Mobilisera de goda krafterna

Vi lever i en tid då vi medvetet behöver aktivera de goda krafterna. Vi behöver göra det tillsammans och vi behöver göra det på webben.

I januari 2016 fick jag mild ångest. Ni vet, vi hade haft hösten 2015 med flyktingströmmen som nådde Finland på ett sätt som vi inte hade sett förut. Jag slukade nyheter om ämnet. Först var nyhetsflödet ganska balanserat och beskrev vad som hände. Men an efter betonades kostnader och säkerhet allt mer. Flyktingarna är dyra. Hur ska barnen kunna gå tryggt till skolan? Nyhetsrapporteringen efter händelser vid järnvägstorget under nyåret 2016 är förvirrande både från medier och polisens olika instanser. I mars 2016 ordnar YLE en A2 diskussionskväll om osäkerheten i landet. Vilken osäkerhet? frågade sig många.

De här månaderna blev en vändpunkt för mig där jag insåg att man inte kan tanka nyheter rakt av utan man kontinuerligt måste analysera vad som är den verkliga bilden och att medvetet hålla framme det som är sant.

Det är nödvändigt att jobba för det goda och att kämpa för riktig information. Det framhåller Antti Kuronen, krigsjournalist på YLE som medverkade i Obs debatt 23.2 i år. Jag håller helt med. Också diplomaten, ministern och tidigare vicegeneralsekreteraren Jan Eliasson som medverkar i ärkebiskop Antje Jackeléns poddcast Prata till punkt är inne på samma linje.

Hur kan vi då mobilisera det goda och föra fram det som är sant? Givetvis ökad medieläskunnighet, både för barn men framförallt vuxna. Ny teknik har gett nya arenor där vi umgås, samtalar och lever livet. Men har någon systematiskt berättat hur vi ska umgås på dessa nya arenor? Diskussionsklimatet visar att många har fått bil, men få har tagit körkort. När kommer vi att se en våg av mediefostran svepa över vårt land, och vem tar ansvar för att en sådan satsning görs?

Jan Eliasson pratar varmt för att idéerna om internationellt samarbete, mångfaldens styrka och skönhet och toleransens nödvändighet behöver bli politiska budskap som bär, på löften om bättre liv för envar. Eliasson menar att tiden där stora arméer utkämpar krig är över och att kampen om folks själar och hjärtan förs på andra arenor. ”Vi befinner oss vid en historisk punkt att mobilisera dessa goda krafter men att göra det på ett klokt och trovärdigt sätt som når människors hjärtan och hjärna på samma gång.”

Ledarskribenten Jan-Erik Andelin på KSF-media medverkade i en kursdag på Kyrkostyrelsen kring temat att jobba för det goda på webben. Han riktade ett finger mot medierna självt. Mediernas uppdrag är att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Men i klickrubrikshetsen finns risken att man tar den sanning som redan existerar, ger den röster och förstärker den, oberoende om det är sann sanning eller alternativ sanning.

Andelin för också fram ett intressant perspektiv, som kanske egentligen pekar mot botten av problematiken. Varje människa oberoende om man står på barrikaderna för flyktingarnas rättigheter eller för att stänga gränserna behöver bli hörda. Behöver mötas. Behöver bli bekräftad i sina rädslor och farhågor, i den egna vardagen. Den som är trygg brukar inte ha behov att racka ner på andra. Är det här en uppgift för kyrkan? Nej, det är en uppgift för var och en, i sitt eget sammanhang. Och givetvis kyrkan i sitt. Se. Lyssna. Bekräfta. Säga ”Var inte rädd”.

Bild: Surian Soosay

De utstöttas vän.

Den nybyggda Mekane Yesus-kyrkan i Dessie, Etiopien, sjuder av liv. Liturgin är kopierad av amerikanska tv-predikanter. I jämförelse ter sig europeiska pingstkyrkor väldigt högkyrkliga. Ljudet är öronbedövande. Det ringer i mina öron flera dagar efter gudstjänsten. Det finns mycket som väcker frågor.  Jag funderar över vem som behöver den höga volymen och de långa bönerna, Gud eller mötesledaren?

Jag har blivit inbjuden att predika. Texten handlar om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi. I sitt  samhälle var Levi var utstött p.g.a. sitt yrke. I Etiopien finns idag många utstötta yrkesgrupper, t.ex. krukmakare, garvare och smeder. Det är svårt att med ord beskriva den skam som samhället förknippar med dem. Stigmat gäller också var och en som rör vid dem och behandlar dem med respekt.

Jag nämner Aberras livsberättelse.  Jag har hört Aberras vittnesbörd genom mina medarbetare i Etiopien. Han frågar: ”Varför säger människor när de ser mig på gatan: ”Där går Aberra. Hör inte han till de smutsiga?” Sedan berättar  han om hur kyrkans budskap och  attityd förändrat hans och hans stamfränders liv.

I de etiopiska församlingarna har man vaknat för Kristi kallelse att äta, umgås och leva med de grupper som förr varit föraktade. Arbetet för förändring sker både från predikstolen och genom projekt som gagnar alla. Man har läst Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna noga.

Den fråga som författaren Lukas ville svara på var om det i skrifterna eller i Jesu liv fanns klara belägg för att också hedningarna kunde vara med i kyrkan. För att visa hur tillförlitlig den undervisning de hednakristna fått (Luk.1:4) berättar Lukas hur Jesus av Anden leddes till att röra vid spetälska och äta med skatteindrivare och syndare. Lukas berättar sedan hur  Anden på samma sätt förde Petrus in i den romerske officeren Cornelius hus, trots Petrus motvilja. Och fortsättningsvis förde Anden  Filippos till en etiopisk eunuck och visade att det inte finns hinder för eunucken att tas med i Guds folk. Och sedan visar Lukas på hur Anden ledde Paulus till hedningarna. Missionen är en radikal rörelse utåt, som för ständigt utmanar kyrkan till förändring.

Att hedningarna fick vara med var långt ifrån självklart i urkyrkan. Lukas fick säkert själv känna av förakt när han tillsammans med Paulus besökte Jerusalem. Kanske är det därför han ger en central plats åt berättelsen om den gode Fadern, som springer sin älskade son till mötes och öppnar sin famn för honom. När berättelsen sedan fortsätter med den andre broderns reaktion, riktas en fråga till dem som inte kan acceptera att Fadern skämmer ut sig genom att beröra den förlorade: Vill ni glädja er över Faderns kärlek, eller anser ni era nyfunna syskon så lortiga att det är under er värdighet att ens se på dem? Samma fråga riktas till kyrkan idag.

Min predikan i Dessie handlade om Jesus, de utstöttas vän. Han välkomnar alla. När församlingen efter predikan gavs möjlighet att komma fram för förbön kommer fem personer fram och vill veta mera om det evangelium som säger att de är värdefulla. Budskapet berörde. Jag ber en  bön om att vi i våra kyrkor skall präglas av samma barmhärtighet och omsorg som Jesus för dem som möter omvärldens fördömande blickar. Jag känner en djup ödmjuk glädje över det budskap jag fått privilegiet att dela.

Agent 007 med rätt att döda

Många av oss har sett den välklädda agenten på film. Fastän skådespelarna byts ut tenderar rollfiguren att fascinera generation efter generation. Jag talar om James Bond, agent 007, med rätt att döda. I James Bonds värld är det under vissa omständigheter helt legitimt att döda. När landets säkerhet står på spel är ett mord ingenting som man reflekterar över. Det görs enkelt och sofistikerat med utstuderat moderna vapen.

Film är naturligtvis film och avståndet till verklighetens agenter är stort. Men frågan om rätten att döda kvarstår. Vem har rätt att utsläcka liv och under vilka premisser kan det ske?

Det nya medborgarinitiativet om eutanasi som nu behandlas i riksdagen, ställer frågan om livet och dess gränser på sin spets. Kan eutanasi i form av aktiv dödshjälp försvaras under vissa omständigheter, eller överträder vi här en gräns som för oss in på ett sluttande plan. Ett plan vars yttersta konsekvenser vi inte kan se i dag?

Förespråkarna menar att det under vissa omständigheter är motiverat att tillåta eutanasi, för att skona en människa som ändå kommer att dö från svår smärta och ett långt och outhärdligt lidande. Andra – och till den skaran räknar jag mig själv – är inte lika övertygade. Jag menar att det inte går att reducera frågan om eutanasi till enbart en fråga om outhärdlig smärta, meningslöshet och lidande. Det handlar också om etik och människosyn. Valfriheten och rätten att själv bestämma – hur viktiga de än är för vår tids människa – får inte göras till kriterier som dikterar beslut om liv och död.

Vad ligger då bakom det starka stödet för eutanasi? Kan det vara så att vi moderna människor inte orkar stå ut med tanken på att vi blir gamla och krafterna avtar? Är det rädslan inför det obekanta, döden, som gör att vi måste tänja på gränserna och garantera oss möjligheten och rätten att ta vårt liv i egna händer?

Det är ett medicinskt faktum att det går att lindra smärta och lidande. Många erfarna läkare konstaterar entydigt att de inte i sin yrkesutövning mött en sådan smärta som de inte kan lindra. Den palliativa vården i livets slutskede har också utvecklats enormt under senare år och det finns fortfarande potential att ta den ett steg längre. Är det då inte bättre att utveckla vården istället för att ta livet av patienten? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land?

Eutanasi blir lätt ett sluttande plan. Det här bevisas av erfarenheterna från Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – leder ut på ett sluttande plan.

James Bond må i sin värld ha rätt att döda. Jag är emellertid övertygad om att vi inte behöver sjukvårdspersonal som med lika sofistikerade medel och injektioner släcker ut liv, när deras uppgift tvärtom är att vårda och slå vakt om livet. Den dag ”vitklädda agenter” med rätt att döda går i våra sjukhuskorridorer är jag övertygad om att vi tappat något omistligt i vår människosyn, nämligen respekten för livet. Det känns alltid otryggt när människan börjar leka Gud.

Nu är det hög tid att tänka efter, men helst göra det förrän det är för sent. De politiker som nu driver frågan bär ett stort ansvar. Riksdagen som skall besluta bär ett ännu större ansvar. Och låt oss inte glömma att livet och döden är de två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.

Luther på besök

Skådespelaren Johan Fagerudd i Martin Luthers gestalt har just kommit in på scenen och säger att han vaknade i natt av att han trodde att det var en hund i hans säng på slottet Wartburg, där han nu befinner sig gömd av sina vänner. Han är rädd att han håller på och bli galen. Luther fortsätter att berätta om sin barndom, skoltid och studietid. Det är alldeles tyst i salen. Vi är drygt 100 personer och de flesta är skolungdomar i 15-19 års ålder. Johan Fagerudd använder ingen rekvisita. Han berättar. Nu och då i föreställningen nynnar han på en medeltida melodi. Under 40 minuter håller han oss fängslade.

Efteråt samlas eleverna i mindre grupper och diskuterar pjäsen. På kvällen får jag en hälsning av skolans rektor: ”Hej! Ju mer jag tänker på dagens föreställning, desto värdefullare tycker jag det är att ha sett den. Ifall jag inte hade varit upptagen hade jag också kommit till kyrkan på kvällsföreställningen. Det fanns nämligen också en historisk dimension i monologen, stämningen från en annan tidsepok kom fram på ett fint sätt tycker jag.”

Följande dag ges pjäsen i en annan skola. En gymnasiestuderande skriver i skolans webbtidning: ”Fagerudd hade under hela monologen interaktion med publiken då han t.ex. sade “hoppas era lärare är bättre”. Fagerudd framförde en väldigt gripande och djup monolog som verkligen gjorde så att alla i salen fick en bild av hur Luther var som person…”

Monologen ”Luther i enrum” är skriven av skådepelaren Johan Fagerudd. Han är mån om att framhålla att den inte ger en helhetsbild av Luthers liv och tänkande. Den fångar in Luther mitt i skeendet när han ännu inte vet vad som kommer att hända med honom själv eller med reformationen som han har varit med om att sätta igång. Pjäsen är ingen hyllning till hjälten Luther. Meningen är att den kan väcka intresse och inspirera ungdomar och vuxna att ta reda på mera, att diskutera och även ifrågasätta Luthers tankar. Därför är det fint att märka att skolor och församlingar som haft monologen på besök oftast strax efter föreställningen har gett möjlighet till samtal och diskussion. På det sättet kan man bredda bilden av Luther och även komma in på sådant i Luthers tänkande som vi absolut måste ta avstånd från t.ex. hans antisemitism.

Johan Fagerudd turnerar under vårterminen i hela Svenskfinland och intresset för pjäsen har överträffat alla våra förväntningar. Pjäsen har över 60 bokningar. Vi på Kyrkostyrelsens svenska enhet har sponsorerat föreställningen och har marknadsfört den genom våra nätverk till församlingarna och skolor. På lokalplanet är församlingen ofta den som bjuder högstadiet eller gymnasiet på en dagsföreställning, som en form av samarbete nu under märkesåret. På kvällen ges pjäsen som en öppen föreställning i församlingshem eller kyrkor. Diskussionsmaterial till pjäsen finns som en del av det skolmaterial som har utarbetats för märkesåret . Spelplanen för de öppna föreställningarna och en trailer hittas på kyrkans webbsidor.

Trots att Luther kom mest till sin rätt på 1500-talet är det viktigt att för oss som nu lever i ett land vars majoritetskyrka bär hans namn att veta vem Luther var och under vilka omständigheter han formades och formade sin syn på den kristna tron. ” Ifråga sätt mig! Tänk själva! Jag är enbart en människa” är en av avslutningsreplikerna i monologen ”Luther i enrum”.

Spegel

Stora beslut görs regelbundet. I samhället, i kyrkan. Beslut där vi har olika åsikter om hur det borde vara. Vad som är Guds vilja. Ett sådant är den lag om samkönade äktenskap som träder i kraft i dag. Beslutet delar åsikter. Får många att reagera. Att tycka till. För och emot.

En av kyrkoårets texter för den här veckan råkar – finurligt nog – vara en text som ofta läses vid kyrkliga vigslar. Första Korinthierbrevet 13 med rubriken Vägen framför andra: kärleken. Kärlekens lov kallades den visst när jag var yngre och översättningen en annan. På den tiden fick vi unga lära oss en hälsosam spegel. Om den burit frukt i mitt eget liv må vara osagt. Men det kan vara skäl att spegla sig själv med jämna mellanrum, när livet lunkar på men också när debattens vågor går höga. Frågan till spegeln blir: Är jag kärleksfull? Det är alltid lätt att säga hur andra borde vara. Men är jag…? Paulus skriver bland annat:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och spegeln vi fick lära oss var att byta ut ordet kärlek mot jag.

Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp, jag vill ingen något ont. Jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.

Hur ter jag mig i den spegeln? Mitt eget svar blir: Spegeln avslöjar mig. Jag kommer tillkorta. Men det är till all lycka inte punkt och slut med det. Spegeln avslöjar mig men driver mig samtidigt mot Kristus där jag möts av nåden. Förhoppningsvis leder det mötet vidare till självrannsakan och ödmjukhet

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen. Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och ”gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: ”Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan  och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.

 

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

Vem får höra till?

Förra veckan var jag med i tre olika sammanhang som alla hade att göra med vad det betyder att vara i minoritet i vårt finländska samhälle. Tillsammans med 1500 andra finlandssvenskar avslutade jag veckan med att delta i den stora finlandssvenska kryssningen. Det kändes lite overkligt för mig som jobbar i ett tvåspråkigt hus att för ett dygn träffa en massa finländare och ändå kunna börja alla samtal på svenska utan att först kolla om personen förstår vad jag säger. Vårt utställningsbord fokuserade på kyrkan som en samarbetspartner och på reformationens märkesår. Trailern från Johans Fagerudds Lutherpjäs snurrade i datorn. De förbipasserade kunde också skriva nya teser och limma dem på vår Lutherfigur av papp. Samtalsämnena varierade allt från flyktingarbete till hur det är leva i en familj med flera kyrkliga traditioner. Jag fick också höra hur läsning av Kyrkpressen kan bli en viktig torsdagsvana.

Dagen innan deltog jag i ett seminarium i samband med bokreleasen för ”De många religionernas och åskådningarnas Finland” (utgiven av Kyrkans forskningscentral. Red. Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio och Jussi Sohlberg). Boken presenterar de 20 största religiösa och åskådningsmässiga samfunden som är verksamma i Finland idag, med fokus på hur vardagen ser ut i Finland, relationerna till andra samfund och samhället i stort. Bokprojektet ingår i Finland 100 års satsning. Det kändes fint och angeläget och också symboliskt viktigt att vi som kom från olika traditioner och tro samlades i Nationalmuseéts festsal. Jag håller med de forskare som säger att det bästa sättet att bevara samhällsfred och öka förståelse mellan människor med olika tro och åskådningar är att jobba för att de som är i minoritet kan uppleva att de är en del av det gemensamma samhället. Eftersom jag hör till en majoritetskyrka är det extra viktigt att jag påminns om att mitt sätt att tala om tro och värderingar inte är den enda ”finländska” infallsvinkeln.

Det tredje sammanhanget där minoriteters verklighet belystes var när jag i början av förra veckan fick vara med i RESA-forumets (Religionernas samarbetsforum) rundabordsamtal kring minoriteter och religionsundervisningen i Finland. Inbjudna var bl.a. minister Sanni Grahn-Laasonen, riksdagsledamöter, folk från utbildningsstyrelsen, forskare och religions- och livsåskådningslärare som jobbar på gräsrotsnivå. I vissa kommuner har man sedan nya läroplanen togs i bruk kringgått rådande bestämmelser och låtit bli att ordna egen undervisning för t.ex. de ortodoxa eleverna eller för dem som har livsåskådningskunskap fastän den finländska modellen för religions- och åskådningsundervisningen förutsätter detta. En av deltagarna i diskussionen var en finlandssvensk ortodox gymnasiestuderande. Hon talade om betydelsen av att hon under sin skoltid genom den ortodoxa religionsundervisningen fått uppleva att hennes familjs tradition är viktig, samtidigt som hon har fått diskutera och ifrågasätta den.

Vi som vill vara med och bygga ett Finland där olikhet inte kan eller får vara ett hinder för att få höra till och känna sig delaktig måste lära oss att se vardagen ur olika synvinklar. Jag har själv mycket att lära mig. Möten med andra människor och deras berättelser hjälper mig att komma ur min egen bubbla. Men lika viktigt är också möjligheten att jag får dela tro och vardagsliv på svenska i den kyrkliga tradition där jag känner mig hemma.

När tron sitter i ryggmärgen

Jag står längst bak i den proppfulla kyrkan i Panchia i Val de Fiemme i norra Italien. Jag både passar in och känner ett litet utanförskap. Jag passar in därför att jag är kristen och känner gemenskap med de som samlats där. Utanförskapet kommer sig av att språket och kulturen är annorlunda. Dessutom är jag troligtvis den ende lutheranen bland idel katoliker.

Men mest av allt är jag lite avundsjuk, om man nu får ha sådana känslor i Guds hus. Jag avundas den naturlighet som präglar byborna och de tillresta turisterna varav de flesta skall delta i långloppet Marcialonga. Här finns det ingen blygsel. Andligheten sitter i ryggmärgen då de en efter en kommer in, böjer sitt huvud, doppar tre fingrar i vigvattnet och tecknar sig med korsets tecken. Med samma förvåning noterar jag hur många mellaneuropeiska och italienska skidåkare unnar sig en paus i vallandet för att låta Gud själv tala till dem om livets väsentligheter och oväsentligheter. Allt har sin tid! Att valla har sin tid och att gå i mässa har sin tid, om man nu kan travestera Predikaren på det sättet!

Jag förundras också över hur vardagsbekymren flätas samman med kyrkans heliga mysterier när en mor ber sin kanske tioåriga son springa hem efter lillebrors leksak så att denne skall klara av hela mässan utan desto mera ljudliga protester. Det tar fem minuter så är saken fixad. Lillebror är nöjd och familjen firar mässa i lugn och ro.

Delaktigheten värmer likaså. Korgossarna som med stolthet går i processionen, tänder ljus och assisterar vid nattvarden. Inga instruktioner behövs och ingen osäkerhet anas. Det sitter i ryggmärgen. De har gjort det förr och de har en färdighet som bär dem i och genom livet. De är delaktiga i det heliga mysteriet. Vad av detta som de bär med sig i hjärtats innersta rum, och hur denna erfarenhet kommer att påverka deras liv, kan blott Herren ana.

Ja, jag vet att det är lite av glansbild över min beskrivning. Det finns också katolska kyrkor som står tomma, och jag vet att verkligheten inte är lika vacker överallt. Men ändå. Jag saknar denna naturlighet i mitt eget sammanhang. Jag börjar längta efter de många som kan lämna det de har för händer, och komma därför att mässan och mötet med den uppståndne i bröd och vin är viktigt för dem.

Jag saknar också den självklara, andliga ryggmärgsreflexen som med riternas och symbolernas hjälp öppnar himlens dörr på glänt, åtminstone för en stund, en helt vanlig lördag kväll. Och detta dagen innan årets stora idrottsutmaning går av stapeln. Den tro som inte gör Gud till ett påhäng. En tro där vardag och helg, livets trivialiteter och Guds heliga närvaro smälter samman i ett oändligt nu. Gud mitt ibland oss.

Så jag vandrar långsamt mot mitt hotell i den mörka italienska kvällen. Det är lite kyligt på 1000 meters höjd, men värmen, spontaniteten, naturligheten och andligheten från mässan värmer och manar till eftertanke.

 

 

Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar  att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på  attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.