De svenska barnen

Barnkören har sjungit i högmässan i Skärholmens kyrka. Vid kyrkkaffet efteråt frågar en församlingsrådsmedlem av kyrkoherden: ”Finns det inga svenska barn i barnkören?” Kyrkoherden svarar: ”Jo, dom är svenska allihopa, men inte blonda och vithyade”.

Kyrkoherden Malin Strindberg berättar historien för mig när vi träffas. På ett sätt har medlemmarna i församlingsrådet sett den förändring som inträffad de senaste decennierna i församlingen och på ett sätt har de ändå inte registrerat den.  Medlemmarna i församlingsrådet var med och byggde församlingen, en del var med om att bygga kyrkan med sina egna händer. Kyrkan delar ett hörn av torget och vi den ena sidan finns den köpgalleria som nyss fyllt 50 år. För 50 år sedan då Skärholmen i Stockholm byggdes, var det människor från innerstaden som flyttade ut till moderna lägenheter med rinnande vatten och moderna badrum. Med dem flyttade också en del arbetsrelaterad invandring. På 1970-talet kom det en del från Finland. På 80-talet kom andra invandrare, människor som flydde krig och oroligheter. På 90-talet kom många från Balkan, men också från Etiopien, Tanzania och framför allt Mellanöstern. 

I Skärholmen med omnejd bor det idag 38 000 människor men bara ungefär 20% av dem hör till Svenska kyrkan, omkring 7 500 församlingsmedlemmar. Det speciella är ändå att kyrkan är full varje söndag. När de sekulariserade slutade gå i kyrkan flyttade nysvenskarna in. I dag lånar man också ut kyrksalen till en Mekane Yesus församling, som är en luthersk församling från Etiopien.

Framtiden bor hos oss

Skärholmens församling hör till ett nätverk av församlingar i Svenska Kyrkan som heter: ”Framtiden bor hos oss”. De är församlingar där kyrkotillhörigheten är låg, men där det på området finns väldigt många invandrare. Nätverkets församlingar finns bl.a. i Stockholm, Göteborg, Linköping, Uppsala och Malmö. På grund av sina få kyrkomedlemmar skulle dessa vara fattiga församlingar, på gränsen att läggas ned om det inte var för ett utjämningssystem som finns i Svenska kyrkan. Nu klarar de sig något så när och kan hålla dörrarna öppna. 

Skärholmens församling är en fattig liten församling inklämd mellan rikare församlingar och man får också stöd från diakonifonder inne i Stockholms stadskärna för att kunna fungera diakonalt. Mycket av församlingens verksamhet snurrar runt mat. Man har soppluncher och hamburgerkvällar. Eftersom man vill att fattiga församlingsmedlemmar inte skall känna sig som offer, tar man in en symbolisk summa för sina luncher. En soppa kan kosta 20 Kr.

I kyrkan finns ett kyrktorg, som fungerar som en förlängning av det riktiga torget som finns utanför. Där sitter vid ett bord äldre män som dricker kaffe och talar med varandra på arabiska, vid ett annat bord sitter kvinnor och stickar. Innanför dörren har några rumänska tiggare kommit in för att värma sig och låna toaletten.

Goda grannar

Under samma studieresa för medarbetare inom flyktingarbetet som arrangerats för Helsingfors stift och Borgå stift besökte vi också projektet ”Goda grannar” i Katarina församling. Goda grannar är ett samarbetsprojekt med Södermalms moskén, som också kallas Stockholms stora moské. Det är ett samarbetsprojekt som inleddes 2015. I projektet arrangerar man gemensamt språkcaféer och rådgivning bl.a. om juridiska frågor med också om samhället i övrigt. Under studieresan besöktes också Rinkeby och Stockholms stift.

Mekane Yesus kyrkans utmaningar

Mekane Yesus kyrkan, är den evangelisk-lutherska kyrkan i Etiopien som grundats 1959. Den är idag världens största lutherska kyrka med sina 9 miljoner medlemmar. Det är en kyrka som växer och som också i sin teologi betonar diakonins betydelse.

Diakonins betydelse
Allt sedan 1970-talet har man i Mekane Yesus kyrkan betonat diakoni, som ibland också kan beskrivas som biståndsarbete. Man skriver i ett brev till Kyrkans Världsråd i början av 1970-talet att liksom en fågel behöver två vingar för att flyga behövs både förkunnelse och diakoni i kyrkans liv. Allt sedan dess har den holistiska synen på mission varit ett faktum. Nöden i Etiopien har gjort att man aldrig glömt bort den diakonla dimensionen även om kyrkan växt. På 1980-talet hade man sina hungerkatastrofer och ännu idag är det problem med jordbruket och ägoförhållanden. Den nya kolonialmakten Kina har gjort insteg på många håll i Afrika, så även i Etiopien och även om man byggt upp och underhållit infrastrukturen har man också lagt beslag på åkermark, genom att för en billig penning köpa upp land av markägare. Detta var en av orsakerna till oroligheterna för något år sedan. Menake Yesus kyrkan är fortfarande en social samhällelig aktör, som har sin egen avdelning för bistånd och diakoni, skilt från den egentliga kyrkliga verksamheten. Sedan år 2000 har man från Etiopiska statens sida velat se det på det sättet och sedan 2009 har kyrkans biståndsavdelning haft status som en stiftelse för välgörenhet i samhället. I dagens läge satsar man mycket på barn och ungdomars välbefinnande. Man försöker också stärka samhällets acceptans för handikappade, som traditionellt har setts som bestraffade av Gud och som något som familjerna velat gömma undan. Kyrkans biståndsavdelning värnar om de handikappades rättigheter och möjligheter att förbättra sina livsförutsättningar. Mycket av denna verksamhet gör man i samarbete med t.ex. Finska Missionssällskapet.

Kyrkan växer
Vid tiden för kyrkans grundande 1959 hade man kring 20 000 medlemmar. Idag är man uppe i 9 miljoner. Vissa år har kyrkans tillväxt varit hela 8% per år. En hel del av tillväxten kan förklaras som naturlig tillväxt. Etiopien är det näst folkrikaste landet i Afrika (efter Nigeria) med en totalbefolkning på omkring 100 miljoner människor. Speciellt muslimernas antal i landet ökar eftersom de inte använder preventivmedel. Förutom den naturliga tillväxten händer det sig också att etiopisk-ortodoxa människor konverterar till Mekane Yesus kyrkan. Man betonar i kyrkan att det är varje medlems uppgift att predika evangeliet och man beskriver sin kyrka som en karismatisk luthersk kyrka. Den Etiopisk Ortodoxa kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka och den största kristna kyrkan i landet med omkring 39 miljoner medlemmar. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan är en gammalmodig kyrka och de som konverterar till Mekane Yesus kyrkan beskyller sin gamla kyrka för att inte predika evangeliet om Jesus Kristus, utan mera tala om änglar och helgonlegender. En del muslimer konverterar också till Mekane Yesus kyrkan och konverteringsprocessen tar mellan 1-3 månader. Men det är nog främst bland de redan kristna som konvertering sker. Ändå betonar man i Mekane Yesus kyrkan att man har ett gott förhållande till den etiopisk-ortodoxa kyrkan och med muslimer. Genom kyrkans biståndsprogram hjälper man också sina muslimska grannar.

En utmaning att utbilda präster
När en kyrka växer så snabbt som Mekane Yesus kyrkan gör så sker det inte helt problemfritt. Man har idag 8 850 församlingar och mera än 4 000 predikoplatser, men man har bara 5 000 präster. Alla församlingar har inte sin egen präst. I landet finns det 10 teologiska seminarier och för att bli prästvigd önskar man i kyrkan nivån Diploma, som innebär kunskaper i engelska. I detta nu finns 6 000 studerande på den nivån. Om den äldre generationen av präster såg kristendomen som en paketlösning då man sa nej till tidigare afrikanska traditioner, så är den yngre generationen av präster inte så negativa till dem. De tänker att man mera kontextuellt borde fundera på teologiska frågor. Vad i de gamla afrikanska traditionerna kan man förena med en kristen tro och vad måste man avstå från? Man fundera mycket idag på vad det innebär att vara en luthersk kyrka, vilken identitet den traditionen ger.

Tomas Ray, var i Etiopien i november 2018 och träffade ledningen för Mekane Yesus kyrkan.

 

För korta ben

Jag har ett problem. Jag har för korta ben. Alltid när jag köper byxor och hittar sådana som är passliga i midjan är benen alldeles för långa. Jag hamnar alltid att korta av dem. I något skede bestämde jag mig för att detta är en tjänst som jag kommer att köpa. Jag börjar inte investera i en symaskin som kommer att stå oanvänd största delen av tiden och att själv fixa jobbet blir bara för invecklat för mig.

När jag först flyttade till Helsingfors var jag tvungen att söka mig en sömmerska. Efter några försök hitta jag en äldre tant, som gjorde ett gott arbete för ett billigt pris. Jag gick ofta till henne under de första år som jag bodde i Helsingfors. I ett skede insåg jag att hon talade svenska med sin man som jobbade som skomakare i samma affärsutrymme. Tanten var finlandssvensk, så vi bytte från finska till svenska och blev goda bekanta. Jag kom faktiskt senare också att ha en förrättning när hon var en av gästerna. Efter några år berättade tanten för mig att de skulle gå i pension och slå igen sin affär. Jag frågade henne om hon hade något tips på var jag nu skulle korta mina byxor och sade att esterna nere på samma gata gör ett gott jobb.

Estniska sömmerskor 
Så jag började föra mina byxor som skulle kortas till de estniska damerna på samma gata. De gjorde ett gott jobb, till ett billigt pris och jag har aldrig behövt vänta särdeles länge för att få jobbet gjort. Jag gick till dem i mera än tio år. Alltid när jag köpte nya byxor behövde de kortas och de tog emot mina jobb med glädje. Döm om min förvåning när jag i fjol skulle föra mina nya byxor för att kortas. Det hade varit renovering i huset där de jobbade och nu fanns de inte kvar längre. Antagligen hade de beslutat sig för att inte fortsätta efter renoveringen och att även de gå i pension, för några unga damer var de inte.

Vart skulle jag nu föra mina byxor? Jag tittade längs gatan och så att det fanns ett par andra butiker som sydde kläder. Jag gick in till en av dem. Där var en dam som pratade dålig finska, men lovade göra det inom den tidsram jag önskade och till samma billiga pris som esterna tidigare gjort det för. Det visade sig att min nya sömmerska kommer från Sri Lanka. Jag har gått till henne nu redan ett par gånger och hon gör ett gott jobb för ett billigt pris och dessutom sänder hon mig ett textmeddelande när mina byxor är klara att hämtas.

Arbetslivet förändras 
Så har arbetslivet förändrats i Helsingfors under de tjugo år jag bott där. En del jobb övertas av arbetskraft som kommer någon annanstans än från Finland. För mig spelar det ingen roll vilket språk min sömmerska egentligen talar. För mig är det viktiga att jobbet blir gjort och att vi förstår varandra.

Den senaste tiden har det varit mycket tal om att det börjar bli brist på arbetstagare inom en del branscher, men att problemet är att arbetsgivare och arbetssökare inte alltid finner varandra. Jag har också en aning om att en del finländare har för höga förväntningar på språkkunskaper för invandrare som kunde göra jobben. Vi kanske borde justera ned våra förväntningar på att utlänningar snabbt skall lära sig finska. Det är ett svårt språk, som vi finlandssvenskar vet. Jag tycker att man säkert i vissa branscher kunde nöja sig med ett minder mått av språkkunskaper, för att kunna få goda arbetstagare in i arbetslivet. Jag tycker att vi snabbare borde ta tillvara den kunskap och den arbetsvilja som finns bland flyktingar och andra inflyttare som skulle vilja komma in i vårt arbetsliv. De behövs för att lösa problemet på arbetsmarknaden med att finländarna blir allt äldre och att nativiteten är låg. Vi kan bra ge av vårt överflöd till någon som vill jobba och klara sig själv i vårt samhälle och inte leva på understöd.

Tomas Ray

 

Ingen återvändo

Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte därvid. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars verksamhet. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Det här påmindes jag om senaste helg då vi ordnade de finlandssvenska diakonidagarna på Lärkkulla. En grupp invandrarkvinnor med barn från Tehuset i Jakobstad deltog i dagarna och gav dem, förutom yttre färg, också inre djup. Den glädje, äkthet och det djup man kunde ana i deras nyvunna kristna tro berörde själ och hjärta.

När den andliga likgiltigheten och direkta beröringsskräcken för allt som påminner om kristendom breder ut sig bland finländarna, är det också hälsosamt att sitta med en grupp unga nyfinländska män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. Och de vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, om fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord. Och de suger i sig, frågar och både undrar och förundras.

Jag tror att Gud har sänt dessa människor till oss. De är en vitamininjektion rakt in i ett många gånger alltför bekvämt och likgiltigt västerländskt andligt liv.

Den stora frågan är vad vi gör av det här? Både forskningen och erfarenheten visar att invandrare också har svårt med den andliga integrationen och lätt bildar egna religiösa sammanhang, detta oberoende av om dessa bär kristna förtecken eller ej.

Den stora frågan är om vi vågar och orkar ta oss ut ur vår egen bekvämlighetszon och omfamna och integrera våra kristna bröder och systrar. För det handlar om bekvämlighet. När de första månadernas rosaskimrande upplevelser av att kunna hjälpa, förbyts i vardagens utmaningar och kulturkrockar prövas både tålamod och ork. Det kan många diakoner, pastorer och frivilliga vittna om.

Men det är just här som äktheten i vårt engagemang och vår tro sätts på prov. Jesus själv steg ut ur sin bekvämlighetszon då han blev människa och kom till vår jord. Och döden på korset var allt annat än glamorös. Men det är detta som sann efterföljelse handlar om, att gå i hans fotspår. Nu står våra nykristna systrar och bröder vid kyrkporten och klappar på. Det är ingen återvändo (point of no return). Och jag tror att innerst inne vet vi vad vi skall göra, nämligen gå ut ur vår egen bekvämlighetszon och låta oss inspireras och berikas av den nyvunna, och säkert ibland spröda kristna tro, som nu spirar i vårt land.

Vi måste frigöra oss från tanken att det finns ett enda sätt att tolka Bibeln

Jag satt en eftermiddag med biskop Björn Vikström och talade om kyrkans viktigaste bok, Bibeln. Vi funderade bland annat kring vad det innebär att vara bibeltroende, hur Bibeln används i olika kyrkor och samfund, att Bibeln har en tolkningstradition och att Anden är med när vi läser Bibeln. Att vi läser och tolkar Bibeln annorlunda idag än de första kristna betyder inte att vi skulle vara ”bättre” eller ”klokare”, utan att vi lever i en annan tid med andra utmaningar och läser Bibeln utifrån vårt perspektiv.

Att läsa Bibeln är nåd. Nåd som en förmån som vi haft sedan böcker blev något alla hade råd med. I Bibeln upptäcker vi Guds nåd till skapelsen och människan. Nåden förmedlas oftast genom berättelser, mera sällan som lärosatser. Det är därför Bibeln hela tiden har tolkats och måste tolkas. Bibeln kräver omvärldsanalys. Vi får inte vara ”andligt lata” när vi läser Bibeln.

Frestelsen är stor att  vi som teologer och predikanter gör det litet för enkelt för oss. Istället för att gå i närkamp med och brottas med texterna tyr vi oss kanske till trygga och välkända klichéer, ”kyrkiska”, och gör det svårt för budskapet att landa i lyssnarnas hjärtan. En annan frestelse är att banalisera budskapet eller göra det så allmänt att det slutar irritera och skava.

Tänk om vi kunde vi få till stånd en bibelväckelse där predikanter med bibeln i ena handen och dagstidningen eller mobiltelefonen i andra handen levererar slagfärdiga och uppfordrande tal om Guds nåd och hur Jesus kallar oss att leva tillsammans, i gemenskap och med respekt för varandra och allt skapat.

Det finns en rädsla hos många idag att Bibeln bara kan tolkas på ett sätt. Då glömmer vi att redan de bibliska författarna och kyrkofäderna gjorde ganska fria tolkningar, lånade av varandra och var kreativa i förståelsen av bibelordet. Så har den kristna tolkningstraditionen formats, och fortsätter att forma oss som läser Bibeln idag.

Bibeln är alltid med när vi vill förstå vår omvärld. Då kan det ibland uppstå en spänning mellan  enskilda texter och det mönster som framträder när vi läser hela berättelsen. Också i dagens diskussioner om fred och rättvisa, pengar och ägande, skapelse och miljövård eller äktenskap och sexualitet ska vi utgå från de berättelser och mönster vi ser i Bibeln.

Att läsa Bibeln är en upptäcktsresa. Bibeln är kompassen som anger riktningen, kartan måste vi göra tillsammans.

Klicka in dig till samtalet här.

 

Tråkigt med gudstjänster. Eller kanske inte…

-I år är det gudstjänsten, svarade prästen då hen tillfrågades vad man vill satsa på i den aktuella församlingen under det nya året. Gudstjänsten, tänkte jag med en lätt suck. Satsa på den, det är ju att satsa på oss  som redan är inne i rullorna. Utåt, utåt skall vi med kyrkans budskap, lät det i mitt kätterska huvud. Under några dagar, när hjärnan fann tid för annat än sjukvårdsarbete, rörde sig tankarna kring gudstjänstsatsningen.  Borde vi inte skuffas ut från gudstjänsten till människornas vardag. Vad behöver vi vanliga dödliga, som inte alltid orkar och hinner komma till kyrkan en söndag, ibland den enda lediga dagen vi har?  Vad kan kyrkan erbjuda oss som är fast i ekorrhjulet? Upproriska tankar rörde sig fram och tillbaka i huvudet under några dagar.

Senaste söndag hade vi kyrkoherdeinstallation i Vasa. Min uppjagade hjärna fick svar både i biskopens installationstal och den nya kyrkoherdens predikan. Ibland kopplar jag bort öronen när predikan blir för teoretisk och teologisk, långt från den vardag jag lever i. Så kan också en gammal prästfru göra, även om man kunde vänta sig bättre uppförande av ett lyssna-på-predikan-proffs. Då kan jag sitta och renovera sommarstugan i tankarna. Eller drömma om Senegals sol och värme. Men denna söndag blev det inga renoveringsidéer eller Afrika-drömmar.

-En herde behöver alltid gå till Källan för att kunna vara en god herde, påminde biskopen. Församlingen behöver komma till Källan för att få den andliga föda vi behöver för att leva som Kristi vittnen i vardagen. Herden skall visa vägen till Källan.

Jamen, där kom ju ett helt vettigt svar på varför vi skall satsa på gudstjänsten och på dem som redan är “med i rullorna” ! Hur kan vi leva ut vår kristendom bland våra medmänniskor om vi inte vårdar vårt andliga jag? För att kunna gå ut med Kristus-budskapet, utanför kyrkväggarna, behöver min kropp och själ få andlig påfyllning. Och var får jag det? Jo i den trygga, ibland nästan tråkigt vanliga gudstjänsten! Hur kunde jag glömma det i min önskan om att kyrkan skall söka sig utåt. I liturgin, i texterna, orgelspel, psalmer och predikan får själen ro. Också en lång och i prästfru-öron något torr predikan ger själen det den behöver.  Vilken underbar påminnelse om vad som är det viktiga i kyrkan. Att gå till Källan, Guds Ord, som förkunnas varje söndag i kyrkorna runt om i världen.

Sen blev det den nya kyrkoherdens tur att predika.  Han påminde om att det ibland är viktigt att säga nej till olika uppdrag. Det är viktigt att ta hand om sig själv och se till att krafterna räcker i det dagliga livet. Hur många hundra gånger har jag inte hört att du skall, du borde, det hör till. Om inte bokstavligt så inne i huvudet. Prästen påminde om att vi trots allt inte skall vara nej-sägare till 100%. När vi är med i Guds arbete skall vi göra det vi kan och det vi har förmåga till, vi behöver inte ta ut oss till max. Men vi skall göra vår uppgift i Guds rike så bra vi kan.  Ja, men ja, du sa det som behövdes, gode pastor, för att de sista upproriska tankarna skulle vika.

En kyrkoherde, en ledare, skall värna om sin församling. Det kan man göra genom att visa på vägen till Källan, till platser där själen kan få ro. Outtröttligt påminna om vad som är viktigt, hur motvilliga församlingsmedlemmarna än kan vara i sina funderingar.

När vi bodde i Dakar, Senegal, för några  år sedan deltog vi  i den unga församlingens verksamhet. Prästen, Moussa Marone, en muslim som funnit Jesus  på ett intressant sätt (får återkomma till hans historia vid annat tillfälle), värnade om sin församling och sina församlingsbor. Också missionärerna omslöts av hans omsorg. Hände det sig att man inte var i kyrkan en söndag kunde man vara säker på att få ett telefonsamtal  mot eftermiddagen. Pastorn ville försäkra sig om att allt stod väl till. Det hjälpte inte med att undflyende säga att man  kände sig krasslig. Då kastade han sig in i den kaotiska storstadstrafiken med scooter och kom på hembesök för att be för sina trötta församlingsbor. Det var enklast att masa sig iväg till kyrkan på söndag morgon.  Jag kom aldrig besviken därifrån, hur trött och olustig jag än var på då söndag morgon grydde. Han förde sin församling till Källan som ger kraft och liv.

Vår nya kyrkoherde behöver inte nödvändigtvis ringa varje söndag han inte sett mig i kyrkan, men han får gärna vara intresserad av hur vi församlingsbor lever och mår. Han får mycket gärna söka sig till Källan så att han har något att ge oss när i mer eller mindre villigt kommer till gudstjänsten. Sen kan vi välsignade med allt vi behöver söka oss ut ur kyrkorummet och möta medmänniskorna.

Kriminellt att hjälpa?

Ska vi lyda Gud mer än människor är frågan? Ska rädslan vinna över kärleken? Kommer lagar och förordningar i framtiden hota medmänsklighet och våra möjligheter att visa omsorg om främlingen, vår nästa?

Det här är frågor som aktualiseras när representanter för regeringen hyser planer på att kriminalisera hjälp till asylsökare som fått avslag på sin asylansökan i laglig ordning. Att ett beslut är lagligt är ändå ingen garanti för att den asylsökande mänskliga rättigheter uppfyllts. Det framkommer av det stora antal asylbeslut som överklagas till domstol med rättelsebeslut som följd. Men då är den asylsökande kanske redan utvisad till ett land där hen befinner sig i livsfara, i värsta fall redan dödad.

Att kriminalisera hjälp till utsatta människor i nöd, där det finns misstanke om att den asylansökandes rättigheter inte beaktats fullt ut, kan i framtiden leda till att den kristna nästankärleken dras inför rätta. Men Kärleken har dragits inför rätta förr och vi vet att kärleken driver ut rädslan och segrar över döden.

Beslutsfattarna verkar drivas av rädsla, som så många andra, men är själva skyldiga till den situation som uppstått i och med att rätten till humanitärt skydd slopades 2015. Det betyder att asylsökare antingen beviljas asyl eller hotas med avvisning, när det inte finns möjlighet till tillfälligt uppehållstillstånd. Regeringen är därmed själv skyldig till den situation som uppstått.

Vad skulle Jesus har gjort? Det vet vi inte. Men jag föreställer mig att han skulle låtit sig vägledas av Faderns kärlek till människorna och inte låtit sig hindras av makthavarnas hot. Frågor som varje enskild kristen, kyrka och församling bör ställa sig idag är: Vem vill vi tjäna, Gud eller staten, vem tillerkänner vi makten? Vilka värderingar är det som driver oss?

Låt oss inte låta rädslan vinna över kärleken. Låt oss istället övervinna det onda med det goda.

Skolans mjukvara och hårdvara

Det är svårt att skriva något om skolstarten som inte har sagts förut. Den här tiden på året tenderar många vuxna att tänka tillbaka på sin egen skoltid och dela med sig av sina minnesbilder, t.ex. av hur en ny skolväska doftade och kändes på axeln. Vi minns hur det kändes att bläddra i häften och böcker som ännu inte blivit knöliga och kommer ihåg suddgummit som doftade och känslan när vi mötte klasskamraterna första gången efter sommarlovet.

Själv började jag tänka på den över hundra år gamla visan ”Glada vi i skolan gå..” som såklart dagens elever inte känner till (om de nu inte hört den sjungas när de från skolan besökt hembygdsmuséet!). Jag märkte att jag kom ihåg endast första raden och måste googla fram texten:

”Glada vi i skolan gå, glatt vi le och sjunga.

Än vi icke tänka på tidens sorger tunga.

Än vi har vår barndomstid, än så har vårt hjärta frid;

därför mitt i livets strid vi som fåglar sjunga.” http://runeberg.org/bcrabc/0100.html

Hur är den skolvardag som kan få barn att sjunga och känna frid ”mitt i livets strid”? I dag vet barn och ungdomar mycket mer om de globala hoten än på den tid då sången skrevs. Men samtidigt var vardagen då för de flesta barn mer utmanande med utbredd fattigdom, politisk osäkerhet och uppfostringsmetoder som idag skulle vara straffbara för föräldrar och lärare.

När jag läser vad den nya läroplanen säger om skolans verksamhetskultur tänker jag att vi har mycket höga ideal och mål för vår skola. Det är jätteviktigt att det som står om skolans värdegrund, om likabehandling, jämlikhet och en trygg skolmiljö får genomsyra det arbete som lärarna och de andra vuxna i skolsamfundet gör. Under mina år som lärare i åk 7-9 och i gymnasiet stötte jag ibland på kolleger som suckade över ”snömoset” i början av läroplanen för att hastigt bläddra fram till sitt eget ämne, till ”hårdvaran”.

Jag är övertygad om att vi inte får skapa ett motsatsförhållande mellan hårda och mjuka värden i skolan. En god undervisning och en bred allmänbildning är svår att uppnå om inte alla samtidigt jobbar för en trygg skolmiljö. Många av de lärare som lyftes fram i Yle Vegas sommarserie ”Alla tiders lärare” hade lämnat spår som handlade om att de såg sina elever, också dem som hade det jobbigt. De ville skapa ett gott arbetsklimat men var också ivriga och påhittiga att få eleverna att bli intresserade av att lära sig.

Inför årets skolstart hoppas jag att vi alla vuxna, de som jobbar i skolan och de som är föräldrar eller som träffar barn och unga under deras fritid, skulle vara med och ingjuta hos barnen en grundtrygghet inför livet. Vi får inte beröva våra barn deras tro på framtiden genom att vi själva lever ansvarslöst eller att vi slutar tro på att människor med god vilja kan skapa en hållbarare och bättre framtid. I läroplanen heter det:

“En lärande organisation ska inge hopp om en bra framtid genom att skapa en kunskapsgrund för eko-social bildning” (s.29).

Att skapa en kunskapsgrund är skolans primära uppgift. Men det behövs också en tilltro till att livet bär om våra barn och ungdomar ska se sina möjligheter och vilja ta sitt ansvar att vara med och bygga en rättvisare och barmhärtigare värld. Tillit och hopp växer när de delas, inne och utanför klassrummet.

Att vara kyrka

För någon vecka sen hade jag möjlighet att delta i Teologifestivalen i Uppsala som en av ungefär 1000 deltagare. Teologifestivalen ordnas vartannat år av Svenska kyrkan, något av stiften och Sensus studieförbund. Den påminner till delar om våra kyrkodagar. Liksom våra kyrkodagar riktar sig Teologifestivalen till anställda, förtroendevalda, frivilliga och intresserade.

På Teologifestivalen jobbar man så gott som hela lördagen i en och samma ström. Jag deltog i strömmen som handlade om Trovärdig kyrka. Precis som namnet säger kom mycket att handla om kyrkans uppdrag att vara jordens salt. Emmausvandrarna fick i mötet med den uppståndne Jesus en medvandrare som lyssnade in deras frågor, en som ställde fler frågor. Dessa frågor hjälpte de förvirrade lärjungarna att sätta ord på sina tankar när de fick möta en som gick tillsammans med dem och delade vandringen. Som kyrka är vi satta att vandra med människor. Vår kallelse är att möta dem i deras utsatthet, ge lindring i nöden, hjälpa människor att ana en Kristus som kommer oss nära. Vi får själva om och om igen själva lära känna Kristus därför att kyrkan är uppenbarelse- och relationsburen.

Att vara kyrka är att vara i samtal och dialog med evangeliet. Vi utmanas hela tiden att ställa oss frågan hur detta kommer till uttryck i mötet med utsatta människor, människor som på olika sätt lever i utanförskap. Kyrkans trovärdighet beror på om vi lever som vi lär, inte hur mediatränade vi är. Bara genom att vi själva lever trovärdigt kan kyrkan vara trovärdig. Vi skall också vara medvetna om att det finns en positiv förväntan på att kyrkan skall verka för det goda, i etiska frågor och sociala frågor.

Det finns en förväntan att kyrkan skall ställa upp för dem som ingen annan ser, att ge röst åt dem som inte själva kan föra sin talan. Det finns en förväntan på att kyrkan skall stanna kvar när alla andra stänger igen.

Ett bordssamtal mellan ärkebiskop Antje Jackelen och professor Linda Thomas från USA gjorde ett djupt intryck. Linda Thomas (själv afroamerikan från ”små” förhållanden som hon själv uttryckte det) betonade förlåtelsen och modet att inte låta rädslan ta över. En vilja till samförstånd är den enda vägen till fred, helande och upprättelse. Att inte låta sig skrämmas utan att troget och fast verka för det goda. Att människor sätter sig ner och lyssnar till varandra, samtalar och ingjuter mod och hopp hos varandra är vägen. Hon betonade också kyrkans (och därmed enskildas) ansvar för de utsatta.

Det händer något när kyrkfolket kommer samman. Det blir mer än en festival. Det öppnar för gudsmöten och det öppnar för samtal och möten människor emellan. I gudstjänster, samtal och möten blir människor uppmuntrade, får förnyad tro på evangeliets förlösande och förnyande kraft. Det tänds ett trotsigt hopp och en frimodig tro på det goda. Det bär förhoppningsvis frukt för vägen och samtalen framåt. I maj har kyrkfolket i Svenskfinland möjlighet till detta då vi samlas till finlandssvenska ekumeniska kyrkodagar i Åbo den 19-21 maj.

Vem älskar centralförvaltningen?

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om kyrkans för stora överbyggnad upp som gubben ur lådan. Den förs på församlingsplanet där många uttrycker sin frustration över ”pappersproducenterna” på kyrkostyrelsen. Frågan aktualiseras också i insändarspalter och kyrkliga beslutsorgan.

Eftersom jag själv sitter i det glashus som kallas Kyrkans hus skall jag inte kasta sten åt något håll, men försöka belysa frågan ur lite olika synvinklar. Detta eftersom jag dels tror på samtalets möjlighet, dels harinsett att det hos de mest högljudda och självsäkra ”förståsigpåarna” finns en viss okunskap om sakernas tillstånd.

Det är helt klart att en organisation som täcker varje kvadratcentimeter av Finlands yta och har fyra miljoner medlemmar och 20 000 anställda måste ha någon form av centralförvaltning. Om 400 församlingar skall börja sköta sin ekonomi och verksamhet som man behagar så krackelerar snart hela bygget. Gemensamma spelregler och direktiv som styr verksamheten är ofrånkomliga. Sedan är det en berättigad fråga om vi har gått för långt i strävandena att skapa en enhetlig praxis.

Det finns också uppgifter som sköts mera ekonomiskt och effektivt om de centraliseras. Skall alla församlingar börja producera andakter och gudstjänster i radio och TV i samarbete med regionala YLE redaktioner, blir det varken bättre eller billigare än med dagens system där ansvaret vilar hos kyrkostyrelsen. Få församlingspräster kan förrätta en gudstjänst på teckenspråk eller hålla skriftskola för kognitivt funktionshindrade. Därför finns det specialtjänster för olika handikappgrupper.

Det är likaså bättre om Kyrkostyrelsens sakkunniga inom fostran och utbildning har kontakt med och påverkar myndigheter och ministerier när lagstiftningen gällande religionsundervisning, läroplaner och småbarnsfostran m.m. förändras.

Och visst kan vi återgå till situationen för 50 år sedan då ansvaret för storsamlingar i stiftet vilade helt på frivilliga krafter och församlingsanställda som gjorde det vid sidan av sitt eget arbete. Men ett ramaskri skulle det nog bli om hela ansvaret för kyrkodagar, diakonidagar och Ungdomens kyrkodagar – för att nu nämna ett några exempel – påfördes lokalförsamlingarna eller prosterierna.

I framtiden får kyrkan anpassa sig till en mindre kostym. Det gäller alla från centralförvaltningen över stiften till lokalförsamlingarna. Det är därför nu läge att föra en saklig och respektfull diskussion om vad kyrkan skall prioritera och hur resurserna används. Vill vi ha andakter och gudstjänster i radio och TV? Är det viktigt att informera tidningsredaktionerna om vad som händer inom kyrkan? Skall vi ha döv- och omsorgspräster? Bör vi producera material för och fortbilda församlingsanställda? Skall vi vara närvarande och representera kyrkan vid Stafettkarnevalen och Helsingfors bokmässa? Vill vi aktivt påverka lagstiftningen i frågor som berör människovärde, etik, fostran och utbildning? Hur viktigt är det att upprätthålla en kyrklig synlighet i sociala medier? Bör vi understöda små och fattiga församlingar med medel från Centralfonden? Har församlingarna rätt till rådgivning och hjälp vid församlingsval, kyrkorenoveringar och nybyggnation? Listan kunde göras längre men de här exemplen får illustrera dagens situation.

Morgondagen kommer att te sig annorlunda. Kyrkans framtid är garanterat fattigare och kostymen är mindre, men det betyder inte att Kristi kyrka förminskas. Vi får göra saker annorlunda och på annat sätt. Just därför är det viktigt att samtalet om vad som skall göras, vem som gör vad, och med vilka medel, nu startar och förs i saklig ton, så att kyrkan även i framtiden kan vara den Kristusrörelse som möter människor med evangeliets budskap.