Välj att påverka

Vem bryr sig om församlingen? Den frågan kan man med fog ställa i ljuset av röstningsprocenten i senaste församlingsval 2014. Trots en massiv och relativt påkostad kampanj med reklam och stor mediasynlighet röstade endast 15,5 procent av församlingsmedlemmarna.

Förklaringarna bakom den låga röstprocenten är många. En del tycker säkert att allt är bra som det är och känner inget större behov av att påverka. Andra folkkyrkomedlemmar lever enligt devisen ”believing in belonging” (tror på tillhörigheten) och bryr sig föga i vad som sker i hemförsamlingen och allra minst i dess beslutande organ. Huvudsaken är att kyrkan finns där om och när man behöver den. En tredje grupp tvår sina händer i besvikelse. Man har försökt påverka men ingenting har ändrats i sak. Kyrkan fortsätter att göra så som den alltid gjort.

I höst är det dags igen. Den 18.11 är det val av nya ledamöter till kyrkofullmäktige i enskilda församlingar och till gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråd i församlingar som tillhör en samfällighet.

Man behöver inte äga någon större profetisk gåva för att pricka in ett valdeltagande i samma kategori som senast. Eller finns det skäl att tänka om? För det är inte egalt vem som sitter och besluter om församlingens resurser och arbete. När resurserna blir mindre krävs det öppenhet, frimodighet och visioner för att göra de rätta prioriteringarna.

Vad skall vi satsa på? Hur mycket av inkomsterna får gå till fastigheter och underhåll? Hur upprätthåller vi ett fungerande gudstjänstliv och ett livskraftigt barn- och ungdomsarbete? Frågorna är många och utmanande.

Det som förenar dem är att de kräver sin man och kvinna i de beslutande organen. Det behövs andlig klarsyn och sakkunskap inom många olika områden. Gärna i kombination med mod och vilja att pröva nya okända stigar då de ekonomiska resurserna krymper.

När Gud kallade profeten Jesaja och frågade vem han skulle sända svarade profeten; ”Jag, sänd mig.” Det behövs i höst många som svarar på samma sätt så att församlingsmedlemmarna i vårt stift får goda och mångsidiga kandidater att välja mellan. Och om du inte själv vågar svara som Jesaja, så gå åtminstone och rösta. Församlingen behöver din röst.

Valets tema #minkyrka utmanar oss att ställa upp och tillsammans forma kyrkans framtid, så att möjligast många känner att de med stolthet kan tala om kyrkan som #minkyrka.

(Låter det intressant så finns mera material och info på www.forsamlingsvalet.fi)

Jämlikhet och varannan damernas

Frågan om huruvida Handelsgillet i Helsingfors skall ändra sina stadgar, så att också kvinnor kan bli medlemmar, har orsakat en livlig debatt. Åsikterna går isär och i stridens hetta har en del medlemmar avfyrat uttalanden som hade mått bra av att lämnas osagda. Till den senare kategorin hör onekligen kommentarer av typen ”vem vill nu sitta med gamla tanter”, eller ”vi samlas i Handelsgillet för att slippa kvinnorna”. Som femtiosjuåring med tilltagande gubbfaktor kan jag intyga att det inte behöver vara mera spirituellt att samlas med gamla gubbar än dito tanter, men den diskursen kan vi kanske lämna därhän.

Jag har inga som helst avsikter att värdera Handelsgillets vägval, men diskussionen är intressant och viktig ur ett jämlikhetsperspektiv. För det är inte så lätt alla gånger detta med jämlikhet. Som princip är säkert varannan damernas eller för den delen i andra sammanhang, varannan herrarnas, eftersträvansvärd. Men i praktiken är livet inte så svartvitt, och skall inte heller vara det.

De flesta torde instämma i det faktum att en organisation, som likt Handelsgillet skall främja näringslivet, räknar med att både män och kvinnor behövs. Och i dagens samhälle borde det vara närmast en självklarhet. Samtidigt finns det andra sammanhang där både kvinnor och män var för sig behöver egna rum utan att bli påtvingade varannan damernas eller herrarnas.

För ingen kommer väl på den befängda idén att en damkör måste tillåta herrar i sina led eller att manskören absolut bör ha kvinnliga korister. Det är likaså helt legitimt att församlingens kvinnor samlas till en kvinnoweekend utan att männen för den skull tar på näsan. Och fastän jag gav 8 månader av mitt liv åt armén så har jag inga problem med att kvinnor inte omfattas av den allmänna värnplikten.

Tyvärr blir diskussionen om jämlikhet – så också i det här fallet – förenklad och förs allt för ofta med ensidigt feministiska eller manschauvinistiska förtecken. Resultatet blir då också därefter. Frågor som berör kön och jämlikhet är per definition komplexa. Samtalet om dem färgas också av kulturbundna, kyrkliga och samhälleliga traditioner, som varierar från tid till tid.

Det torde stå utom allt tvivel att vi inte på alla punkter har ett jämlikt samhälle. Kvinnans euro är inom alltför många branscher mindre värd än mannens och antalet kvinnor på ledande poster borde vara större. Men vägen till jämlikhet blir konstgjord och föga fruktbar om diskussionen enbart handlar om matematik, kvotering och varannan damernas eller herrarnas.

I grund och botten är frågan mera komplex än så. Det handlar om attityder och de förändras som bekant långsamt. Hos en del är de t.o.m. så cementerade att när man väl fattat en ståndpunkt, så fattar man ingenting mera. Men attityder kan förändras och tidigare gjorda beslut kan och bör omprövas. Till det behövs det goda och konstruktiva samtalet och det måste föras i olika rum. Ibland är det bra att det förs i ett rum för kvinnor och andra gånger i rum för enbart män. Men vi får aldrig glömma att det oftast blir bäst om vi för samtalet om jämlikhet i rum dit både män och kvinnor har tillträde.

Det här är också helt i linje med grundtanken i Guds skapelse då vår Herre skapade människan till sin avbild, till man och kvinna.

Förkunnelsens HUR och VAD

Det är en konst att predika. Det är likaså en konst att lyssna till predikan. Faktum är att vi också hör olika saker i samma predikan. Det här framgår tydligt i undersökningar då gudstjänstbesökare fått återge samma predikan. Det blir många berättelser, alla präglade av den egna livserfarenheten, tron och livssituationen.

Vad kännetecknar en bra predikan? På vilket sätt och med vilka ord skall kyrkan förmedla sitt unika budskap? Det finns två frågor som står i fokus i kyrkans förkunnelse. Den ena är HUR vi predikar. Den andra handlar om VAD vi säger.

Det finns egentligen ingen motsats mellan de här två, och i en god undervisning förenas de till en helhet som låter predikan landa i själens djup och bli till inspiration för vår tro och vårt liv. Samtidigt finns hela tiden en risk för en skev obalans mellan förkunnelsens HUR och VAD.

I vårt media- och informationssamhälle betonas gärna frågan om hur vi predikar. Fokus sätts på språk, framställningssätt och anknytning till människors livssituation. Det här är förståeligt och bottnar i det faktum att så många röster konkurrerar om vår uppmärksamhet. Då blir retoriken och tilltalet viktiga, också i kyrkans budskap.

Men kristen förkunnelse är mera än retorik, språkriktighet och tilltal. Kristen förkunnelse bygger på ett specifikt innehåll som är omistligt. Paulus uttrycker det mycket tydligt i 1 Kor. 1:23-24: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”

Därför är förkunnelsens VAD oerhört centralt. VAD är det vi förkunnar? Många pratar om kärlek, godhet och medmänsklighet, men den kärlek kyrkan förkunnar emanerar ur helt andra källor än mänsklig kärlek. Oron över miljön och planetens framtid delas av många, men i en kristen kontext blir denna predikan meningslös om den inte knyts till den Gud som skapat oss och gett oss ansvar att bruka och vårda jorden. Vi kan på den här punkten fördjupa resonemanget ytterligare, då Bibeln kopplar ansvaret för skapelsen till Kristi frälsningsverk och talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

Den kristna förkunnelsen berör alla dimensioner av vårt liv och handlar om den Gud som omsluter oss på alla sidor. En Gud som ger kärleken en alldeles ny dimension. En Gud som låter oss ana ett djup i skapelsen som ingen miljöorganisation kan matcha. En Gud som till och med bryter fysikens lagar och låter sin Son återvända från dödsriket.

Det är om den här sprängkraften som vi får tala frimodigt. Julen handlar inte bara om ett barn som föds. Det är Gud själv som blir människa och tar plats mitt ibland oss. Och påskens centrala budskap ryms inte i fraserna ”ljuset övervinner mörkret” eller ”livet segrar över döden”. Det handlar om mycket mera, om en Gud som offrar sin Son för att de som tror på honom skall kunna frigöra sig från syndens bojor och få evigt liv.

När det i dag från och till talas om predikans kris vore det kanhända bra att starta diskussionen från predikans HUR och VAD. Bägge behövs men om vi är tveksamma inför VAD, och för den delen, VEM vi predikar, blir vår förkunnelse lätt en klingande malm eller i värsta fall en skrällande cymbal. Den hörs men lämnar inga bestående intryck efter sig.

Efter valet

Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.

Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.

När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.

Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!

Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.

Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.

Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.

Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.

Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.

 

Hög tid för frivillighet

Det fanns en tid under 1980-talet då kyrkans inkomster ökade med 4-6 % per år. Det var lätt att göra budget och det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på ca 19 600 kyrkligt anställda.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det här är i och för sig en positiv utveckling för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Kyrkan är sina medlemmar eller som bekännelseskrifterna säger ”de heligas gemenskap”.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av frivilliginsatser. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Anställda måste lära sig att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter, delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre grad öva sig i att – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

I den här situationen är det skäl att notera att frivilligheten inte har försvunnit någonstans. Den har levt och lever kvar inom många organisationer och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda. Österbottens tidning skrev senaste lördag om att den laestadianska fridsföreningen  i Bosund i Larsmo har vuxit ur sitt bönehus och planerar att bygga ett nytt. Och man gör det själv utan bidrag från församling eller kyrkostyrelse. Receptet är enkelt. Om föreningens 300 vuxna medlemmar betalar 25 € per person och månad under tio års tid, har man finansierat ett nytt verksamhetsutrymme vars prislapp landar strax under miljonen. Enkelt och imponerande!

Och nu handlar det inte om direktörer och högavlönade tjänstemän, utan om helt vanliga medelinkomsttagare, som utöver sin kyrkoskatt till församlingen ytterligare finansierar ett eget bönehus. Och man bygger inte bara tomma rum. Den stora salen fylls varje söndag med flera hundra personer som samlas till möte och söndagsskola. Inne i veckan träffas barn och ungdomar i huset. Och det mesta av detta sker med frivilliga krafter.

Det talas mycket om frivillighet i kyrkan och det ordnas utbildningar och inspirationsdagar. Det kan säkert behövas och ger en behövlig spark i baken åt alltför bekväma folkkyrkokristna. Men frivillighet är inte bara prat. Frivillighet handlar primärt om handling, vilja och ansvar för det gemensamma bästa. Det är den utmaningen vår kyrka står inför och den stora frågan är om den breda medlemsskara som vant sig vid att betala bort medlemskapets förpliktelser via skattesedeln, har vilja och kraft att kavla upp ärmarna och bidra med sina gåvor och resurser så att församlingen blir en levande organism istället för en stel serviceorganisation.

Vi har inte all tid i världen så det är nu hög tid för frivillighet!

Bistånd och business

En av de bärande grundprinciperna inom kyrkans diakoni är att hjälpa där nöden är som störst. Det innebär att insatserna skall göras bland de människor som är fattigast och mest utsatta.

Ungefär liknande riktlinjer har också Finland haft i sin biståndspolitik, då man förbundit sig till internationella avtal och lovat att avsätta minst 0,2 procent av bruttonationalinkomsten för bistånd till de minst utvecklade länderna. De här utfästelserna höll till 2015 då 0,22 procent av bruttonationalinkomsten gick till de fattigaste länderna. Nu har procenten sjunkit till 0,16 vilket innebär att de allra fattigaste länderna går miste om 29 miljoner euro per år. I tillägg till detta har de ideella organisationerna, däribland Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssällskapet och Frikyrklig samverkan, förlorat 49 miljoner euro genom regeringens nedskärningar i biståndet. Också det drabbar de allra fattigaste länderna.

Finland satsar istället i sin biståndspolitik på business. Finansieringsbolaget Finnfund som skall hjälpa finländska företag att exportera till och göra affärer i U-länderna får samtidigt en tilläggsfinansiering om 130 miljoner euro. Det ser bra ut på ytan, men det grundläggande problemet är att företag sällan sysslar med socialt arbete. Deras mål är att generera vinst och därför går Finnfunds insatser i de allra flesta fall de fattigaste förbi. Det finns ingen att göra business med i de fattigaste länderna.

Utvecklingen i den finländska biståndspolitiken är betänklig ur etisk synvinkel. När samstämmiga internationella rapporter visar att fattigdomen minskar i vår värld så borde insatserna fortsättningsvis fokuseras till de allra fattigaste och mest utsatta och inte styras av finländska företags möjligheter till export och nya marknadsandelar.

De ideella organisationer som arbetar bland de mest utsatta vet att varje satsad euro på kvinnor och utbildning för barn ger mångdubbelt igen. Kyrkans Utlandshjälps kvinnobank har genom mikrolån hjälpt tiotusentals kvinnor att starta en egen verksamhet och därigenom garantera familjen utkomst och finansiera sina barns skolgång.

Låt oss leka med tanken att Finlands regering hade satsat de 130 miljoner man ger till Finnfund på att via ideella organisationer ge mikrolån till miljontals kvinnor och möjliggöra skolgång för miljoner fattiga barn i de mest utsatta länderna.

Nu gick det inte så. Regeringen valde annorlunda på den här punkten. Det är också ett val som säger vilka värderingar som styr beslutsfattarna. Business är viktigare än bistånd. Finländska företags export väger tyngre än skolgång för miljontals av de fattigaste av alla fattiga barn. Visst har vi våra egna problem att kämpa med. Men när tillväxten nu tagit fart kunde vi lära något av bonden Paavo. Han som efter många missväxtår äntligen fick en god skörd och kunde unna sig goda dagar. Paavo valde att inte festa. Istället såg han grannens förfrusna åker och valde att dela med sig av sin säd till honom.

Kanhända är det dags för våra beslutsfattare att läsa vårt eget lands historia på nytt och förhoppningsvis lära någonting av den.

Det handlar om Jesus

Den nya Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo är en frisk fläkt i biskopskollegiet. Oomstridd är han inte. Genast efter valet ventilerades hans skulder i pressen. Inom det egna stiftet går också åsikterna isär. En del applåderar, medan andra har svårt att se honom som sin biskop.

I senaste numret av Kyrkpressen (14.12) sticker han på sitt kännspaka sätt ut hakan igen och noterar i en intervju; ”Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart.”

Laajasalo träffar mitt i prick med sitt uttalande. Det finns ställvis en alltför stor försiktighet och allt för mycket velande i vår lutherskt, politiskt korrekta folkkyrkokristendom. På den här punkten får vi alla se oss i spegeln, för det går inte att sväva på målet i förhållande till Jesus.

Samtidigt är det en balansgång att tala om Jesus. Det har i historien talats om Jesus så att människor vänt kyrkan ryggen och vaccinerats mot kristen tro för generationer framöver. Att tala om Jesus är en konst. Lite på samma sätt som att musicera. Om man inte har musiken i blodet, inom sig, saknas något i framträdandet. Så är det också att tala om Jesus. Det måste komma inifrån, från det egna mötet med och upplevelsen av honom.

Den lutherska kyrkan är bra på många saker. Vi har ett omfattande konfirmandarbete, en diakoni som når många av de mest utsatta och ett musikarbete som samlar människor i hundratusental till körer och konserter. Men är vi bra på Jesus? Finns han med i allt det vi gör?

I kyrkans nu gällande strategi lyder en av huvudpunkterna; Vi talar frimodigt om Gud. Kanske är det nu i juletider hög tid att konkretisera detta och säga att ”Vi talar frimodigt om Jesus!” Det är ju ändå han som gör kyrkan till kyrka. Utan Jesus reduceras diakonin till socialhjälp och bönen till tomma ord. Utan Jesus förvandlas predikan till föredrag och liturgin till en tom rit. Utan Jesus blir julen bara en mix av kommersialism och mys.

Jesus är kyrkans främsta ”brand”. Vår tideräkning utgår från hans födelse. Barnet i krubban hyllas av miljoner kristna världen över. Hans död är hoppet för de som drar sina sista andetag. För hans skull väljer människor martyriet istället för att förneka sin tro.

Julen handlar om klappar, mat, stämning, pynt och gemenskap. Allt det här är Guds goda gåvor som vi får vara tacksamma för, samtidigt som vi ber för och tänker på dem som inte denna jul får del av detta goda. Men julen handlar framförallt om Jesus. Låt oss därför den här julen tala frimodigt och naturligt om honom.

Även du min Brutus …

Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?

Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?

Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.

Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.

Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.

Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.

Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.

 

När tron sitter i ryggmärgen, eller ändå inte…

När märkesåret går in i sitt slutskede levererar den svenska sportjournalisten Simon Bank en trosladdad analys av det svenska fotbollslandslagets överraskande kvalseger mot Italien. En seger som förde grannen till VM nästa sommar.

Visst har vi fått lära oss att Zlatan har ”frälst” sitt Sverige ett antal gånger tidigare, men nu tar Bank till mera av den reformationshistoriska arsenalen då han beskriver svenskarnas insats: ”De har hittat hem. Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut…. Genom tron allena. När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.”

Det är anmärkningsvärt hur reformationens grundsanningar efter århundraden av katekesplugg och kristendomsundervisning i skolorna präntats in så till den grad att de t.o.m. utgör en tolkningsnyckel för en seger i fotboll. Och detta i ett land som sägs vara ett av de mest sekulariserade och där de flesta förläget men ändå med patos försäkrar att man inte är religiös.

Det går naturligtvis inte att dra för stora växlar på det här. Idrottsreferat som detta är ofta skrivna i ett euforiskt rus som är mera affektivt än rationellt. Och vackert så, det hör idrotten till!

Det intressanta är dock valet av symboler och bilder från den lutherska arsenalen. Det är återigen plikten, arbetet och vikten av att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig som står i fokus. Det ger oss anledning att fråga om det är detta som är bilden av kristen tro i våra postlutherska länder? Handlar tron för oss om måsten, dygder och enveten arbetsamhet, eller finns det plats för nåden och förlåtelsen? Är det vår kamp och sisu som frälsar oss eller kommer frälsningen till oss utifrån?

Det är intressant att det religiösa språket och de lutherska attributen inte verkar vara helt ute. Men ännu mera hoppingivande vore det om nåden, kärleken och tron på Kristus hittade sin plats jämsides med alla plikter och all arbetsamhet. För hur arbetsamma och duktiga vi än är så är det bara nåden som räddar oss.

(Bild: Skärmklipp, Aftonbladet)

Du med döden

Döden är oundviklig och skrämmande. Omedvetet förtränger vi den och skakar av oss den obehagliga känslan. Men likväl är den en del av livet. Alla som föds dör, också du och jag.

När löven fallit av och novembermörkret sluter sig omkring oss i allhelgonatid knackar den på. Inte bokstavligt, men bildligt. Ljusen som tänds på tusentals gravar och i gudstjänsternas parentationer påminner om livets förgänglighet.

Trots att vi instinktivt slår tankarna om döden ifrån oss är det bra att konfronteras med dem. För hur märkligt det än låter så är det bara den som är du med döden som kan bli du med livet. Det är först när vi försonats med vår egen dödlighet och det faktum att vår tid är begränsad, som vi kan leva livet fullt ut.

I vårt västerländska samhälle lever vi i en chimär. Alltför ofta utgår vårt resonemang från att ett bra liv är långt och fritt från sjukdomar och bekymmer. Ingenting kunde vara mera fel. Det finns inget likhetstecken mellan ett långt och ett lyckligt liv. Och om vi utgår från att ett bekymmerslöst liv är lika med lycka så lutar det mot självbedrägeri.

Våra liv kan se väldigt olika ut men ändå vara goda liv. Ett exempel på det här är den svenske författaren och komikern Jonas Helgesson som sedan födelsen lider av en CP-skada. Titeln på en av hans böcker ”Ett CP-bra liv” kan fungera som en ögonöppnare i det här avseendet. Det finns ingen entydig modell för ett bra liv.

Det verkar, paradoxalt nog, fungera på det sättet att den som marineras i livets bekymmer, motgångar och svårigheter också genom dessa mognar till en djupare insikt om livet. Blir du med både livets skönhet och dödens obeveklighet.

Det här märker vi också i allhelgonatid om vi tittar lite bakom helgonfasaden. Det är sällan dessa föredömen i tron kan stoltsera med en livshistoria präglad av enbart framgång. En del av dem fick leva länge, andra dog tidigt eller dödades för sin tros skull. Många var missförstådda och utstötta, andra fick erkänsla redan i jordelivet. Men den gemensamma nämnaren är, att de genom livets olika skeden mognade och blev du med både livet och döden. Och kanske är det just i den skärningspunkten som vägen till livet börjar.