Mission och globala perspektiv-arkiv

En global luthersk predikan?

Jag har i forskningssyfte lyssnat till predikningar från Bangsar Lutheran Church, under Corona perioden då de sänt sina predikningar på nätet. Jag har försökt lyssna både efter lutherska tankar och sådan som kunde beskriva som en kontextuell predikan.

Bangsar Lutheran Church, är en församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Församlingen hör till den Lutherska kyrkan i Malaysia. Kyrkan har kommit till genom kinesisk invandring i Malaysia och kunde kanske beskrivas som kinesisk till sin etnicitet. Vid grundandet av kyrkan har man också haft kontakt med den Evangeliska Lutherska kyrkan i USA (ELCA), men är idag en fullständigt självständig kyrka och hör till Lutherska Världsförbundet.

Församlingen hade paus in verksamhet då man införde Corona restriktioner i Malaysia, men har sedan början av augusti igen samlats för gudstjänst i en decimerad skara, men för att nå alla församlingsmedlemmar sänder man sina gudstjänster på nätet. Man kan se dem via Youtube. Vill man beskriva deras gudstjänst kunde man beskriva dem som ett lågkyrkligt sammanhang, man använder t.ex. inte liturgiska kläder annat än att prästen har en prästskjorta och musiken i gudstjänsten är internationella lovsånger, som man kan lyssna till världen över. Under Corona tiden har alla i församlingen haft på sig munskydd, inklusive präst och lovsångsledare.

Varifrån som helst?

Det intressanta är att församlingen kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller.

Gudstjänsten är global, men ändå luthersk. När man i predikan gör referenser till vår samtid, kunde det vara vilken kultur som helst. Jag känner igen mig i de kulturella referenser som plockas från samhället, eller Hollywoods filmvärld.

Några söndagar har man predikanter utifrån, eller sedan är det någon lekman som predikar, men för det mesta är det församlingens präst Thomas Low som predikar. Vad är det prästen predikar över? Vad är det han pratar om? För det mesta kunde man säga att det är en typisk textutläggande predikan. Han förklara texten ingående och förklarar vad som kan kännas främmande i bibeltexten idag. Sedan finns där referenser till luthersk dogmatik. Thomas Low predikar ofta om korsets teologi, som han beskriver som en luthersk tankegång, ibland citeras också Luther. Ofta binder han samman tankegången med något som sker i det moderna samhället, eller i kulturen. En enda gång har jag hört honom ta ett exempel från det forntida Kina, men annars är det en global kontext som gäller.

Det intressanta är hur den lokala kontexten lyser med sin frånvaro. Inte en enda gång skulle man hänvisa till det malaysiska samhället, kultur eller traditioner. Man hör inga referenser till det alls över huvud taget. Detta får mig att fundera på kontextuell teologi. Vi teologer tycks vara förtjusta i hur evangeliet och kulturen fogas samman, men faktum är idag att en luthersk predikan, ofta är en textutläggande predikan, med tankar från luthersk teologi och referenser till det moderna samhället. Man kunde nästan säga att det håller på att formas en global luthersk predikan.

Skribenten är också doktorand och forskar kring frågor om luthersk identitet, levd religion och religionsdialog.

Bland flyktingar i Aten

För en månad sedan hade jag förmånen att dra en studieresa till Aten med en grupp från Borgå stift. Det var en del kyrkliga medarbetare som jobbar med flyktingarbete i sina respektive församlingar. Resan gjordes i samarbete med Kyrkans Utlandshjälp och syfte med resan var att bekanta sig med kristna organisationer som bedriver flyktingarbete i Aten.

Den första missionären vi träffade under vår resa var finlandssvenska Martin Sandås, som jobbar med att starta upp den ekumeniska korttids missionsorganisationen för ungdomar, Ungdom med Uppgift i Grekland. Martin berättade kort om flyktingsituationen i Grekland och vi fick veta att 60 000 är den officiella siffran på flyktingar som man just nu räknar med i hela Grekland. Det kan jämföras med siffran 12 000 som vi har i Finland för tillfället. På öarna vi den Turkiska gränsen kommer det in ca. 100 nya flyktingar varje vecka. Siffran har ökat nu under våren i jämförelse med hur det var under vintern. Detta har lätt till att flyktingarna inte längre ryms på de flyktingförläggningar som finns ute på öarna utan får fritt röra sig omkring i Grekland.

Familjen Sandås jobb består i förutom att starta upp Ungdom med Uppgift, att fördela team av ungdomar som kommer för att jobba med kristna flyktingorganisationer i Aten. Tillsammans med Martin besökte vi två organisationer, som Ungdom med Uppgift jobbar med. Den en av dem var Samaria Church där vi mötte den koreanska pastor Philip, som jobbat med flyktingar i Aten i närmare 20 år. Den organisation som han basar för sysslade med språkundervisning för flyktingar, samt med lunchbespisning för de som går på kurserna i tyska och engelska. Dean andra organisationen vi besökte tillsamman med Martin var International Christian Consulate som fokuserar på flyktingar som har konverterat till kristen tro och har byggt upp ett system med tillfälligt boende för sådana som riskerar förföljelse på grund av sin omvändelse av tidigare landsmän.

Ortodoxa Apostolis arbete

Dag två på vår studieresa kunde vi ta del av organisationen Apostolis arbete, som är en NGO för Atens ärkestift, alltså den ortodoxa kyrkan. Apostoli började som en organisation för att jobba med förståndshandikappade, sedan utökade man sin verksamhet mera diakonalt när den ekonomiska krisen slog till. När ett stort antal flyktingar kom 2015 började man med flyktingarbete. Apostoli och Kyrkans Utlandshjälp har haft ett nära samarbete under de senaste åren och Kyrkans Utlandshjälp har finansierat en del av Apostolis flyktingprojekt. Tillsammans med Apostolis medarbetare Vassi Leontari besökte vi ett utbildningscenter de bedriver för språkundervisning av främst barn och unga, samt ett flyktingboende för ensamkommande barn. Vassi berättade för oss att de grekiska myndigheterna jobbat med att barn till invandrare skall kunna gå i grekisk skola och att många flyktingar också kunnat flytta in i lägenheter på staden, i stället för att bo i flyktingläger. På många sätt känns det som om man fått läget under kontroll, men ännu finns det flyktingar som bor ute på gatorna och lever på soppkök. En av utmaningarna man fortfarande har med flyktingbarn som skall gå i grekiska skolor är att man inte har någon förberedande undervisning i grekiska, så det är en sak som Apostoli jobbar med på sitt undervisningscenter och på boendet för ensamkommande barn.

Kyrkans Utlandshjälp

Kyrkans Utlandshjälp har i samarbete med organisationen GFOSS organiserat IT-undervisning och undervisning om datakodning för både flyktingar och greker. Till dessa ”Code + Create” kurser måste man ansöka för att komma in. Flyktingarna måste själva söka till kurserna och bli antagna på basen av sitt intresse för att lära sig datorprogram och att koda. En typ av stress som drabbar de unga ensamkommande är att snabbt kunna få ett jobb för att de skall kunna sända hem pengar till sina släktingar som bor i de krigsdrabbade länderna, eller annars bor i fattigdom och misär. Med hjälp av IT-kurserna hoppas man att de skall kunna få verktyg att komma in i arbetslivet med.

Helping Hands

Den sista dagen i Aten besökte vi organisationen Helping Hands, där man berättade att hjälpbehovet bland flyktingarna hade förändrats och att från att ha delat ut mat och kläder kunde man nu att koncentrera sig på att också där syssla med språkundervisning. Den grekiska organisationen Helping hands som verkat i mera än 25 år bjuder också ut möjlighet för frivilliga att engagera sig i flyktingarbete. Bland medarbetarna finns också finländska missionsorganisationers missionärer, bl.a. missionsföreningens Såningsmannens medarbetare jobbar igenom Helping Hands.

Det som deltagarna i studieresan lärde sig av de olika organisationerna är att hjälpbehovet bland flyktingarna har ändrats på samma sätt som i Grekland från det akuta behovet av mat och kläder till språkundervisning och kunskaper som behövs för integration. En annan insikt var också att en av utmaningarna nu i flyktingarbetet är att försöka hitta konstruktiv sysselsättning i väntandet, samt att försöka få flyktingar att hitta stigar in till vårt samhälle. Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund

Världsmission idag

På världsmissionskonferensen i Arusha lyssnade vi under fem dagar i mars till olika röster. De flesta inläggen kom från majoritetsvärlden (Afrika, Asien, Latin-Amerika och Oceanien). Vi har vant oss vid att beskriva hedendom i termer av trolldoktorer och svart magi. Under konferensen identifierade rösterna från världens marginaler vårt globala ekonomisk-materialistiska system som den mest allvarliga avgudadyrkan i vår tid. När förkunnelsen om omvändelse ofta har handlat om att avsäga oss personliga laster, talade presentatörerna i Arusha om omvändelse från system som skapar orättvisa, våld och utnyttjande av de svagaste.
”I det globala systemet har finansmarknaden blivit en av vår tids avgudar. Den har förstärkt en kultur av dominans och diskriminering, som fortsättningsvis utesluter miljontals människor, och håller dem kvar i förhållanden av sårbarhet och utnyttjande.”
Denna grundanalys av de makter som kyrkan bör står upp emot idag finns i det avslutande dokumentet ”Kallelse till lärjungaskap från Arusha”
Missionens medel och mål är lärjungaskap, en term vi inte är alldeles vana att använda i vår folkkyrkliga miljöer. Vi talar ju mera om att leva som kristen, eller om att följa Jesus. I slutdokumentet syns de sydliga kyrkornas betoning av det kollektiva. ”Kallelsen att vara lärjunge leder oss till att dela och leva ut Guds kärlek i Jesus Kristus genom att söka rättvisa och fred på vägar som är andra än världens vägar (Joh:14:27). Så svarar vi på Jesu kallelse att följa Honom från världens marginaler”
Det avslutande dokumentets rekommendationer och den tillhörande bönen utgår från ett helhetsperspektiv, där missionen är ett redskap för den treenige Guds återupprättande av skapelsen, befriande av den fallna världen, och förnyande av tro och kärlek genom Anden. Under de senaste femtio åren har en inspirerande vision av kyrkans glädjefyllda och holistiska mission som ett redskap för Guds rike vuxit fram i såväl ekumeniska, evangelikala som katolska läger. Tyvärr släpar diskussionen efter i Finland. Ändå hörs glädjande många unga röster som talar för ett kristet vittnesbörd, i vilket arbete för rättvisa, fred och diakoni är omistliga delar.
Det var lätt att ryckas med i de afrikanska rytmerna och melodierna under konferensen. Andaktslivet gav djup. Frågan är ändå hur vi går vidare i konkret tjänst. Det finns ytterst få platser där kyrkorna är helt oberoende av det ekonomiska systemet. Både i nord och i syd är vi en del av det vi kritiserar. Kyrkor som påtalar bristen på utbildning och hälsovård för alla är ibland förvånansvärt tysta när det gäller utvecklandet av företagsamhet, skatteuppbörd och ekonomiska utjämningsmekanismer. Vill vi ha förändring, behövs konstruktiva lösningar. På många håll förväntas kyrkan påverka i ”världsliga” frågor. För en tvåregementlig lutheran faller det sig inte alldeles naturligt. Biskopar i kyrkor där marginalisering och tudelning är verklighet har inget annat val.
Skiljelinjen går inte bara mellan ”oss” och ”dem”, utan rakt igenom oss alla som drömmer och längtar efter högre levnadsstandard. Mission kräver personlig reflektion och omvändelse. På vilket sätt är jag en del av den värld som genererar orättfärdighet? Vad behöver jag vända mig ifrån? Hur bidrar min livsstil till ojämlikhet människor emellan och utarmning av skapelsen? Från insikterna om att vi alla är marginaliserade från det Gud menat oss att vara och att vi alla upprättas och försonas av Guds rena godhet, kan Guds rikes nya gemenskap växa fram och skapa verklig förändring.

Bistånd och business

En av de bärande grundprinciperna inom kyrkans diakoni är att hjälpa där nöden är som störst. Det innebär att insatserna skall göras bland de människor som är fattigast och mest utsatta.

Ungefär liknande riktlinjer har också Finland haft i sin biståndspolitik, då man förbundit sig till internationella avtal och lovat att avsätta minst 0,2 procent av bruttonationalinkomsten för bistånd till de minst utvecklade länderna. De här utfästelserna höll till 2015 då 0,22 procent av bruttonationalinkomsten gick till de fattigaste länderna. Nu har procenten sjunkit till 0,16 vilket innebär att de allra fattigaste länderna går miste om 29 miljoner euro per år. I tillägg till detta har de ideella organisationerna, däribland Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssällskapet och Frikyrklig samverkan, förlorat 49 miljoner euro genom regeringens nedskärningar i biståndet. Också det drabbar de allra fattigaste länderna.

Finland satsar istället i sin biståndspolitik på business. Finansieringsbolaget Finnfund som skall hjälpa finländska företag att exportera till och göra affärer i U-länderna får samtidigt en tilläggsfinansiering om 130 miljoner euro. Det ser bra ut på ytan, men det grundläggande problemet är att företag sällan sysslar med socialt arbete. Deras mål är att generera vinst och därför går Finnfunds insatser i de allra flesta fall de fattigaste förbi. Det finns ingen att göra business med i de fattigaste länderna.

Utvecklingen i den finländska biståndspolitiken är betänklig ur etisk synvinkel. När samstämmiga internationella rapporter visar att fattigdomen minskar i vår värld så borde insatserna fortsättningsvis fokuseras till de allra fattigaste och mest utsatta och inte styras av finländska företags möjligheter till export och nya marknadsandelar.

De ideella organisationer som arbetar bland de mest utsatta vet att varje satsad euro på kvinnor och utbildning för barn ger mångdubbelt igen. Kyrkans Utlandshjälps kvinnobank har genom mikrolån hjälpt tiotusentals kvinnor att starta en egen verksamhet och därigenom garantera familjen utkomst och finansiera sina barns skolgång.

Låt oss leka med tanken att Finlands regering hade satsat de 130 miljoner man ger till Finnfund på att via ideella organisationer ge mikrolån till miljontals kvinnor och möjliggöra skolgång för miljoner fattiga barn i de mest utsatta länderna.

Nu gick det inte så. Regeringen valde annorlunda på den här punkten. Det är också ett val som säger vilka värderingar som styr beslutsfattarna. Business är viktigare än bistånd. Finländska företags export väger tyngre än skolgång för miljontals av de fattigaste av alla fattiga barn. Visst har vi våra egna problem att kämpa med. Men när tillväxten nu tagit fart kunde vi lära något av bonden Paavo. Han som efter många missväxtår äntligen fick en god skörd och kunde unna sig goda dagar. Paavo valde att inte festa. Istället såg han grannens förfrusna åker och valde att dela med sig av sin säd till honom.

Kanhända är det dags för våra beslutsfattare att läsa vårt eget lands historia på nytt och förhoppningsvis lära någonting av den.

Är den lutherska kyrkan döende?

Tillsammans med LVF:s president Musa Filibus och hans fru, pastor Ruth Filibus

Sam Nujoma-stadion i Windhoek, Namibia, vibrerar av liv, färger och sång. Över tiotusen lekmän, präster och biskopar från södra Afrika och från hela den globala lutherska familjen är samlade för att komma ihåg femhundra år av reformation. Mellan Wittenberg till Windhoek har reformationen under ett halvt årtusende vuxit till en global medborgare. Luther skulle denna dag speciellt ha glatt sig över sången, som med folkliga tongångar från olika håll av världen förkunnar Kristus.

För oss i Finska Missionssällskapets arbete har festligheterna en alldeles speciell emotionell klang. År 2018 har det gått 150 år sedan de första missionärerna sändes ut från Helsingfors. Deras, och de senare utsändas, arbete möjliggjordes av oräkneliga små gåvor, givna av vanliga och ofta fattiga församlingsmedlemmar i Finland. Under årtionden har tonvis med sockor och tröjor stickats och dukar sytts i kärlek till vår nästa i fjärran. Detta gjorde det möjligt för det glada budskapet om Kristus att delas i ord och i handling. I Namibia växte församlingar. Man praktiserade diakoni, man utvecklade utbildningsväsendet och byggde upp hälsovården. I Namibia glömmer man inte att allt detta utgjorde en god grund för kampen för självständigheten, som blev verklighet 1990.

Festgudstjänsten på Sam Nujoma-stadion påminner om att världen förändras. Lika lite som vi kunde de första missionärerna förstå bredden och djupet och vidden av det goda budskapet. Berättelserna från Bibeln, som för oss främst handlar om skuld och förlåtelse, har visat sig ha oanade dimensioner av befrielse från rädsla, skam, och marginalisering. Evangeliet har fört med sig försoning och upprättelse mellan grupper som dehumaniserat varandra och förvägrat varandra mänskligt värde. Vittnesbörden från de olika kontinenterna är överraskande, utmanande och inspirerande.

Josiah Kibira, den första afrikanska presidenten för Lutherska Världsförbundet sade: ”Det finns ingen kyrka som är så fattig att den inte har något att dela med sig av. Det finns ingen kyrka som är så rik att den inte har något att ta emot.” Budskapet från de lutherska kyrkorna handlar om vår gemensamma kallelse att vittna om Kristus i ord och i handling i en värld fylld av syndens konsekvenser, såsom girighet, marginalisering, korruption, förtryck, könsrelaterat våld och utarmning av skapelsen. Riktningen går inte från norr till söder, eller från fattig till rik. Vi behöver alla lära oss att både ge och ta emot av Guds rika och mångsidiga gåvor och på det sättet vara ett tecken för Guds rike.

I Finland söker många församlingar nya former för att delta i missionsarbetet. Vår livsrytm är annorlunda nu än för några årtionden sedan. Basarer och auktioner fungerar inte mera på många ställen. Jag känner mig ändå genuint harmsen när jag hör nedlåtande uttalanden om syföreningstanter (och farbröder). Festgudstjänsten i Windhoek är en tackgudstjänst för den glädje, rättvisa och fred som ert arbete resulterat i globalt. Jag hade unnat varenda en av er som arbetar för missionen att vara med. Genom det arbete ni gjort och den information ni delat om livet i Afrika och Asien har ni förändrat och revolutionerat världen, en socka i taget.

Jubileet stärker mig i min tro på kyrkans livskraft. Under vår kyrkas kyrkomötes vårsession talade vi om kyrkans framtida strukturer. Trots att KCSA:s direktor på sitt typiskt tillspetsade sätt signalerar att besluten medför ovälkommet arbete är jag optimistisk gällande effekterna av framtidsbetänkandets klämmar om ungas plats i kyrkan, bättre utnyttjande av de resurser som finns i bl.a. missionsorganisationerna, och minskade församlingsavgifter till kyrkostyrelsen. I våra församlingar finns trots allt ett stort engagemang för delande av det goda budskapet, för diakoni och för påverkan mot orättvisor. Det gäller för oss att fortsätta att skapa goda strukturer för detta i vår kyrka.

Finlands kyrka och dess församlingar har också i framtiden en viktig plats i den globala gemenskap som samlades i Windhoek och gladde sig över 500 år av reformation. Utmaningarna är enorma. Som lokala kyrkor är vi beroende av varandra i förverkligandet av kallelsen att döpa och lära att hålla det Kristus lärt och demonstrerat för oss.

De utstöttas vän.

Den nybyggda Mekane Yesus-kyrkan i Dessie, Etiopien, sjuder av liv. Liturgin är kopierad av amerikanska tv-predikanter. I jämförelse ter sig europeiska pingstkyrkor väldigt högkyrkliga. Ljudet är öronbedövande. Det ringer i mina öron flera dagar efter gudstjänsten. Det finns mycket som väcker frågor. Jag funderar över vem som behöver den höga volymen och de långa bönerna, Gud eller mötesledaren?

Jag har blivit inbjuden att predika. Texten handlar om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi. I sitt samhälle var Levi var utstött p.g.a. sitt yrke. I Etiopien finns idag många utstötta yrkesgrupper, t.ex. krukmakare, garvare och smeder. Det är svårt att med ord beskriva den skam som samhället förknippar med dem. Stigmat gäller också var och en som rör vid dem och behandlar dem med respekt.

Jag nämner Aberras livsberättelse. Jag har hört Aberras vittnesbörd genom mina medarbetare i Etiopien. Han frågar: ”Varför säger människor när de ser mig på gatan: ”Där går Aberra. Hör inte han till de smutsiga?” Sedan berättar han om hur kyrkans budskap och attityd förändrat hans och hans stamfränders liv.

I de etiopiska församlingarna har man vaknat för Kristi kallelse att äta, umgås och leva med de grupper som förr varit föraktade. Arbetet för förändring sker både från predikstolen och genom projekt som gagnar alla. Man har läst Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna noga.

Den fråga som författaren Lukas ville svara på var om det i skrifterna eller i Jesu liv fanns klara belägg för att också hedningarna kunde vara med i kyrkan. För att visa hur tillförlitlig den undervisning de hednakristna fått (Luk.1:4) berättar Lukas hur Jesus av Anden leddes till att röra vid spetälska och äta med skatteindrivare och syndare. Lukas berättar sedan hur Anden på samma sätt förde Petrus in i den romerske officeren Cornelius hus, trots Petrus motvilja. Och fortsättningsvis förde Anden Filippos till en etiopisk eunuck och visade att det inte finns hinder för eunucken att tas med i Guds folk. Och sedan visar Lukas på hur Anden ledde Paulus till hedningarna. Missionen är en radikal rörelse utåt, som för ständigt utmanar kyrkan till förändring.

Att hedningarna fick vara med var långt ifrån självklart i urkyrkan. Lukas fick säkert själv känna av förakt när han tillsammans med Paulus besökte Jerusalem. Kanske är det därför han ger en central plats åt berättelsen om den gode Fadern, som springer sin älskade son till mötes och öppnar sin famn för honom. När berättelsen sedan fortsätter med den andre broderns reaktion, riktas en fråga till dem som inte kan acceptera att Fadern skämmer ut sig genom att beröra den förlorade: Vill ni glädja er över Faderns kärlek, eller anser ni era nyfunna syskon så lortiga att det är under er värdighet att ens se på dem? Samma fråga riktas till kyrkan idag.

Min predikan i Dessie handlade om Jesus, de utstöttas vän. Han välkomnar alla. När församlingen efter predikan gavs möjlighet att komma fram för förbön kommer fem personer fram och vill veta mera om det evangelium som säger att de är värdefulla. Budskapet berörde. Jag ber en bön om att vi i våra kyrkor skall präglas av samma barmhärtighet och omsorg som Jesus för dem som möter omvärldens fördömande blickar. Jag känner en djup ödmjuk glädje över det budskap jag fått privilegiet att dela.

Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.

Trådar i kyrkväven

För en vecka sedan höll världen andan, Amerika fick sin nya president. Om man då höll andan, kanske man satt sitt kaffe i vrångstrupen nu, men det är en annan sak. Samtidigt var det presidentskifte i det lilla, fattiga landet Gambia i Väst-Afrika. Eller borde ha varit presidentskifte, är väl mera rätt att säga. Den besegrade presidenten ville inte stiga åt sidan, hans folk flydde i många tio tusental till bland annat grannlandet Senegal. Också han som vann valet befann, och befinner sig ännu, i Senegal. Man befarade, och befarar, våldsamheter då det talas om mycket vapen som kommit in i landet och om krigare som varken talar engelska eller woloff, som är landets språk.

Mitt i all det kaos som Gambia befinner sig i finns en liten luthersk kyrka som gång på gång gör att jag med förundran tänker på hur Ordet om Guds nåd och frälsning går ut överallt, på de mest förunderliga sätt.

Jag tänker ofta tanken att ett nät vävs över vår värld. Ett nät som gör att vi mer och mer hör ihop. Jag kan se de vackra trådarna för min inre syn, då jag börjar tänka tanken. Han som väver är vår Herre, och han använder de allra vackraste trådar. Trådarna går från norr till söder, från öster till väster, söder till norr. De korsar varann ofta, vilket gör mönstret så fascinerande.

Jag har besökt den lutherska kyrkan i Gambia för något år sedan då jag arbetade som missionär i Senegal via Finska Missionssällskapet. Gambia ligger 150 km från den senegalesiska lutherska kyrkans centralort Fatick. Resan tog sina modiga 14 timmar.

I staden Brikama finns det kyrkor i varje kvarter. Alla riktningar har sin kyrka, så kyrkor var och är det inte brist på i det muslimska landet. Utomlandsboende gambier kom för många år sedan i kontakt med den lutherska grenen av den världsvida Kyrkan. De ville förmedla det de upplevt till sitt hemland och fick till stånd en luthersk liten församling, tog kontakt med Kyrkornas Världsråd och den lutherska kyrkan i Senegal. Under många år var församlingen i Gambia en satellitförsamling till den senegalesiska lutherska kyrkan. Man kom fram till att man så fort som möjligt skall utbilda egna präster. Fördomsfritt sände de ett par, man och hustru, till Makumira prästseminarium i Tanzania. Det är här som trådarna i väven börjar nudda oss i svensk-Finland. Som lärare hade de bland annat emeritus biskop Erik Vikström. Då paret blev prästvigda assisterade en finlandssvensk präst. När jag besökte kyrkan upplevde jag genuin samhörighet med den ansvarige pastorn. Vi hade gemensamma goda vänner, trots att vi inte hade träffats tidigare.

Nu, i det politiska kaos som råder i Gambia, arbetar kyrkan för fred och försoning. För att manifestera freden har kyrkan idag börjat bygga en kyrka som skall ha både kristna och muslimer som elever. Kyrkan har en enda bil. Med den kör de till gränserna för att transportera hem de som flytt väntade oroligheter. Som känt ryms det betydligt flera i en afrikansk bil än i Europa, så antalet kyrkan hjälpt hem är ganska stort.

Ett presidentskifte i ett litet avlägset land. Har det något med vår kyrka i Finland, med kyrkan nu? Jo, alla kyrkliga trådar som vävts ihop under årens lopp från norr till söder, från väst-Afrika till öst-Afrika, från söder upp tillbaka till Norden gör att vi känner varandra, mer eller mindre bra. Vi hör ihop. Trådarna från Senegal, tvinnade ihop med finländska trådar sedan tiotalsår nuddar också den här lilla kyrkan.

Jag fascineras om och om igen av tanken, hur liten vår värld är och hur det som det ena gör påverkar den andra. Både i stort och smått. Gambierna i utlandet mötte kristna som tog väl emot dem. I glädje och tacksamhet över det de fick uppleva i kyrkan ville de förmedla vidare det de upptäckt till sina landsmän. De bekostade olika projekt, stödde prästparet och sakta byggdes kyrkan upp och är nu en självständig luthersk kyrka i Väst-Afrika.

Det har betydelse hur vi bemöter främlingar i våra länder. Det kan ha långtgående konsekvenser. Positiva och negativa, men med tanke på alla vackra trådar som vävs ihop vill jag tro att det positiva överväger.

En öppen kyrka ger mera trådar till den världsvida väven. En öppen kyrka ger stadga och trygghet åt den lokala väven. En öppen kyrka som lever i nuet drömmer jag om denna januarikväll. Nej inte bara drömmer, utan ber.