Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

”En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

Mellan trendsurfing och fördjupning

”Kyrkan vill hänga med – öppnar en egen pub.” Trots att man inte skall dra för stora växlar på kvällstidningars rubriksättning valde jag att klicka upp artikeln. Rubriken var lagom provocerande och mediasexig. Vill man fånga människors intresse är som bekant kombinationerna religion och sex eller religion och alkohol fortfarande gångbara.

Artikeln i sig var inte särskilt provokativ. En församling i engelska Norwich har köpt en pub som låg granne med kyrkan. Avsikten är att skapa ett socialt rum för umgänge och samtal och visa att kristen tro levs mitt i vardagen. Dessutom skall avkastningen från pubverksamheten gå till välgörenhet och diakoni, och vackert så.

Samtidigt aktualiserar nyhetsinslaget frågan om vad kyrkan är och vad den skall göra. När gudstjänstdeltagarna minskar och den traditionella verksamheten kanske tynar bort, är det lätt att börja surfa på trenderna och försöka med både det ena och det andra.

Och inget större fel i att försöka vara aktuell. Kyrkan skall finnas där människorna finns. Det bästa exemplet på det här är Jesus själv som gick på fester (bröllop), gick hem till människor, vandrade i städer och byar, besökte gudstjänster och till och med medvetet bröt mot tabun, då han umgicks med kvinnor och uppenbart syndiga och orena människor.

Risken med det kyrkliga trendsökandet är att grunduppgiften, att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten, kommer i skymundan. Kyrkans varumärke är Jesus, och om det är någon som skall vara bäst på Jesus så är det kyrkan och dess anställda. Om kyrkan inte förkunnar Kristus i ord och handling, så gör ingen annan det heller!

Det finns otaliga exempel på hur förnyelse och strävan efter att vara kontextuell lätt leder till förytligande och förflackning. På den här punkten kunde den protestantiska kristenheten måhända må bra av att stanna upp, dra ett djupt andetag, och lära av de katolska och ortodoxa grenarna på kyrkoträdet. Där finns en trygghet i traditionen, och ett mera avslappnat och naturligt förhållande till tron, som bär från tid till tid på ett helt annat sätt än det protestantiska jagandet efter att vara inne.

Det finns idag en beställning från journalister, politiker och all världens tyckare på att kyrkan måste följa med sin tid som det heter. Annars går det utför. Det motsägelsefulla och märkliga i detta resonemang är att fastän kyrkan följer med sin tid så minskar både gudstjänstdeltagandet och engagemanget. Är det så att den som gifter sig med tidsandan fort blir änkling?

Paradoxalt nog är det de kyrkor som målmedvetet håller fast vid grunduppgiften som växer. Det som förenar växande kyrkor och församlingar, oberoende av samfund, är att de är mycket Kristuscentrerade, man ber mycket, har ett starkt diakonalt fokus och framförallt vårdar man, värnar om och arbetar med relationerna.

Det verkar uppenbarligen vara ”back to basics” som gäller! Och vad har detta med församlingens pub i Norwich att göra? En hel del faktiskt. Det handlar egentligen inte så mycket om puben utan vad man gör och vem man representerar i puben.

Det finns många likheter mellan kyrkans sociala arbete och den hjälpverksamhet som görs av andra. Men kyrkan har sin egen x-faktor, en variabel som i alla sammanhang visar att den är Guds genom Kristus manifesterade närvaro här på jorden.

Saknas denna x-faktor spelar det ingen roll vad vi gör eller säger. Finns denna x-faktor med är kyrkan världens ljus och salt, och detta helt oberoende av om dess anställda förkunnar, råkar sitta på puben, delar ut mat eller samtalar med tonåringar om livets trasighet.

Snart börjar skolan!

Snart börjar skolan, det är spännande, roligt och det känns till och med  i magen. Glädje och förväntan i luften. Ryggsäck och skolmaterial är inhandlade. Förstaklassisterna förknippar ofta skolstarten med att bli stor och att något nytt börjar men samtidigt med blandade känslor. Nu ska jag klara mig mera på egen hand. Kommer du ihåg din första skoldag?

Vi vuxna har olika minnen från vår första skoldag. Då man diskuterar med vänner och bekanta finns det en stor variation av  minnen och känslor  från den första skoldagen. Det var spännande och skrämmande men också roligt. För min egen del minns jag de första skolveckorna med blandade känslor. Jag hade stora förväntningar på att få börja skolan men blev besviken av att inte få läxor den första dagen! Min pappa följde mig till skolan den första dagen. Jag kände hans närvaro och att han uppmuntrade mig. Han var min trygghet fastän jag ville känna mig som en stor skolflicka.

Många gånger är det mera spännande för föräldrarna när barnet börjar skolan. Numera har de flesta barn gått i daghem och förskola och är vana vid rutiner. Många barn känner sina skolkamrater från förskolan medan andra eventuellt känner någon annan som börjar i samma klass.  För föräldrarna är skolan ett större steg. Nu ska mitt barn klara sig själv.

Då kan välsignelse inför skolstart vara en trygghet. Mitt barn får Guds välsignelse. Jag kan lämna mitt barn i hans omvårdnad och känna förtröstan att han beskyddar mitt barn.

I många församlingar har det blivit en tradition att ordna välsignelse inför skolstart. Det har blivit ett betydelsefullt tillfälle som ger barnen och föräldrarna minnen för livet. På en del håll samarbetar skolan och församlingen och ordnar välsignelsen på skoltid. I Borgå stift ordnar de flesta församlingar välsignelsen antingen på kvällstid eller i samband med söndagens gudstjänst. Till välsignelsen inför skolstart inbjuder församlingen ofta hela familjen, mor-och farföräldrar och barnets faddrar. För dem är skolstarten också en stor händelse. Då hela familjen samlas till välsignelsetillfället förmedlas tillit och trygghet till barnet. ”Jag är viktig och får tillhöra Guds familj”.

Även i år lyfter kyrkan fram välsignelsen inför skolstart som en viktig händelse genom kampanjen Trygg i din famn. Du kan lämna ditt barn i Guds famn. Han beskyddar ditt barn i skolan. Gud tar hand om ditt barn och du och ditt barn får vara trygga i Guds famn. Följ församlingens kalender när din församling ordnar välsignelsen inför skolstart!

 

.

 

 

Kyrka på sommarbete

Kyrkans verksamhet förändras märkbart under sommaren. Den regelbundna veckoverksamheten och körerna tar paus. För många anställda betyder sommaren ett intensivt pendlande mellan avkopplande semester och intensiva konfirmandläger. I en del församlingar märks det som man skämtsamt brukar kalla “villafarelsen” som en markant nedgång i antalet gudstjänstbesökare.
Medan en del av arbetet vilar händer mycket på annat håll. Väckelserörelsernas sommardagar och läger samlar under några korta sommarveckor uppskattningsvis 150 000 deltagare. Dessutom är kyrkan närvarande under bostadsmässan och olika festivaler.
Också under årets SuomiAreena i Björneborg var kyrkan mycket synlig. Representanter för kyrkan medverkade i samtal och diskussioner. I kyrkoparken musicerades och sjöngs det under hela veckan och dessutom sjöngs psalmer av hjärtans lust på både svenska och finska under evenemangen Psalm, vin och visa. På torget kunde deltagarna i SuomiAreena vika in till kyrkans “Muutosterassi” (Förändringsterassen) under dygnets alla timmar  prata samt skriva ned sina önskemål och förhoppningar om livet, tron, kyrkan och världen.
In vek inte bara vanligt folk. Presidenten, politiker och samhällspåverkare gjorde också en runda via “Muutosterassi”.
Det är en självklarhet för en folkkyrka att finnas där folket finns. Och det blir med sjunkande medlemstal och ökad okunskap om vad kyrkan står för allt mer angeläget med en kyrka “utanför murarna”, på gator och torg, i gränder och på samhällets bakgårdar.
Men lika viktigt som att vara på plats är det för kyrkan att veta vem man är, och framförallt vad man står för. Vi gör rätt långt samma sociala, diakonala och människoinriktade arbete som många andra och visst delar vi synen på människors okränkbara och lika värde med andra ideella organisationer.
Men på en punkt skiljer vi oss. Kyrkans brand är Kristus och dess närvaro och existens är helt beroende av detta. Vi är mera än en andlig version av Röda Korset, Amnesty eller Greenpeace. Vi är Kristi kyrka, som förutom att lindra människors nöd i detta livet, också har ett budskap inför evigheten. Den saken är det skäl att komma i håg också när kyrkan är på sommarbete.

Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder

De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.

Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.

Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.

Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.

Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.

Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”

Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.

Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.

Från missmod till hopp

Det går utför för kyrkan, åtminstone om man tittar på statistiken. De flesta kurvor pekar neråt, det må sedan handla om medlemsantal, antalet gudstjänstbesökare eller de barn och ungdomar som deltar i verksamheten.

Det är – som ovan – lätt att fokusera på det negativa, men negativismen blir tyvärr ofta en självuppfyllande profetia och därför är det viktigt att inte låta den diktera agendan. För det finns också ljuspunkter i det som annars ter sig som ett kompakt mörker. I fjol steg antalet konfirmerade med ett par procentenheter jämfört med året innan. Musikevenemang och konserter drar mera människor till kyrkan än tidigare och denna sommar kommer tusentals personer i Svenskfinland att samlas till läger, sommardagar och andra kyrkliga samlingar. Och även om de här goda nyheterna inte uppväger de mindre goda är det av största vikt att vi inte låter domedagsprofetiorna utgöra det dominerande scenariot.

Jag deltog själv eller medverkade under en veckas tid i tre välbesökta gudstjänster som alla präglades av värme och hopp. Den gemensamma tvåspråkiga avslutningsgudstjänsten för kyrkodagarna i Åbo samlade uppskattningsvis 3-4000 deltagare. Det var garanterat det största evenemanget i Åbo den dagen.

På Kristi Himmelsfärdsdag hade jag glädjen att predika i en gemensam tvåspråkig märkesårsgudstjänst för församlingarna i Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Församlingssången ljöd starkt och körerna bjöd på himmelska toner under valven i Pedersöre kyrka. Glädjen och gemenskapen gick inte att ta miste på och många var de som vid kyrkkaffet önskade en fortsättning nästa år.

Hemkommen till Borgå väntade senaste söndag mässa med prästvigning. I en välfylld domkyrka med påfallande många unga vuxna och konfirmander vigdes tre teologer till prästämbetet. För den som själv stod inför samma altare i samma ärende för 32 år sedan kändes det tryggt att veta att kyrkan lever vidare. Den här dagen var det tre teologer, som jag själv haft förmånen att få undervisa och följa i deras studier vid teologiska fakulteten, som efter några år av funderande tog emot kallelsen och gick in i prästämbetet.

Det är lätt att drabbas av missmod och alltid hittar vi saker att kritisera. Men missmod, allmän negativism och kritik för sällan med sig något gott. Snarare tenderar de att förpesta vårt eget liv och umgänget med andra.

Vi skall givetvis se oss i spegeln och vara öppna för förändring, men Kristi kyrka får aldrig bli ett härbärge för jeremiader och undergångsprofetior. Det strider helt mot dess ideologi. Det samfund som per definition är en hoppets budbärare i världen får aldrig låta mörkret ta överhanden i sin egen själ.

Är det mörkt så tänder vi ljus och ser vi ljus i slutet av tunneln så hjälps vi åt och vandrar mot det ljuset. Och så är det bra att veta att statistiken inte säger hela sanningen. Det finns mycket tro som inte går att statistikföra. Och till syvende och sist tror vi inte på statistiken utan på en Gud som kan uppväcka döda och som också vill leda oss och sin kyrka från missmod till hopp.

Prata om porr med barn och unga

Det råder stor okunskap om nätpornografi bland fostrare i skolor, församlingar och hem. Det känns både svårt och onaturligt att prata om porr. Samtidigt är konsumtion av porr väldigt utbrett bland unga, det är skadligt och kan orsaka beroende på samma sätt som droger.

I slutet av april ordnade Kyrkostyrelsen ett seminarium om barn, unga och nätpornografi. Som föreläsare fungerade författaren och prästen Ulrica Stigberg, som jobbat de senaste 17 åren på Fryshuset i Stockholm, ett allaktivitetshus för ungdomar. Stigberg har tillsammans med Maria Ahlin skrivit boken Visuell drog – om barn, unga och nätporr som kom ut 2016.

– I Sverige är medelåldern då pojkar börjar konsumera pornografi 12,3 år. Av 16-åriga pojkar har 96% konsumerat porr. Tio procent gör det varje dag och 8% konsumerar mer porr än man skulle vilja, säger Stigberg.

Stigberg har satt sig in i ungas konsumtion av pornografi genom att prata med ungdomarna själva. När såg du porr första gången? Vad hände sedan? Ofta har ungdomarna upplevt det befriande och som en lättnad att få prata om saken.

Stigberg upplever att det saknas trygga platser där unga kan prata om pornografi. Samtidigt kritiserar hon skolor som ger tillgång till datorer och pekplattor, men som inte har installerat filter som hindrar barnen att komma in på skadligt material.

Porr påverkar hjärnan och skapar beroende

På seminariet medverkade också Petra Berg, psykoterapeut, som förklarar vad som händer i hjärnan när man ser på porr.

– Hjärnans belöningssystem kidnappas och vill hela tiden ha grövre och grövre bilder för att få samma kick. För barn är det speciellt problematiskt att se på porr eftersom ett barns hjärna är färdigutvecklad först vid 25 års ålder.
Både Stigberg och Berg jämför pornografikonsumtion med alkoholkonsumtion. Man kan ha samma inställning till porr som till alkohol. Ju senare ungdomarna dricker desto bättre, ju mindre de dricker desto bättre. Att prata om skadorna med tidig alkoholkonsumtion är dock betydligt vanligare än att prata om skador av porrkonsumtion.

Stöd för de unga
I Svenskfinland har Folkhälsan expertis inom området. Där jobbar Suss Åhman som sakkunnig i sexuell hälsa. Som bäst tar hon fram ett nytt material som ska hjälpa lärare att prata om porr och sex. Materialet beskrivs i senaste nummer av tidningen Hem och skola. Åhman uppmanar vuxna att inte gömma huvudet i sanden och låtsas att ens egna barn, klass eller grupp inte berörs. I så fall är det barnen som blir de stora förlorarna.

———————

Videoupptagning från seminariet Barn unga och nätporr med Ulrica Stigberg, Petra Berg och moderatorn Erika Rönngård, klicka här för att se den.

En längre artikel på basen av seminariet om barn unga och nätporr kan du läsa i tidningen Nyckeln, nummer 4/2017 som kommer ut i augusti.

Här en länk till tre videoföreläsningar med Suss Åhman där hon bland annat pratar om hur man kan prata om sex och porr med barn både under och i lågstadieålder.

Kyrkpressen har en artikel med Ulrica Stigberg i nummer 18/2017.

Stigberg och Berg blev intervjuade av Yle Vega den 25.4. Lyssna på Yle Arenan från 29 minuter framåt.

 

Är den lutherska kyrkan döende?

Tillsammans med LVF:s president Musa Filibus och hans fru, pastor Ruth Filibus

Sam Nujoma-stadion i Windhoek, Namibia, vibrerar av liv, färger och sång. Över tiotusen lekmän, präster och biskopar från södra Afrika och från hela den globala lutherska familjen är samlade för att komma ihåg femhundra år av reformation. Mellan Wittenberg till Windhoek har reformationen under ett halvt årtusende vuxit till en global medborgare. Luther skulle denna dag speciellt ha glatt sig över sången, som med folkliga tongångar från olika håll av världen förkunnar Kristus.

För oss i Finska Missionssällskapets arbete har festligheterna en alldeles speciell emotionell klang. År 2018 har det gått 150 år sedan de första missionärerna sändes ut från Helsingfors. Deras, och de senare utsändas, arbete möjliggjordes av oräkneliga små gåvor, givna av vanliga och ofta fattiga församlingsmedlemmar i Finland. Under årtionden har tonvis med sockor och tröjor stickats och dukar sytts i kärlek till vår nästa i fjärran. Detta gjorde det möjligt för det glada budskapet om Kristus att delas i ord och i handling. I Namibia växte församlingar. Man praktiserade diakoni, man utvecklade utbildningsväsendet och byggde upp hälsovården. I Namibia glömmer man inte att allt detta utgjorde en god grund för kampen för självständigheten, som blev verklighet 1990.

Festgudstjänsten på Sam Nujoma-stadion påminner om att världen förändras. Lika lite som vi kunde de första missionärerna förstå bredden och djupet och vidden av det goda budskapet. Berättelserna från Bibeln, som för oss främst handlar om skuld och förlåtelse, har visat sig ha oanade dimensioner av befrielse från rädsla, skam, och marginalisering. Evangeliet har fört med sig försoning och upprättelse mellan grupper som dehumaniserat varandra och förvägrat varandra mänskligt värde. Vittnesbörden från de olika kontinenterna är överraskande, utmanande och inspirerande.

Josiah Kibira, den första afrikanska presidenten för Lutherska Världsförbundet sade: ”Det finns ingen kyrka som är så fattig att den inte har något att dela med sig av. Det finns ingen kyrka som är så rik att den inte har något att ta emot.” Budskapet från de lutherska kyrkorna handlar om vår gemensamma kallelse att vittna om Kristus i ord och i handling i en värld fylld av syndens konsekvenser, såsom girighet, marginalisering, korruption, förtryck, könsrelaterat våld och utarmning av skapelsen. Riktningen går inte från norr till söder, eller från fattig till rik. Vi behöver alla lära oss att både ge och ta emot av Guds rika och mångsidiga gåvor och på det sättet vara ett tecken för Guds rike.

I Finland söker många församlingar nya former för att delta i missionsarbetet. Vår livsrytm är annorlunda nu än för några årtionden sedan. Basarer och auktioner fungerar inte mera på många ställen. Jag känner mig ändå genuint harmsen när jag hör nedlåtande uttalanden om syföreningstanter (och farbröder). Festgudstjänsten i Windhoek är en tackgudstjänst för den glädje, rättvisa och fred som ert arbete resulterat i globalt. Jag hade unnat varenda en av er som arbetar för missionen att vara med. Genom det arbete ni gjort och den information ni delat om livet i Afrika och Asien har ni förändrat och revolutionerat världen, en socka i taget.

Jubileet stärker mig i min tro på kyrkans livskraft. Under vår kyrkas kyrkomötes vårsession talade vi om kyrkans framtida strukturer. Trots att KCSA:s direktor på sitt typiskt tillspetsade sätt signalerar att besluten medför ovälkommet arbete är jag optimistisk gällande effekterna av framtidsbetänkandets klämmar om ungas plats i kyrkan, bättre utnyttjande av de resurser som finns i bl.a.  missionsorganisationerna, och minskade församlingsavgifter till kyrkostyrelsen. I våra församlingar finns trots allt ett stort engagemang för delande av det goda budskapet, för diakoni och för påverkan mot orättvisor. Det gäller för oss att fortsätta att skapa goda strukturer för detta i vår kyrka.

Finlands kyrka och dess församlingar har också i framtiden en viktig plats i den globala gemenskap som samlades i Windhoek och gladde sig över 500 år av reformation. Utmaningarna är enorma. Som lokala kyrkor är vi beroende av varandra i förverkligandet av kallelsen att döpa och lära att hålla det Kristus lärt och demonstrerat för oss.

Fångad i sig själv

 

Håller kyrkan på att bli en fånge i sin egen administration? Den frågan kan ställas efter vårens kyrkomöte. Kyrkomötet tog då ställning till den omfattande utredning som framtidskommittén gjort och som nu hade beretts av kyrkomötets framtidsutskott.

Beslutet blev en omfattande historia om sammanlagt 17 klämmar som omfattade allt från en önskan om att utöka ungdomars och frivilligas påverkningsmöjligheter till direkta inbesparingar inom centralförvaltningen för att anpassa kostymen till ett avsevärt mindre medlemsantal än i dag.

Det gick inte att ta miste på den frustration som en del av ledamöterna uttryckte. Det går för långsamt och det görs för lite för att kyrkan skall klara de stora utmaningar som ligger framför. Samtidigt är det uppenbart att man bara har sig själv att skylla. Vi har byggt upp en omfattande, invecklad, dyr och trög administration som gör att vi hela tiden slår huvudet i taket då reformer skall vidtas.

Kyrkomötets beslut om kyrkans framtida organisation och verksamhet är inte tillräckligt, men det är som ombudet Patrik Hagman säger i Kyrkpressen, en puff i rätt riktning. Hur långt puffen räcker återstår att se. Risken finns att den här puffen inte ger särskilt god styrfart åt kyrkans skepp, utan kyrkan akterseglas därför att organisationen överlevt sig själv.

När jag tog del av diskussionen och den omfattande behandlingen av alla de sjutton klämmarna kunde jag inte värja mig för tanken att det jag bevittnade var ett utmärkt exempel på det tyska talesättet, ”Varför göra det enkelt då man kan göra det invecklat.

Egentligen hade det räckt med att ställa två frågor inför framtiden och de inbesparingar och omprioriteringar som onekligen måste göras. De två enkla frågorna är: Vad skall kyrkostyrelsen och stiften göra? Hur mycket medel anslår vi för ändamålet? Med denna vägkost kan vi rätt snabbt ge svar på hur vi prioriterar och vad vi gör.

Nu blev resultatet återigen en mängd utredningar och betänkanden som ytterligare belastar centralförvaltningen och tar tid från grunduppgiften och som vart och ett skall manglas i tidsdryga processer. Allt medan kyrkans skepp seglar vidare och farvattnen blir allt mera osäkra.

Nu pekar jag inte finger åt kyrkomötesombuden. De är också pantfångar i ett system som är alltför invecklat och långsamt för att kunna reagera effektivt på dagens utmaningar. Men det finns en oro och frustration både på lokalplanet och inom centralförvaltningen som vi nu måste ta på allvar. Och framförallt måste vi sluta med att sjösätta stora landsomfattande projekt och istället flexibelt möta medlemmarnas behov.

Finsk reklam gäller inte finlandssvenska kyrkodagar

Reklamen för de finska kyrkodagarna i Åbo väcker känslor. Reklamen föreställer en lättklädd kvinna försedd med texten ”Make him love you” (få honom att älska dig). De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna har inget med den finska reklamkampanjen att göra.

‒ Arrangörerna av de finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna i Åbo har inte någonting att göra med den reklam som Kirkkopalvelut som arrangerar de finska kyrkodagarna nu kör ut, säger direktor Sixten Ekstrand vid Kyrkans central för det svenska arbetet som är en av huvudarrangörerna.

Han påpekar att de finlandssvenska och finska kyrkodagarna är två helt skilda evenemang.

‒ Den enda koppling som finns är att vi samarbetar kring ett par programpunkter. Den här reklamen har inte diskuterats med oss och skulle man ha gjort det hade vi gjort tummen ned, säger Ekstrand.

Också de andra finlandssvenska arrangörerna Finska missionssällskapet, Frikyrklig samverkan och Åbo svenska församling tar avstånd från den finska reklamkampanjen.

‒ Vi har inte varit med i utformningen av den finska reklamen och ska därför inte heller beskyllas för innehållet, säger tf. kyrkoherde Mia Bäck i Åbo svenska församling.

Kirkkopalvelut ry. som sköter kommunikationen av de finska kyrkodagarna får kritik för att de marknadsför evenemanget med bland annat en lättklädd kvinna.

– Det är en modig kampanj som vill väcka diskussion. Reklamkampanjen riktar sig till dem som annars inte är aktiva i församlingslivet och har utformats av ledningsgruppen för Kyrkodagarna, som består av representanter från både lokalförsamlingarna och Kirkkopalvelut, säger Salla Peltonen, kommunikationsansvarig på Kirkkopalvelut, till Kyrkpressen.

Kirkkopalvelut har också tidigare kritiserats för sina reklamkampanjer. Då har kritiken gällt insamlingen Gemensamt ansvar och bildsättningen av temat Vård i livets slutskede (2014) och Unga är framtidens hopp (2016).

Kyrkodagarna ordnas i Åbo 19-21 maj. De finlandssvenska ekumeniska kyrkodagarna ordnas i huvudsak på Marina Palace.