Den svåra toleransen

Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.

Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.

Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?

Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.

Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.

Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?

Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.

Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.

Välj att påverka

Vem bryr sig om församlingen? Den frågan kan man med fog ställa i ljuset av röstningsprocenten i senaste församlingsval 2014. Trots en massiv och relativt påkostad kampanj med reklam och stor mediasynlighet röstade endast 15,5 procent av församlingsmedlemmarna.

Förklaringarna bakom den låga röstprocenten är många. En del tycker säkert att allt är bra som det är och känner inget större behov av att påverka. Andra folkkyrkomedlemmar lever enligt devisen ”believing in belonging” (tror på tillhörigheten) och bryr sig föga i vad som sker i hemförsamlingen och allra minst i dess beslutande organ. Huvudsaken är att kyrkan finns där om och när man behöver den. En tredje grupp tvår sina händer i besvikelse. Man har försökt påverka men ingenting har ändrats i sak. Kyrkan fortsätter att göra så som den alltid gjort.

I höst är det dags igen. Den 18.11 är det val av nya ledamöter till kyrkofullmäktige i enskilda församlingar och till gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråd i församlingar som tillhör en samfällighet.

Man behöver inte äga någon större profetisk gåva för att pricka in ett valdeltagande i samma kategori som senast. Eller finns det skäl att tänka om? För det är inte egalt vem som sitter och besluter om församlingens resurser och arbete. När resurserna blir mindre krävs det öppenhet, frimodighet och visioner för att göra de rätta prioriteringarna.

Vad skall vi satsa på? Hur mycket av inkomsterna får gå till fastigheter och underhåll? Hur upprätthåller vi ett fungerande gudstjänstliv och ett livskraftigt barn- och ungdomsarbete? Frågorna är många och utmanande.

Det som förenar dem är att de kräver sin man och kvinna i de beslutande organen. Det behövs andlig klarsyn och sakkunskap inom många olika områden. Gärna i kombination med mod och vilja att pröva nya okända stigar då de ekonomiska resurserna krymper.

När Gud kallade profeten Jesaja och frågade vem han skulle sända svarade profeten; “Jag, sänd mig.” Det behövs i höst många som svarar på samma sätt så att församlingsmedlemmarna i vårt stift får goda och mångsidiga kandidater att välja mellan. Och om du inte själv vågar svara som Jesaja, så gå åtminstone och rösta. Församlingen behöver din röst.

Valets tema #minkyrka utmanar oss att ställa upp och tillsammans forma kyrkans framtid, så att möjligast många känner att de med stolthet kan tala om kyrkan som #minkyrka.

(Låter det intressant så finns mera material och info på www.forsamlingsvalet.fi)

Kyrkpress och Flamboyant

F**n Ann-Katrin, jag brukar inte läsa Kyrkpressen, men tog tag i den en dag och började med att läsa från slutet. Herre Gud, du skriver i Kyrkpressen. J**la bra, f**n jag läste allt. Herre min tid så det var intressant!

Så lät det i telefonen en dag. Det var en mera ovanlig feedback på ett av mina Inkast i KP.  Hen som hörde av sig var en “affärsbekant” som säljer varor/tjänster till det sjukvårdsdistrikt jag arbetar i. Det är många som tackar och kommenterar mina skriverier. De flesta av dem som ger feedback hör till kyrkans “innegäng”, men ibland kommer det råbarkade, men hjärtliga kommentarer som den ovan. Jag har hört att i vissa team av den personal jag jobbar med klipper ut Inkasten och tejpar upp dem på kylskåpsdörren, så att de som inte har Kyrkpressen kan läsa. Då blir jag extra glad. Naturligtvis för att det jag skrivit lästs, men ännu gladare för att Kyrkpressen blivit läst. Det här bara det jag hört. De andra Inkastarna och KP:s egna redaktörer får ännu mera feedback.

Förutom de kyrkvana som läser KP,  vet jag om många vars enda kontakt till det kyrkliga är via KP. -Jag är inte religiös och inte går jag i kyrkan, men gärna läser jag Kyrkpressen. Det har vi hört många gånger.

För en tid sidan var jag på en äldre mans begravning i Larsmo. Vid minnesstunden kom en för mig främmande dam och tog i hand. -Jag läser allt du skriver i KP, fortsätt att skriva.

Mina Inkast och funderingar är inte det viktiga här. Jag berättar bara om det jag hör från många i den yttre kretsen som läser KP och får ett och annat Guds Ord den vägen. Det viktiga är att vi ställer upp för vår Kyrkpress så att Ordet når in i hem och hus där det kyrkliga livet inte alltid känns hemvant.

I Vasa, min hemförsamling, har man beslutat att inte mera prenumerera på KP till församlingsmedlemmarna. Beslutet är inte taget lättvindigt, församlingen har stora sparkrav på sig och pressen är på församlingens ledning och förtroendevalda är stor. För stor. Men att skippa KP är i mina ögon en katastrof för alla i Vasa som nu får tidningen. Javisst, man överlever utan KP. Man överlever t.om utan andra tidningar.  Frågan jag funderar på i min kammare är, har vi råd att klippa av kontakten till alla de som läser KP, som den vägen får veta vad som händer inom kyrkan. Som kanske får en andlig hälsning, även om man inte kanske använder de orden. KP är ju mission i sin allra bästa form. Når ut, över gränser dit inte församlingsverksamheten alltid når.  Den stora församlingen Vasa måste avstå från en av sina missionskanaler till “vanligt folk”. Kanske mindre församlingar hamnar och gå samma väg. Då slutar det ju riktigt illa.  Ett Inkast klarar man sig utan,  men vår egen tidning som känns som ett kontaktmedel oss finlandssvenskar emellan, är det svårare att klara sig utan.

Jag läser inte tidningen från pärm till pärm. Jag läser inte vitsen på baksidan, men har hört om både prostar och andra församlingsarbetare som när de tar upp KP ur postlådan genast läser vitsen. Inte orkar jag alltid läsa andakten eller artiklar jag tycker är tråkiga eller inte intresserar mig. Men varje vecka finns det texter jag läser och begrundar. Som ger tankar. Som ger förbönsämnen.

Trädet, Flamboyanten, som lyser upp detta inlägg blommar i Dakar, Senegal. När det är som mest torrt, dammigt och trist i naturen på våren, innan regnen, då slår dessa vackra blommor ut. Som små, nej stora, naturprotestanter talar de till mig om allt det vackra som finns. Om hoppet som finns. Om Livet som lever, trots att det ser dött ut. Kyrkpressen kan också vara en Flamboyant – i färggrannhet och skönhet kan tidningen inte tävla med trädet, men kanske ingjuta hopp och glädje som trädet gör i torkan.

Bland flyktingar i Aten

För en månad sedan hade jag förmånen att dra en studieresa till Aten med en grupp från Borgå stift. Det var en del kyrkliga medarbetare som jobbar med flyktingarbete i sina respektive församlingar. Resan gjordes i samarbete med Kyrkans Utlandshjälp och syfte med resan var att bekanta sig med kristna organisationer som bedriver flyktingarbete i Aten.

Den första missionären vi träffade under vår resa var finlandssvenska Martin Sandås, som jobbar med att starta upp den ekumeniska korttids missionsorganisationen för ungdomar, Ungdom med Uppgift i Grekland. Martin berättade kort om flyktingsituationen i Grekland och vi fick veta att 60 000 är den officiella siffran på flyktingar som man just nu räknar med i hela Grekland. Det kan jämföras med siffran 12 000 som vi har i Finland för tillfället. På öarna vi den Turkiska gränsen kommer det in ca. 100 nya flyktingar varje vecka. Siffran har ökat nu under våren i jämförelse med hur det var under vintern. Detta har lätt till att flyktingarna inte längre ryms på de flyktingförläggningar som finns ute på öarna utan får fritt röra sig omkring i Grekland.

Familjen Sandås jobb består i förutom att starta upp Ungdom med Uppgift, att fördela team av ungdomar som kommer för att jobba med kristna flyktingorganisationer i Aten. Tillsammans med Martin besökte vi två organisationer, som Ungdom med Uppgift jobbar med. Den en av dem var Samaria Church där vi mötte den koreanska pastor Philip, som jobbat med flyktingar i Aten i närmare 20 år. Den organisation som han basar för sysslade med språkundervisning för flyktingar, samt med lunchbespisning för de som går på kurserna i tyska och engelska. Dean andra organisationen vi besökte tillsamman med Martin var International Christian Consulate som fokuserar på flyktingar som har konverterat till kristen tro och har byggt upp ett system med tillfälligt boende för sådana som riskerar förföljelse på grund av sin omvändelse av tidigare landsmän.

Ortodoxa Apostolis arbete

Dag två på vår studieresa kunde vi ta del av organisationen Apostolis arbete, som är en NGO för Atens ärkestift, alltså den ortodoxa kyrkan. Apostoli började som en organisation för att jobba med förståndshandikappade, sedan utökade man sin verksamhet mera diakonalt när den ekonomiska krisen slog till. När ett stort antal flyktingar kom 2015 började man med flyktingarbete. Apostoli och Kyrkans Utlandshjälp har haft ett nära samarbete under de senaste åren och Kyrkans Utlandshjälp har finansierat en del av Apostolis flyktingprojekt. Tillsammans med Apostolis medarbetare Vassi Leontari besökte vi ett utbildningscenter de bedriver för språkundervisning av främst barn och unga, samt ett flyktingboende för ensamkommande barn. Vassi berättade för oss att de grekiska myndigheterna jobbat med att barn till invandrare skall kunna gå i grekisk skola och att många flyktingar också kunnat flytta in i lägenheter på staden, i stället för att bo i flyktingläger. På många sätt känns det som om man fått läget under kontroll, men ännu finns det flyktingar som bor ute på gatorna och lever på soppkök. En av utmaningarna man fortfarande har med flyktingbarn som skall gå i grekiska skolor är att man inte har någon förberedande undervisning i grekiska, så det är en sak som Apostoli jobbar med på sitt undervisningscenter och på boendet för ensamkommande barn.

Kyrkans Utlandshjälp

Kyrkans Utlandshjälp har i samarbete med organisationen GFOSS organiserat IT-undervisning och undervisning om datakodning för både flyktingar och greker. Till dessa ”Code + Create” kurser måste man ansöka för att komma in. Flyktingarna måste själva söka till kurserna och bli antagna på basen av sitt intresse för att lära sig datorprogram och att koda. En typ av stress som drabbar de unga ensamkommande är att snabbt kunna få ett jobb för att de skall kunna sända hem pengar till sina släktingar som bor i de krigsdrabbade länderna, eller annars bor i fattigdom och misär. Med hjälp av IT-kurserna hoppas man att de skall kunna få verktyg att komma in i arbetslivet med.

Helping Hands

Den sista dagen i Aten besökte vi organisationen Helping Hands, där man berättade att hjälpbehovet bland flyktingarna hade förändrats och att från att ha delat ut mat och kläder kunde man nu att koncentrera sig på att också där syssla med språkundervisning. Den grekiska organisationen Helping hands som verkat i mera än 25 år bjuder också ut möjlighet för frivilliga att engagera sig i flyktingarbete. Bland medarbetarna finns också finländska missionsorganisationers missionärer, bl.a. missionsföreningens Såningsmannens medarbetare jobbar igenom Helping Hands.

Det som deltagarna i studieresan lärde sig av de olika organisationerna är att hjälpbehovet bland flyktingarna har ändrats på samma sätt som i Grekland från det akuta behovet av mat och kläder till språkundervisning och kunskaper som behövs för integration. En annan insikt var också att en av utmaningarna nu i flyktingarbetet är att försöka hitta konstruktiv sysselsättning i väntandet, samt att försöka få flyktingar att hitta stigar in till vårt samhälle.    Pastor Philip, Martin Sandås och Kaj-Mikael Wredlund

Jämlikhet och varannan damernas

Frågan om huruvida Handelsgillet i Helsingfors skall ändra sina stadgar, så att också kvinnor kan bli medlemmar, har orsakat en livlig debatt. Åsikterna går isär och i stridens hetta har en del medlemmar avfyrat uttalanden som hade mått bra av att lämnas osagda. Till den senare kategorin hör onekligen kommentarer av typen ”vem vill nu sitta med gamla tanter”, eller ”vi samlas i Handelsgillet för att slippa kvinnorna”. Som femtiosjuåring med tilltagande gubbfaktor kan jag intyga att det inte behöver vara mera spirituellt att samlas med gamla gubbar än dito tanter, men den diskursen kan vi kanske lämna därhän.

Jag har inga som helst avsikter att värdera Handelsgillets vägval, men diskussionen är intressant och viktig ur ett jämlikhetsperspektiv. För det är inte så lätt alla gånger detta med jämlikhet. Som princip är säkert varannan damernas eller för den delen i andra sammanhang, varannan herrarnas, eftersträvansvärd. Men i praktiken är livet inte så svartvitt, och skall inte heller vara det.

De flesta torde instämma i det faktum att en organisation, som likt Handelsgillet skall främja näringslivet, räknar med att både män och kvinnor behövs. Och i dagens samhälle borde det vara närmast en självklarhet. Samtidigt finns det andra sammanhang där både kvinnor och män var för sig behöver egna rum utan att bli påtvingade varannan damernas eller herrarnas.

För ingen kommer väl på den befängda idén att en damkör måste tillåta herrar i sina led eller att manskören absolut bör ha kvinnliga korister. Det är likaså helt legitimt att församlingens kvinnor samlas till en kvinnoweekend utan att männen för den skull tar på näsan. Och fastän jag gav 8 månader av mitt liv åt armén så har jag inga problem med att kvinnor inte omfattas av den allmänna värnplikten.

Tyvärr blir diskussionen om jämlikhet – så också i det här fallet – förenklad och förs allt för ofta med ensidigt feministiska eller manschauvinistiska förtecken. Resultatet blir då också därefter. Frågor som berör kön och jämlikhet är per definition komplexa. Samtalet om dem färgas också av kulturbundna, kyrkliga och samhälleliga traditioner, som varierar från tid till tid.

Det torde stå utom allt tvivel att vi inte på alla punkter har ett jämlikt samhälle. Kvinnans euro är inom alltför många branscher mindre värd än mannens och antalet kvinnor på ledande poster borde vara större. Men vägen till jämlikhet blir konstgjord och föga fruktbar om diskussionen enbart handlar om matematik, kvotering och varannan damernas eller herrarnas.

I grund och botten är frågan mera komplex än så. Det handlar om attityder och de förändras som bekant långsamt. Hos en del är de t.o.m. så cementerade att när man väl fattat en ståndpunkt, så fattar man ingenting mera. Men attityder kan förändras och tidigare gjorda beslut kan och bör omprövas. Till det behövs det goda och konstruktiva samtalet och det måste föras i olika rum. Ibland är det bra att det förs i ett rum för kvinnor och andra gånger i rum för enbart män. Men vi får aldrig glömma att det oftast blir bäst om vi för samtalet om jämlikhet i rum dit både män och kvinnor har tillträde.

Det här är också helt i linje med grundtanken i Guds skapelse då vår Herre skapade människan till sin avbild, till man och kvinna.

Förkunnelsens HUR och VAD

Det är en konst att predika. Det är likaså en konst att lyssna till predikan. Faktum är att vi också hör olika saker i samma predikan. Det här framgår tydligt i undersökningar då gudstjänstbesökare fått återge samma predikan. Det blir många berättelser, alla präglade av den egna livserfarenheten, tron och livssituationen.

Vad kännetecknar en bra predikan? På vilket sätt och med vilka ord skall kyrkan förmedla sitt unika budskap? Det finns två frågor som står i fokus i kyrkans förkunnelse. Den ena är HUR vi predikar. Den andra handlar om VAD vi säger.

Det finns egentligen ingen motsats mellan de här två, och i en god undervisning förenas de till en helhet som låter predikan landa i själens djup och bli till inspiration för vår tro och vårt liv. Samtidigt finns hela tiden en risk för en skev obalans mellan förkunnelsens HUR och VAD.

I vårt media- och informationssamhälle betonas gärna frågan om hur vi predikar. Fokus sätts på språk, framställningssätt och anknytning till människors livssituation. Det här är förståeligt och bottnar i det faktum att så många röster konkurrerar om vår uppmärksamhet. Då blir retoriken och tilltalet viktiga, också i kyrkans budskap.

Men kristen förkunnelse är mera än retorik, språkriktighet och tilltal. Kristen förkunnelse bygger på ett specifikt innehåll som är omistligt. Paulus uttrycker det mycket tydligt i 1 Kor. 1:23-24: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”

Därför är förkunnelsens VAD oerhört centralt. VAD är det vi förkunnar? Många pratar om kärlek, godhet och medmänsklighet, men den kärlek kyrkan förkunnar emanerar ur helt andra källor än mänsklig kärlek. Oron över miljön och planetens framtid delas av många, men i en kristen kontext blir denna predikan meningslös om den inte knyts till den Gud som skapat oss och gett oss ansvar att bruka och vårda jorden. Vi kan på den här punkten fördjupa resonemanget ytterligare, då Bibeln kopplar ansvaret för skapelsen till Kristi frälsningsverk och talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

Den kristna förkunnelsen berör alla dimensioner av vårt liv och handlar om den Gud som omsluter oss på alla sidor. En Gud som ger kärleken en alldeles ny dimension. En Gud som låter oss ana ett djup i skapelsen som ingen miljöorganisation kan matcha. En Gud som till och med bryter fysikens lagar och låter sin Son återvända från dödsriket.

Det är om den här sprängkraften som vi får tala frimodigt. Julen handlar inte bara om ett barn som föds. Det är Gud själv som blir människa och tar plats mitt ibland oss. Och påskens centrala budskap ryms inte i fraserna ”ljuset övervinner mörkret” eller ”livet segrar över döden”. Det handlar om mycket mera, om en Gud som offrar sin Son för att de som tror på honom skall kunna frigöra sig från syndens bojor och få evigt liv.

När det i dag från och till talas om predikans kris vore det kanhända bra att starta diskussionen från predikans HUR och VAD. Bägge behövs men om vi är tveksamma inför VAD, och för den delen, VEM vi predikar, blir vår förkunnelse lätt en klingande malm eller i värsta fall en skrällande cymbal. Den hörs men lämnar inga bestående intryck efter sig.

Världsmission idag

På världsmissionskonferensen i Arusha lyssnade vi under fem dagar  i mars till olika röster. De flesta inläggen kom från majoritetsvärlden (Afrika, Asien, Latin-Amerika och Oceanien). Vi har vant oss vid att beskriva  hedendom i termer av trolldoktorer och svart magi. Under konferensen identifierade rösterna från världens marginaler vårt globala ekonomisk-materialistiska system som den mest allvarliga avgudadyrkan i vår tid. När förkunnelsen om omvändelse ofta har handlat om att avsäga oss personliga laster, talade presentatörerna  i Arusha om omvändelse från system som skapar orättvisa, våld och utnyttjande av de svagaste.
I det  globala systemet har  finansmarknaden blivit en av vår tids avgudar. Den  har förstärkt en kultur av dominans och diskriminering, som fortsättningsvis utesluter miljontals människor, och håller dem kvar i förhållanden av sårbarhet och utnyttjande.”
Denna grundanalys  av de makter som kyrkan  bör står upp emot idag finns i det avslutande dokumentet Kallelse till lärjungaskap från Arusha
Missionens medel och mål är lärjungaskap, en term vi inte är alldeles vana att använda i vår folkkyrkliga miljöer. Vi talar ju mera om att leva som kristen, eller om att följa Jesus. I slutdokumentet syns de sydliga kyrkornas betoning av det kollektiva. ”Kallelsen att vara lärjunge leder oss till att dela och leva ut Guds kärlek i Jesus Kristus genom att söka rättvisa och fred på vägar som är andra än världens vägar (Joh:14:27). Så svarar vi på Jesu kallelse att följa Honom från världens marginaler
Det avslutande dokumentets rekommendationer och den tillhörande bönen utgår från ett helhetsperspektiv, där missionen är ett redskap för den treenige Guds återupprättande av skapelsen, befriande av den fallna världen, och förnyande av tro och kärlek genom Anden. Under de senaste femtio åren har en inspirerande vision av kyrkans glädjefyllda och holistiska mission som ett redskap för Guds rike vuxit fram i såväl ekumeniska, evangelikala som katolska läger. Tyvärr släpar diskussionen efter i Finland. Ändå hörs glädjande många unga röster som talar för ett kristet vittnesbörd, i vilket arbete för rättvisa, fred och diakoni är omistliga delar.
Det var lätt att ryckas med i de afrikanska rytmerna och melodierna under konferensen. Andaktslivet gav djup. Frågan är ändå hur vi går vidare i konkret tjänst. Det finns ytterst få platser där kyrkorna är helt oberoende av det ekonomiska systemet. Både i nord och i syd är vi en del av det vi kritiserar. Kyrkor som påtalar bristen på utbildning och hälsovård för alla är ibland förvånansvärt tysta när det gäller utvecklandet av företagsamhet, skatteuppbörd och ekonomiska utjämningsmekanismer. Vill vi ha förändring, behövs konstruktiva lösningar. På många håll förväntas kyrkan påverka i ”världsliga” frågor. För en tvåregementlig lutheran faller det sig inte alldeles naturligt. Biskopar i kyrkor där marginalisering och tudelning är verklighet har inget annat val.
Skiljelinjen går inte bara mellan ”oss” och ”dem”, utan rakt igenom oss alla som drömmer och längtar efter högre levnadsstandard. Mission kräver personlig reflektion och omvändelse. På vilket sätt är jag en del av den värld som genererar orättfärdighet? Vad behöver jag vända mig ifrån? Hur bidrar min livsstil till ojämlikhet människor emellan  och utarmning av skapelsen? Från insikterna om att vi alla  är marginaliserade från det Gud menat oss att vara och att vi alla upprättas  och försonas av Guds rena godhet, kan Guds rikes nya gemenskap växa fram och skapa verklig förändring.

Efter valet

Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.

Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.

När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.

Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!

Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.

Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.

Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.

Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.

Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.

 

Hög tid för frivillighet

Det fanns en tid under 1980-talet då kyrkans inkomster ökade med 4-6 % per år. Det var lätt att göra budget och det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på ca 19 600 kyrkligt anställda.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det här är i och för sig en positiv utveckling för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Kyrkan är sina medlemmar eller som bekännelseskrifterna säger ”de heligas gemenskap”.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av frivilliginsatser. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Anställda måste lära sig att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter, delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre grad öva sig i att – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

I den här situationen är det skäl att notera att frivilligheten inte har försvunnit någonstans. Den har levt och lever kvar inom många organisationer och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda. Österbottens tidning skrev senaste lördag om att den laestadianska fridsföreningen  i Bosund i Larsmo har vuxit ur sitt bönehus och planerar att bygga ett nytt. Och man gör det själv utan bidrag från församling eller kyrkostyrelse. Receptet är enkelt. Om föreningens 300 vuxna medlemmar betalar 25 € per person och månad under tio års tid, har man finansierat ett nytt verksamhetsutrymme vars prislapp landar strax under miljonen. Enkelt och imponerande!

Och nu handlar det inte om direktörer och högavlönade tjänstemän, utan om helt vanliga medelinkomsttagare, som utöver sin kyrkoskatt till församlingen ytterligare finansierar ett eget bönehus. Och man bygger inte bara tomma rum. Den stora salen fylls varje söndag med flera hundra personer som samlas till möte och söndagsskola. Inne i veckan träffas barn och ungdomar i huset. Och det mesta av detta sker med frivilliga krafter.

Det talas mycket om frivillighet i kyrkan och det ordnas utbildningar och inspirationsdagar. Det kan säkert behövas och ger en behövlig spark i baken åt alltför bekväma folkkyrkokristna. Men frivillighet är inte bara prat. Frivillighet handlar primärt om handling, vilja och ansvar för det gemensamma bästa. Det är den utmaningen vår kyrka står inför och den stora frågan är om den breda medlemsskara som vant sig vid att betala bort medlemskapets förpliktelser via skattesedeln, har vilja och kraft att kavla upp ärmarna och bidra med sina gåvor och resurser så att församlingen blir en levande organism istället för en stel serviceorganisation.

Vi har inte all tid i världen så det är nu hög tid för frivillighet!

Språk för mörkret – fästingar och älgflugor

Den kända frikyrkopastorn Tomas Sjödin sade nyligen i radion att hans uppväxt i Pingstkyrkan i Sverige var ljus och glad. Han bär inte med sig något trauma av sträng gudsbild eller ensidig religiös uppfostran. Men som vuxen märkte han att hans kyrka inte gav honom något språk för mörkret. Det språket blev han tvungen att lära sig själv. Livet blir vanligen en bra lärare i det avseendet, men ibland blir undervisningen lite hårdhänt.

I söndagsskolan i min barndom kunde vi få glansbilder som närvarobelöning. Smaka på ordet glansbild; ordet avslöjar sig självt; glansen är påklistrad och blir i längden outhärdlig. Det finns religiösa samfund som fortsättningsvis i sina publikationer försöker tillrättalägga verkligheten med en typ av glansbilder. Allt skall se så bra och fridfullt ut, lycka och harmoni får man om man blir en av oss! Det är förstås en falsk bild av sanningen.

Verkligheten går inte bestående  att försköna och ingen enda människa vinner på det. På sommaren blir vi tvungna att konstatera att verkligheten rymmer också fästingar, inte bara värme och semester, och på hösten påminner oss älgflugorna om att det inte är bara hälsosamma lingon och hjortron som naturen erbjuder. När fästingen hittar sitt mänskliga blodförråd så är det inte endast de elaka som blir offer. Och älgflugorna väljer lika gärna kristna som ateister!

Bibeln har ett mustigt språk för mörkret. Så mustigt och ocensurerat att det till vissa delar inte alls passar i söndagsskolan. Att alla Bibelns råa texter i tiden gick igenom den religiösa censuren är ett under. Där finns språk för djup besvikelse, tärande tvivel och bitter klagan. Flyktingarnas aktuella situation är välbekant och den existentiella smärtan uttrycks i ord som får det mesta av modern kristen poesi att blekna. Klagovisornas sista kapitel kan fungera som ett gott exempel.

Livet tvingar nästan varje människa någon gång in i ett landskap där inga asfaltvägar finns. Ibland skyfflas vi in i en terräng där gamla fotspår inte antyder någon möjlig färdriktning. Där kan vi sällan sjunga med i lovsång och halleluja. Istället söker vi oss till långfredagens skuggor där vi tar del i veropen över att all mening och allt hopp smulas sönder. Ett språk för mörkret måste vi slå vakt om, för det formulerar för oss de tidlösa och existentiella erfarenheter där det känns som om människan stod ensam, utlämnad och värnlös i universum.

Psalmboken erbjuder ganska många exempel på ett utsökt språk för både mörker och ljus. Därför är det tråkigt att så många församlingar överger denna skatt, som inifrån är bekant med mörkret. Istället erbjuds ett språk som enbart känner glädjen och jublet. I längden blir det för fattigt och omänskligt.

Varför måste det finnas fästingar och älgflugor? Varför drabbas en del människor så hårt trots att de inte på något sätt förtjänat det? Det har vi inget svar på, men har vi ett språk för mörkret så äger vi ett värn för kropp och själ då livets jordbävningar får marken vi står på att skaka.