Tvångssvenska och religiös indoktrinering

Vi beskriver verkligheten med ord och våra ordval avslöjar obarmhärtigt vår egen position, våra fördomar och attityder. De politiker och debattörer som använder begreppet tvångssvenska säger med detta mera om sig själva än om ämnet ifråga. Samma sak gäller den seglivade debatten om religionsundervisningen i skolan som av en del fördomsfullt avfärdas som religiös indoktrinering.

Talar vi om tvångssvenska borde vi i konsekvensens namn också tala om tvångsbiologi, tvångsengelska och tvångsgymnastik, för att nu ta ett par exempel. Och om skolans religionsundervisning stämplas som religiös indoktrinering så borde vi även tala om matematisk indoktrinering eller historieindoktrinering. Ändå gör ingen det och jag tror att de flesta tänkande individer förstår varför.

Min avsikt är dock inte att hänge mig åt språklig eller religiös kverulans. Detta av den enkla orsaken att det redan finns alltför många kverulanter i vårt land. Men jag kan inte låt bli att belysa de ovan antydda problemen från en annan synvinkel.

Jag har under de senaste två åren blivit bekant med rätt många flyktingar. En del av dem har fått uppehållstillstånd och försöker nu skapa sig en ny framtid i vårt land. Det som slagit mig är deras glädje och förvåning över det som vårt land erbjuder; fri skola, god sjukvård och möjligheter till utbildning för både pojkar och flickor. Visst svär vi finländare ibland ve och förbannelse över vår byråkrati, men för den som stått timtal i kö, betalat mutor och fått vänta en evighet på helt godtyckliga beslut i Irak eller Afganistan är våra samhälleliga strukturer ibland rena rama himmelriket.

Vårt folks allmänna missnöje och kverulerandet över tvångssvenska och religionsundervisning i skolan är ett I-landsproblem som tyvärr oftast bottnar i lättja, aversioner och uppenbara attitydproblem.

Varför inte vända på steken och se möjligheterna: Tänk att våra barn får lära sig språk i skolan. Tänk att de till och med kan välja flera främmande språk och behärskar ett par av dem när de skriver studenten. Den här möjligheten är få förunnade i vår värld. De får dessutom undervisning av kompetenta och utbildade lärare som pedagogiskt och objektivt lär dem historia, religion och samhällslära, istället för att exempelvis någon radikal imam eller annan religiös ledare med en dold agenda hjärntvättar dem.

Nu verkar det som om en del krafter i vårt samhälle medvetet vill skjuta sig själva och våra barn i foten. Ge dem ett kunskapshandikapp inför framtiden istället för att ta tillvara de utomordentliga möjligheter vi har i vårt välfärdssamhälle. Man undrar vad som rör sig i huvudet på dem som på det här sättet inte inser potentialen i vårt goda skolsystem. Vi har en potential och möjligheter som miljontals barn och unga världen över bara kan drömma om. Hur så många och så högljutt kan se detta som ett problem och klä det i ord som tvångssvenska och religiös indoktrinering förblir en gåta. Den inställningen är inte bara beklagligt inskränkt, den är framförallt kortsynt.

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Spegel

Stora beslut görs regelbundet. I samhället, i kyrkan. Beslut där vi har olika åsikter om hur det borde vara. Vad som är Guds vilja. Ett sådant är den lag om samkönade äktenskap som träder i kraft i dag. Beslutet delar åsikter. Får många att reagera. Att tycka till. För och emot.

En av kyrkoårets texter för den här veckan råkar – finurligt nog – vara en text som ofta läses vid kyrkliga vigslar. Första Korinthierbrevet 13 med rubriken Vägen framför andra: kärleken. Kärlekens lov kallades den visst när jag var yngre och översättningen en annan. På den tiden fick vi unga lära oss en hälsosam spegel. Om den burit frukt i mitt eget liv må vara osagt. Men det kan vara skäl att spegla sig själv med jämna mellanrum, när livet lunkar på men också när debattens vågor går höga. Frågan till spegeln blir: Är jag kärleksfull? Det är alltid lätt att säga hur andra borde vara. Men är jag…? Paulus skriver bland annat:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och spegeln vi fick lära oss var att byta ut ordet kärlek mot jag.

Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp, jag vill ingen något ont. Jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.

Hur ter jag mig i den spegeln? Mitt eget svar blir: Spegeln avslöjar mig. Jag kommer tillkorta. Men det är till all lycka inte punkt och slut med det. Spegeln avslöjar mig men driver mig samtidigt mot Kristus där jag möts av nåden. Förhoppningsvis leder det mötet vidare till självrannsakan och ödmjukhet

Andliga barfotabarn

Vi lever i ett av världens rikaste länder och berättar då och då med stolthet i rösten för andra om att Finland är ett välfärdsland. Och visst är det fortfarande så, trots att inkomstklyftorna tenderar att öka och klasskillnaderna blir mer uppenbara.

Men hur definierar vi rikedom? Och kan man vara rik men ändå fattig? Svaret på den sistnämnda frågan är ett otvetydigt ja. Sett i ett globalt perspektiv är Matti Meikäläinen välbärgad. Men mitt i rikedomen smyger sig fattigdomen sakta men säkert in i själens skrymslen och vrår.

Johannes skrivning i Upp. 3.17 ger perspektiv på begreppen rikedom och välfärd; Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.

Mitt i välfärden exponeras från och till en inre, andlig fattigdom. Många har glömt sin historia och kultur. Allt flera förlorar sakta men säkert sina kristna bilder och berättelser och står därför tomhänta när livet rammas, vilket sker förr eller senare för alla av oss. Vad skall vi ty oss till när vi tappar våra bilder, sånger och böner som kunde vara vår tolkningsnyckel när det oförklarliga drabbar i form av sjukdom, ångest och ond, bråd död?

Vi har också förlorat vårt kristna språk och då talar jag inte bara i termer av en förlorad gudsdimension. När de kristna bilderna och det religiösa språket trängs ut i marginalerna har vi även svårt att möta konstens och litteraturens världar, eftersom de ofta relaterar till kristna bilder och symboler. Den som inte kan sin Bibel har svårt att t.ex. förstå djupet i Leonard Cohens Halleluja.

När vi inte mera heller lär oss utantill, eller som det på engelska så fint heter ”by heart”, så tappar vi också vårt hjärta. Det vi kan ”by heart” hjälper oss i situationer när vi skall tolka och sätta ord på livets glädje och sorg. Och omvänt, om vi inte har ord som vi lärt oss ”by heart” har vi svårt att tolka livet och finna mening i tillvaron. Den som inte har orden och berättelserna i sitt hjärta är illa rustad att möta livet.

Det finns många barfotabarn som går genom livet, illa rustade att möta detsamma. Dessa offer för ”modern” uppfostran och en pedagogik som gjorde bekvämligheten till en dygd när man degraderade utantill läsning och minneskunskap till gammalmodigheter och onyttigheter.

När man har glömt sitt Fader vår, tappat språket och förträngt de heliga bilderna står man lätt ensam i en snabbspolande fragmentarisk värld, mitt i ett virrvarr av intryck och frågar; Vem är jag? Varför finns jag till? Och vad är det för mening med mitt liv?

Frågorna är angelägna. De är inte bara psykologiska utan också andliga. Därför är det viktigt att kyrkan fortsätter att berätta den stora berättelsen om mannen från Nasaret som helade sjuka, upprättade utstötta och förlät synder. Den berättelsen är på många sätt både livsbejakande och livsavgörande. Och den ger något att ta spjärn emot när livet far fram med oss.