En dag på konfirmandläger

Hur kan det vara så tyst i ett hus där det pågår ett konfirmandläger? Kanske det beror på att klockan är lite före nio på  morgonen och att det regnar smått när jag kommer till Nilsasgården i Sibbo. Sommarens första konfirmandläger har kommit halvvägs och jag får vara med som gäst den här dagen. Eftersom jag jobbar med konfirmandarbete på Kyrkostyrelsen är det för mig helt avgörande att nu och då få vara med i den verklighet som vi stöder med utbildningar för konfirmandteamen i församlingarna.

Efter morgonkaffet och andakten i det fina kapellet följer jag med när hjälpledarna och Camilla Ekholm, som är prästen på lägret, finjusterar dagens program. Eftersom det regnar måste volleybollspelandet bytas ut mot inomhuslekar och frågesport (genom smarttelefonernas Kahoot verktyg). Många av hjälpledarna och vuxenledarna är rutinerade ledare och de fördelar smidigt dagens uppgifter mellan sig. Medan de förbereder eftermiddagsprogrammet håller ungdomsarbetaren Putte Frisk  ett temapass om Jesus med konfirmanderna.

Innan vi äter lunch samlas alla i ”Helmihuone” på övre våningen i villan på Nilsasgården. Vi sitter på golvet och i mitten finns stearinljus i en ring  som ser ut som frälsarkransen, ett böneband med pärlor. För den som är småfrusen finns det fleecefiltar att vira in sig i. Jag ser att några av konfirmanderna har på sig ett frälsarkrans armband som de själva knåpat ihop första dagen under lägret. Vi är tysta, ur en CD-spelare kommer lugn musik och vi lyssnar när en av ledarna läser ur Martin Lönnebos bok Konfirmandängeln. I dag är det kärlekspärlorna som är temat. Jag blir rörd, över att få vara med i den här gemenskapen, att en stund mitt under dagen få bara vara, tänka och be.

Jag märker att jag beskriver lägerdagen som om ”skriban” skulle vara en tyst retreat, men det är såklart inte sant. På eftermiddagen  är det minsann ljud, skratt och lekfullt ”härjande” när hjälpisarna och konfirmanderna håller igång under lekpasset. Härligt med tonåringar som sjunger i mun på varandra för att vinna den klassiska tävlingen som går ut på att sjunga sånger som börjar på en viss bokstav.

På eftermiddagen förbereder konfirmanderna kvällens mässa. De smyckar kapellet med blommor, skriver böner, läser bibeltexter och några väljer sånger till mässan. Medan pojkarna badar bastu i början av kvällen har konfirmandflickorna önskat få veta mera om feminism. Hjälpledarflickorna sitter ivrigt och förbereder sin ”föreläsning”.

Jag är full av beundran över hjälpledarnas och de vuxnas insatser. Konfirmandarbetet i vår kyrka är ingen framgångssaga som går på räls. Det krävs en målmedveten utveckling och satsning. ”Utan hjälpledarna skulle vi inte klara det här”, säger Putte som har hållit på med konfirmandarbete under trettio års tid. Han lyfter fram de unga ledarnas energi och även deras tekniska kunnande som möjliggör t.ex. att smarttelefoner kan användas som redskap både i lekar och i temapass. När jag  sitter och pratar med Camilla, som varit präst i 13 år, säger hon att det är så fint att märka att det händer något med konfirmanderna under lägerveckan.  T.ex. hur de pratar om sig själva och till varandra förändras. De blir mera måna om varandra. Den nedlåtande jargongen brukar minska eller försvinna. Hon har med åren upplevt att allt fler unga behöver särskilt stöd, unga som har mycket dålig självkänsla eller som kämpar med ångest och depressioner. Det viktigaste vi kan göra är att ge dem så mycket kärlek som möjligt, säger Camilla.

Jag åker hem med känslan att även jag som endast var på besök kom hem rikare.

Dela
Maria Björkgren-Vikström

Skribent: Maria Björkgren-Vikström

Sakkunnig i skolsamverkan och konfirmandarbete vid Kyrkostyrelsen. Min bakgrund som religionslärare gör att jag vill diskutera vikten av värdediskussioner och religiös allmänbildning och läskunnighet i samhället. Jag är bland annat intresserad av att belysa hur församlingarna kan vara en samarbetspartner till skolor och daghem i ett mångkulturellt samhälle. Kommer också att funderar kring konfirmandarbete och kyrkans fostran som en motrörelse i vår individualistiska kultur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *