Paris-avtal, FN-tal och vi vanliga kyrkliga

Den senaste veckan höll en och annan president tal i FN. En del tal fick mycken publicering, vissa noterades inte desto mer. Att Donald Trump höll tal och talade om raketgubbar, eller vad det nu var, vet de flesta som läser tidningar eller följer med social media. Vår egen presidents tal uppmärksammades av naturliga skäl åtminstone i finländsk media.  En president som höll tal var Gambias nyvalde Adama Barrow. Någon notis om hans tal har jag inte sett i västerländsk media, men hans medborgare har stolta länkat hans tal på bland annat Facebook. ”Vår kloka man har talat”, ”vår president är en ödmjuk och vis man” jublar de unga gambierna.  Jag läste hans tal och är benägen att hålla med dem i uttalandet om att han är klok. En del av talet berör oss ända i Finland. Berör vårt land och vår kyrka med tanke på invandringen till Europa och till oss.

En del av talet inleddes med orden, Vi kämpar för att Gambia skall vara ett land våra barn och vår ungdom kan vara stolta över. Sen fortsätter han med att påpeka att Paris-avtalet är ytterst relevant för ett land som hans, då klimatförändringar har mycket konkret betydelse i den situation landet befinner sig i. Då landets produktivitet minskar, vattenbristen intensifieras sätts det press på ungdomen. Familjerna vill sända dem till Europa med hopp om att de hittar inkomstmöjligheter för att kunna lätta på försörjningsbördan. Detta är den sorgliga förklaringen till varför mången ung gambier har tvingats resa till Europa. En resa som är riskfylld, många drunknar i havets höga vågor och når aldrig sin destination. Sahara-öknens sand tar många liv. De som klarar sig fram till destinationen är ofta missförstådda, och kallas för ekonomiska flyktingar och sänds tomhänta hem. Den frustration och känsla av tomhet som dessa unga hamnar i är en bra grogrund för människosmugglare och extremister som vill rekrytera folk till kriminell verksamhet. Unga människor förtjänar inte att uppleva detta. De förtjänar en chans att trivas och uppleva framgång och framtidstro i sitt hemland. Så långt president-talet.

När jag läst talet så långt tog jag en paus och tänkte på vad Barrow sagt. Ofta läser vi och hör, med en aning av förakt i tonfallet, om ekonomiska flyktingar. De skall genast ut från vårt land. Vi har nog med våra egna fattiga. I president-talet lyfts fram att vi alla är medansvariga för de ungas farliga resor i jakten på ett drägligare liv. Vilken hopplöshet när regnen inte kommer, skörden uteblir. Då vet familjefadern att skolavgifterna blir obetalda. Det betyder att barnen helt kallt stängs ut från skolan. Blir någon sjuk finns inte pengar till medicin. Barn och vuxna kan dö i infektioner som kunde botas med en antibiotikakur, men finns det inte pengar så är räddningen utom räckhåll.

För oss är det så lätt att tänka, de borde hållas i eget land och hjälpa till där. Inte komma hit och leva på vårt välstånd. Det är inhumant att tänka så. Och okristet i allra högsta grad. Vi har svårt att tänka oss in helt konkret i situationen där det inte finns minsta resurs, där framtiden inte på något sätt ser lättare ut. Ofta tänker jag på vad det står i Predikaren om att ”sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka”.  Vilken vishet redan på gamla testamentets tid. Och det där med att dela med sig som Jesus talade om för länge sen. Det gäller ju ännu.

Jag är glad att Kyrkan värnar om miljön. Glad att man i missionsarbete lyfter fram vikten av att ta hand om miljön. Natur och miljö är Guds skapelse, som finns till för oss alla på jorden. Det kan inte vara så att bara en liten del av befolkningen skall få njuta av jordens håvor, medan största delen inte får del av allt det goda jorden kunde ge. Mitt sätt att leva här i Österbotten påverkar hur ungas liv i Afrika utvecklas. Det kan till och med påverka hur många som ger sig ut på farliga resor för att söka en bättre framtid för sig och en ofta stor familj.

Att kallt stänga gränsen för unga män som kommer för att söka bättre livsförutsättningar är hjärtlöst. Hur många familjer sätter inte sitt (sista)hopp till dessa unga. Äntligen skall de få någon utväg ur den hopplösa fattigdomen. Det är stora pengar som rör sig mellan kontinenterna när de som klarat sig i Europas byråkratiska djungel och hittat en plats och ett arbete någonstans, ”diasporan” som de kallas, sänder hem pengar från Europa till t.ex Afrika.

Vi som fått lära känna Kyrkans Herre och Hans ord om att dela med oss och saligheten med att giva har en uppgift att inte tyst läsa och höra om alla orättvisor som invandrare hamnar ut för. På samma gång skall vi naturligtvis inte vara naiva, men ibland kan det vara bra att komma ihåg att den enskilde har en mamma och en pappa, en familj som kanske sänt iväg honom som ett sista hopp om hjälp. Vi kan och vi får hjälpa. Med glädje i hjärtat läser jag ofta om församlingar, syföreningar, enskilda, som ställer upp för sina utsatta medmänniskor. Det är inte så hopplöst i vårt land som man kunde tro. Det är bara det att det hörs mest om det negativa. Vi kan hjälpas åt att lyfta fram det positiva som görs i kyrka och samhälle och försöka överrösta de högljudda negativa rösterna.

Bibeln eller lagen

Måste man lyda Gud mer än människor? Är det i vissa fall rätt att med hänvisning till sitt samvete bryta mot lagen? Frågan om civil olydnad är högaktuell och aktualiseras nu främst genom olika aktioner, med avsikt att förhindra utvisningar av flyktingar som fått avslag på anhållan om uppehållstillstånd.

Frågan är mer än svår därför att den innehåller så många komponenter. Den på judisk-kristen grund byggda västerländska demokratiska traditionen, har skapat samhällen som borde garantera allas människovärde och lika rätt inför lagen. I ett sådant samhälle skall det i princip inte behövas någon form av civil olydnad. Men samtidigt är verkligheten inte så svart-vit.

Helt annorlunda är situationen i diktaturer och totalitära samhällen där frånvaron av mänskliga rättigheter och begränsande av yttrande-, religions- och föreningsfriheten hör till dagordningen. Där grundläggande mänskliga rättigheter trampas under fötterna blir civil olydnad ett redskap för att åstadkomma förändring.

Frågan om civil olydnad griper djupt in i vårt innersta och det som är en stor samvetsfråga för en viftar den andra bort med en axelryckning. Den tilltagande individualismen som lett till att allt flera handlar utgående från det som känns rätt för tillfället tillför diskussionen ännu en svårbedömd variabel.

Frågan om civil olydnad blir därför svår att greppa och bevekelsegrunderna är mångfasetterade. Ett par exempel förtydligar dilemmat. En del av dem som protesterade högt då Päivi Räsänen vid Kristdemokraternas sommarmöte för ett par år sedan med hänvisning till läkaretiken och Bibeln förespråkade civil olydnad, och sade att man måste lyda Gud (Bibeln) mer än människor (lagen) i t.ex. abortfrågan, har inga problem med att idka civil olydnad och förespråka kyrklig vigsel av samkönade, trots att det inte är förenligt med kyrkans lagstiftning. Och de gröna som öppet går ut med att det är okej att idka civil olydnad och gömma papperslösa verkar inte vara lika generösa i gentemot den skärgårdsbefolkning som hotar ta saken i egna händer och decimera den överstora skarvstammen.

Jag vill för tydlighetens skull säga att exemplen ovan är, just exempel och valet av dem handlar inte om mina personliga värderingar. Jag pekar inte heller finger mot någon av de nämnda grupperna och personerna ovan. Vi sitter ofta själva i samma båt, för granskar vi vårt eget handlande så märker vi kanske samma inkonsekvens hos oss själva. Tar vi oss rätten till civil olydnad bör vi i rimlighetens namn också ge andra samma rätt. Och förvägrar vi andra denna rätt skall vi inte heller lättvindigt använda den i våra egna hjärtefrågor.

Svaret på frågan om civil olydnad blir således både ett ja och ett nej. Det är inte lätt att navigera i gråzonen där samvete, rättskänsla och lagstiftning frontalkolliderar. Ändå finns det en del riktlinjer. Det minsta man kan kräva är att praktiserad civil olydnad vilar på relevanta fakta. Civil olydnad bör också vara det sista halmstrået som tillgrips när alla andra vägar är stängda. Lika klart är att civil olydnad inte får skada en tredje part. Våld är därmed helt oförenligt med civil olydnad.

Men trots alla etiska riktlinjer och råd så handlar civil olydnad till syvende och sist om det egna samvetet, och blir därför alltid i slutändan för en kristen en fråga mellan Gud och människa. Och därför får vi ibland följa vårt samvete, ta konsekvenserna och med Luther säga: Här står jag och kan inte annat!

Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.

Våra egna terrorister

Dådet i Åbo för en vecka sedan lade sordin på tillvaron. Terrorismen steg rakt in i det finländska vardagsrummet då två personer dödades och åtta skadades i ett helt meningslöst vansinnesdåd på Salutorget.

Det finns få förmildrande omständigheter för den som medvetet tar en annans liv. Varje liv är lika värdefullt oberoende av kön, hudfärg, religion eller etnicitet. När ett liv medvetet släcks ut är det en skymf mot Gud själv, och den som med en sådan gärning tror sig tjäna Gud kommer en vacker dag att inse att det är en helt annan potentat som styr personens tankar och gärningar.

Högerextrema och nationalistiskt sinnade krafter har inte varit sena ikläda sig besserwisserns och domarens roll. ”Vad var det vi sa!” Men trots att det var en asylsökande som utförde dådet går det inte, som många helt riktigt påpekat, att skylla allt på invandringen eller islam.

Faktum är att vi också har våra egna ”terrorister”. De är kanske inte terrorister i ordets egentliga bemärkelse med en ideologisk agenda, men det står utom allt tvivel att de spår de lämnar efter sig är lika grymma som blodfläckarna på Salutorget i Åbo.

Senaste år sköts tre kvinnor ihjäl av en finländsk man på öppen gata i Imatra. Våra egna ”hemvävda terrorister” har tidigare gett oss begrepp som Jokela, Kauhajoki och Myyrmanni. Tragedier där det sammanlagda antalet offer stämmer till eftertanke.

Med jämna mellanrum läser vi om oerhörda familjetragedier då – oftast mannen i familjen – först tagit livet av fru och barn och sedan sig själv. I alltför många finländska hem ”terroriseras” och misshandlas någon part i relationen och får blåslagen lämna lägenheten hals över huvud. Våldsbrottsstatistiken är som bekant ingen munter läsning och allra minst ger den oss finländare någon orsak att slå oss för bröstet.

De som skyller allt på invandringen, slapp flyktingpolitik, kulturella skillnader eller bristande integrering gör det väl enkelt för sig. Ondskan och mörkret i själen går djupare än så. Själens mörker och ondskans demoniska makt finns inte enbart hos förhärdade brottslingar eller fanatiska extremister. De är en realitet för oss alla och vi står varje dag inför valet att välja mellan mörker och ljus. Hur svår den här rågången är också för helt prydliga medelfinländare ser vi så fort vi går in på ett kommentarfält på facebook eller i en tidning. Hätskheten och önskan att ”mosa” den som tänker annorlunda ligger under ytan. Och hatprat råder det som bekant ingen brist på!

Låt mig bli redskap för din frid. Denna rad från en bön som tillskrivs Franciskus belyser varje människas grundvillkor; att man inom sig bär på anlag för både det goda och det onda och att vi varje dag står inför ett medvetet val. I valet mellan gott och ont behöver vi både Guds och medmänniskors hjälp.

Det är som bekant ingen konst att sätta igång en spiral av hat, men det kräver mod att bryta den. På den punkten har kyrkan med sin människosyn och sitt budskap något viktigt att säga i efterdyningarna av det som hände på Salutorget i Åbo.

Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

”En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

Mellan trendsurfing och fördjupning

”Kyrkan vill hänga med – öppnar en egen pub.” Trots att man inte skall dra för stora växlar på kvällstidningars rubriksättning valde jag att klicka upp artikeln. Rubriken var lagom provocerande och mediasexig. Vill man fånga människors intresse är som bekant kombinationerna religion och sex eller religion och alkohol fortfarande gångbara.

Artikeln i sig var inte särskilt provokativ. En församling i engelska Norwich har köpt en pub som låg granne med kyrkan. Avsikten är att skapa ett socialt rum för umgänge och samtal och visa att kristen tro levs mitt i vardagen. Dessutom skall avkastningen från pubverksamheten gå till välgörenhet och diakoni, och vackert så.

Samtidigt aktualiserar nyhetsinslaget frågan om vad kyrkan är och vad den skall göra. När gudstjänstdeltagarna minskar och den traditionella verksamheten kanske tynar bort, är det lätt att börja surfa på trenderna och försöka med både det ena och det andra.

Och inget större fel i att försöka vara aktuell. Kyrkan skall finnas där människorna finns. Det bästa exemplet på det här är Jesus själv som gick på fester (bröllop), gick hem till människor, vandrade i städer och byar, besökte gudstjänster och till och med medvetet bröt mot tabun, då han umgicks med kvinnor och uppenbart syndiga och orena människor.

Risken med det kyrkliga trendsökandet är att grunduppgiften, att förkunna evangeliet och förvalta sakramenten, kommer i skymundan. Kyrkans varumärke är Jesus, och om det är någon som skall vara bäst på Jesus så är det kyrkan och dess anställda. Om kyrkan inte förkunnar Kristus i ord och handling, så gör ingen annan det heller!

Det finns otaliga exempel på hur förnyelse och strävan efter att vara kontextuell lätt leder till förytligande och förflackning. På den här punkten kunde den protestantiska kristenheten måhända må bra av att stanna upp, dra ett djupt andetag, och lära av de katolska och ortodoxa grenarna på kyrkoträdet. Där finns en trygghet i traditionen, och ett mera avslappnat och naturligt förhållande till tron, som bär från tid till tid på ett helt annat sätt än det protestantiska jagandet efter att vara inne.

Det finns idag en beställning från journalister, politiker och all världens tyckare på att kyrkan måste följa med sin tid som det heter. Annars går det utför. Det motsägelsefulla och märkliga i detta resonemang är att fastän kyrkan följer med sin tid så minskar både gudstjänstdeltagandet och engagemanget. Är det så att den som gifter sig med tidsandan fort blir änkling?

Paradoxalt nog är det de kyrkor som målmedvetet håller fast vid grunduppgiften som växer. Det som förenar växande kyrkor och församlingar, oberoende av samfund, är att de är mycket Kristuscentrerade, man ber mycket, har ett starkt diakonalt fokus och framförallt vårdar man, värnar om och arbetar med relationerna.

Det verkar uppenbarligen vara ”back to basics” som gäller! Och vad har detta med församlingens pub i Norwich att göra? En hel del faktiskt. Det handlar egentligen inte så mycket om puben utan vad man gör och vem man representerar i puben.

Det finns många likheter mellan kyrkans sociala arbete och den hjälpverksamhet som görs av andra. Men kyrkan har sin egen x-faktor, en variabel som i alla sammanhang visar att den är Guds genom Kristus manifesterade närvaro här på jorden.

Saknas denna x-faktor spelar det ingen roll vad vi gör eller säger. Finns denna x-faktor med är kyrkan världens ljus och salt, och detta helt oberoende av om dess anställda förkunnar, råkar sitta på puben, delar ut mat eller samtalar med tonåringar om livets trasighet.

Snart börjar skolan!

Snart börjar skolan, det är spännande, roligt och det känns till och med  i magen. Glädje och förväntan i luften. Ryggsäck och skolmaterial är inhandlade. Förstaklassisterna förknippar ofta skolstarten med att bli stor och att något nytt börjar men samtidigt med blandade känslor. Nu ska jag klara mig mera på egen hand. Kommer du ihåg din första skoldag?

Vi vuxna har olika minnen från vår första skoldag. Då man diskuterar med vänner och bekanta finns det en stor variation av  minnen och känslor  från den första skoldagen. Det var spännande och skrämmande men också roligt. För min egen del minns jag de första skolveckorna med blandade känslor. Jag hade stora förväntningar på att få börja skolan men blev besviken av att inte få läxor den första dagen! Min pappa följde mig till skolan den första dagen. Jag kände hans närvaro och att han uppmuntrade mig. Han var min trygghet fastän jag ville känna mig som en stor skolflicka.

Många gånger är det mera spännande för föräldrarna när barnet börjar skolan. Numera har de flesta barn gått i daghem och förskola och är vana vid rutiner. Många barn känner sina skolkamrater från förskolan medan andra eventuellt känner någon annan som börjar i samma klass.  För föräldrarna är skolan ett större steg. Nu ska mitt barn klara sig själv.

Då kan välsignelse inför skolstart vara en trygghet. Mitt barn får Guds välsignelse. Jag kan lämna mitt barn i hans omvårdnad och känna förtröstan att han beskyddar mitt barn.

I många församlingar har det blivit en tradition att ordna välsignelse inför skolstart. Det har blivit ett betydelsefullt tillfälle som ger barnen och föräldrarna minnen för livet. På en del håll samarbetar skolan och församlingen och ordnar välsignelsen på skoltid. I Borgå stift ordnar de flesta församlingar välsignelsen antingen på kvällstid eller i samband med söndagens gudstjänst. Till välsignelsen inför skolstart inbjuder församlingen ofta hela familjen, mor-och farföräldrar och barnets faddrar. För dem är skolstarten också en stor händelse. Då hela familjen samlas till välsignelsetillfället förmedlas tillit och trygghet till barnet. ”Jag är viktig och får tillhöra Guds familj”.

Även i år lyfter kyrkan fram välsignelsen inför skolstart som en viktig händelse genom kampanjen Trygg i din famn. Du kan lämna ditt barn i Guds famn. Han beskyddar ditt barn i skolan. Gud tar hand om ditt barn och du och ditt barn får vara trygga i Guds famn. Följ församlingens kalender när din församling ordnar välsignelsen inför skolstart!

 

.

 

 

Kyrka på sommarbete

Kyrkans verksamhet förändras märkbart under sommaren. Den regelbundna veckoverksamheten och körerna tar paus. För många anställda betyder sommaren ett intensivt pendlande mellan avkopplande semester och intensiva konfirmandläger. I en del församlingar märks det som man skämtsamt brukar kalla “villafarelsen” som en markant nedgång i antalet gudstjänstbesökare.
Medan en del av arbetet vilar händer mycket på annat håll. Väckelserörelsernas sommardagar och läger samlar under några korta sommarveckor uppskattningsvis 150 000 deltagare. Dessutom är kyrkan närvarande under bostadsmässan och olika festivaler.
Också under årets SuomiAreena i Björneborg var kyrkan mycket synlig. Representanter för kyrkan medverkade i samtal och diskussioner. I kyrkoparken musicerades och sjöngs det under hela veckan och dessutom sjöngs psalmer av hjärtans lust på både svenska och finska under evenemangen Psalm, vin och visa. På torget kunde deltagarna i SuomiAreena vika in till kyrkans “Muutosterassi” (Förändringsterassen) under dygnets alla timmar  prata samt skriva ned sina önskemål och förhoppningar om livet, tron, kyrkan och världen.
In vek inte bara vanligt folk. Presidenten, politiker och samhällspåverkare gjorde också en runda via “Muutosterassi”.
Det är en självklarhet för en folkkyrka att finnas där folket finns. Och det blir med sjunkande medlemstal och ökad okunskap om vad kyrkan står för allt mer angeläget med en kyrka “utanför murarna”, på gator och torg, i gränder och på samhällets bakgårdar.
Men lika viktigt som att vara på plats är det för kyrkan att veta vem man är, och framförallt vad man står för. Vi gör rätt långt samma sociala, diakonala och människoinriktade arbete som många andra och visst delar vi synen på människors okränkbara och lika värde med andra ideella organisationer.
Men på en punkt skiljer vi oss. Kyrkans brand är Kristus och dess närvaro och existens är helt beroende av detta. Vi är mera än en andlig version av Röda Korset, Amnesty eller Greenpeace. Vi är Kristi kyrka, som förutom att lindra människors nöd i detta livet, också har ett budskap inför evigheten. Den saken är det skäl att komma i håg också när kyrkan är på sommarbete.

Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder

De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.

Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.

Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.

Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.

Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.

Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”

Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.

Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.

Från missmod till hopp

Det går utför för kyrkan, åtminstone om man tittar på statistiken. De flesta kurvor pekar neråt, det må sedan handla om medlemsantal, antalet gudstjänstbesökare eller de barn och ungdomar som deltar i verksamheten.

Det är – som ovan – lätt att fokusera på det negativa, men negativismen blir tyvärr ofta en självuppfyllande profetia och därför är det viktigt att inte låta den diktera agendan. För det finns också ljuspunkter i det som annars ter sig som ett kompakt mörker. I fjol steg antalet konfirmerade med ett par procentenheter jämfört med året innan. Musikevenemang och konserter drar mera människor till kyrkan än tidigare och denna sommar kommer tusentals personer i Svenskfinland att samlas till läger, sommardagar och andra kyrkliga samlingar. Och även om de här goda nyheterna inte uppväger de mindre goda är det av största vikt att vi inte låter domedagsprofetiorna utgöra det dominerande scenariot.

Jag deltog själv eller medverkade under en veckas tid i tre välbesökta gudstjänster som alla präglades av värme och hopp. Den gemensamma tvåspråkiga avslutningsgudstjänsten för kyrkodagarna i Åbo samlade uppskattningsvis 3-4000 deltagare. Det var garanterat det största evenemanget i Åbo den dagen.

På Kristi Himmelsfärdsdag hade jag glädjen att predika i en gemensam tvåspråkig märkesårsgudstjänst för församlingarna i Jakobstad, Pedersöre, Esse och Purmo. Församlingssången ljöd starkt och körerna bjöd på himmelska toner under valven i Pedersöre kyrka. Glädjen och gemenskapen gick inte att ta miste på och många var de som vid kyrkkaffet önskade en fortsättning nästa år.

Hemkommen till Borgå väntade senaste söndag mässa med prästvigning. I en välfylld domkyrka med påfallande många unga vuxna och konfirmander vigdes tre teologer till prästämbetet. För den som själv stod inför samma altare i samma ärende för 32 år sedan kändes det tryggt att veta att kyrkan lever vidare. Den här dagen var det tre teologer, som jag själv haft förmånen att få undervisa och följa i deras studier vid teologiska fakulteten, som efter några år av funderande tog emot kallelsen och gick in i prästämbetet.

Det är lätt att drabbas av missmod och alltid hittar vi saker att kritisera. Men missmod, allmän negativism och kritik för sällan med sig något gott. Snarare tenderar de att förpesta vårt eget liv och umgänget med andra.

Vi skall givetvis se oss i spegeln och vara öppna för förändring, men Kristi kyrka får aldrig bli ett härbärge för jeremiader och undergångsprofetior. Det strider helt mot dess ideologi. Det samfund som per definition är en hoppets budbärare i världen får aldrig låta mörkret ta överhanden i sin egen själ.

Är det mörkt så tänder vi ljus och ser vi ljus i slutet av tunneln så hjälps vi åt och vandrar mot det ljuset. Och så är det bra att veta att statistiken inte säger hela sanningen. Det finns mycket tro som inte går att statistikföra. Och till syvende och sist tror vi inte på statistiken utan på en Gud som kan uppväcka döda och som också vill leda oss och sin kyrka från missmod till hopp.