Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finländsk geocachare hittade Luthers ölstop

En osedvanlig upptäckt gjordes i slutet av veckan, då man via laboratorieprov och DNA-analys kunde fastställa att det ölstop som i fjol somras upphittades i närheten av slottet Wartburg  tillhörde Martin Luther.

Geocachefantasten Filip Mellberg gjorde fyndet redan i juli 2016 i nationalparken Hainich då han letade efter en geocache tillsammans med sina vänner.

– Jag hittade stopet i skogen under en sten. Jag insåg att det var gammalt och kunde vara värdefullt, men förstod inte att stopet kunde ha tillhört Martin Luther.

– Det var först när jag såg pjäsen Luther i enrum med skådespelaren Johan Fagerudd och verkligen fick ta in vem Luther var som jag insåg att stopet kunde ha tillhört honom. Signaturen ML i bottnen av stopet fick mig att föra det till Kyrkostyrelsens experter, säger Mellberg.

Sakkunnig vid Kyrkostyrelsen intygar äktheten

Specialsakkunnig för arkeologi och föremål från reformationstiden, vid Kyrkostyrelsen Katarina Boranius är eld och lågor över fyndet.

– Det är frågan om ett bukstop med en svängd profil, som blev vanliga på 1500-talet. Vi har låtit göra både DNA-analys och jämfört med samtida bildmaterial och berättelser om Luther. Det är ju allmänt känt att Luther var en stor ölvän. Det är mindre känt att han hade ett specifikt ölstop, med sina initialer i bottnen. Man misstänker att han tappade det då hans vänner räddade honom undan påvens hejdukar som försökte fängsla honom, förklarar Boranius.

Stopet kan kanske ses på de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo i maj

Stopet måste givetvis så snabbt som möjligt förmedlas till museimyndigheterna i kyrkan, men Boranius kommer att äska för att fyndet ska få presenteras för allmänheten i Finland.

Den 19-21 maj 2017 går de Finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna av stapeln i Åbo. Vi kommer att göra allt för att få möjlighet att visa upp fyndet i Marina Palace där dagarna hålls, säger Boranius.

——————-
Mer information om pjäsen Luther i enrum hittar du på evl.fi/luthermonologen och program och anmälning för kyrkodagarna på evl.fi/kyrkodagar

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen. Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och ”gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: ”Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan  och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.