Språk för mörkret – fästingar och älgflugor

Den kända frikyrkopastorn Tomas Sjödin sade nyligen i radion att hans uppväxt i Pingstkyrkan i Sverige var ljus och glad. Han bär inte med sig något trauma av sträng gudsbild eller ensidig religiös uppfostran. Men som vuxen märkte han att hans kyrka inte gav honom något språk för mörkret. Det språket blev han tvungen att lära sig själv. Livet blir vanligen en bra lärare i det avseendet, men ibland blir undervisningen lite hårdhänt.

I söndagsskolan i min barndom kunde vi få glansbilder som närvarobelöning. Smaka på ordet glansbild; ordet avslöjar sig självt; glansen är påklistrad och blir i längden outhärdlig. Det finns religiösa samfund som fortsättningsvis i sina publikationer försöker tillrättalägga verkligheten med en typ av glansbilder. Allt skall se så bra och fridfullt ut, lycka och harmoni får man om man blir en av oss! Det är förstås en falsk bild av sanningen.

Verkligheten går inte bestående  att försköna och ingen enda människa vinner på det. På sommaren blir vi tvungna att konstatera att verkligheten rymmer också fästingar, inte bara värme och semester, och på hösten påminner oss älgflugorna om att det inte är bara hälsosamma lingon och hjortron som naturen erbjuder. När fästingen hittar sitt mänskliga blodförråd så är det inte endast de elaka som blir offer. Och älgflugorna väljer lika gärna kristna som ateister!

Bibeln har ett mustigt språk för mörkret. Så mustigt och ocensurerat att det till vissa delar inte alls passar i söndagsskolan. Att alla Bibelns råa texter i tiden gick igenom den religiösa censuren är ett under. Där finns språk för djup besvikelse, tärande tvivel och bitter klagan. Flyktingarnas aktuella situation är välbekant och den existentiella smärtan uttrycks i ord som får det mesta av modern kristen poesi att blekna. Klagovisornas sista kapitel kan fungera som ett gott exempel.

Livet tvingar nästan varje människa någon gång in i ett landskap där inga asfaltvägar finns. Ibland skyfflas vi in i en terräng där gamla fotspår inte antyder någon möjlig färdriktning. Där kan vi sällan sjunga med i lovsång och halleluja. Istället söker vi oss till långfredagens skuggor där vi tar del i veropen över att all mening och allt hopp smulas sönder. Ett språk för mörkret måste vi slå vakt om, för det formulerar för oss de tidlösa och existentiella erfarenheter där det känns som om människan stod ensam, utlämnad och värnlös i universum.

Psalmboken erbjuder ganska många exempel på ett utsökt språk för både mörker och ljus. Därför är det tråkigt att så många församlingar överger denna skatt, som inifrån är bekant med mörkret. Istället erbjuds ett språk som enbart känner glädjen och jublet. I längden blir det för fattigt och omänskligt.

Varför måste det finnas fästingar och älgflugor? Varför drabbas en del människor så hårt trots att de inte på något sätt förtjänat det? Det har vi inget svar på, men har vi ett språk för mörkret så äger vi ett värn för kropp och själ då livets jordbävningar får marken vi står på att skaka.

Dela

Skribent: Kyrka nu

Kyrka nu redaktionen publicerar pressinfon och information här på bloggen. Redaktionen består av medarbetare vid Kyrkans central för det svenska arbetet.