Den nedtystade sorgen

Det som är en självklarhet för många som barn, blir med åren en dröm, en längtan och en sorg för samma person. Nästan alla barn har väl lekt familj,-leken med dockor, mjukisdjur eller turtles-gubbar, planerat bröllop och gett namn åt barnen i leken. En kärleksfull lek, fylld av drömmar.

Idag (23.9) är det minnesdag för alla de barn som dog innan de föddes in i världen.  En sorg som är nedtystad i vår vardag, kanske för att den upplevs som så svår att bemöta. Vi har svårt att prata om missfall, abort och dödfödda. Själv upplever jag att orden blir betydelselösa eller klichéer.

Jag har under det senaste året gått och funderat på frågan: Vilken titel bär en mamma som har tvingats föda ett dödfött barn? Ett barn utan föräldrar är föräldralös och om ens man eller hustru har dött i parförhållandet så är man änka eller änkling. Men vad är min titeln om jag har ett barn i himlen? Är jag mamma till ett änglabarn? Vi har inte ens ett ord för det. Självfallet är man förälder, men det borde få säga mer, för att öppna upp situationen. För när vi nämner saker vid namn så blir de mer accepterade.

Enligt statistiken från år 2018 föddes 138 dödfödda barn. Siffran är låg jämfört med många andra länder, men för varje familj som drabbas av detta öde är det livets realitet. Detta drabbar i medeltal tre familjer på 1000 födda barn.

Bilden tagen från getty.

Finns det plats för denna här sorgen i vårt samhälle?

Jag tror att kyrkan har kunskap och möjlighet att möta en sorg likt denna. Sjukhuspräster möter en del av de drabbade familjerna, på detta sätt skapas en naturlig kontakt med evangelisk lutherska kyrkan. Sjukhusprästerna är beredda att möta alla, oberoende av den egna familjens övertygelse. I stunden av förlorandet och i sjukhusets miljön finns det utrymme för alla känslor, trots att orden kanske inte finns och allting verkar sakna betydelse. Här kan man nämna barnet vid namnet och få uttrycka sorgen efter barnet som föddes dödfött. Här finns också hoppeligen en trygghet som skapar utrymme för att ställa frågor om sitt eget val i livet.

Kyrkans medarbetare har kapacitet att stöda andligt, psykiskt och praktiskt föräldrar som är in i denna situation. I Helsingfors ordnar man varje månad ”välsignelse av de små”, en välsignelseakt för foster födda före graviditetsvecka 22. Dessa tillfällen är öppna för dem som har genomgått abort eller tvingats föda ett dödfött barn. En plats för sorgen och känslan av att vi inte är de enda föräldrarna som genomgår detta tomrum. Även på andra orter ordnar man liknande andakter. För barn som föds efter graviditetsvecka 22 ordnas begravning. 

Kyrkan ger plats för sorgen. Församlingar ordnar mässor som riktar sig speciellt till dem som förlorat ett barn. Här vill kyrkan stöda dem och ge dem ett forum där sorgen är accepterad. Forskningen visar att om sorgen tystas ner så leder den småningom till bitterhet och försvårar vår möjlighet att anpassa oss till samhällets vardag. Sorgen är naturlig men synen på världen förändras då vårt barn dör innan livet på jorden började.

Mer material kring tema finns på https://evl.fi/sorg/den-tomma-famnen

Hur talar vi till varandra i dessa tider?

Arbetssätten förnyas

Det är inte enbart arbetssätten som förändras, vi får också hitta nya lösningar för att hålla kontakt med våra vänner och familjemedlemmar på annan ort. Igår hörde jag om flera bekanta som planerar att fira gemensam middag med vänner på veckoslutet genom olika sociala applikationer. En fin idé som hoppeligen inspirerar fler av oss att göra likadant.

Men hur vi än försöker så är vi tvungna att förändra vårt sätt att kommunicera med varandra i och med restriktioner som finns i landet. Vi tvingas samtala med varandra på ett annorlunda sätt via kamera och mikrofon än då vi möts på gatan. Det är inte lika lätt att flika in korta kommentarer då man talar på distans, en stor del av vårt kroppsspråk ryms inte med i rutan och en del av den närhet och värme vi i vanliga fall förmedlar försvinner i den digitala rutan.

Situationen är obekant

Få av oss har varit med om undantagstillstånd tidigare, och ingen av oss har varit med om en motsvarande situation med de digitala möjligheter vi har nu. Så situationen är ny för oss alla, men vi upplever alla denna stund olika. Det som dock är gemensamt för oss alla är att vi lever i en kris.

En kris, en förändring, föder alltid känslor. Att vi i nuläget bär en känsla av att vara stressad, konfunderad, rädd och kanske ilsken är normala reaktioner i en kris.  

Vi behöver varandra i kriser och jag tror vi behöver varandra för att hitta vår egen styrka. Vi behöver få höra frågan av en annan; vad kan du göra för att minska din rädsla. Detta kan ingen annan svara på än du själv.

“Vad kan du göra för att minska din rädsla”

När frågan är ställd måste vi också låta varandra tala ut till punkt. Ge plats för varandra att sätta ord på det som pågår inom oss. Vi övar oss att sätta ord på våra funderingar och att inte ta saker och ting för givet utan att lyssna till slut. Jag behöver alltså föra en dialog med mig själv, men kanske jag behöver få höra frågan och tänka ut mitt svar i samråd med någon annan.

Vi vill alla varandra gott – hur nå ut?

Att nå ut med frågan till alla är inte så lätt. Frågan når inte alla via sociala medier, utan vi måste också konkret ta kontakt. Våga lyfta luren eller gå ut med en hälsning via radion. Kanske du ännu äger postkort som du kan sätta i postlådan hos din granne?

Vad kan du göra för att minska din rädsla? Svaren varierar, ibland handlar det om konkret hjälp och även då finns församlingens resurser till för dig. Vi kan se i förra årets statistik att det delades ut 350 000 matkassar i Huvudstadsregionen och nästan 40 000 enskilda samtal fördes mellan en anställd och en medlem.

Vi gör mycket gott. Många matsäckar packas runt omkring i Finland för att hjälpa till i vardagen. Många diakoner ringer upp sina kontakter och många frivilliga bär varor hem till dörren. Men en fråga kvarstår, vem tar hand om hjälparen och frågar; Vad gör du för att minska din rädsla?

Vissa av oss kan välja ENSAMHET andra inte

…. andra kommer inte undan ensamheten
                     

Alla känner vi oss ensamma emellanåt, det är en naturlig del av livet. Ibland är ensamheten en källa för kreativitet och återhämtning – andra gånger känns det tvärtom som om ensamheten tar all energi ur kroppen. Människan är en social varelse som vill skapa och upprätthålla bestående band med andra människor. Vi har alla en inbyggd stark längtan att vara en del av något större än oss själva.  Att vara länge ensam är därför smärtsamt för många. Känslorna av ensamhet är dessutom ofta nära kopplade till känslor av brist på mening.

I juli deltog jag i en kongress i Italien som ordnades av IFOTES (international federation of telephone emergency sevice). Många av föreläsarna övertygade mig om att ensamhet inte är ett privat problem utan ett samhälleligt och behöver därför placeras högt på den politiska agendan.

En föreläsare jämförde negativ ensamhet med samma fysiska påfrestning som om man röker 15 cigaretter per dag. En annan forskning påvisar att social och fysisk smärta uppfattas på samma ställe i hjärnan. Detta betyder att kroppen attackerar negativ känsla av ensamhet på samma sätt som den attackerar ett virus. Den tredje konstaterade att fler människor begår självmord på grund av att de saknar vänner än av ekonomiskt trångmål.  

Behov av sammanhang

Ensamheten tar sig uttryck på olika sätt i olika livsskeden. Många unga brottas med känslan av ensamhet. Samtidigt är ungdomstiden ett skede då man förväntas vara social och ha många kompisar. Det leder till att man helst vill dölja sitt utanförskap och sin osäkerhet. I vuxenlivet kan ensamheten ta form av beroende och olika självskademönster, till exempel alkoholism eller att man äter ohälsosamt och för mycket. Bland de äldre kan ensamhetskänslorna komma av att man mist sin partner eller en nära vän. Ofta innebär ensamheten bland äldre också att man saknar en meningsfull roll i livet. Man kan till och med få en känsla av att man är en börda för andra.

 Vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.

Jag tror vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.  Tappa inte hoppet, för jag tror att vi kan minska på ensamheten men inte utrota den.

Under #delaljus kampanj lyfter kyrkan fram teknologin som ett bra redskap i kampen mot ensamhet. Vi vill genom sociala medier sprida ljus och utnyttja det goda inom sociala medier. Vi är medvetna om att sociala medier kan minska vår förmåga att samtala ansikte mot ansikte men det ger också möjlighet att kunna hålla kontakt till varandra. Sociala medier kan  hjälpa och stöda en som upplever sig socialt isolerad att hitta stöd och vänner på internet. Utmaningen ligger i att inse att kontakter via internet, är ett komplement till det verkliga livet. Ibland kan sjukdom, rädslor, olika livssituation göra det omöjligt att delta i ett socialt liv på byn, då stöder sociala medier vår gemenskap. Men om vi låter det narcissistiska växa inom oss genom att sätta all energi på alla gilla markeringar och rosa skimrande kommentarer så leder vårt engagemang till missbruk.

Jag tror att det sociala relationer i verkliga livet och på sociala median inte uteslutare varandra så länge det är i balans. Jag tror tvärtemot att dessa två stöder varandra. För ibland vill vi tala med en utomstående, ibland vill vi tala ut utan att vara rädd för att möta hen som lyssnar känner oss, så därför erbjuder kyrkan möjligheten till samtal via kyrkans samtalstjänst.

Ensamhet är en sann känsla, som vi alla känner igen.

#Delaljus kampanjen är en påminnelse om att vara ljus för varandra och när vi bryr oss om varandra blir det lite ljusare också i vårt eget liv. #Delaljus påminner oss om det märkliga: att när man öppnar dörren mellan ett mörkt och ett ljust rum så är det ljuset som vinner.