Kyrkpress och Flamboyant

F**n Ann-Katrin, jag brukar inte läsa Kyrkpressen, men tog tag i den en dag och började med att läsa från slutet. Herre Gud, du skriver i Kyrkpressen. J**la bra, f**n jag läste allt. Herre min tid så det var intressant!

Så lät det i telefonen en dag. Det var en mera ovanlig feedback på ett av mina Inkast i KP.  Hen som hörde av sig var en ”affärsbekant” som säljer varor/tjänster till det sjukvårdsdistrikt jag arbetar i. Det är många som tackar och kommenterar mina skriverier. De flesta av dem som ger feedback hör till kyrkans ”innegäng”, men ibland kommer det råbarkade, men hjärtliga kommentarer som den ovan. Jag har hört att i vissa team av den personal jag jobbar med klipper ut Inkasten och tejpar upp dem på kylskåpsdörren, så att de som inte har Kyrkpressen kan läsa. Då blir jag extra glad. Naturligtvis för att det jag skrivit lästs, men ännu gladare för att Kyrkpressen blivit läst. Det här bara det jag hört. De andra Inkastarna och KP:s egna redaktörer får ännu mera feedback.

Förutom de kyrkvana som läser KP,  vet jag om många vars enda kontakt till det kyrkliga är via KP. -Jag är inte religiös och inte går jag i kyrkan, men gärna läser jag Kyrkpressen. Det har vi hört många gånger.

För en tid sidan var jag på en äldre mans begravning i Larsmo. Vid minnesstunden kom en för mig främmande dam och tog i hand. -Jag läser allt du skriver i KP, fortsätt att skriva.

Mina Inkast och funderingar är inte det viktiga här. Jag berättar bara om det jag hör från många i den yttre kretsen som läser KP och får ett och annat Guds Ord den vägen. Det viktiga är att vi ställer upp för vår Kyrkpress så att Ordet når in i hem och hus där det kyrkliga livet inte alltid känns hemvant.

I Vasa, min hemförsamling, har man beslutat att inte mera prenumerera på KP till församlingsmedlemmarna. Beslutet är inte taget lättvindigt, församlingen har stora sparkrav på sig och pressen är på församlingens ledning och förtroendevalda är stor. För stor. Men att skippa KP är i mina ögon en katastrof för alla i Vasa som nu får tidningen. Javisst, man överlever utan KP. Man överlever t.om utan andra tidningar.  Frågan jag funderar på i min kammare är, har vi råd att klippa av kontakten till alla de som läser KP, som den vägen får veta vad som händer inom kyrkan. Som kanske får en andlig hälsning, även om man inte kanske använder de orden. KP är ju mission i sin allra bästa form. Når ut, över gränser dit inte församlingsverksamheten alltid når.  Den stora församlingen Vasa måste avstå från en av sina missionskanaler till ”vanligt folk”. Kanske mindre församlingar hamnar och gå samma väg. Då slutar det ju riktigt illa.  Ett Inkast klarar man sig utan,  men vår egen tidning som känns som ett kontaktmedel oss finlandssvenskar emellan, är det svårare att klara sig utan.

Jag läser inte tidningen från pärm till pärm. Jag läser inte vitsen på baksidan, men har hört om både prostar och andra församlingsarbetare som när de tar upp KP ur postlådan genast läser vitsen. Inte orkar jag alltid läsa andakten eller artiklar jag tycker är tråkiga eller inte intresserar mig. Men varje vecka finns det texter jag läser och begrundar. Som ger tankar. Som ger förbönsämnen.

Trädet, Flamboyanten, som lyser upp detta inlägg blommar i Dakar, Senegal. När det är som mest torrt, dammigt och trist i naturen på våren, innan regnen, då slår dessa vackra blommor ut. Som små, nej stora, naturprotestanter talar de till mig om allt det vackra som finns. Om hoppet som finns. Om Livet som lever, trots att det ser dött ut. Kyrkpressen kan också vara en Flamboyant – i färggrannhet och skönhet kan tidningen inte tävla med trädet, men kanske ingjuta hopp och glädje som trädet gör i torkan.