Det tysta traumat

Rapporterna om ungdomars illamående i pandemins kölvatten duggar tätt. Två års påtvingad ensamhet som tidvis inneburit isolering har satt sina spår. Vi människor är i grund och botten sociala varelser och då blir ensamheten i en studielya och bristen på sociala kontakter svår att uthärda och sätter sina spår i själen. Två år är en lång tid i en ung människas liv och har nu resulterat i att allt flera skolungdomar och studerande lider av psykisk ohälsa.

Fenomenet är inte nytt och handlar inte om att dagens ungdomar skulle vara bortskämda veklingar som inte orkar bita ihop och gå vidare, även om vi nu anar ett visst ljus i pandemitunneln. Samma signaler har noterats tidigare.

Efter vårt senaste krig hade vi också en traumatiserad generation av unga män som efter sina år i kriget hade svårt att återgå till vardagen. Tyvärr noterades då inte problemet i tillräcklig grad, vilket för en del resulterade i alkoholmissbruk, oförmåga att bygga trygga relationer till andra och till och med självmord.

Den ekonomiska depressionen i början på 1990-talet skördade också sina offer. Det var inte bara vuxna människor som förlorade sitt arbete och såg familjeföretaget gå i konkurs. Forskningen har visat på en generation av 90-talsunga som mådde psykiskt dåligt och som ärvde både modlösheten och arbetslösheten av sina föräldrar. De förebyggande insatserna för att hjälpa upp situationen var avsevärt bättre då än efter kriget, men mycket gjordes för lite och för sent.

Nu står vi igen i en liknande situation. Den globala pandemi som har prövat oss under de två senaste åren har lämnat djupa spår i alltför många ungdomars själsliv. Frågan är hur, när och på vilket sätt vi reagerar nu? Har vi lärt oss något av tidigare liknande situationer?

Det goda är att problemet uppmärksammas och diskuteras. Insatser görs också av olika aktörer. Församlingarnas ungdomsarbetsledare är medvetna om utmaningen och kan utgöra en första viktig kontakt. I Tammerfors har församlingarna öppnat upp en walk-in mottagning för unga som behöver prata om sin situation. Också på kommunalt och statligt håll är man uppmärksam på situationen.  

Corona-pandemin har krävt stora uppoffringar. Det har satsats miljarder på att stimulera ekonomin och hålla igång produktionen. Och trots att det skett med lånade pengar så har även de mest marknadskapitalistiska krafterna gett sitt bifall och ansett att taktiken varit rätt. Det går inte att bromsa i en uppförsbacke. Det behövs temporärt mera drivmedel.

Den stora frågan är om vi finner samma taktiska mogenhet när det gäller ungdomars psykiska hälsa. Vågar vi satsa och arbeta förebyggande för att dämpa följderna av pandemin? Eller är det så att ekonomisk stimulans för att hålla BNP uppe är viktigare än personella och ekonomiska satsningar på att hålla psykiskt trötta ungdomars huvuden ovanför vattenytan. Det är bråttom och vi har inte råd att upprepa tidigare misstag.

Dela

Skribent: Sixten Ekstrand

Direktor för Kyrkans central för det svenska arbetet. I kyrkanu bloggen analyserar och diskuterar jag kyrkans och den kristna trons roll i ett föränderligt samhälle. Jag försöker ge röst åt kyrkan och dess värderingar i mediabruset.