I januari genomförde Kyrkans forskning och utbildning en enkät riktad till förtroendevalda och anställda i församlingarna. Enkäten handlade om jämställdhet och likabehandling i församlingarna. Resultaten publicerades nu i veckan. Det var ingen uppmuntrande läsning.
Både förtroendevalda och anställda i församlingarna har upplevt trakasserier. Medan förtroendevalda närmast upplever trakasserierna i anslutning till sitt uppdrag i församlingen, upplever anställda trakasserierna både inom och utanför sin arbetsplats. Trakasserierna är både av sexuell art med oönskade kommentarer och beröring och sådana där man direkt struntar i ett jämställt bemötande.
Enligt enkätsvaren är kön och yrke i kombination ofta orsak till trakasserier. Många har upplevt att kön utgör ett hinder för avancemang i karriären. Andra frågor där kön verkar spela en roll är i lönefrågor eller andra förmåner. Men också ålder och yrkesgrupp har varit orsaker till den upplevda diskrimineringen.
Prästens kön verkar ännu spela en roll i människors upplevelse av diskriminering och trakasserier i församlingarna. Nästan 17 % av enkätsvaren talar om att både förtroendevalda och anställda anser att frågan om prästens kön är aktuell i församlingen. Det handlar till exempel om att det ännu kommer önskemål om ändrade arbetsturer. Detta för att en annan anställd i församlingen inte skall behöva samarbeta med en prästvigd kvinna. En fjärdedel av de anställda hade upplevt detta medan motsvarande siffra för de förtroendevalda var mindre än en femtedel.
Det är både oroande och sorgligt att vi efter mer än 35 år med kvinnor i prästämbetet inte kommit längre. Prästämbetet är inte knutet till kön. Oviljan att samarbeta med prästvigda kvinnor visar på oerhört långsamma attitydförändringar. Något som också t.f. chefen för Kyrkans forskning och utveckling, Veli-Matti Salminen påpekar. Trakasserier undergräver lusten och viljan arbeta eller att verka som förtroendevald i kyrkan. Om ojämlikt bemötande är vardag i församlingen undergräver ett sådant förfarande också i förlängningen medlemmarnas förtroende för församlingen. Byte av arbetsturer och -uppgifter vid specifika tillfällen på grund av en medarbetares kön är fortfarande möjligt i församlingar. Då handlar det ytterst om en ledarskapsfråga. Går chefen med på att så sker? Varför godkänner en chef (kyrkoherde) i församlingen att arbetsturerna i församlingen riskerar att fördelas ojämlikt för att en medarbetare inte vill samarbeta med en annan? Har församlingen råd att upprepade gånger ta vikarier utifrån för att en anställd inte vill samarbeta med en kvinna i prästämbetet? Vikarier behövs med jämna mellanrum av olika orsaker, men orsaken kan aldrig vara att någon vägrar samarbeta med en annan.
De brister som enkätsvaren visar på måste tas på allvar och åtgärdas. Stiften har handlingsplaner för att minska sexuella trakasserier och övergrepp i församlingarna. Dessutom har varje stift två kontaktpersoner som den utsatta kan kontakta. Stiften har också kontaktpersoner för jämställdhet och likabemötande. Ärkebiskop Tapio Luoma ser allvarligt på saken. Han anser att enkätsvaren visar att vår kyrka behöver ta den rådande ojämlikheten och trakasserierna på ännu större allvar och åtgärda dem. Trots att vi lever i ett land som fick rösträtt för kvinnor för snart 120 år sen finns ännu mycket att göra för att befrämja jämställdhet och likabehandling i kyrkan.
Borgå stifts kontaktpersoner för jämställdhet och likabehandling är
Församlingspastor Sini Aschan och Församlingspastor Benjamin Häggblom
Maria Sten, sakkunnig själavård och jämställdhet
Läs pressmeddelandet om enkäten Kyrkans jämlikhetsenkät: Det förekommer trakasserier i församlingarna – evl.fi
