På vilken arena pratar vi om kulturkrockar? – ”De är rädda för arrangerade olyckor”

Samtalsklimatet i Svenskfinland vill vara värdeliberalt och personer som sticker ut näsan och kommenterar t.ex. flyktingfrågan placeras snabbt in i ett fack, antingen för eller emot flyktingar. Hur mycket konstruktivt blir då osagt om jag inte vill placeras in i ett fack och därmed håller käft?

Hufvudstadsbladets färska Nordenkorrespondent Jan-Erik Andelin beskriver fenomenet så här i en ledare i april.

” Vi lever i logofobi, i en rädsla för att säga fel saker. Bara ett enda schibbolet kan avslöja att man har ett tänk som är föråldrat, patriarkalt, diskriminerande, populistiskt, sexistiskt, binärt, nyliberalt, socialistiskt eller föraktar rutinmässigt kroppsarbete.”

Återigen är vi inne i tematiken kring det goda samtalet. Det konstruktiva samtalet som för framåt. Som bygger upp, utvecklar och stärker. Vi har tidigare behandlat förutsättningar för goda samtal här på bloggen samt i podden här. Idag, på internationella flyktingdagen, nischar vi in oss på flyktingfrågan och det samtalet som aldrig någonsin blir fört.

Marianne Sandström är diakonissa i Jakobstads svenska församling och driver tehuset, en samlingsplats för flyktingkvinnor. Tehuset har öppet en gång i veckan. Programmet består ofta av ett inlägg av en inbjuden gäst samt servering av te och smörgås. Då Marianne jobbar tätt inpå människor från andra kulturer märker hon också var kulturerna krockar.

– Vid starten var det åtta personer, nu är de så många, mellan 35 och 65, och då är det svårt att få gästen att bli hörd. De pratar med varandra, de har en annan kultur, säger Sandström.

– På självständighetsdagen fick kvinnorna berätta vad de upplever att är bra med Finland. ”I Finland skvallrar man inte” var det flera kvinnor som sade. I deras kultur förekommer mer skvaller.

Sandström återkommer till kvinnornas roll och lyfter också fram rädslan för hedersvåld. Kvinnorna har en underordnad roll i många av del länder där flyktingar kommer ifrån. Tiden de gått i skola under sitt liv kan räknas i månader. Många kvinnor är ändå fiffigare än männen, de lär sig t.ex. språket bättre. Det här kan leda till att mannen i familjen känner sig mindre värd. Sandström har märkt att en del kvinnor blir slagna och då har man kopplat in polisen och kvinnojouren. Men kvinnorna vill oftast stanna kvar i sina familjer ändå.

– Men de är rädda för arrangerade olyckor, säger Sandström och hänvisar till s.k. balkongolyckor som kan kopplas till hedersrelaterat våld som skett i Sverige.

Min upplevelse är att då den här typens information om kulturkrockar kommer från en hängiven flykting- och människorättsarbetare så väger orden tyngre än om jag läser dem på nåt anonymt debattforum kryddat med svordomar. Och jag tänker att vårt samtal är dysfunktionellt som det ter sig nu, vilket inte är fruktbart för någon part.

Flyktingkvinnor är ofta mer utsatta än män. Trots att de är i Finland kan bli trängda av den patriarkala kultur de kommer ifrån. Då är tehuset i Jakobstads svenska församling en frizon från männens inflytande. Diakonissan Marianne Sandström som driver tehuset vill att flyktingkvinnorna ska få leva ut sina egna drömmar. #internationellaflyktingdagen

Publicerat av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Onsdag 20 juni 2018

 

Vems kultur är den rätta?

Min kollega och medbloggare Jani Edström hjälper till att analysera situationen genom att i korthet förklara skillnaden mellan vårt västerländska samhälle och klansamhället.

– Det är grundläget som är helt olika. I våra nordiska länder är det samhället, staten, som utgör medborgarnas trygghet när livet är svårt. I Somalia, och många andra länder, är det klanen som erbjuder trygghet, identitet och samhörighet, säger Edström.

– I varje kultur finns det saker som för oss verkar obskyra eller avskyvärda, men som enligt den kulturens logik är förståelig och som till och med kan ha sin grund i omsorg på något plan. I vårt västerländska, nordiska samhälle, har vi gått igenom en demokratiseringsprocess, kvinnor har fått rösträtt och jämlikhet mellan könen är åtminstone ett uttalat mål och norm, även om det inte heller hos oss förverkligas till fullo, resonerar Edström.

Edström kritiserar också polariseringen av åsikter.

– Vi borde inte använda absoluta termer när vi pratar om rasism och klansamhälle. Det finns olika grader av rasism. Det finns sådant man inte gör medvetet för att man inte vet bättre och i olika sammanhang uttrycker man sig på olika sätt.

Från gnissel till gemenskap

Då världen blir mer global och människor bor på nya platser här på planeten kommer dessa kulturkrockar att ske. Det blir ett gnissel, vi vet inte hur vi ska tolka varandra, vi kan bli rädda och osäkra och även göra varandra illa. Där det gnisslar behövs det smörjmedel. Kan gemenskap, möten och samtal vara detta smörjmedel? Kan kyrkan och församlingen vara en av plattformerna där ”det smörjs”. Jag hoppas det. Det finns förutsättningar i den professionalitet och den människodrivna verksamhet som kyrkan utgör.

Där är tehuset i Jakobstad ett exempel på plattform. För det är ju så att vi har mycket att lära av varandra. Då vi i vårt västerländska samhälle är vana att luta mot välfärdsstaten då vi behöver hjälp, saknas fortfarande något väsentlig.

–Våra samhällen erbjuder skola, sjukvård, barnbidrag och socialbidrag åt dem som bor här. Men samhället erbjuder inte gemenskap, det kan bara vi människor göra. Det kan familjen och klanen göra. Klansamhällets grupptillhörighetstänkande, gemenskapsbaserade sätt att leva och tänka kan ge oss mycket. Hos oss äter individualismen oss inifrån, vi behöver tänka mera gemenskapsbaserat, konstaterar Edström.

Bland flyktingar i Aten

För en månad sedan hade jag förmånen att dra en studieresa till Aten med en grupp från Borgå stift. Det var en del kyrkliga medarbetare som jobbar med flyktingarbete i sina respektive församlingar. Resan gjordes i samarbete med Kyrkans Utlandshjälp och syfte med resan var att bekanta sig med kristna organisationer som bedriver flyktingarbete i Aten.

Den första missionären vi träffade under vår resa var finlandssvenska Martin Sandås, som jobbar med att starta upp den ekumeniska korttids missionsorganisationen för ungdomar, Ungdom med Uppgift i Grekland. Martin berättade kort om flyktingsituationen i Grekland och vi fick veta att 60 000 är den officiella siffran på flyktingar som man just nu räknar med i hela Grekland. Det kan jämföras med siffran 12 000 som vi har i Finland för tillfället. På öarna vi den Turkiska gränsen kommer det in ca. 100 nya flyktingar varje vecka. Siffran har ökat nu under våren i jämförelse med hur det var under vintern. Detta har lätt till att flyktingarna inte längre ryms på de flyktingförläggningar som finns ute på öarna utan får fritt röra sig omkring i Grekland.

Familjen Sandås jobb består i förutom att starta upp Ungdom med Uppgift, att fördela team av ungdomar som kommer för att jobba med kristna flyktingorganisationer i Aten. Tillsammans med Martin besökte vi två organisationer, som Ungdom med Uppgift jobbar med. Den en av dem var Samaria Church där vi mötte den koreanska pastor Philip, som jobbat med flyktingar i Aten i närmare 20 år. Den organisation som han basar för sysslade med språkundervisning för flyktingar, samt med lunchbespisning för de som går på kurserna i tyska och engelska. Dean andra organisationen vi besökte tillsamman med Martin var International Christian Consulate som fokuserar på flyktingar som har konverterat till kristen tro och har byggt upp ett system med tillfälligt boende för sådana som riskerar förföljelse på grund av sin omvändelse av tidigare landsmän.

Ortodoxa Apostolis arbete

Dag två på vår studieresa kunde vi ta del av organisationen Apostolis arbete, som är en NGO för Atens ärkestift, alltså den ortodoxa kyrkan. Apostoli började som en organisation för att jobba med förståndshandikappade, sedan utökade man sin verksamhet mera diakonalt när den ekonomiska krisen slog till. När ett stort antal flyktingar kom 2015 började man med flyktingarbete. Apostoli och Kyrkans Utlandshjälp har haft ett nära samarbete under de senaste åren och Kyrkans Utlandshjälp har finansierat en del av Apostolis flyktingprojekt. Tillsammans med Apostolis medarbetare Vassi Leontari besökte vi ett utbildningscenter de bedriver för språkundervisning av främst barn och unga, samt ett flyktingboende för ensamkommande barn. Vassi berättade för oss att de grekiska myndigheterna jobbat med att barn till invandrare skall kunna gå i grekisk skola och att många flyktingar också kunnat flytta in i lägenheter på staden, i stället för att bo i flyktingläger. På många sätt känns det som om man fått läget under kontroll, men ännu finns det flyktingar som bor ute på gatorna och lever på soppkök. En av utmaningarna man fortfarande har med flyktingbarn som skall gå i grekiska skolor är att man inte har någon förberedande undervisning i grekiska, så det är en sak som Apostoli jobbar med på sitt undervisningscenter och på boendet för ensamkommande barn.

Kyrkans Utlandshjälp

Kyrkans Utlandshjälp har i samarbete med organisationen GFOSS organiserat IT-undervisning och undervisning om datakodning för både flyktingar och greker. Till dessa ”Code + Create” kurser måste man ansöka för att komma in. Flyktingarna måste själva söka till kurserna och bli antagna på basen av sitt intresse för att lära sig datorprogram och att koda. En typ av stress som drabbar de unga ensamkommande är att snabbt kunna få ett jobb för att de skall kunna sända hem pengar till sina släktingar som bor i de krigsdrabbade länderna, eller annars bor i fattigdom och misär. Med hjälp av IT-kurserna hoppas man att de skall kunna få verktyg att komma in i arbetslivet med.

Helping Hands

Den sista dagen i Aten besökte vi organisationen Helping Hands, där man berättade att hjälpbehovet bland flyktingarna hade förändrats och att från att ha delat ut mat och kläder kunde man nu att koncentrera sig på att också där syssla med språkundervisning. Den grekiska organisationen Helping hands som verkat i mera än 25 år bjuder också ut möjlighet för frivilliga att engagera sig i flyktingarbete. Bland medarbetarna finns också finländska missionsorganisationers missionärer, bl.a. missionsföreningens Såningsmannens medarbetare jobbar igenom Helping Hands.

Det som deltagarna i studieresan lärde sig av de olika organisationerna är att hjälpbehovet bland flyktingarna har ändrats på samma sätt som i Grekland från det akuta behovet av mat och kläder till språkundervisning och kunskaper som behövs för integration. En annan insikt var också att en av utmaningarna nu i flyktingarbetet är att försöka hitta konstruktiv sysselsättning i väntandet, samt att försöka få flyktingar att hitta stigar in till vårt samhälle.    Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund

Bistånd och business

En av de bärande grundprinciperna inom kyrkans diakoni är att hjälpa där nöden är som störst. Det innebär att insatserna skall göras bland de människor som är fattigast och mest utsatta.

Ungefär liknande riktlinjer har också Finland haft i sin biståndspolitik, då man förbundit sig till internationella avtal och lovat att avsätta minst 0,2 procent av bruttonationalinkomsten för bistånd till de minst utvecklade länderna. De här utfästelserna höll till 2015 då 0,22 procent av bruttonationalinkomsten gick till de fattigaste länderna. Nu har procenten sjunkit till 0,16 vilket innebär att de allra fattigaste länderna går miste om 29 miljoner euro per år. I tillägg till detta har de ideella organisationerna, däribland Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssällskapet och Frikyrklig samverkan, förlorat 49 miljoner euro genom regeringens nedskärningar i biståndet. Också det drabbar de allra fattigaste länderna.

Finland satsar istället i sin biståndspolitik på business. Finansieringsbolaget Finnfund som skall hjälpa finländska företag att exportera till och göra affärer i U-länderna får samtidigt en tilläggsfinansiering om 130 miljoner euro. Det ser bra ut på ytan, men det grundläggande problemet är att företag sällan sysslar med socialt arbete. Deras mål är att generera vinst och därför går Finnfunds insatser i de allra flesta fall de fattigaste förbi. Det finns ingen att göra business med i de fattigaste länderna.

Utvecklingen i den finländska biståndspolitiken är betänklig ur etisk synvinkel. När samstämmiga internationella rapporter visar att fattigdomen minskar i vår värld så borde insatserna fortsättningsvis fokuseras till de allra fattigaste och mest utsatta och inte styras av finländska företags möjligheter till export och nya marknadsandelar.

De ideella organisationer som arbetar bland de mest utsatta vet att varje satsad euro på kvinnor och utbildning för barn ger mångdubbelt igen. Kyrkans Utlandshjälps kvinnobank har genom mikrolån hjälpt tiotusentals kvinnor att starta en egen verksamhet och därigenom garantera familjen utkomst och finansiera sina barns skolgång.

Låt oss leka med tanken att Finlands regering hade satsat de 130 miljoner man ger till Finnfund på att via ideella organisationer ge mikrolån till miljontals kvinnor och möjliggöra skolgång för miljoner fattiga barn i de mest utsatta länderna.

Nu gick det inte så. Regeringen valde annorlunda på den här punkten. Det är också ett val som säger vilka värderingar som styr beslutsfattarna. Business är viktigare än bistånd. Finländska företags export väger tyngre än skolgång för miljontals av de fattigaste av alla fattiga barn. Visst har vi våra egna problem att kämpa med. Men när tillväxten nu tagit fart kunde vi lära något av bonden Paavo. Han som efter många missväxtår äntligen fick en god skörd och kunde unna sig goda dagar. Paavo valde att inte festa. Istället såg han grannens förfrusna åker och valde att dela med sig av sin säd till honom.

Kanhända är det dags för våra beslutsfattare att läsa vårt eget lands historia på nytt och förhoppningsvis lära någonting av den.

Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.

Nytt alternativ eller kejsarens nya kläder

De senaste dagarnas politiska turbulens har varit en intressant följetong. Sällan har värdefrågorna spelat så stor roll i debatten som nu. Statsminister Sipilä och finansminister Orpo har gång efter annan distanserat sig från sannfinländarnas Jussi Halla-aho med argumentet att de inte kan dela hans värderingar gällande västerländska demokratiska värden och människosyn.

Överlag har deras tydliga gränsdragning mottagits med en stor tillfredställelse. De har markerat en gräns som det inte går att överträda. Sedan hade naturligtvis många gärna sett att den gränslinjen dragits både tidigare och skarpare.

Värderingar ligger – oberoende av om vi är medvetna om dem eller ej – till grund för all mänsklig verksamhet och allt beslutsfattande. Detta även om vi sällan talar så öppet om dem som nu har skett. Oftast har värderingarna blivit festtalsfloskler eller gömts undan i partiprogram och strategidokument för att sedan hastigt glömmas bort i det dagliga beslutsfattandet.

Det är lätt att orera om värderingar. Utmaningen ligger i att också tillämpa dem. Det återstår att se hur det blir med den saken. Trovärdigheten ligger som bekant inte i orden utan i de konkreta handlingarna, och det är en helt annan sak som framtiden får utvisa.

Om nu värden som medmänsklighet, internationalism och alla människors lika rättigheter skall lyftas upp på agendan så borde det betyda att man på nytt överväger t.ex. inställningen till familjeåterförening, nivån på utvecklingsbiståndet och nedskärningar i socialskyddet för de mest utsatta grupperna.

Och om ”Nytt alternativ” skall bli något annat än kejsarens nya kläder så måste nog det sannfinländska mantrat om att hjälpa den lilla människan konkretiseras i andra värderingar än hitintills. Frågan är om det nu finns ett så stort hjärta att ”Nytt alternativ” ser det nya alternativet; nämligen att den lilla människan inte bara har vit hudfärg och bor i Finland, utan möter oss i flyktingen, i den nyinflyttade grannen från Irak eller i en sjuk åldring som bara kan prata svenska. ”I Kristus finns ej öst och väst och inte syd och nord …”

Det är utmanande att tala om värderingar, för frågan om hur de förverkligas kommer tillbaka som en bumerang. Därför vilar det en tung bevisbörda på de som de senaste dagarna mångordigt och med patos har talat om alla människors lika värde, öppenhet, tolerans och vikten av västerländska demokratiska principer.

Nu börjar vardagen och den kommer naturligtvis att visa om det bara var tomma ord eller ett nytt alternativ. Förhoppningsvis finns det något mera än ett politiskt rävspel och kallhamrad cynism bakom de senaste dagarnas ”värdediskussion”. Det sista vårt land, vår regering och vårt folk nu behöver är en värdedevalvering.

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

Om tro och utveckling

Protestekniker Frank Dube. Foto Laura Meriläinen-Amaumo

”Kan ni vänligen inleda vårt möte med en bön?”

Tillsammans med biskop Mothusi Lethlage och tre andra ledare från Botswanas evangelisk-lutherska kyrka besöker vi ministeriet för hälsa och välfärd i Gaborone. Vi har avtalat om ett möte med chefen för avdelningen för samarbete med tredje sektorn och fyra specialsakkunniga. Överläggningen gäller det samhälleliga arbete kyrkan gör.

Det är avdelningschefen som riktar frågan till biskopen. Efter bönen berättar chefen vilken betydelse kyrkornas och missionsorganisationernas hälsovårds- och utbildningsarbete haft för utvecklingen i Botswana. Kyrkorna står för en märkbar insats i hälsovård och utbildning. Den lutherska kyrkans rehabiliteringscenter är ett spetscenter i produktionen av proteser. Arbetet har gett resultat.

Avdelningschefen berättar  att det under hans barndom var vanligt att man använde fördomsfulla benämningar för människor med funktionshinder. Kyrkans rehabiliteringscenter kallades för anstalten för de värdelösa. Genom att bemöta alla människor med respekt har rehabiliteringscentret sakta men säkert ändrat på  attityderna. Centrets påverkansarbete har bidragit till utvecklingen av lagstiftning och statens budgetanvändning. Man har varit med om att skapa långsiktiga förändringar.

Globalt förs en växande diskussion om förhållandet mellan religion och utveckling. Under början av 2000-talet har religion mer och mer setts i negativt ljus. Diskussionen har i mycket handlat om radikalisering och fanatism.

I den diskussion som nu växer, bl.a. inom Förenta Nationerna, lyfts religioners positiva sidor fram. Man ser att tron är en drivkraft för arbetet för medmänniskans bästa. Övertygelse ger motståndskraft och uthållighet också i outhärdliga situationer. På grund av sin tro söker sig människor till världens smärtpunkter för att skapa försoning och vandra med dem som andra föraktar och exkluderar.

Under den närmaste framtiden kommer vi att ställas inför allvarliga frågor om vilken form av tro vi vill stå för. Det finns starka krafter som mer och mer använder även den kristna tron för att motivera cynisk maktutövning, nationell själviskhet, etniskt övermod, manipulation och rädsla. Vilka konsekvenser kommer detta att få för världens utveckling?

Mötet i Gaborone är slut. Avdelningschefen vänder sig till mig och säger: ”Rra, jag ber dig avsluta med bön.” Det han sett av kyrkornas arbete har väckt förtroende, tacksamhet och respekt. För mig blev det en nyttig påminnelse om frukterna av att följa Kristi väg: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna.” Jag hoppas att också vår kyrka i Finland fortsätter på den vägen.