Om varför ”det hör till” är ett bra argument för att låta döpa sitt barn

”Det hör till” är ett vanligt argument för att låta döpa sitt barn. Argumentet kan vara mer vägande än vad det först låter som.

Yle Åboland lyfter fram att allt färre väljer att låta döpa sina barn. I artikeln träffar vi Alexandra Valkama som inte själv är döpt och som också har låtit bli att låta döpa sina barn. Familjen har valt att plantera varsitt träd på gården för barnen och haft en liten fest i samband med det istället för dop. En vacker gest och ett val som förtjänar all respekt.

Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är diskussionen som familjen hade som ledde till att man inte valde dop. Pappan i familjen vill låta barnen bli döpta, och argumenterade med att “det hör till”. I diskussionen var det argumentet ändå inte tillräckligt vägande och därmed blev det inget dop.

Men varför använder man sig av argumentet ”det hör till”? Och vad ingår i argumentet? Är det egentligen mer vägande än vad det först låter som?

Varför använder man sig av argumentet ”det hör till”?

Många av oss finländare, mig själv inkluderad, lever på en skala mellan dyslexi och analfabetism när det kommer till att prata religion på en personlig nivå. Också den vältaliga och högutbildade kan bli svamlande när samtalet till exempel börjar handla om man vill låta döpa sitt barn och varför. Det kanske bara blir ett ”Det hör till”.

Samtidigt kan samtalet för båda parter vara obekvämt och så stressframkallande att primitiva fly- eller fäkta-reaktioner undanhåller oss från att närma oss frågan logiskt. Därmed kan argumentet ”barnet ska få välja själv” få passera oproblematiserat samtidigt som man nog kan välja att låta ge eller låta bli att ge vaccin åt sitt barn, utan att där reflektera om det är barnet självt som borde få välja.

Vad innefattar argumentet ”det hör till”?

Vad ingår då i argumentet ”det hör till”? Om vi ska hjälpa den där plötsligt tafatte föräldern att få fram nåt mer nyanserat? Det är förstås omöjligt att veta, men gissningsvis kan det handla om erfarenhet och tradition.

Kanske en diffus erfarenhet av trygghet i samband med att som liten be den aftonbön som mormor lärde en. Kanske upplevelsen av förundran, av ”något större” i samband med barnets födsel. Kanske våndan över det stora ansvaret som plötsligt ligger på ens axlar, och ens otillräcklighet då det ändå inte går att styra allt här i världen som händer runt omkring och med barnet.

I ”det hör till”-argumentet finns kanske också traditionen. Tradition att mina föräldrar är döpta. Och deras föräldrar. Och också deras föräldrar före dem. Visst har säkert (för) många under tidens gång tvingats in i kyrkans ritualer utan egen möjlighet att påverka det. Men säkert har många har också funnit kraft, hopp och tröst i sånger och böner och den gemenskap som religionen erbjuder och som dopet är inkörsport till.

Enligt min uppfattning är erfarenhet och tradition tunga argument. Det ligger ett egenvärde i att vara del av en tradition. Man får tillgång till ett språk och tolkningsnycklar som hjälper genom livet.

På vilket sätt kan kyrkan hjälpa hen som argumenterar med ”det hör till”?

Med andra ord är ”det hör till”-argumentet allt annat än ytligt. Samtidigt är det kanske det enda som man lyckas få fram, eftersom det religiösa snacket kan upplevas både ovant och också pinsamt.

Vi som jobbar i kyrkan får då en speciell uppgift att försöka hjälpa den som säger ”det hör till” att hitta den egna betydelsen i argumentet. Kanske skapa ställen där man får prata om trosfrågor, platser där vi kan uppmuntra frön av tro, värdesätta spår av tvivel, bekräfta, bejaka. Jobba bra med att stöda människor, under den livslånga stigen av växande och lärande.

Läs gärna mer på dopet.fi:

Vanliga frågor om dop
Karin Erlandsson text ”God nog för dopet”
Anna Bertills: Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

För dig som jobbar i församling, kolla gärna in informationen på intranätet Sacrista om de regionala utbildningsträffarna om att bygga upp ett strategiskt doparbete.

Vad är det för skillnad mellan skolans julfest och julkyrka?

Luciatåg, teater, tomtar, jultablå, Nu tändas tusen juleljus, skolkören och ofta ett skolband som uppträder – ungefär så här kan det se ut när skolor firar sin traditionella julfest i skolans festsal. Ibland dansas ringlekar och polonäs. Julfesten innehåller religiösa traditioner som är en del av den finländska kulturen. En fest för samhörighet som förstås också behöver präglas av respekt för olika övertygelser.

Under advent- och jultiden är det också vanligt att skolan i samarbete med församlingen ordnar julkyrka, en skolgudstjänst eller andakt i kyrkan. Det här samarbetet är vanligt mellan skolan och den lutherska kyrkan men det förekommer också motsvarande samarbete med den ortodoxa och katolska kyrkan. I julkyrkan deltar elever med vårdnadshavarnas tillstånd (religionstillhörighet är inte avgörande) eftersom det handlar om religionsutövning enligt principen om positiv religionsfrihet, som har stöd i lagstiftningen, i FN:s barnkonvention och i Utbildningsstyrelsens anvisningar.

Julkyrkan har ofta förberetts tillsammans av församlingen och skolan. På många håll medverkar eleverna med sång- och musikframträdanden eller andra kreativa inslag. För dem som inte deltar ordnar skolan ett meningsfullt alternativt program.

Den debatt som nu har förts i medierna handlar om att en skola i Kouvola har haft en julkyrka – dvs en gudstjänst – som skolans gemensamma julfest. Det här ledde till klagomål och föranledde biträdande justitieombudsman Pasi Pölönens ställningstagande  som slog fast att julfester inte ska ordnas i kyrkan. Till sin karaktär var julkyrkan ett religiöst evenemang som alla inte kunde delta i. Utbildningsstyrelsen säger att hans beslut är i linje med deras anvisningar.

När en del skolor vill hålla sin julfest i kyrkan handlar det ofta om att de vill ha en tillräckligt stor och stämningsfull festplats för julfesten.  De skolor som brukar ordna julfester i kyrkan har ofta gjort det i samma stil som om de hade haft julfesten i skolans festsal, det har alltså inte varit fråga om en julgudstjänst. 

Redan för flera år sedan utarbetade Kyrkostyrelsen i samarbete med Utbildningsstyrelsen en korgmodell där olika typer av samarbete mellan församlingen och skolan klarläggs och placeras i fyra olika korgar. Samarbetskorgarna vill öppna upp och förklara hur skolan och kyrkan kan samarbeta i ett mångkulturellt samhälle. I korgmodellen finns skolans traditionella fester i en annan korg än de religiösa evenemangen, till exempel jul- och vårkyrkor. De här korgarna ska inte blandas ihop. Skolans julfest kan inte ha karaktären av gemensam religionsutövning men det betyder absolut inte att de kristna traditionerna kring julen inte får synas i festen. Förra veckans debatt handlar därför både om festplatsen och om innehållet i den julfest som alla i skolan ska kunna ta del av.

Jag hoppas att både julfesten i skolan och julkyrkan i samarbete med församlingen trots sina olika karaktärer kan finnas med i skolornas julfirande. Det finns alla möjligheter att i skolan hålla kristna jultraditioner levande men det behövs respekt för olika övertygelser och gemensamma spelregler.

På kyrkans webbsida aktuellt just nu kan du läsa mera om julkyrka och julfester i kyrkorummet.

Samtal om livet

Jag vandrar genom ett tyst Mässcentrum. Jag är på väg till kyrkans monter. Tystnaden kommer inte att vara länge till. Om en stund öppnar dörrarna till Helsingfors bokmässa. In väller folk, de flesta är skolelever nu på torsdag morgon. Några kommer med bestämda steg till kyrkans monter. De ser lite spända ut för de ska just fråga ut biskop Bo-Göran Åstrand om sådant som är viktigt för dem. Samtalet kommer i gång och flyter fint. Frågorna handlar om miljö och klimat, om hopp, om liv och död.

I montern finns också Hoppets träd. Besökarna på bokmässan har tillsammans hjälpt trädet att växa genom att på lappar skriva ner det som ger hopp eller det man hoppas på och sedan klistra fast dem i trädet. Trädet blev välfyllt med hopp och förhoppningar och påminde oss om det kristna hoppet.

Under fyra dagar hinder scenprogram efter scenprogram på tjugotalet scener avlösa varandra i jämn takt. Många kommer enkom för att lyssna på utvalda samtal, andra stannar till under sin vandring. Människor möts i gångar och vid bokdiskar och nya samtal utspinner sig. Ljudnivån är hög och luften varm. Det är trångt mellan varven. I detta människovimmel finns kyrkan. Kyrkan är närvarande genom alla sina medlemmar som finns på mässan, men speciellt synlig genom den egna montern och genom scenprogrammen. För visst är kyrkan med på bokmässan i år igen. Det har vi varit sen inbjudan att delta kom 2007.

Under årens lopp har vi fått möta många människor i samtal vid montern och i de samtal som utspunnit sig vid montern. Vi har bjudit på kyrkkaffe, ett vänligt bemötande och ett lyssnande öra. Vi har fått ta del av djupa tankar och människors livsberättelser. Frågorna om varför kyrkan är med på bokmässan har tystnat. I stället uttrycks en glädje över att kyrkan finns med där samtalen om livet förs.

För litteratur handlar ju om livet. Bokmässan handlar om mer än enbart böcker, den hjälper oss att tala om frågorna som vi delar, om frågorna som är mer brännande för en del och frågorna som det är både nyttigt och viktigt att bli påmind om. I dessa samtal är kyrkan en part. Därför är kyrkan med på bokmässan.

Du kan lyssna till de flesta av kyrkans scenprogram via youtube. Du hittar programmet och videoinspelningarna via den här länken

Vissa av oss kan välja ENSAMHET andra inte

…. andra kommer inte undan ensamheten
                     

Alla känner vi oss ensamma emellanåt, det är en naturlig del av livet. Ibland är ensamheten en källa för kreativitet och återhämtning – andra gånger känns det tvärtom som om ensamheten tar all energi ur kroppen. Människan är en social varelse som vill skapa och upprätthålla bestående band med andra människor. Vi har alla en inbyggd stark längtan att vara en del av något större än oss själva.  Att vara länge ensam är därför smärtsamt för många. Känslorna av ensamhet är dessutom ofta nära kopplade till känslor av brist på mening.

I juli deltog jag i en kongress i Italien som ordnades av IFOTES (international federation of telephone emergency sevice). Många av föreläsarna övertygade mig om att ensamhet inte är ett privat problem utan ett samhälleligt och behöver därför placeras högt på den politiska agendan.

En föreläsare jämförde negativ ensamhet med samma fysiska påfrestning som om man röker 15 cigaretter per dag. En annan forskning påvisar att social och fysisk smärta uppfattas på samma ställe i hjärnan. Detta betyder att kroppen attackerar negativ känsla av ensamhet på samma sätt som den attackerar ett virus. Den tredje konstaterade att fler människor begår självmord på grund av att de saknar vänner än av ekonomiskt trångmål.  

Behov av sammanhang

Ensamheten tar sig uttryck på olika sätt i olika livsskeden. Många unga brottas med känslan av ensamhet. Samtidigt är ungdomstiden ett skede då man förväntas vara social och ha många kompisar. Det leder till att man helst vill dölja sitt utanförskap och sin osäkerhet. I vuxenlivet kan ensamheten ta form av beroende och olika självskademönster, till exempel alkoholism eller att man äter ohälsosamt och för mycket. Bland de äldre kan ensamhetskänslorna komma av att man mist sin partner eller en nära vän. Ofta innebär ensamheten bland äldre också att man saknar en meningsfull roll i livet. Man kan till och med få en känsla av att man är en börda för andra.

 Vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.

Jag tror vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.  Tappa inte hoppet, för jag tror att vi kan minska på ensamheten men inte utrota den.

Under #delaljus kampanj lyfter kyrkan fram teknologin som ett bra redskap i kampen mot ensamhet. Vi vill genom sociala medier sprida ljus och utnyttja det goda inom sociala medier. Vi är medvetna om att sociala medier kan minska vår förmåga att samtala ansikte mot ansikte men det ger också möjlighet att kunna hålla kontakt till varandra. Sociala medier kan  hjälpa och stöda en som upplever sig socialt isolerad att hitta stöd och vänner på internet. Utmaningen ligger i att inse att kontakter via internet, är ett komplement till det verkliga livet. Ibland kan sjukdom, rädslor, olika livssituation göra det omöjligt att delta i ett socialt liv på byn, då stöder sociala medier vår gemenskap. Men om vi låter det narcissistiska växa inom oss genom att sätta all energi på alla gilla markeringar och rosa skimrande kommentarer så leder vårt engagemang till missbruk.

Jag tror att det sociala relationer i verkliga livet och på sociala median inte uteslutare varandra så länge det är i balans. Jag tror tvärtemot att dessa två stöder varandra. För ibland vill vi tala med en utomstående, ibland vill vi tala ut utan att vara rädd för att möta hen som lyssnar känner oss, så därför erbjuder kyrkan möjligheten till samtal via kyrkans samtalstjänst.

Ensamhet är en sann känsla, som vi alla känner igen.

#Delaljus kampanjen är en påminnelse om att vara ljus för varandra och när vi bryr oss om varandra blir det lite ljusare också i vårt eget liv. #Delaljus påminner oss om det märkliga: att när man öppnar dörren mellan ett mörkt och ett ljust rum så är det ljuset som vinner.

Kulturarvet som lärmiljö

Min 2-åriga systerson och jag håller till i ett av Åbo domkyrkas sidokapell som är inrett för barn. Där finns ett litet altare och en altartavla av tyg som man får känna på. Under gudstjänsten håller vi varandra sällskap så att hans mamma kan sitta och tolka det som sägs till en av flyktingarna som deltar i mässan. I sidokapellet är valven lägre och de är vackert smyckade. Jag upplever kyrkorummet från ett helt annat perspektiv än från bänkarna där de vuxna sitter. Medan psalmerna och predikan klingar i bakgrunden klättrar systersonen på en trappa som är en del av den tjocka murväggen. Han hittar mjukisdjur som han med stor glädje springer och visar till sin mamma för att samtidigt kolla att hon finns där på sin plats. Ljudet av hans klapprande fotsteg och prat lyfter mot valven i den 700 år gamla katedralen där tidigare generationers suckar, böner, sånger och fotsteg ekat.

I mitt arbete jobbar jag med kyrkans skolsamarbete. Nyligen har jag varit med i en översättningsprocess för att få ett mycket uppskattat finskt pedagogiskt material tillgängligt på svenska. Utforska rummet, som materialet heter, vill ge verktyg för att bygga upp en lärprocess i ett kulturellt rum genom olika sinnen. Eleverna får möjlighet att upptäcka ett kyrkorum eller andra sakrala rum genom att röra sig i rummet och utforska det utifrån en genomtänkt pedagogisk metod. Materialet består av frågekort om byggnaden och de olika föremålen. Genom att barn och ungdomar får utforska och uppleva ett sakralt rum främjas religiös läskunnighet och även interreligiös dialog om alla oberoende av religiös tillhörighet deltar.

För några veckor sedan var jag med på Regionförvaltiningsverkets fortbildningsdag i åskådningsfostran för lärare i Helsingfors och i Vasa. Som en del av programmet höll jag en workshop i Johanneskyrkan och i Trefaldighetskyrkan utifrån Utforska rummet.

Lärarna som deltog i workshopen rörde sig i kyrkorummet, sökte upp platser som väckte deras intresse. De gick upp i predikstolen, testade hur det kändes att spela orgel, kände på altarringens sammetstyg och delade sina upplevelser med varandra. En av deltagarna berättade att när hon stod vid dopfunten och för första gången i sitt liv kände på den gick det upp för henne att här har hon blivit döpt.

Kyrkorum och olika typer av heliga rum väntar på att upptäckas och utforskas, inte endast när människor samlas till gudstjänster, förrättningar eller konserter. Själva rummet är en lärmiljö som ett klassrum aldrig kommer upp till.

Foto: Mårten Björkgren

Då handlingarna är de rätta får kommunikationen effekt

Värderingsdriven marknadsföring är i dagsläget en självklarhet bland många företag. De flesta aktörer vill kommunicera sina värderingar och visa att de tar ansvar för till exempel miljön och är aktiva i andra värderingsfrågor.

Det kan ta sig uttryck i att sätta regnbågsfärger på sin profilbild på Facebook under prideveckan, sponsorera något projekt i utvecklingsländer eller klimatkompensera sina flygresor. I vissa fall blir de positiva verkningarna av dessa handlingar större, ibland är det bara orden i policydokumenten och reklamen som är stora.

En verksamhet som verkligen andas genuint engagemang både för människors och miljöns bästa är logistikcentralen för matsvinn i Björkby i Vanda. Logistikcentralen är en viktig del i Gemensamt bord-modellen (Yhteinen pöytä på finska) som strävar till att utveckla mathjälpverksamheten i Finland. Tanken i Gemensamt bord är att komma bort från brödköer och istället ha en mångsidig mathjälp som också minskar ensamhet och skapar gemenskap. I Gemensamt bord-nätverket i Vanda finns ungefär 65 aktörer som tar emot matsvinn, sköter om utdelningen av maten och ordnar med social verksamhet kring utdelningen. Gemensamt bord drivs av församlingarna i Vanda och Vanda stad.

Den totala nyttan är stor. Verksamheten ger arbets- och praktikplatser åt arbetslösa, där finns meningsfulla frivilliguppgifter, matsvinnet minskar (I Finland 400 miljoner kilogram per år), personer med knapp ekonomi får mathjälp och även sociala band skapas inom verksamheten. Sloganen på finska ”Jotta kukaan tai mikään ei menisi hukkaan” sammanfattar det ganska väl. Jubileumsfonden Sitra anser att verksamheten är så bra att de engagerat sig och vill sprida den till resten av Finland.

Några nyckeltal för logistikcentralen i Vanda:

  • 20 000 kg matsvinn, som annars skulle hamna på soptippen, kanaliseras genom terminalen, varje vecka.
  • 5–10 frivilliga är aktiva varje vecka
  • Ca 20 personer har arbete på logistikcentralen varje år
  • 65 aktörer som tar emot mat
  • 5000 vandabor tar del och får hjälp av verksamheten varje vecka

I Gemensamt bord-modellen är det handlingarna som kommer i första hand. Då jag besökte logistikcentralen i samband med kyrkans kommunikationsdagar i början av september var det underliggande budskapet med besöket förstås att det här är en verksamhet som kommunicerar värderingar. Och att det är först då handlingarna är verkliga som kommunikationen på riktigt får effekt.

Handlingar som ett vänligt bemötande. En kasse med mat. En måltid. Ibland kan fem bröd, två fiskar och lite gemenskap mätta fem tusen.

Kyrkans kommunikatörer på besök i logistikscentralen för matsvinn.

Bilden överst: Gemensamt bord teamet i december 2017. Foto: Jani Laukkanen.

Pinsamt med Gud?

Vi har alla vår egen bekvämlighetszon, det område inom vilket vi rör oss hemvant och tryggt. Zonen som ger oss frimodighet att vara oss själva, umgås och prata naturligt.

I folkkyrkofinland ryms Gud sällan inom bekvämlighetszonen. Det är inte så att man inte behöver honom. När sjukdomen drabbar och livet krisar knäpps händerna rätt ofta i bön. Men hur pratar man naturligt om tro i vardagslag? Och vad i hela vida världen skall man svara när frågorna kryper innanför skinnet och blir existentiellt personliga?

Då träder försvarsmekanismerna till och hjärnan går på högvarv i jakten på nya samtalsämnen. Eller så stockar sig orden i halsen och svaret blir ett undvikande; ”Jag vet inte. Jag är inte särskilt religiös.” Det är uppenbart att vi generellt har en svag andlig läskunnighet och talförmåga.

Så är inte fallet med alla och överallt. Med våra nyfinländare har vi fått in människor för vilka tro och religion är naturligt kopplade till livet och vardagen. Man ber, håller fastemånaden och går till kyrkan eller moskén med samma självklarhet som man äter eller borstar tänderna.

I mina kontakter med Kyrkans Utlandshjälps arbete i Kenya har det slagit mig hur den andliga dimensionen integrerats naturligt i vardagen. Gud är på riktigt. En Gud som man bekänner, ber till och i vilkens hand man lägger sitt liv. ”God bless You”, var taxichaufförens sista hälsning då han lämnade av mig på flygplatsen i Nairobi. Blicken, handslaget och kroppsspråket sa att det inte var bara en tom fras. Så med Guds välsignelse i bagaget reste jag hem till Finland.

När blev Gud pinsam i vårt land? Skedde det i takt med att välståndet ökade och kunskapsnivån steg? Eller beror det på vår folkkyrkosituation där de aktiva har funnit ett språk för sin tro medan de i periferin söker efter orden och meningarna? Eller kan det bero på våra starka väckelserörelser som till den grad har lagt beslag på ”den rätta tron” och de riktiga formuleringarna, att det inte blev något över till de andra?

Ändå finns tron och frågorna där. Det har jag märkt så många gånger då man sitter ansikte mot ansikte. Till och med den finländska inbundna mannen kan prata tro och kyrka, tvivel och existentiell oro. Det har ofta både förvånat och glatt mig. Tron och frågorna finns där i själens djupaste skikt. Och det är inte bara sjukdom, skilsmässa och ekonomisk ruin som lockar fram dem. Det räcker med en medmänniska och en trygg situation för att själens dörr skall öppnas på glänt.

Vi kan bli bättre på vänskapsevangelisation. I en del kristna traditioner talar man om vänskapens sakrament. Vänskapen skapar trygghet, tryggheten öppenhet och öppenheten frimodighet att tala inte bara om väder och vind utan om det som gömmer sig i själens djup.

I vår kyrkas strategi fram till år 2020 uppmanas vi att tala frimodigt om Gud. Den uppmaningen är värd att ta på allvar. Kyrkans budskap når vårt folk på många olika sätt, men det mest naturliga är oftast det personliga samtalet och en medmänniska som lyssnar. Vänskapens sakrament är både underskattat och oöverträffat!

Den svåra toleransen

Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.

Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.

Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?

Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.

Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.

Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?

Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.

Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.

Välj att påverka

Vem bryr sig om församlingen? Den frågan kan man med fog ställa i ljuset av röstningsprocenten i senaste församlingsval 2014. Trots en massiv och relativt påkostad kampanj med reklam och stor mediasynlighet röstade endast 15,5 procent av församlingsmedlemmarna.

Förklaringarna bakom den låga röstprocenten är många. En del tycker säkert att allt är bra som det är och känner inget större behov av att påverka. Andra folkkyrkomedlemmar lever enligt devisen ”believing in belonging” (tror på tillhörigheten) och bryr sig föga i vad som sker i hemförsamlingen och allra minst i dess beslutande organ. Huvudsaken är att kyrkan finns där om och när man behöver den. En tredje grupp tvår sina händer i besvikelse. Man har försökt påverka men ingenting har ändrats i sak. Kyrkan fortsätter att göra så som den alltid gjort.

I höst är det dags igen. Den 18.11 är det val av nya ledamöter till kyrkofullmäktige i enskilda församlingar och till gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråd i församlingar som tillhör en samfällighet.

Man behöver inte äga någon större profetisk gåva för att pricka in ett valdeltagande i samma kategori som senast. Eller finns det skäl att tänka om? För det är inte egalt vem som sitter och besluter om församlingens resurser och arbete. När resurserna blir mindre krävs det öppenhet, frimodighet och visioner för att göra de rätta prioriteringarna.

Vad skall vi satsa på? Hur mycket av inkomsterna får gå till fastigheter och underhåll? Hur upprätthåller vi ett fungerande gudstjänstliv och ett livskraftigt barn- och ungdomsarbete? Frågorna är många och utmanande.

Det som förenar dem är att de kräver sin man och kvinna i de beslutande organen. Det behövs andlig klarsyn och sakkunskap inom många olika områden. Gärna i kombination med mod och vilja att pröva nya okända stigar då de ekonomiska resurserna krymper.

När Gud kallade profeten Jesaja och frågade vem han skulle sända svarade profeten; “Jag, sänd mig.” Det behövs i höst många som svarar på samma sätt så att församlingsmedlemmarna i vårt stift får goda och mångsidiga kandidater att välja mellan. Och om du inte själv vågar svara som Jesaja, så gå åtminstone och rösta. Församlingen behöver din röst.

Valets tema #minkyrka utmanar oss att ställa upp och tillsammans forma kyrkans framtid, så att möjligast många känner att de med stolthet kan tala om kyrkan som #minkyrka.

(Låter det intressant så finns mera material och info på www.forsamlingsvalet.fi)

Kyrkpress och Flamboyant

F**n Ann-Katrin, jag brukar inte läsa Kyrkpressen, men tog tag i den en dag och började med att läsa från slutet. Herre Gud, du skriver i Kyrkpressen. J**la bra, f**n jag läste allt. Herre min tid så det var intressant!

Så lät det i telefonen en dag. Det var en mera ovanlig feedback på ett av mina Inkast i KP.  Hen som hörde av sig var en “affärsbekant” som säljer varor/tjänster till det sjukvårdsdistrikt jag arbetar i. Det är många som tackar och kommenterar mina skriverier. De flesta av dem som ger feedback hör till kyrkans “innegäng”, men ibland kommer det råbarkade, men hjärtliga kommentarer som den ovan. Jag har hört att i vissa team av den personal jag jobbar med klipper ut Inkasten och tejpar upp dem på kylskåpsdörren, så att de som inte har Kyrkpressen kan läsa. Då blir jag extra glad. Naturligtvis för att det jag skrivit lästs, men ännu gladare för att Kyrkpressen blivit läst. Det här bara det jag hört. De andra Inkastarna och KP:s egna redaktörer får ännu mera feedback.

Förutom de kyrkvana som läser KP,  vet jag om många vars enda kontakt till det kyrkliga är via KP. -Jag är inte religiös och inte går jag i kyrkan, men gärna läser jag Kyrkpressen. Det har vi hört många gånger.

För en tid sidan var jag på en äldre mans begravning i Larsmo. Vid minnesstunden kom en för mig främmande dam och tog i hand. -Jag läser allt du skriver i KP, fortsätt att skriva.

Mina Inkast och funderingar är inte det viktiga här. Jag berättar bara om det jag hör från många i den yttre kretsen som läser KP och får ett och annat Guds Ord den vägen. Det viktiga är att vi ställer upp för vår Kyrkpress så att Ordet når in i hem och hus där det kyrkliga livet inte alltid känns hemvant.

I Vasa, min hemförsamling, har man beslutat att inte mera prenumerera på KP till församlingsmedlemmarna. Beslutet är inte taget lättvindigt, församlingen har stora sparkrav på sig och pressen är på församlingens ledning och förtroendevalda är stor. För stor. Men att skippa KP är i mina ögon en katastrof för alla i Vasa som nu får tidningen. Javisst, man överlever utan KP. Man överlever t.om utan andra tidningar.  Frågan jag funderar på i min kammare är, har vi råd att klippa av kontakten till alla de som läser KP, som den vägen får veta vad som händer inom kyrkan. Som kanske får en andlig hälsning, även om man inte kanske använder de orden. KP är ju mission i sin allra bästa form. Når ut, över gränser dit inte församlingsverksamheten alltid når.  Den stora församlingen Vasa måste avstå från en av sina missionskanaler till “vanligt folk”. Kanske mindre församlingar hamnar och gå samma väg. Då slutar det ju riktigt illa.  Ett Inkast klarar man sig utan,  men vår egen tidning som känns som ett kontaktmedel oss finlandssvenskar emellan, är det svårare att klara sig utan.

Jag läser inte tidningen från pärm till pärm. Jag läser inte vitsen på baksidan, men har hört om både prostar och andra församlingsarbetare som när de tar upp KP ur postlådan genast läser vitsen. Inte orkar jag alltid läsa andakten eller artiklar jag tycker är tråkiga eller inte intresserar mig. Men varje vecka finns det texter jag läser och begrundar. Som ger tankar. Som ger förbönsämnen.

Trädet, Flamboyanten, som lyser upp detta inlägg blommar i Dakar, Senegal. När det är som mest torrt, dammigt och trist i naturen på våren, innan regnen, då slår dessa vackra blommor ut. Som små, nej stora, naturprotestanter talar de till mig om allt det vackra som finns. Om hoppet som finns. Om Livet som lever, trots att det ser dött ut. Kyrkpressen kan också vara en Flamboyant – i färggrannhet och skönhet kan tidningen inte tävla med trädet, men kanske ingjuta hopp och glädje som trädet gör i torkan.