Månad: oktober 2019

Samtal om livet

Jag vandrar genom ett tyst Mässcentrum. Jag är på väg till kyrkans monter. Tystnaden kommer inte att vara länge till. Om en stund öppnar dörrarna till Helsingfors bokmässa. In väller folk, de flesta är skolelever nu på torsdag morgon. Några kommer med bestämda steg till kyrkans monter. De ser lite spända ut för de ska just fråga ut biskop Bo-Göran Åstrand om sådant som är viktigt för dem. Samtalet kommer i gång och flyter fint. Frågorna handlar om miljö och klimat, om hopp, om liv och död.

I montern finns också Hoppets träd. Besökarna på bokmässan har tillsammans hjälpt trädet att växa genom att på lappar skriva ner det som ger hopp eller det man hoppas på och sedan klistra fast dem i trädet. Trädet blev välfyllt med hopp och förhoppningar och påminde oss om det kristna hoppet.

Under fyra dagar hinder scenprogram efter scenprogram på tjugotalet scener avlösa varandra i jämn takt. Många kommer enkom för att lyssna på utvalda samtal, andra stannar till under sin vandring. Människor möts i gångar och vid bokdiskar och nya samtal utspinner sig. Ljudnivån är hög och luften varm. Det är trångt mellan varven. I detta människovimmel finns kyrkan. Kyrkan är närvarande genom alla sina medlemmar som finns på mässan, men speciellt synlig genom den egna montern och genom scenprogrammen. För visst är kyrkan med på bokmässan i år igen. Det har vi varit sen inbjudan att delta kom 2007.

Under årens lopp har vi fått möta många människor i samtal vid montern och i de samtal som utspunnit sig vid montern. Vi har bjudit på kyrkkaffe, ett vänligt bemötande och ett lyssnande öra. Vi har fått ta del av djupa tankar och människors livsberättelser. Frågorna om varför kyrkan är med på bokmässan har tystnat. I stället uttrycks en glädje över att kyrkan finns med där samtalen om livet förs.

För litteratur handlar ju om livet. Bokmässan handlar om mer än enbart böcker, den hjälper oss att tala om frågorna som vi delar, om frågorna som är mer brännande för en del och frågorna som det är både nyttigt och viktigt att bli påmind om. I dessa samtal är kyrkan en part. Därför är kyrkan med på bokmässan.

Du kan lyssna till de flesta av kyrkans scenprogram via youtube. Du hittar programmet och videoinspelningarna via den här länken

Vissa av oss kan välja ENSAMHET andra inte

…. andra kommer inte undan ensamheten
                     

Alla känner vi oss ensamma emellanåt, det är en naturlig del av livet. Ibland är ensamheten en källa för kreativitet och återhämtning – andra gånger känns det tvärtom som om ensamheten tar all energi ur kroppen. Människan är en social varelse som vill skapa och upprätthålla bestående band med andra människor. Vi har alla en inbyggd stark längtan att vara en del av något större än oss själva.  Att vara länge ensam är därför smärtsamt för många. Känslorna av ensamhet är dessutom ofta nära kopplade till känslor av brist på mening.

I juli deltog jag i en kongress i Italien som ordnades av IFOTES (international federation of telephone emergency sevice). Många av föreläsarna övertygade mig om att ensamhet inte är ett privat problem utan ett samhälleligt och behöver därför placeras högt på den politiska agendan.

En föreläsare jämförde negativ ensamhet med samma fysiska påfrestning som om man röker 15 cigaretter per dag. En annan forskning påvisar att social och fysisk smärta uppfattas på samma ställe i hjärnan. Detta betyder att kroppen attackerar negativ känsla av ensamhet på samma sätt som den attackerar ett virus. Den tredje konstaterade att fler människor begår självmord på grund av att de saknar vänner än av ekonomiskt trångmål.  

Behov av sammanhang

Ensamheten tar sig uttryck på olika sätt i olika livsskeden. Många unga brottas med känslan av ensamhet. Samtidigt är ungdomstiden ett skede då man förväntas vara social och ha många kompisar. Det leder till att man helst vill dölja sitt utanförskap och sin osäkerhet. I vuxenlivet kan ensamheten ta form av beroende och olika självskademönster, till exempel alkoholism eller att man äter ohälsosamt och för mycket. Bland de äldre kan ensamhetskänslorna komma av att man mist sin partner eller en nära vän. Ofta innebär ensamheten bland äldre också att man saknar en meningsfull roll i livet. Man kan till och med få en känsla av att man är en börda för andra.

 Vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.

Jag tror vi måst acceptera att ensamhet är en del av livet.  Tappa inte hoppet, för jag tror att vi kan minska på ensamheten men inte utrota den.

Under #delaljus kampanj lyfter kyrkan fram teknologin som ett bra redskap i kampen mot ensamhet. Vi vill genom sociala medier sprida ljus och utnyttja det goda inom sociala medier. Vi är medvetna om att sociala medier kan minska vår förmåga att samtala ansikte mot ansikte men det ger också möjlighet att kunna hålla kontakt till varandra. Sociala medier kan  hjälpa och stöda en som upplever sig socialt isolerad att hitta stöd och vänner på internet. Utmaningen ligger i att inse att kontakter via internet, är ett komplement till det verkliga livet. Ibland kan sjukdom, rädslor, olika livssituation göra det omöjligt att delta i ett socialt liv på byn, då stöder sociala medier vår gemenskap. Men om vi låter det narcissistiska växa inom oss genom att sätta all energi på alla gilla markeringar och rosa skimrande kommentarer så leder vårt engagemang till missbruk.

Jag tror att det sociala relationer i verkliga livet och på sociala median inte uteslutare varandra så länge det är i balans. Jag tror tvärtemot att dessa två stöder varandra. För ibland vill vi tala med en utomstående, ibland vill vi tala ut utan att vara rädd för att möta hen som lyssnar känner oss, så därför erbjuder kyrkan möjligheten till samtal via kyrkans samtalstjänst.

Ensamhet är en sann känsla, som vi alla känner igen.

#Delaljus kampanjen är en påminnelse om att vara ljus för varandra och när vi bryr oss om varandra blir det lite ljusare också i vårt eget liv. #Delaljus påminner oss om det märkliga: att när man öppnar dörren mellan ett mörkt och ett ljust rum så är det ljuset som vinner.

Problemlösning

”Ratkaistaan suomen suurin ongelma” var temat för ungdomsarbetsveckans huvudevenemang som gick av stapeln för en dryg vecka sedan. Problemet som temat syftade på var utslagning och marginalisering samt psykiska problem hos unga. Genom paneldiskussioner och olika framföranden försökte man belysa problemen och komma med lösningar på dem. När det gällde problemet med utslagning, marginalisering och ensamhet kom man också med förslag, metoder och program för hur man kunde arbeta med dem som är ensamma och utanför. Endast en talare vågade sig på ett annat perspektiv: istället för att bara fokusera på de 10-20% av barnen och de unga som känner sig ensamma borde vi satsa på att få till stånd en attitydförändring hos de 80-90% som bidrar till att 10-20% lämnas utanför och känner sig ensamma. Hur kan vi få barn och unga – alla människor – att sluta använda sårande ord, inte skada varken psykiskt eller fysiskt, inkludera alla, behandla alla lika?

Här har vi en uppgift som kyrka. Kyrkan är redan bra på att höja sin röst och kämpa för de som har det sämre ställt. I samhällsdebatten lyfter kyrkan fram de svagaste, dem som samhället vill glömma bort. I skriban upprepar vi om och om igen hur värdefull, unik och älskad konfirmanden är, i diakonin lyfts ständigt människovärdet hos dem som behandlats som om de inte hade ett värde, ständigt predikar vi om det ansvar vi har som kristna och som medmänniskor, om hur vi ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron här på jorden. Vi håller redan på med en attitydfostran, men kunde modigt göra det ännu mer aktivt och med högre röster.

Samtidigt behöver vi som kyrka se oss själva i spegeln och fråga oss hur mycket vi bidrar till att många upplever ensamhet, utanförskap och en känsla av att vara värdelös. Å ena sidan är vi mån om att lyfta fram alla människors lika värde, att vi alla är skapade av Gud och därmed hans älskade barn. Därför är du välkommen som du är. Å andra sidan visar vi på många olika sätt att man ändå måste uppfylla vissa kriterier för att vara välkommen och passa in. Och när vi som kyrka signalerar att en person inte är välkommen gör vi mycket större skada än när någon utanför kyrkan exkluderar en människa. För när vi som ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron vänder ryggen till en människa, när vi som predikar Guds kärlek samtidigt visar ett förakt, när den plats som borde vara den mest fridfulla och kärleksfulla platsen på jorden stänger dörren – då är det som om Gud själv skulle vända ryggen, visa förakt och stänga sin dörr. Därför gör det mycket mer ont än när något samhälleligt gör samma sak. Att bli kränkt i kyrkan och församlingen är värre än att bli kränkt av någon annan.

I söndags startade kampanjen #DelaLjus som bl.a. vill påminna oss om att ta hand om varandra, inte lämna någon ensam och utanför, utan komma med ljus till varandra. #DelaLjus är en del av vår attitydfostran. Kampanjen riktar sig främst till ungdomar och unga vuxna, men vi borde alla ta del av den och komma med ljus till dem som lever i ett höstmörker året runt. Låt oss modigt dela ljus med varandra, modigt särskilt gå till dem som vi ser att är ensamma, vet att kämpar och som det är lite obekvämt att närma sig. Låt oss modigt dela ljus till alla våra medmänniskor med båda händerna och inte så att den ena handen sträcker ut ett ljus, medan den andra kommer med skäppan. Låt oss med hjälp av Världens Ljus lösa ett av Finlands största problem istället för att använda Världens Ljus till att bränna människor. #DelaLjus!

Kulturarvet som lärmiljö

Min 2-åriga systerson och jag håller till i ett av Åbo domkyrkas sidokapell som är inrett för barn. Där finns ett litet altare och en altartavla av tyg som man får känna på. Under gudstjänsten håller vi varandra sällskap så att hans mamma kan sitta och tolka det som sägs till en av flyktingarna som deltar i mässan. I sidokapellet är valven lägre och de är vackert smyckade. Jag upplever kyrkorummet från ett helt annat perspektiv än från bänkarna där de vuxna sitter. Medan psalmerna och predikan klingar i bakgrunden klättrar systersonen på en trappa som är en del av den tjocka murväggen. Han hittar mjukisdjur som han med stor glädje springer och visar till sin mamma för att samtidigt kolla att hon finns där på sin plats. Ljudet av hans klapprande fotsteg och prat lyfter mot valven i den 700 år gamla katedralen där tidigare generationers suckar, böner, sånger och fotsteg ekat.

I mitt arbete jobbar jag med kyrkans skolsamarbete. Nyligen har jag varit med i en översättningsprocess för att få ett mycket uppskattat finskt pedagogiskt material tillgängligt på svenska. Utforska rummet, som materialet heter, vill ge verktyg för att bygga upp en lärprocess i ett kulturellt rum genom olika sinnen. Eleverna får möjlighet att upptäcka ett kyrkorum eller andra sakrala rum genom att röra sig i rummet och utforska det utifrån en genomtänkt pedagogisk metod. Materialet består av frågekort om byggnaden och de olika föremålen. Genom att barn och ungdomar får utforska och uppleva ett sakralt rum främjas religiös läskunnighet och även interreligiös dialog om alla oberoende av religiös tillhörighet deltar.

För några veckor sedan var jag med på Regionförvaltiningsverkets fortbildningsdag i åskådningsfostran för lärare i Helsingfors och i Vasa. Som en del av programmet höll jag en workshop i Johanneskyrkan och i Trefaldighetskyrkan utifrån Utforska rummet.

Lärarna som deltog i workshopen rörde sig i kyrkorummet, sökte upp platser som väckte deras intresse. De gick upp i predikstolen, testade hur det kändes att spela orgel, kände på altarringens sammetstyg och delade sina upplevelser med varandra. En av deltagarna berättade att när hon stod vid dopfunten och för första gången i sitt liv kände på den gick det upp för henne att här har hon blivit döpt.

Kyrkorum och olika typer av heliga rum väntar på att upptäckas och utforskas, inte endast när människor samlas till gudstjänster, förrättningar eller konserter. Själva rummet är en lärmiljö som ett klassrum aldrig kommer upp till.

Foto: Mårten Björkgren

Mörkret inom oss

Jokela, Kauhajoki och Kuopio. Tre helt vanliga finländska orter och tre skolskjutningar/incidenter med dödlig utgång. Förebilderna finns ute i världen med Columbine i USA och Trollhättan i Sverige.  Nu liksom tidigare står vi med flera frågor än svar. Vad är det som får en ung finländsk studerande att ta detta för sig själv och andra så ödesdigra steg?

Finland hör till de länder som har högst levnadsstandard i världen. I en undersökning tidigare i år konstaterades även att Finland toppar listan över de lyckligaste länderna. Vi har ett skolsystem som prisats för sin pedagogik och har – trots en nedåtgående trend under senare tid – av tradition legat i topp i Pisa-undersökningarna. Vi har exporterat vårt pedagogiska kunnande till Sverige, Tanzania, Kina och Förenade Arabemiraten. Vår yrkesutbildning har fungerat som modell för länder i tredje världen då de byggt upp sina yrkesskolor.

Men Jokela, Kauhajoki och Kuopio handlar inte i främsta rummet om vår pedagogik och vårt kunnande. De berättar en annan historia. Berättelsen om mörkret inom oss. En berättelse om de krafter som av olika orsaker förmörkar själens inre landskap, föder aggression och hat och grumlar vårt omdöme.

Jag skriver oss för vi bär alla på ett mörker inom oss. Den som påstår något annat sysslar med självbedrägeri. Avundsjuka, hat, gamla oförrätter och förluster tenderar att leva kvar i själens skrymslen och vrår, även om de sällan tar sig så drastiska utryck som i de ovan nämnda fallen.

Mörkret inom oss är universellt. Det gör inte skillnad på nationalitet, ras, kön eller sexuell läggning. Det är en outplånlig del av vår identitet som människor. Det som Bibeln kallar för arvsynd. Ett oerhört gammaldags och ifrågasatt uttryck, men samtidigt skrämmande aktuellt då vi ställs inför alla de former av övergrepp och oförklarlig ondska som möter oss i nyhetsrubrikerna.

Hur kommer vi tillrätta med mörkret inom oss? Hur skall vi agera när andras mörker träffar oss? Mörkret syns ju inte utanpå. Ofta står både myndigheter och anhöriga med förvåningens finger i häpnadens mun och konstaterar samstämmigt; ”Det här kom som en total överraskning”.

Samtidigt är det så att också världens bästa skolsystem och en hög levnadsstandard har sina mörka sidor. Lycka kan inte köpas eller förtjänas. Prestationskrav, ensamhet, utanförskap, mentala problem och mobbning förmörkar många ungdomars vardag. Det är också dokumenterat att de unga ofta inte får den hjälp de behöver i ett tidigt skede. De har ingen som lyssnar och ingen frågar heller om mörkret därinne, för det syns ju inte utanpå.

Kyrkan kan även öva sig i lyhördhet på den här punkten. Med en konfirmationsprocent på lite över åttio, har vi en enastående möjlighet att se, bekräfta och lyssna till de unga. Att öppet tala om mörkret i själen är inte väsensfrämmande för konfirmandundervisningen. När Maria Sundblom-Lindberg, lite provokativt i en krönika i Kyrkpressen, skriver om att vi i konfirmandundervisningen bör tala mera om porr än profeter, är hon på rätt spår. Den stora berättelsen om Livets ljus kan bara bli levande och aktuell om den får speglas mot såren och mörkret i kropp och själ. Det kallas kontextualisering och det är en av kyrkans viktigaste uppgifter.

Det finns de som i den här och liknande situationer gärna orerar högt om tidens ondska och med emfas talar om att det var bättre förr. Men det var inte bättre förr! Faktum är att våldsbrotten stadigt minskat i Finland. För hundra år sedan låg brotten mot liv i vårt land på samma nivå som de nu gör i Centralamerikanska stater. Statistiken är dock ingen tröst för de som drabbats, men den visar att vi trots, Jokela, Kauhajoki och Kuopio är på rätt väg.

Mörkret inom oss kommer alltid att finnas där i någon form och vi kan och måste bli mera lyhörda för de berättelserna. Detta samtidigt som vi frimodigt berättar den andra berättelsen, om ljuset, medmänskligheten och den Gud som kan skingra mörkret inom oss.