Är den lutherska kyrkan döende?

Tillsammans med LVF:s president Musa Filibus och hans fru, pastor Ruth Filibus

Sam Nujoma-stadion i Windhoek, Namibia, vibrerar av liv, färger och sång. Över tiotusen lekmän, präster och biskopar från södra Afrika och från hela den globala lutherska familjen är samlade för att komma ihåg femhundra år av reformation. Mellan Wittenberg till Windhoek har reformationen under ett halvt årtusende vuxit till en global medborgare. Luther skulle denna dag speciellt ha glatt sig över sången, som med folkliga tongångar från olika håll av världen förkunnar Kristus.

För oss i Finska Missionssällskapets arbete har festligheterna en alldeles speciell emotionell klang. År 2018 har det gått 150 år sedan de första missionärerna sändes ut från Helsingfors. Deras, och de senare utsändas, arbete möjliggjordes av oräkneliga små gåvor, givna av vanliga och ofta fattiga församlingsmedlemmar i Finland. Under årtionden har tonvis med sockor och tröjor stickats och dukar sytts i kärlek till vår nästa i fjärran. Detta gjorde det möjligt för det glada budskapet om Kristus att delas i ord och i handling. I Namibia växte församlingar. Man praktiserade diakoni, man utvecklade utbildningsväsendet och byggde upp hälsovården. I Namibia glömmer man inte att allt detta utgjorde en god grund för kampen för självständigheten, som blev verklighet 1990.

Festgudstjänsten på Sam Nujoma-stadion påminner om att världen förändras. Lika lite som vi kunde de första missionärerna förstå bredden och djupet och vidden av det goda budskapet. Berättelserna från Bibeln, som för oss främst handlar om skuld och förlåtelse, har visat sig ha oanade dimensioner av befrielse från rädsla, skam, och marginalisering. Evangeliet har fört med sig försoning och upprättelse mellan grupper som dehumaniserat varandra och förvägrat varandra mänskligt värde. Vittnesbörden från de olika kontinenterna är överraskande, utmanande och inspirerande.

Josiah Kibira, den första afrikanska presidenten för Lutherska Världsförbundet sade: ”Det finns ingen kyrka som är så fattig att den inte har något att dela med sig av. Det finns ingen kyrka som är så rik att den inte har något att ta emot.” Budskapet från de lutherska kyrkorna handlar om vår gemensamma kallelse att vittna om Kristus i ord och i handling i en värld fylld av syndens konsekvenser, såsom girighet, marginalisering, korruption, förtryck, könsrelaterat våld och utarmning av skapelsen. Riktningen går inte från norr till söder, eller från fattig till rik. Vi behöver alla lära oss att både ge och ta emot av Guds rika och mångsidiga gåvor och på det sättet vara ett tecken för Guds rike.

I Finland söker många församlingar nya former för att delta i missionsarbetet. Vår livsrytm är annorlunda nu än för några årtionden sedan. Basarer och auktioner fungerar inte mera på många ställen. Jag känner mig ändå genuint harmsen när jag hör nedlåtande uttalanden om syföreningstanter (och farbröder). Festgudstjänsten i Windhoek är en tackgudstjänst för den glädje, rättvisa och fred som ert arbete resulterat i globalt. Jag hade unnat varenda en av er som arbetar för missionen att vara med. Genom det arbete ni gjort och den information ni delat om livet i Afrika och Asien har ni förändrat och revolutionerat världen, en socka i taget.

Jubileet stärker mig i min tro på kyrkans livskraft. Under vår kyrkas kyrkomötes vårsession talade vi om kyrkans framtida strukturer. Trots att KCSA:s direktor på sitt typiskt tillspetsade sätt signalerar att besluten medför ovälkommet arbete är jag optimistisk gällande effekterna av framtidsbetänkandets klämmar om ungas plats i kyrkan, bättre utnyttjande av de resurser som finns i bl.a.  missionsorganisationerna, och minskade församlingsavgifter till kyrkostyrelsen. I våra församlingar finns trots allt ett stort engagemang för delande av det goda budskapet, för diakoni och för påverkan mot orättvisor. Det gäller för oss att fortsätta att skapa goda strukturer för detta i vår kyrka.

Finlands kyrka och dess församlingar har också i framtiden en viktig plats i den globala gemenskap som samlades i Windhoek och gladde sig över 500 år av reformation. Utmaningarna är enorma. Som lokala kyrkor är vi beroende av varandra i förverkligandet av kallelsen att döpa och lära att hålla det Kristus lärt och demonstrerat för oss.

De utstöttas vän.

Den nybyggda Mekane Yesus-kyrkan i Dessie, Etiopien, sjuder av liv. Liturgin är kopierad av amerikanska tv-predikanter. I jämförelse ter sig europeiska pingstkyrkor väldigt högkyrkliga. Ljudet är öronbedövande. Det ringer i mina öron flera dagar efter gudstjänsten. Det finns mycket som väcker frågor.  Jag funderar över vem som behöver den höga volymen och de långa bönerna, Gud eller mötesledaren?

Jag har blivit inbjuden att predika. Texten handlar om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi. I sitt  samhälle var Levi var utstött p.g.a. sitt yrke. I Etiopien finns idag många utstötta yrkesgrupper, t.ex. krukmakare, garvare och smeder. Det är svårt att med ord beskriva den skam som samhället förknippar med dem. Stigmat gäller också var och en som rör vid dem och behandlar dem med respekt.

Jag nämner Aberras livsberättelse.  Jag har hört Aberras vittnesbörd genom mina medarbetare i Etiopien. Han frågar: ”Varför säger människor när de ser mig på gatan: ”Där går Aberra. Hör inte han till de smutsiga?” Sedan berättar  han om hur kyrkans budskap och  attityd förändrat hans och hans stamfränders liv.

I de etiopiska församlingarna har man vaknat för Kristi kallelse att äta, umgås och leva med de grupper som förr varit föraktade. Arbetet för förändring sker både från predikstolen och genom projekt som gagnar alla. Man har läst Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna noga.

Den fråga som författaren Lukas ville svara på var om det i skrifterna eller i Jesu liv fanns klara belägg för att också hedningarna kunde vara med i kyrkan. För att visa hur tillförlitlig den undervisning de hednakristna fått (Luk.1:4) berättar Lukas hur Jesus av Anden leddes till att röra vid spetälska och äta med skatteindrivare och syndare. Lukas berättar sedan hur  Anden på samma sätt förde Petrus in i den romerske officeren Cornelius hus, trots Petrus motvilja. Och fortsättningsvis förde Anden  Filippos till en etiopisk eunuck och visade att det inte finns hinder för eunucken att tas med i Guds folk. Och sedan visar Lukas på hur Anden ledde Paulus till hedningarna. Missionen är en radikal rörelse utåt, som för ständigt utmanar kyrkan till förändring.

Att hedningarna fick vara med var långt ifrån självklart i urkyrkan. Lukas fick säkert själv känna av förakt när han tillsammans med Paulus besökte Jerusalem. Kanske är det därför han ger en central plats åt berättelsen om den gode Fadern, som springer sin älskade son till mötes och öppnar sin famn för honom. När berättelsen sedan fortsätter med den andre broderns reaktion, riktas en fråga till dem som inte kan acceptera att Fadern skämmer ut sig genom att beröra den förlorade: Vill ni glädja er över Faderns kärlek, eller anser ni era nyfunna syskon så lortiga att det är under er värdighet att ens se på dem? Samma fråga riktas till kyrkan idag.

Min predikan i Dessie handlade om Jesus, de utstöttas vän. Han välkomnar alla. När församlingen efter predikan gavs möjlighet att komma fram för förbön kommer fem personer fram och vill veta mera om det evangelium som säger att de är värdefulla. Budskapet berörde. Jag ber en  bön om att vi i våra kyrkor skall präglas av samma barmhärtighet och omsorg som Jesus för dem som möter omvärldens fördömande blickar. Jag känner en djup ödmjuk glädje över det budskap jag fått privilegiet att dela.

Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar  att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på  attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.