Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte därvid. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars verksamhet. Gud gör någonting i vårt land och med oss.
Det här påmindes jag om senaste helg då vi ordnade de finlandssvenska diakonidagarna på Lärkkulla. En grupp invandrarkvinnor med barn från Tehuset i Jakobstad deltog i dagarna och gav dem, förutom yttre färg, också inre djup. Den glädje, äkthet och det djup man kunde ana i deras nyvunna kristna tro berörde själ och hjärta.
När den andliga likgiltigheten och direkta beröringsskräcken för allt som påminner om kristendom breder ut sig bland finländarna, är det också hälsosamt att sitta med en grupp unga nyfinländska män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. Och de vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, om fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord. Och de suger i sig, frågar och både undrar och förundras.
Jag tror att Gud har sänt dessa människor till oss. De är en vitamininjektion rakt in i ett många gånger alltför bekvämt och likgiltigt västerländskt andligt liv.
Den stora frågan är vad vi gör av det här? Både forskningen och erfarenheten visar att invandrare också har svårt med den andliga integrationen och lätt bildar egna religiösa sammanhang, detta oberoende av om dessa bär kristna förtecken eller ej.
Den stora frågan är om vi vågar och orkar ta oss ut ur vår egen bekvämlighetszon och omfamna och integrera våra kristna bröder och systrar. För det handlar om bekvämlighet. När de första månadernas rosaskimrande upplevelser av att kunna hjälpa, förbyts i vardagens utmaningar och kulturkrockar prövas både tålamod och ork. Det kan många diakoner, pastorer och frivilliga vittna om.
Men det är just här som äktheten i vårt engagemang och vår tro sätts på prov. Jesus själv steg ut ur sin bekvämlighetszon då han blev människa och kom till vår jord. Och döden på korset var allt annat än glamorös. Men det är detta som sann efterföljelse handlar om, att gå i hans fotspår. Nu står våra nykristna systrar och bröder vid kyrkporten och klappar på. Det är ingen återvändo (point of no return). Och jag tror att innerst inne vet vi vad vi skall göra, nämligen gå ut ur vår egen bekvämlighetszon och låta oss inspireras och berikas av den nyvunna, och säkert ibland spröda kristna tro, som nu spirar i vårt land.