Den tomma platsen

Förluster kan drabba oss på olika sätt. Åsa Eklund reflekterar över sorgen och saknaden efter ett älskat husdjur. Hans plats i vårt hem är så tom.

Ingen som ligger i soffan och ser på mig med sorgsna ögon när jag far på jobb, ingen dansar av glädje och står på huvudet i soffan för att bli kliad när jag kommer hem. Ingen som behöver morgonpromenad, kvällspromenad. Ingen som sitter med i köket och väntar om man kunde få smaka på en godbit. Ingen som kollar alla mina klädbyten för att se vilken signal kläderna ger  – jag får följa med den här gången. Så många dagsrutiner förändrades när vår hund Totti dog, dagsrutiner jag haft i 10 års tid.

Sorgen och saknaden efter ett husdjur är påtaglig. Den tomma platsen finns där i vårt hem, de förändrade dagsrutinerna finns i min vardag. Det är i vår kärnfamilj förlusten finns. När min pappa dog för 5 år sedan fanns den tomma platsen i mitt föräldrahem. Det var min mammas vardag och rutiner som förändrades mest. Jag hade inte bott med mina föräldrar på många år.

Jag vill på inget sätt likställa sorgen efter en kär anhörig och ett husdjur, men tror att många av våra husdjur är verkliga familjemedlemmar och när en familjemedlem dör så sörjer vi. Idag bor mycket få människor i hushåll med flera generationer och känner därför inte av den tomma platsen vid t.ex. mor- eller farföräldrars dödsfall i den egna vardagen. Då blir sorgen en verklighet när katten, kaninen eller hunden dör och förlusten drabbar det eget hemmet och ger erfarenhet om vad det betyder att mista någon kär.

Totti är borta

Alla vänner och bekanta jag träffat denna sommar har fått veta att Totti är borta. Vår hund är död, ja han blev sjuk, troligen cancer, det är så ledsamt, mina rutiner är borta osv. Det har varit så enkelt att säga det, fått prata om min saknad och förändrade livssituation. Skulle jag lika omedelbart och enkelt berättat för frisörskan eller en gammal bekant på stan att någon annan från min kärnfamilj dött, t.ex. min man eller mitt barn? Nej, det tror jag inte. Det är en ”lagom sorg” att berätta om att min hund har dött. Det är lätt för den andra att uttrycka sitt deltagande och ingen behöver känna skam och skuld för att vara ovetande om denna händelse i mitt liv och min saknad.

Tottis död var också en involverande upplevelse. När han slutade andas där på veterinärens bord bar min man ut honom insvept i Tottis egen filt. Tillsammans med sonen grävde vi hans grav i vår egen skog, placerade honom i gropen och skyfflade själva fast graven. En överbliven sten från vår stenlagda terrass blev hans gravsten och prydnadshunden som stått i kvisten blev gravprydnad. Det var så ögonöppnande konkret och terapeutiskt jämfört med  dödsfall där andra tar hand om kroppen och vi bara ser den döda kroppen i en kista.

Ja, du undrar säkert om vi skall ta en ny hund. Tyvärr är det inte läge för det, men nog saknar jag min alltid villiga promenadkompis och uppmärksamhetstörstande pälsklädda familjemedlem. Hans plats i vårt hem är så tom.

Åsa Eklund, diakonissa i Pedersöre församling

Sorgen är kärlekens pris. När man har fått älska får man också sakna. www.allhelgona.fi 

Dela
Kyrka nu

Skribent: Kyrka nu

Kyrka nu redaktionen publicerar pressinfon och information här på bloggen. Redaktionen består av medarbetare vid Kyrkans central för det svenska arbetet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *