Kyrkpress och Flamboyant

F**n Ann-Katrin, jag brukar inte läsa Kyrkpressen, men tog tag i den en dag och började med att läsa från slutet. Herre Gud, du skriver i Kyrkpressen. J**la bra, f**n jag läste allt. Herre min tid så det var intressant!

Så lät det i telefonen en dag. Det var en mera ovanlig feedback på ett av mina Inkast i KP.  Hen som hörde av sig var en ”affärsbekant” som säljer varor/tjänster till det sjukvårdsdistrikt jag arbetar i. Det är många som tackar och kommenterar mina skriverier. De flesta av dem som ger feedback hör till kyrkans ”innegäng”, men ibland kommer det råbarkade, men hjärtliga kommentarer som den ovan. Jag har hört att i vissa team av den personal jag jobbar med klipper ut Inkasten och tejpar upp dem på kylskåpsdörren, så att de som inte har Kyrkpressen kan läsa. Då blir jag extra glad. Naturligtvis för att det jag skrivit lästs, men ännu gladare för att Kyrkpressen blivit läst. Det här bara det jag hört. De andra Inkastarna och KP:s egna redaktörer får ännu mera feedback.

Förutom de kyrkvana som läser KP,  vet jag om många vars enda kontakt till det kyrkliga är via KP. -Jag är inte religiös och inte går jag i kyrkan, men gärna läser jag Kyrkpressen. Det har vi hört många gånger.

För en tid sidan var jag på en äldre mans begravning i Larsmo. Vid minnesstunden kom en för mig främmande dam och tog i hand. -Jag läser allt du skriver i KP, fortsätt att skriva.

Mina Inkast och funderingar är inte det viktiga här. Jag berättar bara om det jag hör från många i den yttre kretsen som läser KP och får ett och annat Guds Ord den vägen. Det viktiga är att vi ställer upp för vår Kyrkpress så att Ordet når in i hem och hus där det kyrkliga livet inte alltid känns hemvant.

I Vasa, min hemförsamling, har man beslutat att inte mera prenumerera på KP till församlingsmedlemmarna. Beslutet är inte taget lättvindigt, församlingen har stora sparkrav på sig och pressen är på församlingens ledning och förtroendevalda är stor. För stor. Men att skippa KP är i mina ögon en katastrof för alla i Vasa som nu får tidningen. Javisst, man överlever utan KP. Man överlever t.om utan andra tidningar.  Frågan jag funderar på i min kammare är, har vi råd att klippa av kontakten till alla de som läser KP, som den vägen får veta vad som händer inom kyrkan. Som kanske får en andlig hälsning, även om man inte kanske använder de orden. KP är ju mission i sin allra bästa form. Når ut, över gränser dit inte församlingsverksamheten alltid når.  Den stora församlingen Vasa måste avstå från en av sina missionskanaler till ”vanligt folk”. Kanske mindre församlingar hamnar och gå samma väg. Då slutar det ju riktigt illa.  Ett Inkast klarar man sig utan,  men vår egen tidning som känns som ett kontaktmedel oss finlandssvenskar emellan, är det svårare att klara sig utan.

Jag läser inte tidningen från pärm till pärm. Jag läser inte vitsen på baksidan, men har hört om både prostar och andra församlingsarbetare som när de tar upp KP ur postlådan genast läser vitsen. Inte orkar jag alltid läsa andakten eller artiklar jag tycker är tråkiga eller inte intresserar mig. Men varje vecka finns det texter jag läser och begrundar. Som ger tankar. Som ger förbönsämnen.

Trädet, Flamboyanten, som lyser upp detta inlägg blommar i Dakar, Senegal. När det är som mest torrt, dammigt och trist i naturen på våren, innan regnen, då slår dessa vackra blommor ut. Som små, nej stora, naturprotestanter talar de till mig om allt det vackra som finns. Om hoppet som finns. Om Livet som lever, trots att det ser dött ut. Kyrkpressen kan också vara en Flamboyant – i färggrannhet och skönhet kan tidningen inte tävla med trädet, men kanske ingjuta hopp och glädje som trädet gör i torkan.

Efter valet

Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.

Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.

När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.

Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!

Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.

Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.

Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.

Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.

Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.

 

Resultat av #DelaLjus satsningen

#DelaLjus-satsningen i höstas nåddes av över tiotusen personer i Svenskfinland. I det här inlägget får du läsa om hur satsningen lyckades.

Under hösten har en av de större satsningarna inom kyrkan varit #DelaLjus (på finska jaa #valoa). Genom #DelaLjus-satsningen strävades till att på ett modigt och människonära sätt förmedla ett budskap om Guds närvaro och ljus, gemenskap och vänner och hopp inför framtiden. Speciellt lyftes möjligheten att vända sig till Kyrkans samtalstjänst då man har något som tynger en. Målgruppen för satsningen var unga och unga vuxna som inte är församlingsaktiva, en utmanande målgrupp med andra ord.

Infografiken nedan visar hur #DelaLjus nådde ut i Svenskfinland. Min bedömning är att satsningen via bloggar och inlägg på Instagram och Facebook skapade ett visst brus och att människor i målgruppen lade märke till den. Speciellt blogglistan på sevendays.fi som gav upphov till nio enskilda bloggtexter var lyckat. Via Instagram nåddes drygt tiotusen personer i Svenskfinland av #DelaLjus inläggen.

Att analysera vilken betydelse satsningen har haft för den enskilda individen är omöjligt. Men det är befogat att konstatera att absoluta majoriteten som nåddes av #DelaLjus fick en positiv upplevelse. Det var också roligt att höra positiv respons om temat av de församlingsanställda som engagerade sig i satsningen.

Vill du ha mer information om hur satsningen nådde ut eller vill ge annan respons, så ta gärna kontakt med mig. Tack till alla som medverkade i satsningen!

När tron sitter i ryggmärgen, eller ändå inte…

När märkesåret går in i sitt slutskede levererar den svenska sportjournalisten Simon Bank en trosladdad analys av det svenska fotbollslandslagets överraskande kvalseger mot Italien. En seger som förde grannen till VM nästa sommar.

Visst har vi fått lära oss att Zlatan har ”frälst” sitt Sverige ett antal gånger tidigare, men nu tar Bank till mera av den reformationshistoriska arsenalen då han beskriver svenskarnas insats: ”De har hittat hem. Till Luther, till kollektivet, till 4-4-2, till ett hederligt arbete som kan få sin lön till slut…. Genom tron allena. När Janne Andersson tog över det här landslaget började han om med två tomma händer. Nävar knöts, de trollade sig hit, men till slut stod de allihop verkligen på knä med båda labbarna knäppta i bön.”

Det är anmärkningsvärt hur reformationens grundsanningar efter århundraden av katekesplugg och kristendomsundervisning i skolorna präntats in så till den grad att de t.o.m. utgör en tolkningsnyckel för en seger i fotboll. Och detta i ett land som sägs vara ett av de mest sekulariserade och där de flesta förläget men ändå med patos försäkrar att man inte är religiös.

Det går naturligtvis inte att dra för stora växlar på det här. Idrottsreferat som detta är ofta skrivna i ett euforiskt rus som är mera affektivt än rationellt. Och vackert så, det hör idrotten till!

Det intressanta är dock valet av symboler och bilder från den lutherska arsenalen. Det är återigen plikten, arbetet och vikten av att kavla upp ärmarna och göra rätt för sig som står i fokus. Det ger oss anledning att fråga om det är detta som är bilden av kristen tro i våra postlutherska länder? Handlar tron för oss om måsten, dygder och enveten arbetsamhet, eller finns det plats för nåden och förlåtelsen? Är det vår kamp och sisu som frälsar oss eller kommer frälsningen till oss utifrån?

Det är intressant att det religiösa språket och de lutherska attributen inte verkar vara helt ute. Men ännu mera hoppingivande vore det om nåden, kärleken och tron på Kristus hittade sin plats jämsides med alla plikter och all arbetsamhet. För hur arbetsamma och duktiga vi än är så är det bara nåden som räddar oss.

(Bild: Skärmklipp, Aftonbladet)

Våra egna terrorister

Dådet i Åbo för en vecka sedan lade sordin på tillvaron. Terrorismen steg rakt in i det finländska vardagsrummet då två personer dödades och åtta skadades i ett helt meningslöst vansinnesdåd på Salutorget.

Det finns få förmildrande omständigheter för den som medvetet tar en annans liv. Varje liv är lika värdefullt oberoende av kön, hudfärg, religion eller etnicitet. När ett liv medvetet släcks ut är det en skymf mot Gud själv, och den som med en sådan gärning tror sig tjäna Gud kommer en vacker dag att inse att det är en helt annan potentat som styr personens tankar och gärningar.

Högerextrema och nationalistiskt sinnade krafter har inte varit sena ikläda sig besserwisserns och domarens roll. ”Vad var det vi sa!” Men trots att det var en asylsökande som utförde dådet går det inte, som många helt riktigt påpekat, att skylla allt på invandringen eller islam.

Faktum är att vi också har våra egna ”terrorister”. De är kanske inte terrorister i ordets egentliga bemärkelse med en ideologisk agenda, men det står utom allt tvivel att de spår de lämnar efter sig är lika grymma som blodfläckarna på Salutorget i Åbo.

Senaste år sköts tre kvinnor ihjäl av en finländsk man på öppen gata i Imatra. Våra egna ”hemvävda terrorister” har tidigare gett oss begrepp som Jokela, Kauhajoki och Myyrmanni. Tragedier där det sammanlagda antalet offer stämmer till eftertanke.

Med jämna mellanrum läser vi om oerhörda familjetragedier då – oftast mannen i familjen – först tagit livet av fru och barn och sedan sig själv. I alltför många finländska hem ”terroriseras” och misshandlas någon part i relationen och får blåslagen lämna lägenheten hals över huvud. Våldsbrottsstatistiken är som bekant ingen munter läsning och allra minst ger den oss finländare någon orsak att slå oss för bröstet.

De som skyller allt på invandringen, slapp flyktingpolitik, kulturella skillnader eller bristande integrering gör det väl enkelt för sig. Ondskan och mörkret i själen går djupare än så. Själens mörker och ondskans demoniska makt finns inte enbart hos förhärdade brottslingar eller fanatiska extremister. De är en realitet för oss alla och vi står varje dag inför valet att välja mellan mörker och ljus. Hur svår den här rågången är också för helt prydliga medelfinländare ser vi så fort vi går in på ett kommentarfält på facebook eller i en tidning. Hätskheten och önskan att ”mosa” den som tänker annorlunda ligger under ytan. Och hatprat råder det som bekant ingen brist på!

Låt mig bli redskap för din frid. Denna rad från en bön som tillskrivs Franciskus belyser varje människas grundvillkor; att man inom sig bär på anlag för både det goda och det onda och att vi varje dag står inför ett medvetet val. I valet mellan gott och ont behöver vi både Guds och medmänniskors hjälp.

Det är som bekant ingen konst att sätta igång en spiral av hat, men det kräver mod att bryta den. På den punkten har kyrkan med sin människosyn och sitt budskap något viktigt att säga i efterdyningarna av det som hände på Salutorget i Åbo.

Mobilisera de goda krafterna

Vi lever i en tid då vi medvetet behöver aktivera de goda krafterna. Vi behöver göra det tillsammans och vi behöver göra det på webben.

I januari 2016 fick jag mild ångest. Ni vet, vi hade haft hösten 2015 med flyktingströmmen som nådde Finland på ett sätt som vi inte hade sett förut. Jag slukade nyheter om ämnet. Först var nyhetsflödet ganska balanserat och beskrev vad som hände. Men an efter betonades kostnader och säkerhet allt mer. Flyktingarna är dyra. Hur ska barnen kunna gå tryggt till skolan? Nyhetsrapporteringen efter händelser vid järnvägstorget under nyåret 2016 är förvirrande både från medier och polisens olika instanser. I mars 2016 ordnar YLE en A2 diskussionskväll om osäkerheten i landet. Vilken osäkerhet? frågade sig många.

De här månaderna blev en vändpunkt för mig där jag insåg att man inte kan tanka nyheter rakt av utan man kontinuerligt måste analysera vad som är den verkliga bilden och att medvetet hålla framme det som är sant.

Det är nödvändigt att jobba för det goda och att kämpa för riktig information. Det framhåller Antti Kuronen, krigsjournalist på YLE som medverkade i Obs debatt 23.2 i år. Jag håller helt med. Också diplomaten, ministern och tidigare vicegeneralsekreteraren Jan Eliasson som medverkar i ärkebiskop Antje Jackeléns poddcast Prata till punkt är inne på samma linje.

Hur kan vi då mobilisera det goda och föra fram det som är sant? Givetvis ökad medieläskunnighet, både för barn men framförallt vuxna. Ny teknik har gett nya arenor där vi umgås, samtalar och lever livet. Men har någon systematiskt berättat hur vi ska umgås på dessa nya arenor? Diskussionsklimatet visar att många har fått bil, men få har tagit körkort. När kommer vi att se en våg av mediefostran svepa över vårt land, och vem tar ansvar för att en sådan satsning görs?

Jan Eliasson pratar varmt för att idéerna om internationellt samarbete, mångfaldens styrka och skönhet och toleransens nödvändighet behöver bli politiska budskap som bär, på löften om bättre liv för envar. Eliasson menar att tiden där stora arméer utkämpar krig är över och att kampen om folks själar och hjärtan förs på andra arenor. ”Vi befinner oss vid en historisk punkt att mobilisera dessa goda krafter men att göra det på ett klokt och trovärdigt sätt som når människors hjärtan och hjärna på samma gång.”

Ledarskribenten Jan-Erik Andelin på KSF-media medverkade i en kursdag på Kyrkostyrelsen kring temat att jobba för det goda på webben. Han riktade ett finger mot medierna självt. Mediernas uppdrag är att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Men i klickrubrikshetsen finns risken att man tar den sanning som redan existerar, ger den röster och förstärker den, oberoende om det är sann sanning eller alternativ sanning.

Andelin för också fram ett intressant perspektiv, som kanske egentligen pekar mot botten av problematiken. Varje människa oberoende om man står på barrikaderna för flyktingarnas rättigheter eller för att stänga gränserna behöver bli hörda. Behöver mötas. Behöver bli bekräftad i sina rädslor och farhågor, i den egna vardagen. Den som är trygg brukar inte ha behov att racka ner på andra. Är det här en uppgift för kyrkan? Nej, det är en uppgift för var och en, i sitt eget sammanhang. Och givetvis kyrkan i sitt. Se. Lyssna. Bekräfta. Säga ”Var inte rädd”.

Bild: Surian Soosay