Kyrkans dolda ansikte

Bilden av kyrkan är mångfasetterad. En del tänker på byggnaden medan andra relaterar till medlemmarna i församlingen. För någon är kyrkan lika med ärkebiskopens eller någon biskops uttalande i en särskild fråga.

Kyrkan har många ansikten beroende på från vilken vinkel vi betraktar den. I den här bloggen vill jag lyfta fram kyrkans dolda ansikte. Den kyrka som verkar i det tysta och inte gör så mycket väsen av sig men som ändå betyder en oerhörd skillnad. Några siffror mejslar ut dragen i detta ansikte.

Under år 2020 mötte kyrkans diakoni 566 412 människor, vilket är en ökning med 35 procent jämfört med år 2019. Diakonin beviljade samma år 8,4 miljoner euro i understöd, jämfört med 6,6 miljoner euro året innan. Antalet matkassar som delades ut fördubblades till ca 264 000 kassar. De bakomliggande orsakerna kan sökas i Corona-pandemin som ökade hjälpbehovet p.g.a. permitteringar och arbetslöshet.

Diakonin är kyrkans livsnerv. Den är kyrkans mänskliga Kristus-ansikte när den går bland smärtorna, utsattheten och nöden. Ibland undrar jag om vi har en för stor tilltro till marknadsföring och kommunikation. Vi talar om vikten av att nå ut. Men når vi in? Och kan det vara så att det sist och slutligen inte är de stora flashiga mega-kyrkorna och alla kampanjer som bär kyrkan in mot framtiden, utan i stället kyrkans dolda ansikte som möter människorna med värme och kärlek också då de har gått ner sig och ingen annan ser och bekräftar dem?

Är det nu också hög tid att återerövra urkyrkans tydliga koppling mellan gudstjänst och diakoni, då deltagarna tog med sig mat som man åt tillsammans i Agapemåltiden för att sedan dela ut det som blev över till fattiga och behövande? Räcker det med att vi teologiskt finstämt talar om kollekten som ett uttryck för samma tanke då vi ger vår gåva till missionen och kyrkans arbete?

Eller borde vi gå från det teologiska resonemanget till praktisk handling? Hur skulle det vara om gudstjänstens välklädda och propra församlingsmedlemmar mötte samhällets tilltufsade olycksbarn? Tänk om församlingen med hjälp av frivilliga kunde servera en gratis frukost varje söndagsmorgon innan gudstjänsten börjar? Och tänk om vi då vågade möta alla de som kommer, även de som kommer direkt från gatan? Den Gud som kommer till hög, till låg, till rik, till arm, ser garanterat inte snett på att alla hans barn möts. Tanken är kanske för vågad och det finns säkert praktiska hinder som behöver övervinnas. Men ändå …

Kyrkan har många ansikten, men om den förlorar Kristus-ansiktet präglat av medmänsklighet, kärlek och omsorg om de svagaste så förlorar den samtidigt lite av sin själ. Corona-pandemin har blottat nya sidor av nöden i vårt samhälle och de försvinner inte automatiskt fastän pandemin går över. Därför behöver vi synliggöra kyrkans dolda ansikte.

Törnekrona eller kungakrona

Det ligger något av en inre motsägelse i Jacob Tegengrens psalm ”Konung med törnekrona.” En kung bär inte krona av törnen utan av guld eller andra ädla metaller. Men Jesus är paradoxernas man. Han kunde ha valt äran och berömmelsen, makten och härligheten. De attribut som är intimt förknippade med kungakronan.

Ändå valde han annorlunda. ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss” läser vi i Filipperbrevets andra kapitel. När vi går in i Stilla veckan och passionsdramat blir det här klart för oss. Jesus kunde på punkt efter punkt ha valt annorlunda. Han kunde ha valt kungakronan, makten och berömmelsen, men valde den väg som slutade med att en krona av törnen trycktes ned över hans hjässa.

Den ovan använda bilden av törnekronan och kungakronan leder tankarna till Martin Luther som myntade begreppet korsets teologi. Gud uppenbarar sig oftast i sin motsats. Han stiger in i vår värld som ett litet barn och han död sker genom förnedringen på ett kors. Han väljer att umgås med de utsatta och föraktade istället för att röra sig i maktens korridorer.

Motsatsen till korsets teologi är ärans teologi. Den betonar ofta framgång och glädje och kan verka både logisk och rationell. Från och till har den tagit sig rent suspekta uttryck i en del kyrkor då framgång och rikedom setts som tecken på Guds välsignelse. Ärans teologi är någonting av kristendomens lyckopiller och passar bra ihop med vår tids mantra om att vi vill ha allt och det här och nu.

Stilla veckan, passionshistorien och dramat på Golgata påminner oss om kristendomens grund. Gud överger oss inte ens i den mörkaste av nätter eller den mest hopplösa av situationer. En av vår tids mest uppmärksammade teologer, Jürgen Moltmann, beskriver träffande vad Kristus och korsets teologi betydde för honom som krigsfånge under andra världskriget: ”En teologi som inte talade om Gud i termer av den övergivne och korsfäste skulle inte ha trängt igenom till oss då.”

Vi går det här året igenom en verkligt ”stilla” Stilla vecka då alla aktiviteter kringskurits och besvikelsen efter ett år av restriktioner gör sig gällande hos många. Ändå finns det en som – för att använda Moltmanns ord – når igenom till oss också detta år. Konungen med törnekrona påminner oss om att vår besvikelse är hans, vår sorg är hans sorg, och vår ensamhet och längtan efter normalitet finns inristad i hans hjärta. I Stilla veckan möter vi en Gud som är orolig, besviken, ensam och fylld av ångest. En Gud som vi kan identifiera oss med.

Samtidigt pekar korsets teologi alltid framåt och uppåt. När livets grundvalar darrar bär den och ger hopp inför framtiden och evigheten. Korsets teologi är också påskmorgonens teologi då kyrkan frimodigt sjunger: Livet vann dess namn är Jesus! (Psb 102:1)

Med önskan om en Välsignad Stilla vecka och en Glad Påsk!

Inte bara av bröd …

Djupt inom oss vilar drömmen om lycka och välgång. Visionen om ett bekymmerslöst liv som inte störs av oro för utkomst, sjukdom, tristess eller trassliga relationer. Ibland verkar det som om våra drömmar inte förmått distansera sig från sagornas romantiska konstaterande; ”och så levde de lyckliga i alla sina dar.”

Samtidigt är det hälsosamt att meditera inför Jesu ord i en av senaste söndags evangelietexter. ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.” Livet är mera än maten och inga tillgångar eller någon makt i världen kan lindra själens tomhet.

Vad är då lycka? Är det att ha allt i överflöd och stolt visa sin nya bil eller nybyggda terrass för grannen som inte har råd med liknande extravaganser? Eller handlar lycka om det som bonden Paavo gav uttryck för i Fänrik Ståhls sägner? Att bidra och ge ett handtag när grannens åker är förfrusen.

I dag handlar det kanhända inte om förfrusna åkrar, men nog ibland om bottenfrusna samhällen och förfrusna relationer. Lyckan behöver nödvändigtvis inte vara en miljon på banken utan en värmande smekning på en förfrusen kind. Lycka är kanske inte i främsta rummet oberoende, men i allra högsta grad ett medberoende i den meningen att vi är beroende av gemenskap med andra människor för att må bra.

Inte bara bröd. Inledningen i Jesu svar till djävulen kan synas cyniskt om det läses isolerat. Och det särskilt med tanke på de hundratals miljoner på vår jord som inte kan äta sig mätta. Men det är i fortsättningen som nyckeln till förståelsen finns. Människan lever ”av varje ord som utgår från Guds mun”. Här snuddar vi vid fastetidens djupaste innebörd. En vidgad blick så att vi ser inte bara den materiella utan också den andliga verkligheten. Öppnade öron så att vi inte enbart hör världens aldrig sinande bakgrundsbrus, utan också tonerna från himlen. Ett stilla hjärta som låter oss erfara pulsslagen från skapelsens Gud. Den rytm som finns i vårt eget hjärta och den rytm som påminner oss om att vi är hans.

Inte bara av bröd. Fastan stillsamma maning till eftertanke och enkelhet kan ackompanjeras av fysisk enkelhet i mat och dryck. Tomheten som följer i Corona-restriktionernas begränsningar av nöjen, tjänster, resor och upplevelser kan få inspirera till en inre resa i själens landskap. Hjälpmedlen finns; tidegärden, den regelbundna bönen, andlig läsning och fördjupning. Eller varför inte låta passionspsalmerna och -musiken sjunka in hjärta och själ.

Inte bara bröd. Visst behöver vi äta för att orka och må bra. Men fastetiden påminner om ett annat bröd, brödet som kommer ner från himlen och ger evigt liv. ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva. (Joh. 6:51)

Tiga är silver men tala är guld

Du läste rubriken alldeles rätt även om ordspråket den syftar på i vanliga fall har motsatt betydelse. Men det är faktiskt så att i vissa situationer är det bättre att tala än att tiga. I dag är det en sådan dag. Den 27 januari 1945 befriades de internerade judarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Fastän rapporter om nazisterna grymheter hade nått de allierade och omvärlden blev det ändå en chockens dag. Få hade ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig den bestialiska grymhet och metodiska målmedvetenhet som präglade Nazitysklands judeutrotningsprogram.

Ibland är verkligheten grymmare än vi kan ana och det ofantliga lidande för judar, romer, utvecklingsstörda och homosexuella som förintelsen förde med sig får inte falla i glömska. Tiga är silver men tala är guld.

Vi behöver en dag som den 27 januari, en dag då vi kommer ihåg alla de som föll offer för Nazitysklands raspolitiska utrotningsprogram, den slutliga lösningen (Endlösung der Judenfrage). Trots all upplysning, all undervisning i våra skolor och all den ackumulerade bildning som finns i Europa och det västerländska samhället så sticker antisemitismen upp sitt fula tryne.

Länge var det buffliga och skinnskalliga nassebeundrare som stod för okunskapen och de plumpa påhoppen som ibland övergick i attacker mot judar och judiska institutioner. Nu har förintelseförnekarna och antisemitismen bytt ansikte och gömmer sig bland vanliga medborgare. En känd finlandssvensk profils uttalande om det hon kallade förintelsesagan är bara ett exempel på det här. Och på sociala medier spär t.o.m. kristna på judeföraktet genom att hänvisa till konspirationsteorier om en judisk maktelit som styr världen.

Faktum kvarstår dock. Förintelsen har ägt rum. Det är bara att besöka koncentrationslägren Dachau och Auschwitz samt Yad Vashem i Jerusalem. Själv kommer jag aldrig att glömma ett besök i det judiska kulturcentret i Prag där namnen på de 80 000 judar från staden som fick sätta livet till finns skrivna på väggarna. Bakom varje namn finns en människa vars drömmar dog, framtid krossades och liv släcktes ut. Det är inte en saga. Det är verklighet!

Bevisen för förintelsen är övertygande och de som påstår motsatsen står inför en helt hopplös uppgift. Det räcker inte med någon antisemitisk film som man har sett eller att hänvisa till några länkar man fångat upp på nätet. Med länkar på nätet kan man i praktiken bevisa vad som helst.

De judiska samfunden överallt i världen vittnar om en ökad osäkerhet. Det gäller också vårt eget land. De ser tecknen och kan sin historia. Det som börjar med fördomar, utvecklas till förtal och demonisering. Och därifrån är steget inte långt till våld och förföljelse. Vi som inte vill att historien skall upprepa sig kan inte tiga utan måste för vårt samvetes skull tala, även om risken är att det ibland sker inför döva öron.

Mot fördomar står vi ofta maktlösa och ingen är så blind som den som inte vill se. Men vi som insett något av detta, och förstått varför vi kommer ihåg förintelsens offer, kan inte tiga. Berättelserna från de som var med tystnar i snabb takt. Vår uppgift är att hålla dem vid liv och berätta dem vidare. Därför gäller; Tiga är silver men tala är guld.

Annus horribilis eller ett nådens år

Det gångna året går till historien som ett av de märkligaste under modern tid. Ett litet virus spreds med vindens hastighet över världen och däckade samhälle efter samhälle. Människor insjuknade och dog. Företagare fick se sina livsverk raserade på några månader och hela samhällen stängdes ner. Vår normala globala rörelsefrihet skars ned och det nya normala blev distans och virtuella möten. Det blev något av ett annus horribilis – ett hemskt år.

Och galenskaperna fortsatte med det amerikanska presidentvalet med en valdebatt som tidvis fick de grälande kidsen i sandlådan att framstå som rena dygdemönster och en vanlig mytoman att te sig som sanningens banerförare. Ett val där slutkapitlet ännu inte är skrivet då en av kandidaterna fortfarande inte kunnat inse att han förlorade valet.

Det ter sig inte långsökt att karakterisera år 2020 som ett annus horribilis, så märkligt, annorlunda och galet blev det. Lika lätt är det att gotta sig i förfärligheterna och låta medias stundtals enformiga och tröttsamma ström av dåliga nyheter svepa genom det inre landskapet och förmörka själ och sinne.

Men blev år 2020 någonting annat än ett annus horribilis? Byter vi perspektiv och ser på saken ur en annan synvinkel så upptäcker vi kanhända nya dimensioner. 2020 blev också ett nådens år, ett år som Gud gav oss. Det är kanske svårt att ta in detta i det massiva flödet av COVID-19-nyheter, vaccinutveckling, ekonomisk nedgång och Corona-relaterade dödsfall.

Men faktum kvarstår. 2020 blev också ett nådens år. Vi fick ett år till av Gud. Vi fick ett år till att tro, älska, hoppas och be. Vi fick – i motsats till många andra – leva i ett land där sjukvården fungerade och antalet döda var relativt litet i jämförelse med andra länder. Vi hade den enorma förmånen att ha en regering som fattade goda beslut och minimerade åtminstone en del av pandemins följdverkningar genom olika stöd till företag och organisationer.

Visst blev 2020 ett år av tristess och social distansering, av omställning och spruckna planer. Men det var ändå ett nådens år. När grupper om 8-10 elever i Kenya i bästa fall fick dela på en transistorradio och försöka ratta in undervisningen på den, satt de flesta av våra skolelever och studerande med egna datorer och följde med undervisningen. Och då tusentals tonårsflickor i samma land utsattes för sexuellt våld och blev gravida p.g.a. att skolorna var stängda, såg verkligheten helt annorlunda ut i vårt land.

Vi skall inte förringa det faktum att många i vårt land har drabbats av Corona på olika sätt och att de behöver allt socialt, ekonomiskt och humanitärt stöd de kan få för att komma på fötter igen. Samtidigt får vi låta julens gammaltestamentliga profetia från Jesaja 9:2 bära oss in i det nya året. ” Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.”

Den urgamla profetian som tröstade Israels folk med hoppet om en befrielse får också bli vårt riktmärke. Kristus lever mitt ibland oss, dagarna blir längre och vi skymtar ljus i Corona-tunneln. I det perspektivet kan även ett annus horribilis vara ett nådens år. Vad det nya året bär med sig vet vi inte men med ett lovande vaccin och Guds hjälp får vi frimodigt be om ett nytt nådens år från Herren.

Vem bryr sig?

Berättelsen om Mose som ledde Israels folk ut ur Egypten mot det utlovade landet har genom årtusenden berört och fascinerat människor. Den innehåller element som är lätta att anknyta till oberoende av om det görs kollektivt eller individuellt. Inom befrielseteologin har berättelsens symbolik använts för att motivera ett uppbrott från förtryck och orättfärdiga strukturer. I litteraturen har bl.a. Torgny Lindgren i Sverige använt motivet i sin roman Övriga frågor från 1973. I romanen blir en av huvudpersonerna Evan trött på hur den arbetarförening han tillhör går på i den invanda byråkratiska möteslunken, istället för att värna om de utsatta och förverkliga de ideal som ligger till grund för dess verksamhet.

I protest bryter Evan som är handikappad upp från arbetarföreningen. Han kör omkring i sin motoriserade rullstol som pryds av plakat med texter som ”Solidaritet med flyktingarna” och ”Sverige åt alla”. Evans handlande har sin förebild i den bibliska berättelsen om uttåget ur Egypten. Uppbrottet från det invanda och slentrianen blir en förutsättning för att nå de verkliga idealen och det utlovade landet.

Jag tror att varje folk, organisation och rörelse någon gång och i någon mån behöver sin egen Moses som vågar bryta upp och föra folket eller rörelsen tillbaka till sitt ursprung och hjälper människor att se sin genuina kallelse. Den fråga som inställer sig är om vår folkkyrka nu behöver sin eller varför inte sina Moses, som vågar trotsa konventionen och leda mot en ny framtid. Vägen dit är inte lätt. Det fick Moses erfara. En del av folket ville hellre stanna kvar än börja den långa färden mot det utlovade landet, medan andra gnällde så fort vägens prövningar gjorde sig påminda.

Behöver vår kyrka nu en Moses som leder den bort från förstelnad institutionalism och ämbetsmannamässighet? Någon som ser behovet av levande gudstjänstgemenskaper, frimodigt vittnesbörd om Kristus, mission och evangelisation. Någon som har pulsen på det andliga sökandet och förmår sig till dialog med den mångfald av andlighet som präglar dagens samhälle.

Behöver vår kyrka i dag en Moses som kan och vågar sätta ner foten och föra vår kyrka och dess debatt- och grälsjuka falanger bort från träldomslandet med de eviga diskussionerna om homosex, ämbete och äktenskap? Någon eller några – för det behövs många – som kanske inte ser landet som flyter av mjölk och honung, men landet som präglas av Kristushängivenhet, bön och omsorg om medmänniskorna. Landet som inte doftar andlig krutrök utan doftar Kristus och hans heliga närvaro.

Behöver vår kyrka i dag en mera revolutionär Moses som med befrielseteologin vågar ifrågasätta vårt slaveri under konsumtion, lyx och nöjen och manar till uttåg mot ett land där jämlikhet och rättvisa råder och vi lyssnar till de betryckta och stärker deras mod (Ps. 10:17).

Vem är då denna, eller dessa Moses? Blickarna riktas mot kyrkans högsta beslutande organ kyrkomötet, och biskoparna som i kraft av sitt ämbete skall värna enheten och leda sina stift. Men det verkar vara svårt att där finna fokus och enighet om kursen i korsdraget mellan alla disparata åsikter. Det behövs kanske någon som Evan i Torgny Lindgrens roman Övriga frågor. Någon eller några från folket – präster eller lekmän – som följer sitt samvete och sin Kristusvision och bryter upp, visar riktning och vågar ta de första stegen mot framtiden.

Ett annat scenario är att folket ger sig av i egen takt och mot egna mål. Något som redan håller på att ske då vår kyrka i snitt tappat 40 000 medlemmar per år under de senaste tio åren. Då går det kanhända som i romanen då Evan startade sin egen resa. Och det är kanske så det kommer att gå för vår kyrka. Så har det delvis gått tidigare när de stora folkväckelserna bröt fram, även om de då fångades in av kyrkan. Så gick det när frikyrkligheten trädde in på arenan.

Är det den enda vägen? Är det så att det nya vinet inte ryms i gamla vinsäckar? Jag vet inte. Får bara med Runeberg i dikten Sveaborg i Fänrik Ståhl sägner konstatera: ”Det frågtes blott, det gavs ej svar.” Eller är det så att svaret på frågan är personligt? Det är du och jag som skall bry oss. Bry oss om de som inte nåtts av evangeliet. Bry oss om vår egen församling och dess gudstjänst så att vi går dit. Bry oss om församlingsgemenskapen. Bry oss om de som far illa eller sitter ensamma. Är det kanske du och jag som är Moses och kan det vara så att uttåget startar i vårt eget liv, bort från själviskhetens och välståndets träldom i riktning mot medmänsklighetens och kärlekens utlovade land?

Vägen till försoning

Så är då den verkliga nagelbitaren – det amerikanska presidentvalet – avgjort. Joe Biden blir nästa president. Samtidigt är det ett djupt splittrat land som väntar på honom. Det är inte ett United States utan snarare Divided States som vaknar upp till en ny politisk verklighet.

Splittringen har varit och är djup och den har politiska, religiösa och ekonomiska förtecken. De som gör det enkelt för sig skyller den på Trump, men en sådan tolkning är synnerligen historielös. Splittringen fanns där innan Trump kom till makten, men hans stora misstag var att han inte gjorde någonting åt den, utan utnyttjade den hänsynslöst och grävde klyftorna än djupare genom sin kategoriska retorik och Amerika först – strategi.

Finns det en väg till försoning? Var skall man börja och hur ser vägen ut? Joe Biden antydde i sitt tal startpunkten. Det handlar nu som alltid i liknande situationer om att börja i det som förenar oss, i det faktum att vi alla är människor med samma grundläggande behov. När Biden påpekade att det inte finns röda eller blå delstater utan bara United States, antyder han med sin ordlek något fundamentalt grundläggande.

Politiska övertygelser kan ha olika färg och religiösa övertygelser ha skilda attribut, men som människor förenas vi av att vi är just människor: Skapade av samma Gud, med ett enda liv att förvalta och därtill begränsade, något som manifesteras i att vi alla skall dö en gång. Det som gör skillnad är vad vi säger och gör under vår tid på jorden.

Vårt land har också sin historia med något andra färgskalor. För hundra år sedan delades vår nation i röda och vita och bägge sidor demoniserade varandra till den grad att det ledde till mord, avrättningar och fångläger. Såren var djupa och färgerna satt kvar under årtionden. Hundra år efter inbördeskrigets slut 2018 formulerade dåvarande ärkebiskopen Kari Mäkinen inbördeskrigets nationella trauma med orden: Det finns röda minnen och det finns vita minnen och det finns minnen utan färg.

I dag har de röda och vita färgerna suddats ut i vårt samhälle. Vägen till försoning i USA handlar inte heller huvudsakligen om man är röd eller blå utan om vem man är och hur man ser på sin nästa, detta oberoende av om man är republikan eller demokrat, vit eller svart, djupt troende eller ateist.

I det här fallet – liksom i en del andra frågor – är det så lätt att sitta i sin bubbla på behörigt avstånd och blogga. Detta samtidigt som vi – om än i mindre skala – kämpar med samma utmaningar. Vi har också i vår kyrka och i vårt samhälle en djup polarisering och diskussionsklimatet på sociala medier lämnar en hel del i övrigt att önska. Något som blev uppenbart i kölvattnet efter senaste veckas kyrkomöte på en del trådar på Facebook.

Vägen mot försoning handlar – oberoende av om det gäller en delad nation eller människor med olika åsikter – om vad som händer människor emellan. Det är därför hoppingivande att en av de pastorer (Dr Robert Jeffress) som öppet stödde Trump, nu på Fox News uppmanar alla kristna att i enlighet med Paulus uppmaning be för all överhet och särskilt för Joe Biden. Man får hoppas att hans ord inte klingar för döva öron.

Jeffress fångar också någonting av essensen i det hela då han säger: ”Human governments and rulers change at God’s direction and design. Our faith and our salvation lie not in any human ruler, but in the ruler of rulers, the King of kings. We have to remember that even though the occupant of the White House is changing, the One who occupies the throne of Heaven hasn’t changed. The fact that God has established authorities means that by obeying the government, we obey God.”

(Bilden är en skärmdump från Washington Post)

Lojalitet på egna villkor

Vi lever i en tid då många primärt både tänker och handlar utgående från sina egna värderingar och åsikter. Det är därför inte förvånande att lojaliteten mot samhällets och kyrkans lagstiftning ifrågasätts och utmanas. Deltagarna i Elokapinas demonstration för någon vecka sedan ansåg det helt befogat att avvika från den plan man hade för sin demonstration och blockerade trafiken på ett par centrala gator i Helsingfors under ett par timmar.

Inom kyrkan är det allt flera som anser att det inte mera går att vänta på kyrkomötets beslut om vigsel av samkönade och därför helt sonika tänker strunta i gällande lagstiftning. I Helsingfors har pastor Kai Sadinmaa gått ett steg längre då han tillsammans med en kollega i Uleåborg Arpad Kovacs öppet ifrågasätter biskoparnas ledarskap och herdefunktion i förhållande till stiftets präster.

Sadinmaa höjde också insatserna i diskussionen då han den 5.10 i en predikan konstaterade att biskoparna har fjärmats från verkligheten och i själva verket bara försöker rädda en redan försvagad institution. Enligt Sadinmaa var den kyrka som Jesus och de första kristna formade långt ifrån vår biskopsledda kyrka. De första kristna hade varken biskopar eller präster enligt den modell som vår kyrka har.

Sadinmaa fortsätter sitt resonemang och menar att reformationen lämnade på hälft och nu måste lekmännen ta den makt som tillhör dem. Någon särskild prästvigning behövs inte utan prästens uppdrag är närmast en arbetsfördelningsfråga. Nattvard kan man fira i hemmen genom att samlas, be, bryta bröd och dela vin.

Känns tankarna bekanta? Jo, den som har läst 1700- och 1800-talets kyrkohistoria ler igenkännande och drar paralleller till både tidiga väckelsebildningar och sekter och den senare framväxande frikyrkligheten. Den gemensamma nämnaren var ifrågasättandet av kyrkan som institution och prästen som auktoritet. Och som en röd tråd genom den teologiska argumentationen, oberoende av om det var en pietistisk väckelse eller frikyrkobildning, var strävan tillbaka till urkyrkans idealtillstånd.

Är då Sadinmaa ute och seglar eller finns det en grund för hans fräna kritik och hårda villkorslösa inställning till kyrkan?

Vid en första anblick är det lätt att avfärda honom och det är inte svårt att sticka hål på hans argumentation. Den väg han beträder leder lätt till religiös anarkism och sektliknande gemenskaper. Varje samfund behöver någon form av gemensamma spelregler för att fungera. Hans vurm för urkyrkan är också både ohistorisk och naiv. Dess lösa organisation fungerade till en början men urkyrkan var ingalunda något kristligt paradis och snart uppstod p.g.a. inre stridigheter ett behov av en mera tydlig ordning.

Sedan måste man ge Sadinmaa rätt i att vår institutionella kyrka verkligen har orsak att se sig i spegeln. Det blir också alltmer uppenbart i ljuset av förhandenvarande medlems- och gudstjänststatistik. Men det handlar om större saker än enskilda biskopars åsikter och prästämbetets utformning. Ytterst handlar det om att vi uppenbarligen inte förmår möta människors andliga behov och frågor. Institutionen har vuxit sig så stark att den skymmer livet. Systemet överskuggar andligheten.

Det här accentueras också av det faktum att både lutherska och ekumeniska alternativa gudstjänstgemenskaper växer upp och attraherar människor. Den nyvalda ledaren för Tomasgemenskapen i Helsingfors, Kati Pirttimaa, noterar att Tomasmässan fungerar som ett hem för de andligt vilsna, de som av en eller annan orsak upplevt att de måste söka ett nytt sammanhang för sin andlighet. Mässans dragningskraft ligger också i att det är en mässa med lekmän och för lekmän. Lägger vi ännu till det här en mångsidig musikalisk utformning, möjlighet till förbön, ljuständning och smörjelse med olja framträder bilden av en gudstjänst som går från det liturgiskt-institutionella mot det andligt-mänskliga. Detta trots att Tomasmässan i sin utformning bygger på liturgiska element från olika kyrkotraditioner.

Sadinmaas utspel, om vi nu återgår till det, är en hälsosam påminnelse om att vi i kyrkan har skäl att analysera vad vi håller på med. Däremot tror jag inte att hans recept är särskilt bra. Det ger individualismen fria händer och leder enbart till ökad pluralism och splittring inom vår kyrka. Då hamnar vi lätt i det scenario som professor emeritus Kaarlo Arffmann tecknade i ett föredrag för en tid sedan. Nämligen att utvecklingen inom luthersk kristenhet ser ut att gå i en riktning som slutar i marginalisering och en splittring i inbördes stridande små fraktioner.

Samtidigt finns det allt skäl att förhålla sig till vår situation med både en smula stolthet och självkritisk distans. Allt är inte väl inom kyrkan och det finns därför orsak att se hur vi inom ramen för de stora ekonomiska och personella resurser vi fortsättningsvis har, bäst kan tjäna våra medmänniskor och bygga Guds rike i vårt land.

Makten och härligheten

Kyrkan lever och verkar i ett spänningsfält mellan himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Den här balansgången är oerhört svår. Kyrkan är genom sina medlemmar och strukturer en organisk del av vårt samhälle och vår värld, men samtidigt står den för någonting annat. Den lever, med anspelning på Jesu ord i sitt avskedstal, i världen men inte av världen.

Kyrkans frestelse har alltid varit att solidarisera sig med makten och det politiska och ekonomiska etablissemanget. De första stegen togs redan på 300-talet under kejsare Konstantin då kristendomen från att ha varit en förföljd minoritet blev något av statsreligion i romarriket. Det här blev början på en flerhundraårig framgångssaga då katedraler byggdes och utsmyckades furstligt, kloster växte upp och präster, biskopar och påvar med tiden blev en del av samhällets överskikt.

Trenden har fortgått genom århundradena. Vi fick i vårt land ståtliga helgedomar, fina prästgårdar och pampiga biskopssäten. Kyrkan fick stämma och säte vid maktens bord och biskoparna inbjöds till presidentens självständighetsdagsmottagning.

Ändå är det inte i den världsliga makten och härligheten som kyrkans själ finns. Den finns inte i palatsen och vid cocktailborden utan i marginalen, där människor lider, svälter och söker ro för det oroliga hjärtat. Det är också avslöjande för vår kyrka att den kristna tillväxten i dag inte sker i de rika västerländska kyrkorna med väl etablerade strukturer och sin armé av anställda i kombination med nyrenoverade kyrkor och församlingshem.

Däremot växer kristendomen i dag så att det knakar i Sydamerikas slumkvarter och i de afrikanska byarna och kåkstäderna.  Orsakerna är uppenbara. Det handlar dels om en gräsrotsrörelse som växer ur misär, fattigdom och andlig hunger, dels om en förkunnelse som springer fram ur evangeliet självt. När många av de västerländska kyrkorna försiktigt manövrerar sig fram via omvärldsanalyser, opinionsmätningar och utredningar, går de växande församlingarna och gemenskaperna en annan väg. De gör som Jesus, går bland smärtorna och nöden och förkunnar frimodigt frälsningen i Kristus och vikten av Andens ledning. Och hand i hand med detta går en oerhörd diakonal omsorg om de nödställda.

Med risk för att bli stämplad som osolidarisk så börjar jag mer och mer tro att det i en mening är en välsignelse för vår kyrka att den tappar medlemmar och blir fattigare. Vi har kanske nått vägs ände i maktens korridorer och förblindats av vår ekonomiska trygghet och opportunism att hela tiden vara alla till lags på alla möjliga sätt. Nu behövs en ny inriktning och nu visar Gud – om än ganska hårdhänt – vad som är kyrkans primära uppgift; nämligen att förkunna evangeliet om Jesus och med Andens frimodighet arbeta med fokus på diakoni och evangelisation.

Frågan är om vi ännu har en tillräckligt stark krismedvetenhet. När ett idrottslag eller en enskild idrottare inte presterar lika goda resultat som konkurrenterna är det naturligt att ställa frågan hur och på vilket sätt de som presterar bättre tränar. Borde också vår kyrka rikta blicken mot de församlingar och samfund som växer och se om vi har något att lära av dem? Eller är vi oss själva nog och fortsätter på den inslagna vägen och tillsätter nya utredningar och arbetar fram nya dokument? Detta trots att resultaten visar på sviktande medlemsantal, sämre ekonomi och färre besökare i gudstjänster, ungdomsgrupper och körer.

Den institutionaliserade kyrkan som i mångt och mycket har tagit över sina administrativa modeller från kommunal- och statsförvaltningen befinner sig på ett sluttande plan. Det är uppenbart. Lika uppenbart är att framtidens kyrka är en gräsrotskyrka som växer fram ur människors behov av helighet, gemenskap och omsorg. Den stora frågan är om vi vågar bereda rum för denna gräsrotsrörelse inom vår kyrka eller om den måste söka sina växtplatser någon annanstans.

Bekännelse i radion

Jag har med många andra lyssnat till en del sommarprat i radion under de gångna månaderna. Sommarpraten varierar till innehåll och stil men det gemensamma för dem är den starka personliga touchen. Det blir naket och avklätt, personligt och äkta. Lyssnaren bjuds in i själens allra innersta skrymslen och igenkänningsfaktorn är ibland hög. I det här avseendet fyller sommarpraten både en journalistisk och terapeutisk funktion. De sätter ord på missförhållanden och felaktigheter och ger oss existentiella tolkningsmönster för vårt eget liv.

Många av de som sommarpratar i radion visar också prov på en öppenhet och självinsikt utöver det vanliga. Det är inte lätt att berätta om alkoholism och andra missbruk eller att behandla sin skilsmässa eller självmordstankar. Det krävs en stor portion mod och ödmjukhet att hänga ut sig själv inför en lyssnande publik. För hur vi än vrider och vänder på det så tenderar fasaden att vara viktig för oss.

Samtidigt är det bakom fasaden som vårt riktiga liv finns, på gott och ont. Uno Svenningsson sjunger ”Under ytan är vi alla lika små”. Ingenting kan vara mera rätt. Och just därför är det livsavgörande att ibland låta fasaden rämna så att livet, med både sina sorger och tillkortakommanden, men också drömmar och visioner blir synligt. Och ja, det är helt ok att också med stolthet säga vad man är bra på.

När jag lyssnat till en del sommarprat har mina tankar gått till kyrkan. Vi inleder varje gudstjänst med en syndabekännelse och får ta emot förlåtelsen och nåden. Samtidigt är det någonting som skaver. Det blir så mekaniskt och opersonligt. Borde vi i kyrkan få in mera av ”sommarpratsbekännelse”, mer av äkta ånger och en större frimodighet att sätta ord på det som gått fel och som gör ont därinne?

Kyrkan är de heligas samfund, men det betyder inte att den är de fullkomligas samfund, även om man ibland kan få den uppfattningen då de prydliga kyrkliga fasaderna visas upp. Kyrkan är de ”ofullkomliga sommarpratarnas” samfund och det vore både andligt och terapeutiskt hälsosamt om också det som skaver och gör ont får plats och vi vågar säga som det är.

Många av oss kommer aldrig åt att sommarprata i radion, och skall kanske inte heller göra det. Men det skadar garanterat inte att skriva sitt eget sommarprat, gå under ytan, sätta ord på det jobbiga och försonas med det liv som är vårt. Och om kyrkans syndabekännelse känns allmän och avlägsen så kan vi i vårt eget sommarprat formulera vår egen bekännelse och låta den landa i Guds famn, i hans nåd. Sedan skadar det inte heller att dela sitt sommarprat med någon.