Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.

Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder

De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.

Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.

Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.

Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.

Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.

Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”

Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.

Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar  att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på  attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.