Vem får höra till?

Förra veckan var jag med i tre olika sammanhang som alla hade att göra med vad det betyder att vara i minoritet i vårt finländska samhälle. Tillsammans med 1500 andra finlandssvenskar avslutade jag veckan med att delta i den stora finlandssvenska kryssningen. Det kändes lite overkligt för mig som jobbar i ett tvåspråkigt hus att för ett dygn träffa en massa finländare och ändå kunna börja alla samtal på svenska utan att först kolla om personen förstår vad jag säger. Vårt utställningsbord fokuserade på kyrkan som en samarbetspartner och på reformationens märkesår. Trailern från Johans Fagerudds Lutherpjäs snurrade i datorn. De förbipasserade kunde också skriva nya teser och limma dem på vår Lutherfigur av papp. Samtalsämnena varierade allt från flyktingarbete till hur det är leva i en familj med flera kyrkliga traditioner. Jag fick också höra hur läsning av Kyrkpressen kan bli en viktig torsdagsvana.

Dagen innan deltog jag i ett seminarium i samband med bokreleasen för ”De många religionernas och åskådningarnas Finland” (utgiven av Kyrkans forskningscentral. Red. Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio och Jussi Sohlberg). Boken presenterar de 20 största religiösa och åskådningsmässiga samfunden som är verksamma i Finland idag, med fokus på hur vardagen ser ut i Finland, relationerna till andra samfund och samhället i stort. Bokprojektet ingår i Finland 100 års satsning. Det kändes fint och angeläget och också symboliskt viktigt att vi som kom från olika traditioner och tro samlades i Nationalmuseéts festsal. Jag håller med de forskare som säger att det bästa sättet att bevara samhällsfred och öka förståelse mellan människor med olika tro och åskådningar är att jobba för att de som är i minoritet kan uppleva att de är en del av det gemensamma samhället. Eftersom jag hör till en majoritetskyrka är det extra viktigt att jag påminns om att mitt sätt att tala om tro och värderingar inte är den enda ”finländska” infallsvinkeln.

Det tredje sammanhanget där minoriteters verklighet belystes var när jag i början av förra veckan fick vara med i RESA-forumets (Religionernas samarbetsforum) rundabordsamtal kring minoriteter och religionsundervisningen i Finland. Inbjudna var bl.a. minister Sanni Grahn-Laasonen, riksdagsledamöter, folk från utbildningsstyrelsen, forskare och religions- och livsåskådningslärare som jobbar på gräsrotsnivå. I vissa kommuner har man sedan nya läroplanen togs i bruk kringgått rådande bestämmelser och låtit bli att ordna egen undervisning för t.ex. de ortodoxa eleverna eller för dem som har livsåskådningskunskap fastän den finländska modellen för religions- och åskådningsundervisningen förutsätter detta. En av deltagarna i diskussionen var en finlandssvensk ortodox gymnasiestuderande. Hon talade om betydelsen av att hon under sin skoltid genom den ortodoxa religionsundervisningen fått uppleva att hennes familjs tradition är viktig, samtidigt som hon har fått diskutera och ifrågasätta den.

Vi som vill vara med och bygga ett Finland där olikhet inte kan eller får vara ett hinder för att få höra till och känna sig delaktig måste lära oss att se vardagen ur olika synvinklar. Jag har själv mycket att lära mig. Möten med andra människor och deras berättelser hjälper mig att komma ur min egen bubbla. Men lika viktigt är också möjligheten att jag får dela tro och vardagsliv på svenska i den kyrkliga tradition där jag känner mig hemma.

Skribent: Kyrka nu

Kyrka nu redaktionen publicerar pressinfon och information här på bloggen. Redaktionen består av medarbetare vid Kyrkans central för det svenska arbetet. Visa alla inlägg av Kyrka nu