De dåliga ekonomiska nyheterna duggar tätt och inte ens kyrkan och dess organisationer går fria. Finska Missionssällskapet har inlett omställningsförhandlingar som berör nästan en tredjedel av de drygt 170 anställda. Kansanlähetys (Folkmissionen) avser att minska personalen med 16 anställda och Herättäjäyhdistys (De väckta) startar omställningsförhandlingar som syftar till att säga upp 3 anställda.
Också på finlandssvenskt håll naggas de kristna organisationernas verksamhetsförutsättningar i kanterna då Evangeliföreningens finanseringsbas smalnar p.g.a. att föreningen inte fick nya hyresgäster till en industrifastighet som hitintills genererat goda intäkter. Fastigheten såldes sedermera men de uteblivna hyresintäkterna tvingar föreningen att banta kostymen.
Då även många församlingar kämpar med sin ekonomi inställer sig frågan hur framtiden ser ut. Den spontana ryggmärgsreflexen är enkel och drar automatiskt likhetstecken mellan mindre inkomster och mindre verksamhet.
Den slutsatsen är emellertid förhastad. Den primära frågan i den här situationen är inte vad vi kan lämna bort utan vad vi kan göra annorlunda. Det är bättre att tänka i termer av utveckling än avveckling. För kyrkans och dess församlingars del finns det en hel del av den administrativa överbyggnaden som gott kunde avvecklas för att i stället avdela personella och ekonomiska resurser till att utveckla verksamheten. Tyvärr finns det ingenting så styvt som en institutionaliserad kyrka. En medlem i kyrkomötet träffade mitt i prick då han för ett par år sedan sade. ”Om vi har någon verksamhet om 20 år vet vi inte, men en sak är klar och det är att vi har en förvaltning.”
Yttrandet är både cyniskt och sarkastiskt men blottar något av dilemmat för en kyrka som fångats i sitt eget system och har förtvivlat svårt att finna en väg ut.
De kristna organisationerna och väckelserörelserna har av hävd haft en ”lättare kostym”. Mycket har gjorts på frivillig basis och eldsjälar av alla de sorter har det funnits gott om. Men även organisationerna lockades under de goda åren från 1970-talet och framåt till att i allt högre grad anställa bort frivilligheten.
Orsakerna är många. Det handlar om en samhällsutveckling då allt flera både väljer och betalar bort ett frivilligengagemang, oberoende av om det gäller att sälja prylar för att finansiera barnens skolutfärder eller att göra en lekmannainsats i församling och organisation.
I en folkkyrklig kontext har det här förhållningssättet varit det förhärskande då merparten av medlemmarna troget betalat sin kyrkoskatt och låtit sig nöja därmed. Vi skall naturligtvis inte peka finger åt dem som på detta sätt stött sin församling år efter år, men när den här skaran minskar och svångremmen dras åt behöver vi tänka i nya banor.
Kyrkan är inte en tummelplats för individualistiska ambitioner. Det är inte min kyrka med betoning på min, utan kyrkan är de heligas gemenskap och det implicerar att vi inte bara är tillsammans utan även gör saker tillsammans. Det finns nämligen en oerhörd styrka i att arbeta som ett kollektiv.
Det blir lätt så att vi sörjer det som varit i form av god ekonomi och höga medlemsantal. Men kyrkan är mera än statistik och att gräva ner sig i avvecklandets misär gagnar ingen. I stället för att avveckla skall vi utveckla. Lägga oss själva i blöt och vara glada över de som fortfarande kommer. Skapa goda och varma gemenskaper för sådana tenderar att vara magnetiska och dra till sig andra. Se de utslagna som blir fler och fler och lyfta dem ur hopplösheten genom aktiv diakoni, mat-utdelning och öppna gemenskaper för umgänge och samvaro.
I statistiken finner vi lite eller inget hopp. Men nära evangeliet och i mötet med människor kan vi se en glimt av Guds rike och kyrkans framtid. Där finns vårt hopp.
