Spegel

Stora beslut görs regelbundet. I samhället, i kyrkan. Beslut där vi har olika åsikter om hur det borde vara. Vad som är Guds vilja. Ett sådant är den lag om samkönade äktenskap som träder i kraft i dag. Beslutet delar åsikter. Får många att reagera. Att tycka till. För och emot.

En av kyrkoårets texter för den här veckan råkar – finurligt nog – vara en text som ofta läses vid kyrkliga vigslar. Första Korinthierbrevet 13 med rubriken Vägen framför andra: kärleken. Kärlekens lov kallades den visst när jag var yngre och översättningen en annan. På den tiden fick vi unga lära oss en hälsosam spegel. Om den burit frukt i mitt eget liv må vara osagt. Men det kan vara skäl att spegla sig själv med jämna mellanrum, när livet lunkar på men också när debattens vågor går höga. Frågan till spegeln blir: Är jag kärleksfull? Det är alltid lätt att säga hur andra borde vara. Men är jag…? Paulus skriver bland annat:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och spegeln vi fick lära oss var att byta ut ordet kärlek mot jag.

Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp, jag vill ingen något ont. Jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.

Hur ter jag mig i den spegeln? Mitt eget svar blir: Spegeln avslöjar mig. Jag kommer tillkorta. Men det är till all lycka inte punkt och slut med det. Spegeln avslöjar mig men driver mig samtidigt mot Kristus där jag möts av nåden. Förhoppningsvis leder det mötet vidare till självrannsakan och ödmjukhet

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen. Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och ”gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: ”Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan  och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.

 

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

Vem får höra till?

Förra veckan var jag med i tre olika sammanhang som alla hade att göra med vad det betyder att vara i minoritet i vårt finländska samhälle. Tillsammans med 1500 andra finlandssvenskar avslutade jag veckan med att delta i den stora finlandssvenska kryssningen. Det kändes lite overkligt för mig som jobbar i ett tvåspråkigt hus att för ett dygn träffa en massa finländare och ändå kunna börja alla samtal på svenska utan att först kolla om personen förstår vad jag säger. Vårt utställningsbord fokuserade på kyrkan som en samarbetspartner och på reformationens märkesår. Trailern från Johans Fagerudds Lutherpjäs snurrade i datorn. De förbipasserade kunde också skriva nya teser och limma dem på vår Lutherfigur av papp. Samtalsämnena varierade allt från flyktingarbete till hur det är leva i en familj med flera kyrkliga traditioner. Jag fick också höra hur läsning av Kyrkpressen kan bli en viktig torsdagsvana.

Dagen innan deltog jag i ett seminarium i samband med bokreleasen för ”De många religionernas och åskådningarnas Finland” (utgiven av Kyrkans forskningscentral. Red. Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio och Jussi Sohlberg). Boken presenterar de 20 största religiösa och åskådningsmässiga samfunden som är verksamma i Finland idag, med fokus på hur vardagen ser ut i Finland, relationerna till andra samfund och samhället i stort. Bokprojektet ingår i Finland 100 års satsning. Det kändes fint och angeläget och också symboliskt viktigt att vi som kom från olika traditioner och tro samlades i Nationalmuseéts festsal. Jag håller med de forskare som säger att det bästa sättet att bevara samhällsfred och öka förståelse mellan människor med olika tro och åskådningar är att jobba för att de som är i minoritet kan uppleva att de är en del av det gemensamma samhället. Eftersom jag hör till en majoritetskyrka är det extra viktigt att jag påminns om att mitt sätt att tala om tro och värderingar inte är den enda ”finländska” infallsvinkeln.

Det tredje sammanhanget där minoriteters verklighet belystes var när jag i början av förra veckan fick vara med i RESA-forumets (Religionernas samarbetsforum) rundabordsamtal kring minoriteter och religionsundervisningen i Finland. Inbjudna var bl.a. minister Sanni Grahn-Laasonen, riksdagsledamöter, folk från utbildningsstyrelsen, forskare och religions- och livsåskådningslärare som jobbar på gräsrotsnivå. I vissa kommuner har man sedan nya läroplanen togs i bruk kringgått rådande bestämmelser och låtit bli att ordna egen undervisning för t.ex. de ortodoxa eleverna eller för dem som har livsåskådningskunskap fastän den finländska modellen för religions- och åskådningsundervisningen förutsätter detta. En av deltagarna i diskussionen var en finlandssvensk ortodox gymnasiestuderande. Hon talade om betydelsen av att hon under sin skoltid genom den ortodoxa religionsundervisningen fått uppleva att hennes familjs tradition är viktig, samtidigt som hon har fått diskutera och ifrågasätta den.

Vi som vill vara med och bygga ett Finland där olikhet inte kan eller får vara ett hinder för att få höra till och känna sig delaktig måste lära oss att se vardagen ur olika synvinklar. Jag har själv mycket att lära mig. Möten med andra människor och deras berättelser hjälper mig att komma ur min egen bubbla. Men lika viktigt är också möjligheten att jag får dela tro och vardagsliv på svenska i den kyrkliga tradition där jag känner mig hemma.

När tron sitter i ryggmärgen

Jag står längst bak i den proppfulla kyrkan i Panchia i Val de Fiemme i norra Italien. Jag både passar in och känner ett litet utanförskap. Jag passar in därför att jag är kristen och känner gemenskap med de som samlats där. Utanförskapet kommer sig av att språket och kulturen är annorlunda. Dessutom är jag troligtvis den ende lutheranen bland idel katoliker.

Men mest av allt är jag lite avundsjuk, om man nu får ha sådana känslor i Guds hus. Jag avundas den naturlighet som präglar byborna och de tillresta turisterna varav de flesta skall delta i långloppet Marcialonga. Här finns det ingen blygsel. Andligheten sitter i ryggmärgen då de en efter en kommer in, böjer sitt huvud, doppar tre fingrar i vigvattnet och tecknar sig med korsets tecken. Med samma förvåning noterar jag hur många mellaneuropeiska och italienska skidåkare unnar sig en paus i vallandet för att låta Gud själv tala till dem om livets väsentligheter och oväsentligheter. Allt har sin tid! Att valla har sin tid och att gå i mässa har sin tid, om man nu kan travestera Predikaren på det sättet!

Jag förundras också över hur vardagsbekymren flätas samman med kyrkans heliga mysterier när en mor ber sin kanske tioåriga son springa hem efter lillebrors leksak så att denne skall klara av hela mässan utan desto mera ljudliga protester. Det tar fem minuter så är saken fixad. Lillebror är nöjd och familjen firar mässa i lugn och ro.

Delaktigheten värmer likaså. Korgossarna som med stolthet går i processionen, tänder ljus och assisterar vid nattvarden. Inga instruktioner behövs och ingen osäkerhet anas. Det sitter i ryggmärgen. De har gjort det förr och de har en färdighet som bär dem i och genom livet. De är delaktiga i det heliga mysteriet. Vad av detta som de bär med sig i hjärtats innersta rum, och hur denna erfarenhet kommer att påverka deras liv, kan blott Herren ana.

Ja, jag vet att det är lite av glansbild över min beskrivning. Det finns också katolska kyrkor som står tomma, och jag vet att verkligheten inte är lika vacker överallt. Men ändå. Jag saknar denna naturlighet i mitt eget sammanhang. Jag börjar längta efter de många som kan lämna det de har för händer, och komma därför att mässan och mötet med den uppståndne i bröd och vin är viktigt för dem.

Jag saknar också den självklara, andliga ryggmärgsreflexen som med riternas och symbolernas hjälp öppnar himlens dörr på glänt, åtminstone för en stund, en helt vanlig lördag kväll. Och detta dagen innan årets stora idrottsutmaning går av stapeln. Den tro som inte gör Gud till ett påhäng. En tro där vardag och helg, livets trivialiteter och Guds heliga närvaro smälter samman i ett oändligt nu. Gud mitt ibland oss.

Så jag vandrar långsamt mot mitt hotell i den mörka italienska kvällen. Det är lite kyligt på 1000 meters höjd, men värmen, spontaniteten, naturligheten och andligheten från mässan värmer och manar till eftertanke.

 

 

Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar  att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på  attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.

Andliga barfotabarn

Vi lever i ett av världens rikaste länder och berättar då och då med stolthet i rösten för andra om att Finland är ett välfärdsland. Och visst är det fortfarande så, trots att inkomstklyftorna tenderar att öka och klasskillnaderna blir mer uppenbara.

Men hur definierar vi rikedom? Och kan man vara rik men ändå fattig? Svaret på den sistnämnda frågan är ett otvetydigt ja. Sett i ett globalt perspektiv är Matti Meikäläinen välbärgad. Men mitt i rikedomen smyger sig fattigdomen sakta men säkert in i själens skrymslen och vrår.

Johannes skrivning i Upp. 3.17 ger perspektiv på begreppen rikedom och välfärd; Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Mitt i välfärden exponeras från och till en inre, andlig fattigdom. Många har glömt sin historia och kultur. Allt flera förlorar sakta men säkert sina kristna bilder och berättelser och står därför tomhänta när livet rammas, vilket sker förr eller senare för alla av oss. Vad skall vi ty oss till när vi tappar våra bilder, sånger och böner som kunde vara vår tolkningsnyckel när det oförklarliga drabbar i form av sjukdom, ångest och ond, bråd död?

Vi har också förlorat vårt kristna språk och då talar jag inte bara i termer av en förlorad gudsdimension. När de kristna bilderna och det religiösa språket trängs ut i marginalerna har vi även svårt att möta konstens och litteraturens världar, eftersom de ofta relaterar till kristna bilder och symboler. Den som inte kan sin Bibel har svårt att t.ex. förstå djupet i Leonard Cohens Halleluja.

När vi inte mera heller lär oss utantill, eller som det på engelska så fint heter ”by heart”, så tappar vi också vårt hjärta. Det vi kan ”by heart” hjälper oss i situationer när vi skall tolka och sätta ord på livets glädje och sorg. Och omvänt, om vi inte har ord som vi lärt oss ”by heart” har vi svårt att tolka livet och finna mening i tillvaron. Den som inte har orden och berättelserna i sitt hjärta är illa rustad att möta livet.

Det finns många barfotabarn som går genom livet, illa rustade att möta detsamma. Dessa offer för ”modern” uppfostran och en pedagogik som gjorde bekvämligheten till en dygd när man degraderade utantill läsning och minneskunskap till gammalmodigheter och onyttigheter.

När man har glömt sitt Fader vår, tappat språket och förträngt de heliga bilderna står man lätt ensam i en snabbspolande fragmentarisk värld, mitt i ett virrvarr av intryck och frågar; Vem är jag? Varför finns jag till? Och vad är det för mening med mitt liv?

Frågorna är angelägna. De är inte bara psykologiska utan också andliga. Därför är det viktigt att kyrkan fortsätter att berätta den stora berättelsen om mannen från Nasaret som helade sjuka, upprättade utstötta och förlät synder. Den berättelsen är på många sätt både livsbejakande och livsavgörande. Och den ger något att ta spjärn emot när livet far fram med oss.

Nytt år och ny blogg

Allt har sin tid. Det gäller också bloggar. Nyckelnbloggen har under många år fungerat som en kanal mellan oss på Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) och de anställda i Borgå stift. Bloggen startade som ett komplement till tidningen Nyckeln och var till en början rätt långt en professionsblogg riktad till kyrkans anställda.

Efter en del funderande har vi på KCSA kommit till att det är dags att gå vidare. Nyckelnbloggen läggs ner och istället lanserar vi en ny blogg kyrka nu. Som namnet säger ligger fokus på vad det betyder att leva som kristen och vara kyrka här och nu. Kyrka nu strävar efter att vara en blogg med tummen på tidens puls. Den analyserar och kommenterar aktuella händelser i kyrka och samhälle och diskuterar den kristna trons relevans för dagens människor. Den kan ibland vara försiktigt lågmäld andra gånger frimodigt ifrågasättande. Grunden är dock klar. Vi står för samma värderingar och tro som evangeliernas Jesus.

Vi hoppas att du som har följt Nyckelbloggen också fortsätter att följa oss på kyrka nu. Vi skall göra vårt bästa för att informera om och diskutera, fördjupa och analysera det som sker i kyrka och samfund. Ibland blir det mera populärt och lättsmält. Andra gånger är tuggmotståndet större. Men i allt ber, hoppas och tror vi att det som skrivs manar till eftertanke och reflektion, till uppbyggelse och frimodighet att leva som kristna och uttrycka vår gemensamma tro.

Lanseringen av bloggen kyrka nu innebär även att vi utökar skaran bloggare. Vi inbjuder varje år några gästbloggare som regelbundet delar med sig av sina erfarenheter och tankar. Våra gästbloggare behandlar, med avstamp i sin vardag och sina erfarenheter,  allt mellan himmel och jord då de tar sig an lokala, nationella och globala frågeställningar och utmaningar.

Förutom våra gästbloggare möter du då och då också oss som jobbar på KCSA. Vi bloggar kring vårt arbete och frågor som är aktuella i stiftet och församlingarna.

Välkommen till kyrka nu. Vi hoppas du skall trivas med oss. Vi ser gärna att processen kring bloggen är dialogdriven, vilket betyder att du gärna får kommentera och diskutera med oss på facebook eller i bloggens kommentarfält.

 

Sixten Ekstrand

Direktor

Kyrkans central för det svenska arbetet