Problemlösning

”Ratkaistaan suomen suurin ongelma” var temat för ungdomsarbetsveckans huvudevenemang som gick av stapeln för en dryg vecka sedan. Problemet som temat syftade på var utslagning och marginalisering samt psykiska problem hos unga. Genom paneldiskussioner och olika framföranden försökte man belysa problemen och komma med lösningar på dem. När det gällde problemet med utslagning, marginalisering och ensamhet kom man också med förslag, metoder och program för hur man kunde arbeta med dem som är ensamma och utanför. Endast en talare vågade sig på ett annat perspektiv: istället för att bara fokusera på de 10-20% av barnen och de unga som känner sig ensamma borde vi satsa på att få till stånd en attitydförändring hos de 80-90% som bidrar till att 10-20% lämnas utanför och känner sig ensamma. Hur kan vi få barn och unga – alla människor – att sluta använda sårande ord, inte skada varken psykiskt eller fysiskt, inkludera alla, behandla alla lika?

Här har vi en uppgift som kyrka. Kyrkan är redan bra på att höja sin röst och kämpa för de som har det sämre ställt. I samhällsdebatten lyfter kyrkan fram de svagaste, dem som samhället vill glömma bort. I skriban upprepar vi om och om igen hur värdefull, unik och älskad konfirmanden är, i diakonin lyfts ständigt människovärdet hos dem som behandlats som om de inte hade ett värde, ständigt predikar vi om det ansvar vi har som kristna och som medmänniskor, om hur vi ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron här på jorden. Vi håller redan på med en attitydfostran, men kunde modigt göra det ännu mer aktivt och med högre röster.

Samtidigt behöver vi som kyrka se oss själva i spegeln och fråga oss hur mycket vi bidrar till att många upplever ensamhet, utanförskap och en känsla av att vara värdelös. Å ena sidan är vi mån om att lyfta fram alla människors lika värde, att vi alla är skapade av Gud och därmed hans älskade barn. Därför är du välkommen som du är. Å andra sidan visar vi på många olika sätt att man ändå måste uppfylla vissa kriterier för att vara välkommen och passa in. Och när vi som kyrka signalerar att en person inte är välkommen gör vi mycket större skada än när någon utanför kyrkan exkluderar en människa. För när vi som ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron vänder ryggen till en människa, när vi som predikar Guds kärlek samtidigt visar ett förakt, när den plats som borde vara den mest fridfulla och kärleksfulla platsen på jorden stänger dörren – då är det som om Gud själv skulle vända ryggen, visa förakt och stänga sin dörr. Därför gör det mycket mer ont än när något samhälleligt gör samma sak. Att bli kränkt i kyrkan och församlingen är värre än att bli kränkt av någon annan.

I söndags startade kampanjen #DelaLjus som bl.a. vill påminna oss om att ta hand om varandra, inte lämna någon ensam och utanför, utan komma med ljus till varandra. #DelaLjus är en del av vår attitydfostran. Kampanjen riktar sig främst till ungdomar och unga vuxna, men vi borde alla ta del av den och komma med ljus till dem som lever i ett höstmörker året runt. Låt oss modigt dela ljus med varandra, modigt särskilt gå till dem som vi ser att är ensamma, vet att kämpar och som det är lite obekvämt att närma sig. Låt oss modigt dela ljus till alla våra medmänniskor med båda händerna och inte så att den ena handen sträcker ut ett ljus, medan den andra kommer med skäppan. Låt oss med hjälp av Världens Ljus lösa ett av Finlands största problem istället för att använda Världens Ljus till att bränna människor. #DelaLjus!

Mörkret inom oss

Jokela, Kauhajoki och Kuopio. Tre helt vanliga finländska orter och tre skolskjutningar/incidenter med dödlig utgång. Förebilderna finns ute i världen med Columbine i USA och Trollhättan i Sverige.  Nu liksom tidigare står vi med flera frågor än svar. Vad är det som får en ung finländsk studerande att ta detta för sig själv och andra så ödesdigra steg?

Finland hör till de länder som har högst levnadsstandard i världen. I en undersökning tidigare i år konstaterades även att Finland toppar listan över de lyckligaste länderna. Vi har ett skolsystem som prisats för sin pedagogik och har – trots en nedåtgående trend under senare tid – av tradition legat i topp i Pisa-undersökningarna. Vi har exporterat vårt pedagogiska kunnande till Sverige, Tanzania, Kina och Förenade Arabemiraten. Vår yrkesutbildning har fungerat som modell för länder i tredje världen då de byggt upp sina yrkesskolor.

Men Jokela, Kauhajoki och Kuopio handlar inte i främsta rummet om vår pedagogik och vårt kunnande. De berättar en annan historia. Berättelsen om mörkret inom oss. En berättelse om de krafter som av olika orsaker förmörkar själens inre landskap, föder aggression och hat och grumlar vårt omdöme.

Jag skriver oss för vi bär alla på ett mörker inom oss. Den som påstår något annat sysslar med självbedrägeri. Avundsjuka, hat, gamla oförrätter och förluster tenderar att leva kvar i själens skrymslen och vrår, även om de sällan tar sig så drastiska utryck som i de ovan nämnda fallen.

Mörkret inom oss är universellt. Det gör inte skillnad på nationalitet, ras, kön eller sexuell läggning. Det är en outplånlig del av vår identitet som människor. Det som Bibeln kallar för arvsynd. Ett oerhört gammaldags och ifrågasatt uttryck, men samtidigt skrämmande aktuellt då vi ställs inför alla de former av övergrepp och oförklarlig ondska som möter oss i nyhetsrubrikerna.

Hur kommer vi tillrätta med mörkret inom oss? Hur skall vi agera när andras mörker träffar oss? Mörkret syns ju inte utanpå. Ofta står både myndigheter och anhöriga med förvåningens finger i häpnadens mun och konstaterar samstämmigt; ”Det här kom som en total överraskning”.

Samtidigt är det så att också världens bästa skolsystem och en hög levnadsstandard har sina mörka sidor. Lycka kan inte köpas eller förtjänas. Prestationskrav, ensamhet, utanförskap, mentala problem och mobbning förmörkar många ungdomars vardag. Det är också dokumenterat att de unga ofta inte får den hjälp de behöver i ett tidigt skede. De har ingen som lyssnar och ingen frågar heller om mörkret därinne, för det syns ju inte utanpå.

Kyrkan kan även öva sig i lyhördhet på den här punkten. Med en konfirmationsprocent på lite över åttio, har vi en enastående möjlighet att se, bekräfta och lyssna till de unga. Att öppet tala om mörkret i själen är inte väsensfrämmande för konfirmandundervisningen. När Maria Sundblom-Lindberg, lite provokativt i en krönika i Kyrkpressen, skriver om att vi i konfirmandundervisningen bör tala mera om porr än profeter, är hon på rätt spår. Den stora berättelsen om Livets ljus kan bara bli levande och aktuell om den får speglas mot såren och mörkret i kropp och själ. Det kallas kontextualisering och det är en av kyrkans viktigaste uppgifter.

Det finns de som i den här och liknande situationer gärna orerar högt om tidens ondska och med emfas talar om att det var bättre förr. Men det var inte bättre förr! Faktum är att våldsbrotten stadigt minskat i Finland. För hundra år sedan låg brotten mot liv i vårt land på samma nivå som de nu gör i Centralamerikanska stater. Statistiken är dock ingen tröst för de som drabbats, men den visar att vi trots, Jokela, Kauhajoki och Kuopio är på rätt väg.

Mörkret inom oss kommer alltid att finnas där i någon form och vi kan och måste bli mera lyhörda för de berättelserna. Detta samtidigt som vi frimodigt berättar den andra berättelsen, om ljuset, medmänskligheten och den Gud som kan skingra mörkret inom oss.

Bortom polemikens återvändsgränd

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Så skriver Dan Andersson i dikten Tiggarn från Luossa. Den här raden rymmer en ocean av mänsklig längtan, av frågor kring livet, meningen och Gud. Den anger också tonen i det uppriktiga sökandet efter något som är större än oss själva, alltings upphov och slut. Anderssons trevande ton manar till eftertanke. När vi talar om Gud är det skäl att tala både lågmält och försiktigt, i respekt både för Gud själv och för andra människors upplevelser av mötet med det heliga.

Tyvärr så är verkligheten ibland en annan. Uppeggade av de sociala mediernas snabba tempo och möjligheten till omedelbar respons tappar vi alltför ofta besinningen och talar bergsäkert och med hög volym om saker som kräver både eftertanke och ödmjukhet. Sällan har all världens andliga besserwissrar fått sitt lystmäte så snabbt stillat som i dag. Och resultatet, det ser vi tydligt. Vi kränker och blir kränkta. Slår igen dörrar och positionerar oss i djupt grävda skyttegravar.

Det är mot bakgrund av det här befriande att läsa det som Peter Halldorf skriver i tidskriften Pilgrim 2/2019, då han beskriver intentionen bakom tidningen. ”Vi ville försöka göra en tidskrift vars fokus var livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön. Med ett tonfall fritt från polemik, och en strävan att skilja väsentligt från oväsentligt. En tidning som inte skulle ha någon annan mening än att vara en härd. I den mån vi lyckats – vilket vi inte alltid gjort – har vi av våra läsare påmints om hur angeläget det är att förbli trogna den inriktning vi samlades omkring: att vara en tidskrift som bidrar till att livsgemenskapen med Gud djupnar.”

Det är befriande att meditera inför den här visionen, och vi kan med fördel byta ut ordet tidning mot församling och sätta sökarljuset på våra egna sammanhang och vår egen kyrka. Är vi en kyrka som har fokus på livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön, för att citera Halldorf? Kan vi skilja väsentligt från oväsentligt eller förfaller vi till en åsikternas tyranni med ömsesidiga bannlysningar över våra olika tolkningar av Bibeln?

Ett är helt klart. Inför Gud är vi alla lika. Lika bra och lika dåliga. Och Guds dom kommer att drabba oss alla. Och samtidigt som detta sägs får vi både trotsigt och frimodigt påpeka att Guds nåd och frälsning erbjuds oss alla med en hundraprocentig rättvisa och jämlikhet. Inför Gud är vi alla lika. Gud vill ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim.2:4). Vägen dit handlar inte om att putsa fasaden. Vägen till Gud går på djupet.

Torsten Kälvemark, en svensk ortodox lekmannateolog, skriver om det han kallar de teologiska kamrerarna som vill att debit och kredit skall bokföras i rätt spalt och att inget bläck får flyta emellan sidorna. Men livet är sällan svart-vitt. En publikan kan även bära ett frö av rättfärdighet inom sig och den mest rättfärdige kan dölja sitt hyckleri bakom en mask av fromhet.

Våra polemiska utsagor och den inre splittring som nu plågar olika kyrkor och samfund i diverse frågor vittnar om en kyrka som tappat sitt fokus. En kyrka som ser mera till ytan än till djupet. Sann kristendom och att leva i Kristi efterföljelse handlar inte om ”statements” och polemiska debatter. Sanningshalten mäts inte i antalet gillanden och klick på sociala medier. Det är helt irrelevant. Istället handlar det om att söka gemenskapen med Gud och människor. Att vara Kristi mun i det vi säger och att vara Kristi händer i allt vi gör. Ingenting mindre, ingenting större och ingenting annat. Bara det.

Mörka moln vid horisonten

De protestantiska stats- och folkkyrkorna i Europa kommer att tyna bort och småningom dö. Det provokativa inlägget serverades av emeritusprofessorn och reformationsforskaren Kaarlo Arffman vid Herättäjä-yhdistys teologdagar på Aholansaari i slutet av augusti. Arffman motiverade sin ståndpunkt genom att hänvisa till det hela tiden sjunkande antalet medlemmar och att den lutherska traditionen har utarmats förvånanavärt snabbt i många länder.

Ännu allvarligare är – enligt Arffman – att gudstjänstlivet tynar bort på många håll, och att deltagandet i mässan i framtiden ser ut att beröra en ytterst liten grupp. Arffman sade sig ha svårt att förstå hur en kyrka utan gudstjänst och regelbundet nattvardsfirande kan fortsätta vara kyrka. Den europeiska protestantismens framtid ser dyster ut om kyrkorna blir enbart förrättnings- och diakoniorganisationer som kryddar sin verksamhet med kyrkomusikaliska upplevelser, noterar Arffman.

Arffmans inlägg i diskussionen är onekligen provokativt och kunde lätt avfärdas som en gammal mans dystra bild av en framtid som han själv inte får uppleva. Det är också, som bekant, svårt att sia om hur saker och ting kommer att utvecklas, så alla framtidsprofetior bör givetvis tas med en nypa salt.

Men det går ändå inte att avfärda Kaarlo Arffmans inlägg. Den gamle professorn kan sin teologi- och reformationshistoria och då också statistiken från de senaste 15 åren visar i samma riktning, är det kanhända inte läge att högmodigt vifta bort han teser som något ovidkommande. När vi under 15 år har tappat ungefär en procent av våra medlemmar per år och trenden verkar fortsätta, så är det ett tecken på att allt inte står rätt till. Då samtidigt antalet gudstjänstbesökare sakta dalar och dopsiffrorna sjunker i alarmerande takt så finns det minsann skäl till självreflektion. När vi till det här ännu lägger den tilltagande polariseringen och de inre stridigheterna inom kyrkan så är det mera än allvarligt. ” Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus.” säger Jesus. Vi skall inte naivt tro att dessa Jesusord inte gäller kyrkan.

Samtidigt är det nu som framtiden byggs. Under de kommande åren kan vi dra upp de riktlinjer som för kyrkan ut i ljusare landskap. Vi har ett momentum, ett fönster på 5-7 år, då kyrkan fortfarande har en relativt god ekonomi och han fatta nödvändiga beslut om en både livsviktig och nödvändig omorientering i sin organisation och sitt framtida sätt att vara kyrka. Frågan är om den styva och synnerligen långsamma beslutsprocess vi har med vårt kyrkomöte i spetsen förmår göra denna omorientering i tid?

Framtidens kyrka är med nödtvång annorlunda. Den bär en lättare administrativ kostym. Den bärs i högre grad av frivilliga, människor av kött och blod som har sett in i Frälsarens ansikte och berörts och inspirerats av den blick som mött dem. Den är också mindre fokuserad vid sin ”verksamhet” och söker i högre grad Kristusnärvaron i mysteriet, i mässan, i nattvardens bröd och vin och i bönen inför Guds ansikte. Den är samtidigt mänsklig i sin omsorg om de allra mest utsatta, om de så finns i Riihimäki eller Nairobi.

Vi har alla möjligheter. Vi har de ekonomiska resurserna, byggnaderna, människorna och en djup tradition att bygga på. Frågan är om vi förmår, vill och har mod att bygga framtidens kyrka eller om vi fortsätter på den inslagna vägen. Då kan Kaarlo Arffmans vison lätt bli verklighet: Att det i framtidens Europa på sin höjd finns några av inbördes strider präglade små lutherska minoritetskyrkor, medan de ortodoxa och katolska kyrkosamfunden tillsammans med islam dominerar den religiösa kartan.

De nya väckelserna

Någon undrar säkert vad som döljer sig bakom rubriken. Har det igen uppstått några nya fanatiska kristna rörelser någonstans? Eller har Gud äntligen sänt den väckelse en del innerligt bett om och hoppats på. Jag kan både lugna er och göra er besvikna. Den här bloggen kommer inte att handla om någonting av detta. Jag tänker skriva om klimat- och hälsoväckelsen.

Bägge påverkar oss nu med en intensitet som inte står långt efter gamla väckelsepredikanters salvelsefulla predikningar. Metoderna känns likaså på något sätt välbekanta för den som suttit av ett antal väckelsemöten.

För klarhetens skull vill jag säga att vi bör ta hotet mot vår miljö på allvar. Vår planet mår dåligt och vi har all orsak att se oss i spegeln. Lika självklart är det att vi i allt högre grad lever och äter oss sjuka. Välfärden ger oss nya sjukdomar och det är inte en dag för tidigt att diskutera orsak och verkan.

Ändå är jag både förbryllad och delvis också bekymrad över hur klimat- och hälsoväckelsen förmedlar sitt nog så viktiga budskap genom att skuldbelägga och få den som inte lever enligt väckelsens normer att känna skam. Jag har – ärligt talat – svårt att se det positiva i att mata oss med ord som flygskam och att skuldbelägga vår konsumtion och vårt köttätande, hur angelägen själva saken än är.

Det är inte mycket i metoderna som skiljer från gamla väckelserörelsers syndakataloger och moralkakor. Det blir alldeles för svartvitt med rätt och fel, himmel och helvete. Det enda som skiljer är att den som lever rätt enligt de nya väckelserna inte nödvändigtvis kommer till himlen, målet är att få leva i en bättre och renare värld.

I den världen vill jag också leva och jag är övertygad om att vår Herre kanske ser det på samma sätt. För han sörjer också då den jord han skapade tyngs under bördan från våra synder och vår självcentrerade livsstil. Däremot tror jag inte en sekund på skulden och skammen som en drivkraft mot en förändrad livsstil. Lika lite som vi kan väcka tro hos en människa genom att skuldbelägga henne, lika lite kan vi göra något åt klimatet genom samma metod. Och skammen som andra förkunnar över oss och vårt liv utgör sällan incitament till en omvärdering. Den glömmer vi när nästa södernresa planeras.

Verklig och varaktig förändring bygger på något annat än skuld och skam. Den emanerar ur en inre övertygelse och en hjärtats tro som levs ut i ord och handling. Det må sedan gälla en kristen övertygelse eller en förvissning om att vi måste ändra vår livsstil för att planeten skall överleva. Vi behöver definitivt en klimatväckelse, men den för nog inte med sig några varaktiga förändringar genom att skuldbelägga och predika skam. Det handlar mera om det som Jesus sa till Nikodemus om att bli född på nytt för att kunna se Guds rike. När klimatväckelsen och omsorgen om den värld Gud gett oss växer ur en inre övertygelse om att värnandet om Guds skapelse också är en del av vår gudstjänst, bär den också frukt, sådan frukt som består.

Mission i alla rikningar

Väckelsemötestältet på torget i Nordsjö.

Det står ett tält utanför biblioteket i Nordsjö. Det ser ut som ett cirkustält, men det kan också vara ett väckelsemötestält. Nyfiken som jag är tittar jag in och mycket riktigt är det ett väckelsemötestält. Det ryskspråkiga lovsångsbandet tränar sina sånger och än så länge är det bara några få människor inne i tältet.

Det visar sig vara en rysk-estnisk-ukrainsk församling som vanligtvis möts i Vanda, som har ett evangelisationsevenemang under några dagar i Nordsjö på ryska. Målgruppen är de som har ryska som modersmål och bor i Nordsjöområdet. På ett bord ligger en låda med flyers, som också berättar vem de är på finska och när de håller sina möten. Det är kvällsmöten, speciella möten för barn och ungdomar, samt ett avslutande söndagsmöte för alla. Det står om clowner, lekar, förkunnelse och gäster från Estland, Ryssland och Ukraina.

Församlingen kommer från den mera frikyrkliga grupperingen, antagligen av det mera karismatiska stuket, är en av de många etniska församlingar som finns i Helsingfors med omnejd. På senare år har en mängd olika etniska församling dykt upp. Det flesta med en utländsk församling i bakgrunden. I Finland idag finns utlandskyrkor från många afrikanska länder, bl.a. Nigeria och Kongo representerade, men också från närområdena. De flesta av dem är små och verkar på något av de språk som talas i det land som kyrkan har sitt ursprung i. De består ofta av en pastor och en liten församling av människor som kommer från samma ursprungsland.

Det är nog första gången som jag ser att en av dessa etniska kyrkor håller väckelsemöte eller evangelisationskampanj. De på minner om de kampanjer kyrkor med skandinaviskt ursprung haft i de baltiska länderna, Ryssland och länder i det forna östblocket. Jag har själv varit med om någon sådan kampanj, både som medlem i en dramagrupp som uppträdde vid ett tältmöte i Polen och som teologiestuderande på evangelisationsuppdrag i Estland. Jag talar nu om 1990-talet. Då var vi där, nu är dom här. Tiderna förändras.

Idag går mission i alla riktningar. Det kan vara vår kyrka som via sina missionsorganisationer och föreningar sänder ut människor till olika länder, men det kan också vara människor från det globala syd, eller från våra närområden som kommer hit. Det centrala är att det finns någon kyrka som antingen upplever att det har ett ansvar för sina landsmän som bor i andra länder, eller för människor som aldrig tidigare hört evangeliet. Mission idag handlar också om samarbete kyrkor sinsemellan. Två eller flera kyrkor som beslutar sig för ett diakonalt projekt någonstans, eller för ett evangelisationsprojekt någonstans.

Det viktiga är att man planerar noggrant. Att man verkligen innan man börjar med något nytt fundera på varför man gör saker eller vem man vill försöka nå. Att man inte slösar pengar på samma saker som alla andra, utan söker sin egen nisch, noggrant funderar på och beskriver vilken avsikt man har. Det är onödigt att ”femtioelva” organisationer jobbar med samma katastrof eller med samma konflikt, när några mera effektivt kan göra det.

Samtidig måste vi kanske också acceptera det att andra är här och också ser vårt land som föremål för Guds mission.  

Välsignelse på väg

Jag kommer ännu i håg den där septemberdagen hösten 1967. Jag hade fått en ny blå Crescent cykel och ryggsäck. Med lite pirr i magen cyklade jag de knappa fyra kilometrarna till skolan. Allt var lite annorlunda då. På landet fanns det inga barnträdgårdar och ordet förskola existerade inte. Så när jag började första klass var det mesta nytt, kompisarna, skolan och lärarinnan.

 I dessa dagar står åter tiotusentals förstaklassister i samma situation. De börjar skolan. Och trots daghem, förskola och mera grundliga förberedelser än vad fallet var i slutet på 1960-talet, finns säkert pirret i magen där. Samma känsla finns också hos deras föräldrar. Hur skall det gå för mitt barn?

Kyrkan har redan under ett par decennier välsignat de barn som inleder sin skolgång. Till en början var uppslutningen stor och ofta deltog hela skolan i evenemanget. Med den nya religionslagstiftningen och det ökande utträdet ur kyrkan har skarorna minskat något. Men också i år välsignas tusentals förstaklassister inför skolstarten. Under temat Trygg i din famn – på finska Suuremman suojassa – inbjuds barnen, deras föräldrar och ibland faddrarna till kyrkan till en kort samling med sång, bön, tal och välsignelse.

Genom välsignelsen signalerar kyrkan att Gud är med i det nya skede som inleds. Vi lämnar vår oro för barnen i Guds hand och de får gå in i det nya med förvissningen om att Guds änglar beskyddar dem. Välsignelsen är kyrkans sätt att visa på ett större sammanhang, en Gud som skapat oss och bryr sig om oss i livets alla skeden. Att välsigna barnen har även en djupare teologisk aspekt. Jesus själv tog barnen i famnen och välsignade dem. När vi gör på samma sätt bygger vi för framtiden. Barnen är det viktigaste vi har i kyrkan och vi kan inte uppmärksamma eller be för mycket för dem.

Under sommaren såg jag hur en församling i Stockholm inbjöd mammor och far- och mormödrar till en grupp där man bad för barnen, både egna och andras. Anslaget blev något av en aha-upplevelse. Bönen öppnar oanade möjligheter och att be för barn och barnbarn är en investering i framtiden. Det visste också de gamla babusjkorna i Sovjet, när de tvärt emot den ateistiska ideologin fostrade sina barnbarn och bad för dem. Inte ens sjuttio år av ateistisk indoktrinering rådde på deras böner, för när Sovjet kollapsade trädde tron på nytt fram ur de djupa folklagren.

Vi får som kyrka och kristna frimodigt be för och välsigna de barn som börjar skolan. Och låt oss lika frimodigt och målmedvetet be för barn, barnbarn och alla andra barn i vårt land. Det är en investering i både kyrkan och framtiden. Sår vi trons och välsignelsens frön så blir vi själva välsignade.

Galet rika asiater

Brudpar i Ho Chi Minh City, Vietnam.

Denna blogg innehåller ingen spoilervarning. Ifall du inte sett filmen ”Crazy Rich Asians” kan du lugnt läsa vidare. Du kan ändå se filmen med stor behållning. Det är en ”feel good” romantisk komedi. Intressant på många sätt och vis. Jag tittade själv på den på flyget från Bangkok i våras och kunde nog känna igen många saker i filmen från mina många resor i Sydostasien.

Jag vill berätta om två scener ur filmen som fick mig att skriva denna blogg. Två scener som talar om situationen i Sydostasien. Det speciella med filmen överlag är att producenten och alla filmskådespelare är asiater, som visserligen kanske alla är bosatta i USA. Det är en Hollywood produktion, så filmen har spelats in med stora pengar. Samtidigt som den är amerikansk är den också asiatisk och alla filmmiljöer är från Singapore, eller Malaysia. Filmen handlar om ett förälskat par, som åker till Singapore för att mannen skall vara bestman på sin kompis bröllop.

När de anländer till flygplatsen Changi i Singapore utbrister kvinna som inte varit där förut, att hon inte visste att flygplatsen både har en fjärilsträdgård och en biograf, allt JFK flygplatsen i New York har är salmonella och förtvivlan. Det är nog så att framtiden finns i Asien och att både USA och Europa backar som länder och kontinenter. Vi har en åldrande befolkning, som redan äger allt de behöver och konsumtionen går trögt. Varuhusen förlorar både i besökare och i värde. Ur en miljöaspekt är det bra. Det är bra att vi skär ned på vår konsumtion och använder oss av det vi redan har skaffat, men det befrämjar inte den ekonomiska tillväxten. Vill man i ett land ha ekonomisk tillväxt måste man antingen se till att de föds flera barn eller kommer in mera människor utifrån, enligt nationalekonomiska teorier.

Tillväxtmarknader i Sydostasien

Förutom Japan och numer delvist Kina, där befolkningsökningen avstannat och t.o.m. befolkningen minskar (gäller främst Japan) så är länderna i Sydostasien länder med låg medelålder, och blomstrande ekonomier. Man talar om tillväxtmarknader. Vietnam är ett exempel. När Vietnamkriget slutade 1975 var landet ett av världens fattigaste. Sedan år 2010 har den ekonomiska tillväxten varit ungefär 5% per år. Vietnam har idag en befolkning på 95 miljoner varav hälften är under 35 år. Det är människor på väg ut i livet som behöver skaffa sig sina egna hem och allt vad som hör till. Det är också länder där fabriker etablerar sig när tillverkningen av varor blir för dyrt i t.ex. Kina. Sydostasien är ett tillväxtområde. De senaste åren har priserna gått upp rejält i bl.a. Thailand, som börjar bli dyrt för europeiska turister.

Kyrkor som tillkommit genom kinesisk invandring

En annan scen som jag vill berätta om i filmen är när vi första gången får se mamman till mannen i relationen. Hon har kinesiskt ursprung och kom med gamla pengar till Singapore och hör till de rikaste släkterna i staden. När vi får se henne första gången i filmen sitter hon med sina väninnor och håller ett bibelstudium. Det är inte alls så konstigt. En hel del av de ”gamla europeiska kyrkorna” i Sydostasien har kinesiskt ursprung. Det var kristna kineser som flyttade antingen frivilligt eller tvingat under kulturrevolutionen till andra länder. Kristendomen spred sig med kinesiska emigranter bl.a. till Malaysia.

Kristendomen av idag är inte så eurocentrisk eller amerikansk som vi kanske ibland tror. En del av de kyrkor som idag sänder ut missionärer har också asiatiskt ursprung. Vi brukar ibland tala om kyrkor från det globala syd. Kyrkor från både Hong Kong och Singapore har sina kristna missionärer utsända till andra asiatiska länder som Vietnam, Nepal eller Kambodja. Kristendomen idag är framför allt global och det är ofta kyrkor som har det finansiellt välställt som har möjligheter att sända ut missioner.

Filmen ”Crazy Rich Asians” fick mig att tänka ur många nya olika synvinklar, kanske filmen gör det samma med dig?  

Tunnelseende och polarisering

Ärkebiskop Tapio Luoma tog i sitt tal vid forumet för samhällsförnyelse Naantali24 på onsdagen (12.6) upp frågan om den tilltagande polariseringen i samhället. För den som åtminstone något följt med nyhetsrapporteringen och de politiska diskussionerna torde det inte komma som någon överraskning att klyftorna växer i vårt samhälle. Och de inte bara växer, de skär igenom vårt samhälle i de mest oväntade riktningar.

Vi har en växande klyfta mellan de som klarar sig på sin lön och de som är beroende av olika bidrag. En annan skiljelinje går mellan dem som har arbete och de långtidsarbetslösa som inte ser något ljus i ändan av tunneln, än mindre har hopp om ett arbete. Vi ser en oroande klyfta mellan ungdomar som har studieplats och arbete och den skara unga som slås ut och varken studerar eller arbetar. Politiskt vilar en avgrund mellan etablerade partier och växande populistiska rörelser som ofta ger enkla svar på komplicerade frågor.

Ärkebiskop Luoma noterade i sitt tal att utmaningarna i den hårdhet och tudelning som finns i vårt samhälle måste tas på allvar och påminde om att det är möjligt att lindra de uppdelningar som så lätt uppstår mellan människor och människogrupper.

Ärkebiskopens analys kan utvidgas till kyrkan. Inte ens inom den går vi fria från dessa fenomen. Samtalsklimatet har hårdnat, polariseringen har tilltagit och allt fler lever i en egen bubbla av likasinnade. Och vi skall inte heller tro att ett uppskruvat tonläge och oförsonlighet är något som enbart ”världen” sysslar med. Samma tendens finns också i kyrkliga sammanhang och med alla möjliga förtecken; liberala, konservativa, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga eller frikyrkliga. Alla har vi våra bubblor från vilka vi betraktar världen utanför, och ibland uttalar oss med en frimodighet som kryddats med både okunskap och tunnelseende.

Tara Westover beskriver i sin bok ”Allt jag fått lära mig” två män i sin släkt. Hon konstaterar att de hade olika åsikter om det mesta och debatterade alltid högljutt. Men de arbetade tillsammans nästan hela livet och njöt – olikheterna och oenigheten till trots – av varandras sällskap.

Tänk om det här kunde få bli en bild av kyrkan. Ett sammanhang där det finns olika åsikter och där argumentationen får vara högljudd ibland. Men ändå ett de heligas samfund där vi olikheterna till trots kan glädjas åt och välsigna varandra, också de gånger vi inte är överens.

Polarisering, tunnelseende och ett medvetet avskärmande från de som tänker annorlunda får inte vara det enda alternativet. Och ja, vi måste kunna behandla varandra och våra olika åsikter med andra redskap än fördömande och arrogans. Hur vore det om vi kunde se det annorlunda som en möjlighet istället för ett hot, och våga föra en kritisk men samtidigt konstruktiv dialog. På den här punkten kan vi alla både se oss i spegeln och bli bättre.

De svenska barnen

Barnkören har sjungit i högmässan i Skärholmens kyrka. Vid kyrkkaffet efteråt frågar en församlingsrådsmedlem av kyrkoherden: ”Finns det inga svenska barn i barnkören?” Kyrkoherden svarar: ”Jo, dom är svenska allihopa, men inte blonda och vithyade”.

Kyrkoherden Malin Strindberg berättar historien för mig när vi träffas. På ett sätt har medlemmarna i församlingsrådet sett den förändring som inträffad de senaste decennierna i församlingen och på ett sätt har de ändå inte registrerat den.  Medlemmarna i församlingsrådet var med och byggde församlingen, en del var med om att bygga kyrkan med sina egna händer. Kyrkan delar ett hörn av torget och vi den ena sidan finns den köpgalleria som nyss fyllt 50 år. För 50 år sedan då Skärholmen i Stockholm byggdes, var det människor från innerstaden som flyttade ut till moderna lägenheter med rinnande vatten och moderna badrum. Med dem flyttade också en del arbetsrelaterad invandring. På 1970-talet kom det en del från Finland. På 80-talet kom andra invandrare, människor som flydde krig och oroligheter. På 90-talet kom många från Balkan, men också från Etiopien, Tanzania och framför allt Mellanöstern. 

I Skärholmen med omnejd bor det idag 38 000 människor men bara ungefär 20% av dem hör till Svenska kyrkan, omkring 7 500 församlingsmedlemmar. Det speciella är ändå att kyrkan är full varje söndag. När de sekulariserade slutade gå i kyrkan flyttade nysvenskarna in. I dag lånar man också ut kyrksalen till en Mekane Yesus församling, som är en luthersk församling från Etiopien.

Framtiden bor hos oss

Skärholmens församling hör till ett nätverk av församlingar i Svenska Kyrkan som heter: ”Framtiden bor hos oss”. De är församlingar där kyrkotillhörigheten är låg, men där det på området finns väldigt många invandrare. Nätverkets församlingar finns bl.a. i Stockholm, Göteborg, Linköping, Uppsala och Malmö. På grund av sina få kyrkomedlemmar skulle dessa vara fattiga församlingar, på gränsen att läggas ned om det inte var för ett utjämningssystem som finns i Svenska kyrkan. Nu klarar de sig något så när och kan hålla dörrarna öppna. 

Skärholmens församling är en fattig liten församling inklämd mellan rikare församlingar och man får också stöd från diakonifonder inne i Stockholms stadskärna för att kunna fungera diakonalt. Mycket av församlingens verksamhet snurrar runt mat. Man har soppluncher och hamburgerkvällar. Eftersom man vill att fattiga församlingsmedlemmar inte skall känna sig som offer, tar man in en symbolisk summa för sina luncher. En soppa kan kosta 20 Kr.

I kyrkan finns ett kyrktorg, som fungerar som en förlängning av det riktiga torget som finns utanför. Där sitter vid ett bord äldre män som dricker kaffe och talar med varandra på arabiska, vid ett annat bord sitter kvinnor och stickar. Innanför dörren har några rumänska tiggare kommit in för att värma sig och låna toaletten.

Goda grannar

Under samma studieresa för medarbetare inom flyktingarbetet som arrangerats för Helsingfors stift och Borgå stift besökte vi också projektet ”Goda grannar” i Katarina församling. Goda grannar är ett samarbetsprojekt med Södermalms moskén, som också kallas Stockholms stora moské. Det är ett samarbetsprojekt som inleddes 2015. I projektet arrangerar man gemensamt språkcaféer och rådgivning bl.a. om juridiska frågor med också om samhället i övrigt. Under studieresan besöktes också Rinkeby och Stockholms stift.