Den provokativa rubriken är inte min. Jag har lånat den från en artikel om gudstjänsten i Kyrkans tidning. Forskaren Caroline Klintborg som intervjuas i artikeln pekar på de utmaningar gudstjänsten står inför i dag. Och även om sammanhanget är rikssvenskt så känns mycket bekant.
Att gudstjänstdeltagandet går ner är ingen nyhet. Det finns lysande undantag och församlingar som genom att satsa på sina gudstjänster går mot strömmen. Men den allmänna bilden är att gudstjänsten befinner sig på ett sluttande plan. Inte ens anställda och förtroendevalda verkar prioritera gudstjänsten och i många församlingar lyser de helt med sin frånvaro i söndagens mässa.
Orsakerna är många. Den äldre generationen som socialiserats in i ett gudstjänstfirande följs inte av nya generationer som med samma självklarhet söker sig till kyrkan på söndag förmiddag. De tiotusentals konfirmander som under ett år går regelbundet i gudstjänsten får inte heller tag i den röda tråden, utan söker sig till andra sammanhang som hjälpledarutbildning och ungdomshappenings, i den mån de överhuvudtaget är aktiva i församlingen efter konfirmationen.
Samtidigt finns det i samhället och även bland unga ett sug efter andlighet som tar sig uttryck i mindfullness, meditation, yoga m.m. Mot den här bakgrunden är det berättigat att ställa frågan om gudstjänsten funktion.
Är det faktiskt så att gudstjänsten inte möter de inre andliga behov som dagens människa bär på? Skymmer den kristendomens grundessens, Jesustron, bakom stel dogmatism, ibland ett oengagerat genomförande och för dagens unga svårförståeliga liturgiska finesser?
Frågorna må vara provokativa och svårsmälta för kyrkans anställda och de företrädesvis äldre församlingsmedlemmar som funnit sin plats i gudstjänsten. Men de är ändå motiverade. Är det så att gudstjänsten inte möter det liv som levs och den tro som spirar i mångas bröst? Och får inte livet, tron och längtan efter en gemenskap ett gensvar i psalmerna, liturgin och förkunnelsen?
Att en del unga vuxna i dag söker andra andliga sammanhang som cellgrupper, körer och nya gudstjänstgemenskaper med stort fokus på delaktighet och samhörighet, vittnar om att så kan vara fallet. Har de haft svårt att se Jesus i gudstjänsten, medan han har kommit naturligt närmare i cellgruppens bönegemenskap, körsången och den nya mera fria gudstjänstgemenskapen där alla bidrar med sina praktiska och andliga gåvor?
Det råder naturligtvis inget motsatsförhållande mellan Jesus och gudstjänsten. Där två eller tre är församlade är han mitt ibland dem. Detta gäller gudstjänsten i allmänhet och nattvarden i synnerhet. Men har vi tappat honom ur synfältet genom att fira gudstjänst på rutin? Har slentrianen ersatt innerligheten, nyfikenheten och spontaniteten? Har det präktiga fått dominera på bekostnad av en öppenhet för livets sårbarhet, söndrighet och kamp? Får det söndriga och de utstötta plats, eller invaggas vi i en andlig sömn ackompanjerad av vår egen präktighet och i ångorna av Chanels och Calvin Kleins parfymer och rakvatten?
Tidningen Uusi tie (24.3) pejlar situationen i Helsingfors och konstaterar att de 77 församlingar och gudstjänstgemenskaper som de kartlagt samlade i medeltal 11 300 deltagare till sina gudstjänster. Av dem deltog endast en tredjedel i den evangelisk-lutherska församlingarnas gudstjänster. Hela 24 % firade sin söndagsgudstjänst i väckelserörelsernas gudstjänstgemenskaper medan de frikyrkliga samlade 14 % och den katolska kyrkan 13%.
Forskaren Veli-Matti Salminen från kyrkans forskning och utbildning kommenterar siffrorna och säger att de som fortfarande går i gudstjänsten i allt högre grad finner sin plats i andra gudstjänstgemenskaper än inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Enligt Salminen är det två nyckelfaktorer som påverkar beteendet. Gemenskap och delaktighet. Man söker sig bort från präst- och medarbetardrivna gemenskaper till gemenskaper som kännetecknas av stark samhörighet och gemensamt förverkligande.
Nu skall man inte dra alltför stora växlar på en enda undersökning, men slutsatserna bekräftas även av andra studier. Osökt kommer man att tänka på den bok, Mänsklig gudstjänst, som ärkebiskop Martin Modeus gav ut för 15 år sedan. Den gudstjänst som låter hela människan och hela livet ta plats inför Guds ansikte blir magnetisk och drar till sig människor. Kanske det här också kan tjäna som både inspiration och riktmärke för församlingar som kämpar med sitt gudstjänstliv så att det primära i söndagens mässa är att få komma som den människa man är och möta den uppståndne Kristus.
Såg på längfredagens TV-nyheter kl 18. Inget om församlingar och gudstjänster. Vad bekom långfredagen var en notis och ett besök på en gård med lammuppfödning. – Var litet överraskad fast jag inte är aktiv kyrkomänniska. För mig har en högre makt ersatt alkoholen via självhjälpsgrupper AA. Trots det har jag en inre röst som då något stort händer i mitt liv gör att jag gärna sätter mig i kyrkosalen inte för nattvarden och inte just heller för dagens text utan för jag tror att kyrkan som byggnad har besökts av så många som vill vara nära Gud att också jag via mina tankar i kyrkbänken om vad som hänt mig i livet får en känsla av sinnesfrid och att en högre makt är närvarande i rummet där mina tankar föds.
Kyrkan behöver väckelse och väckelsebudskap men det börjar bli sent att stiga tidigt upp
Jep! Så är det.
Jag tycker inte vi behöver ställa oss de här frågorna som Ekstrand tar upp. Vi borde istället utgå från att så är fallet. Den finns en styrka i olika former och alla former ger sitt, men vi kan inte (sedan många år tillbaka) räkna med att folk ska bli som vi vill (gilla luthersk liturgi) innan deras röst får bli hörd. Det är gemenskaper som gäller och då gäller det att bygga relationer. Liturgin vi har är för anonym om än den är mycket terapeutisk i vissa sammanhang. Den funkar bäst då det redan finns en byagemenskap eller någon annan grupptillhörighet färdigt i botten.
Men problemet handlar också om att folk har svårt att få det kognitiva i tron att gå ihop med vetenskap. Inte för att det skulle vara omöjligt, utan för att vi som kyrka inte lyckats hjälpa folk på traven med det.
Kyrkans gamla tradition med bänkar riktade mot altaret, dock inte korskyrkor, utom möjligtvis Pedersöre kyrka (finns säkert andra) har en uppgift, teologiskt till och med. Men detta nackskåderi ökar inte de heligas gemenskap. Vad har vi då för alternativ? Slänga ut kyrkbänkar och ta in stolar? Kanske det som Sixten berör i sin text och som jag upplevt i Iona Community. Låt församlingen delta, inte bara med att sitta, stå upp, gå till nattvard och ge kollekt. Folk vill delta, uppleva, lyssna och bekräfta sin tro genom handling genom att besöka olika stationer, ta ställning via predikan till aktuella problem och uppmaning att vara diakoner i sitt liv bland andra medmänniskor. Därtill kunde präster delta i kulturella evenemang, ha en Pub där respektive kunde sitta ett par timmar efter predikan och diskutera ämnet, så gjorde Jesus, han umgicks med de sjuka, de utestängda och de personlighetsstörda.
Hear, hear!