september 2020 - Kyrka nu -bloggen

En global luthersk predikan?

Jag har i forskningssyfte lyssnat till predikningar från Bangsar Lutheran Church, under Corona perioden då de sänt sina predikningar på nätet. Jag har försökt lyssna både efter lutherska tankar och sådan som kunde beskriva som en kontextuell predikan.

Bangsar Lutheran Church, är en församling som verkar på engelska i Kuala Lumpur i Malaysia. Församlingen hör till den Lutherska kyrkan i Malaysia. Kyrkan har kommit till genom kinesisk invandring i Malaysia och kunde kanske beskrivas som kinesisk till sin etnicitet. Vid grundandet av kyrkan har man också haft kontakt med den Evangeliska Lutherska kyrkan i USA (ELCA), men är idag en fullständigt självständig kyrka och hör till Lutherska Världsförbundet.

Församlingen hade paus in verksamhet då man införde Corona restriktioner i Malaysia, men har sedan början av augusti igen samlats för gudstjänst i en decimerad skara, men för att nå alla församlingsmedlemmar sänder man sina gudstjänster på nätet. Man kan se dem via Youtube. Vill man beskriva deras gudstjänst kunde man beskriva dem som ett lågkyrkligt sammanhang, man använder t.ex. inte liturgiska kläder annat än att prästen har en prästskjorta och musiken i gudstjänsten är internationella lovsånger, som man kan lyssna till världen över. Under Corona tiden har alla i församlingen haft på sig munskydd, inklusive präst och lovsångsledare.

Varifrån som helst?

Det intressanta är att församlingen kunde vara placerad var som helst. Den kunde finnas i Hong Kong, Seoul, eller som en kinesisk församling i San Diego. Det finns inget i gudstjänsten som antyder var man befinner sig, inget malaysiskt inslag, eller kinesiskt för den delen heller.

Gudstjänsten är global, men ändå luthersk. När man i predikan gör referenser till vår samtid, kunde det vara vilken kultur som helst. Jag känner igen mig i de kulturella referenser som plockas från samhället, eller Hollywoods filmvärld.

Några söndagar har man predikanter utifrån, eller sedan är det någon lekman som predikar, men för det mesta är det församlingens präst Thomas Low som predikar. Vad är det prästen predikar över? Vad är det han pratar om? För det mesta kunde man säga att det är en typisk textutläggande predikan. Han förklara texten ingående och förklarar vad som kan kännas främmande i bibeltexten idag. Sedan finns där referenser till luthersk dogmatik. Thomas Low predikar ofta om korsets teologi, som han beskriver som en luthersk tankegång, ibland citeras också Luther. Ofta binder han samman tankegången med något som sker i det moderna samhället, eller i kulturen. En enda gång har jag hört honom ta ett exempel från det forntida Kina, men annars är det en global kontext som gäller.

Det intressanta är hur den lokala kontexten lyser med sin frånvaro. Inte en enda gång skulle man hänvisa till det malaysiska samhället, kultur eller traditioner. Man hör inga referenser till det alls över huvud taget. Detta får mig att fundera på kontextuell teologi. Vi teologer tycks vara förtjusta i hur evangeliet och kulturen fogas samman, men faktum är idag att en luthersk predikan, ofta är en textutläggande predikan, med tankar från luthersk teologi och referenser till det moderna samhället. Man kunde nästan säga att det håller på att formas en global luthersk predikan.

Skribenten är också doktorand och forskar kring frågor om luthersk identitet, levd religion och religionsdialog.

Den nedtystade sorgen

Det som är en självklarhet för många som barn, blir med åren en dröm, en längtan och en sorg för samma person. Nästan alla barn har väl lekt familj,-leken med dockor, mjukisdjur eller turtles-gubbar, planerat bröllop och gett namn åt barnen i leken. En kärleksfull lek, fylld av drömmar.

Idag (23.9) är det minnesdag för alla de barn som dog innan de föddes in i världen. En sorg som är nedtystad i vår vardag, kanske för att den upplevs som så svår att bemöta. Vi har svårt att prata om missfall, abort och dödfödda. Själv upplever jag att orden blir betydelselösa eller klichéer.

Jag har under det senaste året gått och funderat på frågan: Vilken titel bär en mamma som har tvingats föda ett dödfött barn? Ett barn utan föräldrar är föräldralös och om ens man eller hustru har dött i parförhållandet så är man änka eller änkling. Men vad är min titeln om jag har ett barn i himlen? Är jag mamma till ett änglabarn? Vi har inte ens ett ord för det. Självfallet är man förälder, men det borde få säga mer, för att öppna upp situationen. För när vi nämner saker vid namn så blir de mer accepterade.

Enligt statistiken från år 2018 föddes 138 dödfödda barn. Siffran är låg jämfört med många andra länder, men för varje familj som drabbas av detta öde är det livets realitet. Detta drabbar i medeltal tre familjer på 1000 födda barn.

Finns det plats för denna här sorgen i vårt samhälle?

Jag tror att kyrkan har kunskap och möjlighet att möta en sorg likt denna. Sjukhuspräster möter en del av de drabbade familjerna, på detta sätt skapas en naturlig kontakt med evangelisk lutherska kyrkan. Sjukhusprästerna är beredda att möta alla, oberoende av den egna familjens övertygelse. I stunden av förlorandet och i sjukhusets miljön finns det utrymme för alla känslor, trots att orden kanske inte finns och allting verkar sakna betydelse. Här kan man nämna barnet vid namnet och få uttrycka sorgen efter barnet som föddes dödfött. Här finns också hoppeligen en trygghet som skapar utrymme för att ställa frågor om sitt eget val i livet.

Kyrkans medarbetare har kapacitet att stöda andligt, psykiskt och praktiskt föräldrar som är in i denna situation. I Helsingfors ordnar man varje månad ”välsignelse av de små”, en välsignelseakt för foster födda före graviditetsvecka 22. Dessa tillfällen är öppna för dem som har genomgått abort eller tvingats föda ett dödfött barn. En plats för sorgen och känslan av att vi inte är de enda föräldrarna som genomgår detta tomrum. Även på andra orter ordnar man liknande andakter. För barn som föds efter graviditetsvecka 22 ordnas begravning.

Kyrkan ger plats för sorgen. Församlingar ordnar mässor som riktar sig speciellt till dem som förlorat ett barn. Här vill kyrkan stöda dem och ge dem ett forum där sorgen är accepterad. Forskningen visar att om sorgen tystas ner så leder den småningom till bitterhet och försvårar vår möjlighet att anpassa oss till samhällets vardag. Sorgen är naturlig men synen på världen förändras då vårt barn dör innan livet på jorden började.

Mer material kring tema finns på https://evl.fi/sorg/den-tomma-famnen

Makten och härligheten

Kyrkan lever och verkar i ett spänningsfält mellan himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Den här balansgången är oerhört svår. Kyrkan är genom sina medlemmar och strukturer en organisk del av vårt samhälle och vår värld, men samtidigt står den för någonting annat. Den lever, med anspelning på Jesu ord i sitt avskedstal, i världen men inte av världen.

Kyrkans frestelse har alltid varit att solidarisera sig med makten och det politiska och ekonomiska etablissemanget. De första stegen togs redan på 300-talet under kejsare Konstantin då kristendomen från att ha varit en förföljd minoritet blev något av statsreligion i romarriket. Det här blev början på en flerhundraårig framgångssaga då katedraler byggdes och utsmyckades furstligt, kloster växte upp och präster, biskopar och påvar med tiden blev en del av samhällets överskikt.

Trenden har fortgått genom århundradena. Vi fick i vårt land ståtliga helgedomar, fina prästgårdar och pampiga biskopssäten. Kyrkan fick stämma och säte vid maktens bord och biskoparna inbjöds till presidentens självständighetsdagsmottagning.

Ändå är det inte i den världsliga makten och härligheten som kyrkans själ finns. Den finns inte i palatsen och vid cocktailborden utan i marginalen, där människor lider, svälter och söker ro för det oroliga hjärtat. Det är också avslöjande för vår kyrka att den kristna tillväxten i dag inte sker i de rika västerländska kyrkorna med väl etablerade strukturer och sin armé av anställda i kombination med nyrenoverade kyrkor och församlingshem.

Däremot växer kristendomen i dag så att det knakar i Sydamerikas slumkvarter och i de afrikanska byarna och kåkstäderna. Orsakerna är uppenbara. Det handlar dels om en gräsrotsrörelse som växer ur misär, fattigdom och andlig hunger, dels om en förkunnelse som springer fram ur evangeliet självt. När många av de västerländska kyrkorna försiktigt manövrerar sig fram via omvärldsanalyser, opinionsmätningar och utredningar, går de växande församlingarna och gemenskaperna en annan väg. De gör som Jesus, går bland smärtorna och nöden och förkunnar frimodigt frälsningen i Kristus och vikten av Andens ledning. Och hand i hand med detta går en oerhörd diakonal omsorg om de nödställda.

Med risk för att bli stämplad som osolidarisk så börjar jag mer och mer tro att det i en mening är en välsignelse för vår kyrka att den tappar medlemmar och blir fattigare. Vi har kanske nått vägs ände i maktens korridorer och förblindats av vår ekonomiska trygghet och opportunism att hela tiden vara alla till lags på alla möjliga sätt. Nu behövs en ny inriktning och nu visar Gud – om än ganska hårdhänt – vad som är kyrkans primära uppgift; nämligen att förkunna evangeliet om Jesus och med Andens frimodighet arbeta med fokus på diakoni och evangelisation.

Frågan är om vi ännu har en tillräckligt stark krismedvetenhet. När ett idrottslag eller en enskild idrottare inte presterar lika goda resultat som konkurrenterna är det naturligt att ställa frågan hur och på vilket sätt de som presterar bättre tränar. Borde också vår kyrka rikta blicken mot de församlingar och samfund som växer och se om vi har något att lära av dem? Eller är vi oss själva nog och fortsätter på den inslagna vägen och tillsätter nya utredningar och arbetar fram nya dokument? Detta trots att resultaten visar på sviktande medlemsantal, sämre ekonomi och färre besökare i gudstjänster, ungdomsgrupper och körer.

Den institutionaliserade kyrkan som i mångt och mycket har tagit över sina administrativa modeller från kommunal- och statsförvaltningen befinner sig på ett sluttande plan. Det är uppenbart. Lika uppenbart är att framtidens kyrka är en gräsrotskyrka som växer fram ur människors behov av helighet, gemenskap och omsorg. Den stora frågan är om vi vågar bereda rum för denna gräsrotsrörelse inom vår kyrka eller om den måste söka sina växtplatser någon annanstans.