva nya teser och limma dem på vår Lutherfigur av papp. Samtalsämnena varierade allt från flyktingarbete till hur det är leva i en familj med flera kyrkliga traditioner. Jag fick också höra hur läsning av Kyrkpressen kan bli en viktig torsdagsvana.

Dagen innan deltog jag i ett seminarium i samband med bokreleasen för ”De många religionernas och åskådningarnas Finland” (utgiven av Kyrkans forskningscentral. Red. Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio och Jussi Sohlberg). Boken presenterar de 20 största religiösa och åskådningsmässiga samfunden som är verksamma i Finland idag, med fokus på hur vardagen ser ut i Finland, relationerna till andra samfund och samhället i stort. Bokprojektet ingår i Finland 100 års satsning. Det kändes fint och angeläget och också symboliskt viktigt att vi som kom från olika traditioner och tro samlades i Nationalmuseéts festsal. Jag håller med de forskare som säger att det bästa sättet att bevara samhällsfred och öka förståelse mellan människor med olika tro och åskådningar är att jobba för att de som är i minoritet kan uppleva att de är en del av det gemensamma samhället. Eftersom jag hör till en majoritetskyrka är det extra viktigt att jag påminns om att mitt sätt att tala om tro och värderingar inte är den enda ”finländska” infallsvinkeln.

Det tredje sammanhanget där minoriteters verklighet belystes var när jag i början av förra veckan fick vara med i RESA-forumets (Religionernas samarbetsforum) rundabordsamtal kring minoriteter och religionsundervisningen i Finland. Inbjudna var bl.a. minister Sanni Grahn-Laasonen, riksdagsledamöter, folk från utbildningsstyrelsen, forskare och religions- och livsåskådningslärare som jobbar på gräsrotsnivå. I vissa kommuner har man sedan nya läroplanen togs i bruk kringgått rådande bestämmelser och låtit bli att ordna egen undervisning för t.ex. de ortodoxa eleverna eller för dem som har livsåskådningskunskap fastän den finländska modellen för religions- och åskådningsundervisningen förutsätter detta. En av deltagarna i diskussionen var en finlandssvensk ortodox gymnasiestuderande. Hon talade om betydelsen av att hon under sin skoltid genom den ortodoxa religionsundervisningen fått uppleva att hennes familjs tradition är viktig, samtidigt som hon har fått diskutera och ifrågasätta den.

Vi som vill vara med och bygga ett Finland där olikhet inte kan eller får vara ett hinder för att få höra till och känna sig delaktig måste lära oss att se vardagen ur olika synvinklar. Jag har själv mycket att lära mig. Möten med andra människor och deras berättelser hjälper mig att komma ur min egen bubbla. Men lika viktigt är också möjligheten att jag får dela tro och vardagsliv på svenska i den kyrkliga tradition där jag känner mig hemma.