” … dock fälla vi inte modet”

För 80 år sedan stod vårt land inför en enorm utmaning. Vinterkriget hade avslutats och fred slöts med Sovjet den 13 mars 1940. Det är något av en ödets ironi att firandet av den dagen 80 år senare överskuggades av en annan utmaning – Corona-viruset – vars spridning också kraftigt reducerade antalet deltagare i minnesgudstjänsten 13.3 i Helsingfors domkyrka.

När freden slöts den 13 mars 1940 skrev stiftets biskop Max von Bonsdorff i Församlingsbladet under rubriken. Tung fred – dock fälla vi icke modet. Biskopens ord kan med fördel utgöra vår ledstjärna ännu 80 år senare. Vi delar sorgen, osäkerheten och oron inför framtiden med de som levde då. Fastetidens budskap om att gå upp till Jerusalem får i år en djupare mening. Framför oss ligger en verklig Golgatavandring. Hur lång den blir och vilka offer den kräver i form av ekonomisk nedgång och i direkta människoliv vet vi inte. Det är möjligt att vi som land står inför den största utmaning som mött oss efter andra världskriget. Kyrkan har en alldeles speciell uppgift i det här läget. Det är nu vår tro, vår kärlek och vårt budskap sätts på prov. Nu får festtalens vackra formuleringar och strategiernas fina fraser sättas åt sidan. Det är dags att kavla upp ärmarna och ta på arbetshandskarna.

En av orsakerna till den respekt som kyrkan fick under kriget för 80 år sedan var att den delade människors liv. Fältprästerna fanns med till och med ute vid fronten, och en del av dem stupade på sin post. Var går fronten i dag? Var skall kyrkan befinna sig för att kunna dela tro och liv i Corona-tider?

Mycket har redan gjorts genom strömmade gudstjänster, kontakter över nätet till konfirmander och ungdomsgrupper, hembärning av mat till äldre och ökad möjlighet till själavård. Men kan vi göra mera? Borde vi istället för att permittera barnledarna snabbt ordna ”eftis på nätet” för de skolbarn som inte kan samlas i sina eftisgrupper? Tekniken finns, barnen kan den och det är inte direkt kärnfysik det handlar om ens för barnledarna. Eller borde vi nu målmedvetet ringa alla våra äldre församlingsmedlemmar – och andra med för den delen – för att höra hur de har det och fråga vilken hjälp de behöver? En kyrka som i tveksamhet och rädsla drar sig tillbaka blir ointressant. Den kyrka som ser människors utsatthet och kämpar vid fronten vinner respekt och förtroende. Valet är vårt!

I kyrkans DNA finns samtidigt alltid vetskapen om att det efter Golgatavandringen gryr en påskdag. Denna förvissning och detta hopp har burit enskilda kristna och hela kyrkor genom förföljelser, hungersnöd, epidemier och krig. Också efter Corona gryr en påskdag, när sjukdomen är övervunnen, pandemin besegrad och människor helade.

Därför fäller vi inte modet! Vi behöver inte hänge oss åt självutnämnda profeters spekulationer om viruset är ett Guds straff, eller om det medvetet spridits av någon för att skada vår värld. Inte heller har vi orsak att stämma in i kören med olyckskorpar som spår världens undergång och en ekonomisk apokalyps.

Hur framtiden än ser ut och vad den än har i beredskap för oss så är det bra att vila i biskop Max von Bonsdorffs ord till sitt stift för 80 år sedan: ”… dock fälla vi icke modet”. Den attityden bär genom det svåra samtidigt som den pekar i riktning uppåt mot den Gud som håller oss och hela världen i sin hand.

Hur talar vi till varandra i dessa tider?

Arbetssätten förnyas

Det är inte enbart arbetssätten som förändras, vi får också hitta nya lösningar för att hålla kontakt med våra vänner och familjemedlemmar på annan ort. Igår hörde jag om flera bekanta som planerar att fira gemensam middag med vänner på veckoslutet genom olika sociala applikationer. En fin idé som hoppeligen inspirerar fler av oss att göra likadant.

Men hur vi än försöker så är vi tvungna att förändra vårt sätt att kommunicera med varandra i och med restriktioner som finns i landet. Vi tvingas samtala med varandra på ett annorlunda sätt via kamera och mikrofon än då vi möts på gatan. Det är inte lika lätt att flika in korta kommentarer då man talar på distans, en stor del av vårt kroppsspråk ryms inte med i rutan och en del av den närhet och värme vi i vanliga fall förmedlar försvinner i den digitala rutan.

Situationen är obekant

Få av oss har varit med om undantagstillstånd tidigare, och ingen av oss har varit med om en motsvarande situation med de digitala möjligheter vi har nu. Så situationen är ny för oss alla, men vi upplever alla denna stund olika. Det som dock är gemensamt för oss alla är att vi lever i en kris.

En kris, en förändring, föder alltid känslor. Att vi i nuläget bär en känsla av att vara stressad, konfunderad, rädd och kanske ilsken är normala reaktioner i en kris.  

Vi behöver varandra i kriser och jag tror vi behöver varandra för att hitta vår egen styrka. Vi behöver få höra frågan av en annan; vad kan du göra för att minska din rädsla. Detta kan ingen annan svara på än du själv.

“Vad kan du göra för att minska din rädsla”

När frågan är ställd måste vi också låta varandra tala ut till punkt. Ge plats för varandra att sätta ord på det som pågår inom oss. Vi övar oss att sätta ord på våra funderingar och att inte ta saker och ting för givet utan att lyssna till slut. Jag behöver alltså föra en dialog med mig själv, men kanske jag behöver få höra frågan och tänka ut mitt svar i samråd med någon annan.

Vi vill alla varandra gott – hur nå ut?

Att nå ut med frågan till alla är inte så lätt. Frågan når inte alla via sociala medier, utan vi måste också konkret ta kontakt. Våga lyfta luren eller gå ut med en hälsning via radion. Kanske du ännu äger postkort som du kan sätta i postlådan hos din granne?

Vad kan du göra för att minska din rädsla? Svaren varierar, ibland handlar det om konkret hjälp och även då finns församlingens resurser till för dig. Vi kan se i förra årets statistik att det delades ut 350 000 matkassar i Huvudstadsregionen och nästan 40 000 enskilda samtal fördes mellan en anställd och en medlem.

Vi gör mycket gott. Många matsäckar packas runt omkring i Finland för att hjälpa till i vardagen. Många diakoner ringer upp sina kontakter och många frivilliga bär varor hem till dörren. Men en fråga kvarstår, vem tar hand om hjälparen och frågar; Vad gör du för att minska din rädsla?

Förändrat arbetssätt i Corona tider

Församlingens barnverksamhet är på paus på grund av Coronaviruset. För alla kan det kännas ovant och överraskande, vad och hur ska vi göra? Det kan innebära att barn och familjer har ett ännu större behov av kontakt och stöd. Ett nytt skede för alla. Nu finns alla möjligheter att vara kreativ och förändra sina arbetsmetoder. Nu har vi chansen att lära oss något nytt, vara flexibla, göra förändringar och anpassa oss, i den nya annorlunda vardagen. Verksamheten behöver inte ta slut utan kan i stället ändra karaktär och form.

Meddela inte bara att verksamheten är pausad utan snarare att nu börjar något nytt! Fundera i din församling på vilka nya sätt ni kan möta barn, unga och familjer. Dela idéer och innovativa tips. Genom att modigt pröva på nya sätt att möta barn och familjer lär man sig vad som fungerar och vad som inte fungerar. Nu behövs kyrkan i den här oväntade situationen vi befinner oss i.

Biskoparnas anvisningar (16.3) uppmanar till att förmedla hopp och att alla ögon, öron och hjärtan nu behöver vara mera öppna och lyhörda. ”Den normala veckoverksamheten i församlingar avbryts tillsvidare, men överförs till webben så snart det är möjligt. Under dessa exceptionella omständigheter är det viktigt att församlingarna förmedlar ett budskap om hopp och tillit. Många oroar sig och behöver själavård, ett lyssnande öra och tröst. Biskoparna uppmuntrar församlingens anställda att använda alla tillgängliga tekniska verktyg i detta arbete”.

Prova modigt digitala verktyg

Församlingen kan nu pröva på att ordna digitala andakter, söndagsskola och olika slag av klubbverksamhet. Dagklubbar, familjeklubbar, musikklubbar, aftonbön och många andra slag av verksamhet kan ske via digitala verktyg. Det är bara att vara kreativ och pröva sig fram.  Regelbundenheten är viktig i det sammanhanget, bestäm på förhand tidpunkt för gemensamma aktiviteter. Det hjälper familjerna att komma ihåg tillfället och ger en rytm i vardagen. På församlingen hemsida kan man som tidigare påminna om aktiviteterna. Tipsa familjerna om olika slag av aktiviteter de kan ha nytta av nu när vardagen är annorlunda. Rörelse, pyssel, böcker, sånger, uteaktiviteter osv. Dela gärna era tips till andra församlingar.

Med mobilen är det lätt att göra en video. Då har även de yngsta möjlighet att vara delaktiga. Ge inte upp om det inte genast fungerar. Prova på nytt!

Teosto har lättat på upphovsrätten nu i Corona tider. Observera att det bara gäller livesändningar. Kom ihåg att radera genast efteråt. Läs mera om det på Teosto sida.

Kontakt och kommunikation med grupperna kan tas med textmeddelande, Facebook, WhatsApp eller e-post. Glöm inte att ta till gamla metoder som att använda mobilen och personligen kontakta församlingsmedlemmarna. Kommunikationen kan ske på olika sätt beroende på vilken typ av verktyg man använt tidigare och man har möjlighet till. Be gärna om hjälp av IT- ansvariga eller kunniga! Kanske någon i arbetsteamet eller någon i familjen är extra bra på det och kan hjälpa. Digitala arbetssätt kräver ordentliga verktyg och massor av mod och inspiration!

Församlingens barnledare och andra medarbetare kan också erbjuda sig att hjälpa familjerna med uteaktiviteter med några barn åt gången. Eller behöver familjen hjälp med något annat? Utdelning av matkassar, hjälp med vardagssysslor osv. Det är bara att frimodigt ta kontakt. Som kyrka har vi alla förutsättningar att vara till hjälp. Även regeringen påminde om det på sin presskonferens 8.3.

Som vuxna kan vi, förmedla att saker går att lösa. Vår uppgift är att lugna och hitta alternativ. Kanske det goda som kan komma ur den här exceptionella situationen är förmågan att sätta saker i perspektiv? Välmående, gemenskap, samhörighet och omsorg om varandra!

Avslutningsvis några tips

  • Skapa rum att mötas — Samhörighet!
  • Dela vardagen — Vad gör du?
  • Ring ett samtal   — Hur är det?
  • Närvaro —Du får ringa!
  • Händer och fötter för varandra — Vi hjälper varandra!
  • Uppmuntra — Det finns hopp!
  • Gör någon glad med post — Aktivitet!
  • Gå ut i naturen — Utesällskap

En ny påminnelse om …

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännages att följande medlemmar av vår församlingen har avlidit.” Detta något gammalmodiga sätt att kungöra vem som avlidit, har fått ny aktualitet under de senaste dagarna.

Den oro som coronaviruset skapat och de kraftfulla åtgärder som vidtagits är en påminnelse om att livet är skört. Det är ingen självklarhet att allt ”går som på Strömsö.” De generationer som vuxit upp i efterkrigstidens Finland har skonats från krig, nöd och epidemier. Vår erfarenhet av den här typen av fenomen begränsas till det vi sett på TV och läst om i tidningarna. Därför står vi både handfallna och konfunderade inför den omfattning som corona-pandemin antagit.

Efterkrigstidens starka ekonomiska utveckling och tilltagande välfärd har i viss mån invaggat oss i en falsk förhoppning om att stora olyckor, katastrofer och epidemier inte kan drabba oss. Nu naggas tryggheten i kanterna och livets sårbarhet exponeras.

Som kyrka och kristna har vi en alldeles särskild uppgift i den rådande situationen. Vi är inte kallade att spä på oron och bidra till ökad panik. Vårt uppdrag är att förmedla den tro och trygghet som utgår från det faktum att vårt liv och vår värld vilar i Guds trygga händer. Ryktesspridning, överdrifter och panikartade reaktioner får vi lämna därhän. Vår uppgift är att finnas till, dela människors vardag, stilla oron, trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp.

Det här förhållningssättet handlar inte om en flykt från verkligheten. Tvärtom handlar det om att se verkligheten i vitögat. Vår tro och även vårt handlande bör i den här situationen styras av och utgå från Romarbrevets ord: ”Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör tillhör vi Herren.” Livet – också det som kontaminerats av coronaviruset – vilar i Guds hand och den förvissningen är vår trygghet i både liv och död.

Vi skall ta både corona och människors oro på fullt allvar och följa de direktiv som myndigheterna ger. Samtidigt får vi med orubblig tillförsikt och tro be om Guds beskydd för egen del, för vårt land och för alla de som drabbats och kommer att drabbas.

Förenklat om religionsundervisningen

Enligt en enkät som YLE har gjort anser 70 % av de tillfrågade att det är dags att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne, istället för att som nu ge undervisning i elevens egen religion, och erbjuda undervisning i livsåskådning till de elever som inte tillhör något religiöst samfund. Det är inte första gången frågan dyker upp, och nu som tidigare präglas diskussionen – och även en del ledarskribenters åsikter – av en förenklad och ställvis på bristfälliga fakta byggd argumentation.

Det är helt klart att det nuvarande systemet har både praktiska och ekonomiska nackdelar då eleverna måste delas upp i flera undervisningsgrupper, men införandet av ett gemensamt livsåskådningsämne är inte heller så oproblematiskt som tillskyndarna vill påskina. De som förespråkar ett för alla gemensamt livsåskådningsämne gör det tyvärr lite väl enkelt för sig. Det är uppenbart att merparten av dem som vill gå i den här riktningen, inte verkar ha någon djupare kunskap om innehållet i varken dagens religionsundervisning eller ett eventuellt framtida gemensamt livsåskådningsämne för alla.

Dagens religionsundervisning är inte konfessionell, än mindre handlar det om religionsutövning, vilket en del låter påskina. Det konfessionella draget i ämnet religion togs bort redan år 1985. Istället bygger undervisningen i religion, liksom alla annan undervisning i skolan, på aktuell vetenskaplig och pedagogisk forskning. I religionsämnet ingår också undervisning om andra samfund och religioner än det som eleven tillhör. En omständighet som är av oerhörd vikt i en tid av ökad invandring och global rörlighet. Vi kan inte förstå vår värld utan att förstå religionernas inverkan på och betydelse för olika kulturer.

Att religionsundervisningen utgår från elevens egen religion har ingenting med indoktrinering i en speciell tro att göra. Den som använder ordet indoktrinering i det här sammanhanget avslöjar i regel enbart sin egen okunskap om både religionsundervisningens väsen och skolans läroplan. Undervisning i egen religion innebär att man tar avstamp i den tro och kultur som är bekant för eleven, ungefär på samma sätt som man i andra ämnen först bekantar sig med det egna landets historia, kultur och traditioner innan cirklarna vidgas.

Det är dock inte förvånande att så många som 70 % svarar jakande på en förenklad fråga om det är skäl att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne för alla. Men frågan är om de inte i det här sammanhanget ”gör en brexit” och tar ställning för ett alternativ vars innehåll och konsekvenser de inte har tillräcklig kunskap om. Det som ser så enkelt ut i teorin är betydligt mera invecklat i verkligheten.

Ämnet livsåskådning, som det är utformat i dag är alltför smalt för att fungera som bas för ett gemensamt livsåskådningsämne, eftersom det innehåller minimalt med stoff om världens religioner. Och om man för att kompensera detta utökar stoffet om kristendom och andra religioner, så faller det inte förespråkarna för livsåskådningsämnet på läppen. Då befinner vi oss i samma situation som i Norge där det pågår en dragkamp om innehållet i livsåskådningsämnet. De som förespråkar livsåskådning tycker det undervisas för mycket i religion medan kristna föräldrar å sin sida anser att barnen får alltför för lite kunskap om sin egen och andra religioner.

En annan utmaning med ett gemensamt livsåskådningsämne kan hämtas från den rikssvenska kontexten där kunskapen om tro och religion har sjunkit markant efter att man införde gemensam undervisning i livsåskådning. Ett faktum som var och en som följt med en frågesport i Sveriges TV nogsamt kunnat notera. Okunskapen om kristendom och andra religioner är ofta monumental.

Förslaget om ett gemensamt livsåskådningsämne kan vid en första anblick verka lockande. Men om det löser ett problem så skapar det istället andra. Det är säkert möjligt att gå in för ett gemensamt ämne men då handlar det definitivt om att börja från början och göra ett grundligt arbete med både läroplan och innehåll. Och då måste också frågan om livsåskådningsämnets status resas. Med det antal timmar ämnet har nu finns det små möjligheter att ge en god allmänkunskap om världens religioner och olika livsåskådningar. Och att göra en halvmesyr som kommer att sänka nivån på både religionsundervisningen och undervisningen i livsåskådning är ingen elev betjänt av i en tid då en ökad globalisering kräver en förståelse för och kunskap om olika kulturer och religioner.

Så till dess man kan presentera en läroplan i livsåskådning som tillgodoser både behovet av en gedigen kunskap om världens religioner och andra livsåskådningar, så är det absolut bästa att hålla fast vid vårt nuvarande system. Det ger en god kunskapsmässig grund och värnar också om minoriteter som katoliker, ortodoxa, judar och muslimer som får objektiv undervisning utgående från sin egen religiösa kultur av kompetenta lärare.

Black Friday eller Giving Tuesday

I dag är dagen med stort D. Åtminstone om man får tro på all den reklam som väller över en i tidningar, TV och sociala medier. Det är Black Friday så ”shop until You drop”. Black Friday är, liksom Halloween, USA-importer som snabbt slagit igenom också hos oss.

Synen på om dessa trender är bra eller dåliga delar ledarskribenter och kolumnister och det finns knappast det argument som inte synats, oberoende av om man är för eller emot. Där en del ser en uppenbar nytta i att sätta fart på ekonomin genom mera konsumtion, lyfter andra fram hållbarhets- och måttlighetsargumentet. Är det vettigt att konsumera ännu mera när jorden och miljön redan suckar under vår överkonsumtion.

Black Friday kan även analyseras ur en etisk och andlig synvinkel. Är det försvarbart att de som redan har allt och litet till skall konsumera ännu mera? Eller kan man också se på Black Friday som så, att de som inte annars skulle ha råd att köpa sin TV eller tvättmaskin nu kan göra det, då man får den för halva priset. Ja det går att vrida och vända på argumenten i all oändlighet.

Jag hör inte till dem som förfasar sig över Black Friday. Jag går heller inte i taket av shoppingentusiasm och köper hejvilt. Egentligen förhåller jag mig rätt neutralt till det. Må var och en göra som man finner bäst. Köp om du behöver någonting och låt bli om det känns så. Däremot hoppas jag att vi från olika kyrkor och samfund, tillsammans med andra goda krafter skulle göra ett motdrag. Black Friday följs i amerikansk tradition av Cyber Monday som är nätshoppandets dag. Efter den kommer Giving Tuesday som påminner om vikten av att ge till behövande och dela med sig.

Kyrkan vinner ingenting på att förfasa sig över Black Friday. Detta fenomen har kommit för att stanna. Hur länge vet ingen. Men istället för att förfasa oss över människors materialistiska livsinställning och allt annat negativt vi kan komma på, så kunde vi aktivt lyfta fram alternativ. Så låt de som vill ha sin Black Friday ha den. Men varför inte, och redan till nästa år, lyfta fram Giving Tuesday och skapa en ny positiv trend? En dag då vi på bred front lyfter blicken från vår konsumtionshysteri och ser de utslagna, sjuka och marginaliserade och går ut på gator och torg, i sociala medier och på TV, och promotar en givandets tisdag, då vi kommer ihåg dem som annars glöms bort.

Om alla goda krafter förenar sig i en sådan här dag kan gensvaret bli enormt. Den ultimata lyckan är ju som bekant inte att spela golf med en miljon på banken. Och den tröst Black Friday ger tonar snabbt bort. Ofta redan då man svär ve och förbannelse över otydliga bruksanvisningar till de apparater man köpt, eller märker att ursprungspriset var saltat och den 50%-iga rabatten faktiskt var enbart 30% i verkligheten. Black Friday må ha sin charm, men kyrkan har något bättre – Good Friday (Långfredagen) – den dag då Gud själv gav sitt liv för att vi skulle få leva, inte bara av bröd allena utan av allt det som utgår från Guds mun.

Samtal om livet

Jag vandrar genom ett tyst Mässcentrum. Jag är på väg till kyrkans monter. Tystnaden kommer inte att vara länge till. Om en stund öppnar dörrarna till Helsingfors bokmässa. In väller folk, de flesta är skolelever nu på torsdag morgon. Några kommer med bestämda steg till kyrkans monter. De ser lite spända ut för de ska just fråga ut biskop Bo-Göran Åstrand om sådant som är viktigt för dem. Samtalet kommer i gång och flyter fint. Frågorna handlar om miljö och klimat, om hopp, om liv och död.

I montern finns också Hoppets träd. Besökarna på bokmässan har tillsammans hjälpt trädet att växa genom att på lappar skriva ner det som ger hopp eller det man hoppas på och sedan klistra fast dem i trädet. Trädet blev välfyllt med hopp och förhoppningar och påminde oss om det kristna hoppet.

Under fyra dagar hinder scenprogram efter scenprogram på tjugotalet scener avlösa varandra i jämn takt. Många kommer enkom för att lyssna på utvalda samtal, andra stannar till under sin vandring. Människor möts i gångar och vid bokdiskar och nya samtal utspinner sig. Ljudnivån är hög och luften varm. Det är trångt mellan varven. I detta människovimmel finns kyrkan. Kyrkan är närvarande genom alla sina medlemmar som finns på mässan, men speciellt synlig genom den egna montern och genom scenprogrammen. För visst är kyrkan med på bokmässan i år igen. Det har vi varit sen inbjudan att delta kom 2007.

Under årens lopp har vi fått möta många människor i samtal vid montern och i de samtal som utspunnit sig vid montern. Vi har bjudit på kyrkkaffe, ett vänligt bemötande och ett lyssnande öra. Vi har fått ta del av djupa tankar och människors livsberättelser. Frågorna om varför kyrkan är med på bokmässan har tystnat. I stället uttrycks en glädje över att kyrkan finns med där samtalen om livet förs.

För litteratur handlar ju om livet. Bokmässan handlar om mer än enbart böcker, den hjälper oss att tala om frågorna som vi delar, om frågorna som är mer brännande för en del och frågorna som det är både nyttigt och viktigt att bli påmind om. I dessa samtal är kyrkan en part. Därför är kyrkan med på bokmässan.

Du kan lyssna till de flesta av kyrkans scenprogram via youtube. Du hittar programmet och videoinspelningarna via den här länken

Problemlösning

”Ratkaistaan suomen suurin ongelma” var temat för ungdomsarbetsveckans huvudevenemang som gick av stapeln för en dryg vecka sedan. Problemet som temat syftade på var utslagning och marginalisering samt psykiska problem hos unga. Genom paneldiskussioner och olika framföranden försökte man belysa problemen och komma med lösningar på dem. När det gällde problemet med utslagning, marginalisering och ensamhet kom man också med förslag, metoder och program för hur man kunde arbeta med dem som är ensamma och utanför. Endast en talare vågade sig på ett annat perspektiv: istället för att bara fokusera på de 10-20% av barnen och de unga som känner sig ensamma borde vi satsa på att få till stånd en attitydförändring hos de 80-90% som bidrar till att 10-20% lämnas utanför och känner sig ensamma. Hur kan vi få barn och unga – alla människor – att sluta använda sårande ord, inte skada varken psykiskt eller fysiskt, inkludera alla, behandla alla lika?

Här har vi en uppgift som kyrka. Kyrkan är redan bra på att höja sin röst och kämpa för de som har det sämre ställt. I samhällsdebatten lyfter kyrkan fram de svagaste, dem som samhället vill glömma bort. I skriban upprepar vi om och om igen hur värdefull, unik och älskad konfirmanden är, i diakonin lyfts ständigt människovärdet hos dem som behandlats som om de inte hade ett värde, ständigt predikar vi om det ansvar vi har som kristna och som medmänniskor, om hur vi ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron här på jorden. Vi håller redan på med en attitydfostran, men kunde modigt göra det ännu mer aktivt och med högre röster.

Samtidigt behöver vi som kyrka se oss själva i spegeln och fråga oss hur mycket vi bidrar till att många upplever ensamhet, utanförskap och en känsla av att vara värdelös. Å ena sidan är vi mån om att lyfta fram alla människors lika värde, att vi alla är skapade av Gud och därmed hans älskade barn. Därför är du välkommen som du är. Å andra sidan visar vi på många olika sätt att man ändå måste uppfylla vissa kriterier för att vara välkommen och passa in. Och när vi som kyrka signalerar att en person inte är välkommen gör vi mycket större skada än när någon utanför kyrkan exkluderar en människa. För när vi som ska vara Kristi händer, fötter, ögon och öron vänder ryggen till en människa, när vi som predikar Guds kärlek samtidigt visar ett förakt, när den plats som borde vara den mest fridfulla och kärleksfulla platsen på jorden stänger dörren – då är det som om Gud själv skulle vända ryggen, visa förakt och stänga sin dörr. Därför gör det mycket mer ont än när något samhälleligt gör samma sak. Att bli kränkt i kyrkan och församlingen är värre än att bli kränkt av någon annan.

I söndags startade kampanjen #DelaLjus som bl.a. vill påminna oss om att ta hand om varandra, inte lämna någon ensam och utanför, utan komma med ljus till varandra. #DelaLjus är en del av vår attitydfostran. Kampanjen riktar sig främst till ungdomar och unga vuxna, men vi borde alla ta del av den och komma med ljus till dem som lever i ett höstmörker året runt. Låt oss modigt dela ljus med varandra, modigt särskilt gå till dem som vi ser att är ensamma, vet att kämpar och som det är lite obekvämt att närma sig. Låt oss modigt dela ljus till alla våra medmänniskor med båda händerna och inte så att den ena handen sträcker ut ett ljus, medan den andra kommer med skäppan. Låt oss med hjälp av Världens Ljus lösa ett av Finlands största problem istället för att använda Världens Ljus till att bränna människor. #DelaLjus!

Mörkret inom oss

Jokela, Kauhajoki och Kuopio. Tre helt vanliga finländska orter och tre skolskjutningar/incidenter med dödlig utgång. Förebilderna finns ute i världen med Columbine i USA och Trollhättan i Sverige.  Nu liksom tidigare står vi med flera frågor än svar. Vad är det som får en ung finländsk studerande att ta detta för sig själv och andra så ödesdigra steg?

Finland hör till de länder som har högst levnadsstandard i världen. I en undersökning tidigare i år konstaterades även att Finland toppar listan över de lyckligaste länderna. Vi har ett skolsystem som prisats för sin pedagogik och har – trots en nedåtgående trend under senare tid – av tradition legat i topp i Pisa-undersökningarna. Vi har exporterat vårt pedagogiska kunnande till Sverige, Tanzania, Kina och Förenade Arabemiraten. Vår yrkesutbildning har fungerat som modell för länder i tredje världen då de byggt upp sina yrkesskolor.

Men Jokela, Kauhajoki och Kuopio handlar inte i främsta rummet om vår pedagogik och vårt kunnande. De berättar en annan historia. Berättelsen om mörkret inom oss. En berättelse om de krafter som av olika orsaker förmörkar själens inre landskap, föder aggression och hat och grumlar vårt omdöme.

Jag skriver oss för vi bär alla på ett mörker inom oss. Den som påstår något annat sysslar med självbedrägeri. Avundsjuka, hat, gamla oförrätter och förluster tenderar att leva kvar i själens skrymslen och vrår, även om de sällan tar sig så drastiska utryck som i de ovan nämnda fallen.

Mörkret inom oss är universellt. Det gör inte skillnad på nationalitet, ras, kön eller sexuell läggning. Det är en outplånlig del av vår identitet som människor. Det som Bibeln kallar för arvsynd. Ett oerhört gammaldags och ifrågasatt uttryck, men samtidigt skrämmande aktuellt då vi ställs inför alla de former av övergrepp och oförklarlig ondska som möter oss i nyhetsrubrikerna.

Hur kommer vi tillrätta med mörkret inom oss? Hur skall vi agera när andras mörker träffar oss? Mörkret syns ju inte utanpå. Ofta står både myndigheter och anhöriga med förvåningens finger i häpnadens mun och konstaterar samstämmigt; ”Det här kom som en total överraskning”.

Samtidigt är det så att också världens bästa skolsystem och en hög levnadsstandard har sina mörka sidor. Lycka kan inte köpas eller förtjänas. Prestationskrav, ensamhet, utanförskap, mentala problem och mobbning förmörkar många ungdomars vardag. Det är också dokumenterat att de unga ofta inte får den hjälp de behöver i ett tidigt skede. De har ingen som lyssnar och ingen frågar heller om mörkret därinne, för det syns ju inte utanpå.

Kyrkan kan även öva sig i lyhördhet på den här punkten. Med en konfirmationsprocent på lite över åttio, har vi en enastående möjlighet att se, bekräfta och lyssna till de unga. Att öppet tala om mörkret i själen är inte väsensfrämmande för konfirmandundervisningen. När Maria Sundblom-Lindberg, lite provokativt i en krönika i Kyrkpressen, skriver om att vi i konfirmandundervisningen bör tala mera om porr än profeter, är hon på rätt spår. Den stora berättelsen om Livets ljus kan bara bli levande och aktuell om den får speglas mot såren och mörkret i kropp och själ. Det kallas kontextualisering och det är en av kyrkans viktigaste uppgifter.

Det finns de som i den här och liknande situationer gärna orerar högt om tidens ondska och med emfas talar om att det var bättre förr. Men det var inte bättre förr! Faktum är att våldsbrotten stadigt minskat i Finland. För hundra år sedan låg brotten mot liv i vårt land på samma nivå som de nu gör i Centralamerikanska stater. Statistiken är dock ingen tröst för de som drabbats, men den visar att vi trots, Jokela, Kauhajoki och Kuopio är på rätt väg.

Mörkret inom oss kommer alltid att finnas där i någon form och vi kan och måste bli mera lyhörda för de berättelserna. Detta samtidigt som vi frimodigt berättar den andra berättelsen, om ljuset, medmänskligheten och den Gud som kan skingra mörkret inom oss.

Bortom polemikens återvändsgränd

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Så skriver Dan Andersson i dikten Tiggarn från Luossa. Den här raden rymmer en ocean av mänsklig längtan, av frågor kring livet, meningen och Gud. Den anger också tonen i det uppriktiga sökandet efter något som är större än oss själva, alltings upphov och slut. Anderssons trevande ton manar till eftertanke. När vi talar om Gud är det skäl att tala både lågmält och försiktigt, i respekt både för Gud själv och för andra människors upplevelser av mötet med det heliga.

Tyvärr så är verkligheten ibland en annan. Uppeggade av de sociala mediernas snabba tempo och möjligheten till omedelbar respons tappar vi alltför ofta besinningen och talar bergsäkert och med hög volym om saker som kräver både eftertanke och ödmjukhet. Sällan har all världens andliga besserwissrar fått sitt lystmäte så snabbt stillat som i dag. Och resultatet, det ser vi tydligt. Vi kränker och blir kränkta. Slår igen dörrar och positionerar oss i djupt grävda skyttegravar.

Det är mot bakgrund av det här befriande att läsa det som Peter Halldorf skriver i tidskriften Pilgrim 2/2019, då han beskriver intentionen bakom tidningen. ”Vi ville försöka göra en tidskrift vars fokus var livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön. Med ett tonfall fritt från polemik, och en strävan att skilja väsentligt från oväsentligt. En tidning som inte skulle ha någon annan mening än att vara en härd. I den mån vi lyckats – vilket vi inte alltid gjort – har vi av våra läsare påmints om hur angeläget det är att förbli trogna den inriktning vi samlades omkring: att vara en tidskrift som bidrar till att livsgemenskapen med Gud djupnar.”

Det är befriande att meditera inför den här visionen, och vi kan med fördel byta ut ordet tidning mot församling och sätta sökarljuset på våra egna sammanhang och vår egen kyrka. Är vi en kyrka som har fokus på livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön, för att citera Halldorf? Kan vi skilja väsentligt från oväsentligt eller förfaller vi till en åsikternas tyranni med ömsesidiga bannlysningar över våra olika tolkningar av Bibeln?

Ett är helt klart. Inför Gud är vi alla lika. Lika bra och lika dåliga. Och Guds dom kommer att drabba oss alla. Och samtidigt som detta sägs får vi både trotsigt och frimodigt påpeka att Guds nåd och frälsning erbjuds oss alla med en hundraprocentig rättvisa och jämlikhet. Inför Gud är vi alla lika. Gud vill ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim.2:4). Vägen dit handlar inte om att putsa fasaden. Vägen till Gud går på djupet.

Torsten Kälvemark, en svensk ortodox lekmannateolog, skriver om det han kallar de teologiska kamrerarna som vill att debit och kredit skall bokföras i rätt spalt och att inget bläck får flyta emellan sidorna. Men livet är sällan svart-vitt. En publikan kan även bära ett frö av rättfärdighet inom sig och den mest rättfärdige kan dölja sitt hyckleri bakom en mask av fromhet.

Våra polemiska utsagor och den inre splittring som nu plågar olika kyrkor och samfund i diverse frågor vittnar om en kyrka som tappat sitt fokus. En kyrka som ser mera till ytan än till djupet. Sann kristendom och att leva i Kristi efterföljelse handlar inte om ”statements” och polemiska debatter. Sanningshalten mäts inte i antalet gillanden och klick på sociala medier. Det är helt irrelevant. Istället handlar det om att söka gemenskapen med Gud och människor. Att vara Kristi mun i det vi säger och att vara Kristi händer i allt vi gör. Ingenting mindre, ingenting större och ingenting annat. Bara det.