Mission i alla rikningar

Väckelsemötestältet på torget i Nordsjö.

Det står ett tält utanför biblioteket i Nordsjö. Det ser ut som ett cirkustält, men det kan också vara ett väckelsemötestält. Nyfiken som jag är tittar jag in och mycket riktigt är det ett väckelsemötestält. Det ryskspråkiga lovsångsbandet tränar sina sånger och än så länge är det bara några få människor inne i tältet.

Det visar sig vara en rysk-estnisk-ukrainsk församling som vanligtvis möts i Vanda, som har ett evangelisationsevenemang under några dagar i Nordsjö på ryska. Målgruppen är de som har ryska som modersmål och bor i Nordsjöområdet. På ett bord ligger en låda med flyers, som också berättar vem de är på finska och när de håller sina möten. Det är kvällsmöten, speciella möten för barn och ungdomar, samt ett avslutande söndagsmöte för alla. Det står om clowner, lekar, förkunnelse och gäster från Estland, Ryssland och Ukraina.

Församlingen kommer från den mera frikyrkliga grupperingen, antagligen av det mera karismatiska stuket, är en av de många etniska församlingar som finns i Helsingfors med omnejd. På senare år har en mängd olika etniska församling dykt upp. Det flesta med en utländsk församling i bakgrunden. I Finland idag finns utlandskyrkor från många afrikanska länder, bl.a. Nigeria och Kongo representerade, men också från närområdena. De flesta av dem är små och verkar på något av de språk som talas i det land som kyrkan har sitt ursprung i. De består ofta av en pastor och en liten församling av människor som kommer från samma ursprungsland.

Det är nog första gången som jag ser att en av dessa etniska kyrkor håller väckelsemöte eller evangelisationskampanj. De på minner om de kampanjer kyrkor med skandinaviskt ursprung haft i de baltiska länderna, Ryssland och länder i det forna östblocket. Jag har själv varit med om någon sådan kampanj, både som medlem i en dramagrupp som uppträdde vid ett tältmöte i Polen och som teologiestuderande på evangelisationsuppdrag i Estland. Jag talar nu om 1990-talet. Då var vi där, nu är dom här. Tiderna förändras.

Idag går mission i alla riktningar. Det kan vara vår kyrka som via sina missionsorganisationer och föreningar sänder ut människor till olika länder, men det kan också vara människor från det globala syd, eller från våra närområden som kommer hit. Det centrala är att det finns någon kyrka som antingen upplever att det har ett ansvar för sina landsmän som bor i andra länder, eller för människor som aldrig tidigare hört evangeliet. Mission idag handlar också om samarbete kyrkor sinsemellan. Två eller flera kyrkor som beslutar sig för ett diakonalt projekt någonstans, eller för ett evangelisationsprojekt någonstans.

Det viktiga är att man planerar noggrant. Att man verkligen innan man börjar med något nytt fundera på varför man gör saker eller vem man vill försöka nå. Att man inte slösar pengar på samma saker som alla andra, utan söker sin egen nisch, noggrant funderar på och beskriver vilken avsikt man har. Det är onödigt att ”femtioelva” organisationer jobbar med samma katastrof eller med samma konflikt, när några mera effektivt kan göra det.

Samtidig måste vi kanske också acceptera det att andra är här och också ser vårt land som föremål för Guds mission.  

Välsignelse på väg

Jag kommer ännu i håg den där septemberdagen hösten 1967. Jag hade fått en ny blå Crescent cykel och ryggsäck. Med lite pirr i magen cyklade jag de knappa fyra kilometrarna till skolan. Allt var lite annorlunda då. På landet fanns det inga barnträdgårdar och ordet förskola existerade inte. Så när jag började första klass var det mesta nytt, kompisarna, skolan och lärarinnan.

 I dessa dagar står åter tiotusentals förstaklassister i samma situation. De börjar skolan. Och trots daghem, förskola och mera grundliga förberedelser än vad fallet var i slutet på 1960-talet, finns säkert pirret i magen där. Samma känsla finns också hos deras föräldrar. Hur skall det gå för mitt barn?

Kyrkan har redan under ett par decennier välsignat de barn som inleder sin skolgång. Till en början var uppslutningen stor och ofta deltog hela skolan i evenemanget. Med den nya religionslagstiftningen och det ökande utträdet ur kyrkan har skarorna minskat något. Men också i år välsignas tusentals förstaklassister inför skolstarten. Under temat Trygg i din famn – på finska Suuremman suojassa – inbjuds barnen, deras föräldrar och ibland faddrarna till kyrkan till en kort samling med sång, bön, tal och välsignelse.

Genom välsignelsen signalerar kyrkan att Gud är med i det nya skede som inleds. Vi lämnar vår oro för barnen i Guds hand och de får gå in i det nya med förvissningen om att Guds änglar beskyddar dem. Välsignelsen är kyrkans sätt att visa på ett större sammanhang, en Gud som skapat oss och bryr sig om oss i livets alla skeden. Att välsigna barnen har även en djupare teologisk aspekt. Jesus själv tog barnen i famnen och välsignade dem. När vi gör på samma sätt bygger vi för framtiden. Barnen är det viktigaste vi har i kyrkan och vi kan inte uppmärksamma eller be för mycket för dem.

Under sommaren såg jag hur en församling i Stockholm inbjöd mammor och far- och mormödrar till en grupp där man bad för barnen, både egna och andras. Anslaget blev något av en aha-upplevelse. Bönen öppnar oanade möjligheter och att be för barn och barnbarn är en investering i framtiden. Det visste också de gamla babusjkorna i Sovjet, när de tvärt emot den ateistiska ideologin fostrade sina barnbarn och bad för dem. Inte ens sjuttio år av ateistisk indoktrinering rådde på deras böner, för när Sovjet kollapsade trädde tron på nytt fram ur de djupa folklagren.

Vi får som kyrka och kristna frimodigt be för och välsigna de barn som börjar skolan. Och låt oss lika frimodigt och målmedvetet be för barn, barnbarn och alla andra barn i vårt land. Det är en investering i både kyrkan och framtiden. Sår vi trons och välsignelsens frön så blir vi själva välsignade.

Galet rika asiater

Brudpar i Ho Chi Minh City, Vietnam.

Denna blogg innehåller ingen spoilervarning. Ifall du inte sett filmen ”Crazy Rich Asians” kan du lugnt läsa vidare. Du kan ändå se filmen med stor behållning. Det är en ”feel good” romantisk komedi. Intressant på många sätt och vis. Jag tittade själv på den på flyget från Bangkok i våras och kunde nog känna igen många saker i filmen från mina många resor i Sydostasien.

Jag vill berätta om två scener ur filmen som fick mig att skriva denna blogg. Två scener som talar om situationen i Sydostasien. Det speciella med filmen överlag är att producenten och alla filmskådespelare är asiater, som visserligen kanske alla är bosatta i USA. Det är en Hollywood produktion, så filmen har spelats in med stora pengar. Samtidigt som den är amerikansk är den också asiatisk och alla filmmiljöer är från Singapore, eller Malaysia. Filmen handlar om ett förälskat par, som åker till Singapore för att mannen skall vara bestman på sin kompis bröllop.

När de anländer till flygplatsen Changi i Singapore utbrister kvinna som inte varit där förut, att hon inte visste att flygplatsen både har en fjärilsträdgård och en biograf, allt JFK flygplatsen i New York har är salmonella och förtvivlan. Det är nog så att framtiden finns i Asien och att både USA och Europa backar som länder och kontinenter. Vi har en åldrande befolkning, som redan äger allt de behöver och konsumtionen går trögt. Varuhusen förlorar både i besökare och i värde. Ur en miljöaspekt är det bra. Det är bra att vi skär ned på vår konsumtion och använder oss av det vi redan har skaffat, men det befrämjar inte den ekonomiska tillväxten. Vill man i ett land ha ekonomisk tillväxt måste man antingen se till att de föds flera barn eller kommer in mera människor utifrån, enligt nationalekonomiska teorier.

Tillväxtmarknader i Sydostasien

Förutom Japan och numer delvist Kina, där befolkningsökningen avstannat och t.o.m. befolkningen minskar (gäller främst Japan) så är länderna i Sydostasien länder med låg medelålder, och blomstrande ekonomier. Man talar om tillväxtmarknader. Vietnam är ett exempel. När Vietnamkriget slutade 1975 var landet ett av världens fattigaste. Sedan år 2010 har den ekonomiska tillväxten varit ungefär 5% per år. Vietnam har idag en befolkning på 95 miljoner varav hälften är under 35 år. Det är människor på väg ut i livet som behöver skaffa sig sina egna hem och allt vad som hör till. Det är också länder där fabriker etablerar sig när tillverkningen av varor blir för dyrt i t.ex. Kina. Sydostasien är ett tillväxtområde. De senaste åren har priserna gått upp rejält i bl.a. Thailand, som börjar bli dyrt för europeiska turister.

Kyrkor som tillkommit genom kinesisk invandring

En annan scen som jag vill berätta om i filmen är när vi första gången får se mamman till mannen i relationen. Hon har kinesiskt ursprung och kom med gamla pengar till Singapore och hör till de rikaste släkterna i staden. När vi får se henne första gången i filmen sitter hon med sina väninnor och håller ett bibelstudium. Det är inte alls så konstigt. En hel del av de ”gamla europeiska kyrkorna” i Sydostasien har kinesiskt ursprung. Det var kristna kineser som flyttade antingen frivilligt eller tvingat under kulturrevolutionen till andra länder. Kristendomen spred sig med kinesiska emigranter bl.a. till Malaysia.

Kristendomen av idag är inte så eurocentrisk eller amerikansk som vi kanske ibland tror. En del av de kyrkor som idag sänder ut missionärer har också asiatiskt ursprung. Vi brukar ibland tala om kyrkor från det globala syd. Kyrkor från både Hong Kong och Singapore har sina kristna missionärer utsända till andra asiatiska länder som Vietnam, Nepal eller Kambodja. Kristendomen idag är framför allt global och det är ofta kyrkor som har det finansiellt välställt som har möjligheter att sända ut missioner.

Filmen ”Crazy Rich Asians” fick mig att tänka ur många nya olika synvinklar, kanske filmen gör det samma med dig?  

Tunnelseende och polarisering

Ärkebiskop Tapio Luoma tog i sitt tal vid forumet för samhällsförnyelse Naantali24 på onsdagen (12.6) upp frågan om den tilltagande polariseringen i samhället. För den som åtminstone något följt med nyhetsrapporteringen och de politiska diskussionerna torde det inte komma som någon överraskning att klyftorna växer i vårt samhälle. Och de inte bara växer, de skär igenom vårt samhälle i de mest oväntade riktningar.

Vi har en växande klyfta mellan de som klarar sig på sin lön och de som är beroende av olika bidrag. En annan skiljelinje går mellan dem som har arbete och de långtidsarbetslösa som inte ser något ljus i ändan av tunneln, än mindre har hopp om ett arbete. Vi ser en oroande klyfta mellan ungdomar som har studieplats och arbete och den skara unga som slås ut och varken studerar eller arbetar. Politiskt vilar en avgrund mellan etablerade partier och växande populistiska rörelser som ofta ger enkla svar på komplicerade frågor.

Ärkebiskop Luoma noterade i sitt tal att utmaningarna i den hårdhet och tudelning som finns i vårt samhälle måste tas på allvar och påminde om att det är möjligt att lindra de uppdelningar som så lätt uppstår mellan människor och människogrupper.

Ärkebiskopens analys kan utvidgas till kyrkan. Inte ens inom den går vi fria från dessa fenomen. Samtalsklimatet har hårdnat, polariseringen har tilltagit och allt fler lever i en egen bubbla av likasinnade. Och vi skall inte heller tro att ett uppskruvat tonläge och oförsonlighet är något som enbart ”världen” sysslar med. Samma tendens finns också i kyrkliga sammanhang och med alla möjliga förtecken; liberala, konservativa, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga eller frikyrkliga. Alla har vi våra bubblor från vilka vi betraktar världen utanför, och ibland uttalar oss med en frimodighet som kryddats med både okunskap och tunnelseende.

Tara Westover beskriver i sin bok ”Allt jag fått lära mig” två män i sin släkt. Hon konstaterar att de hade olika åsikter om det mesta och debatterade alltid högljutt. Men de arbetade tillsammans nästan hela livet och njöt – olikheterna och oenigheten till trots – av varandras sällskap.

Tänk om det här kunde få bli en bild av kyrkan. Ett sammanhang där det finns olika åsikter och där argumentationen får vara högljudd ibland. Men ändå ett de heligas samfund där vi olikheterna till trots kan glädjas åt och välsigna varandra, också de gånger vi inte är överens.

Polarisering, tunnelseende och ett medvetet avskärmande från de som tänker annorlunda får inte vara det enda alternativet. Och ja, vi måste kunna behandla varandra och våra olika åsikter med andra redskap än fördömande och arrogans. Hur vore det om vi kunde se det annorlunda som en möjlighet istället för ett hot, och våga föra en kritisk men samtidigt konstruktiv dialog. På den här punkten kan vi alla både se oss i spegeln och bli bättre.

De svenska barnen

Barnkören har sjungit i högmässan i Skärholmens kyrka. Vid kyrkkaffet efteråt frågar en församlingsrådsmedlem av kyrkoherden: ”Finns det inga svenska barn i barnkören?” Kyrkoherden svarar: ”Jo, dom är svenska allihopa, men inte blonda och vithyade”.

Kyrkoherden Malin Strindberg berättar historien för mig när vi träffas. På ett sätt har medlemmarna i församlingsrådet sett den förändring som inträffad de senaste decennierna i församlingen och på ett sätt har de ändå inte registrerat den.  Medlemmarna i församlingsrådet var med och byggde församlingen, en del var med om att bygga kyrkan med sina egna händer. Kyrkan delar ett hörn av torget och vi den ena sidan finns den köpgalleria som nyss fyllt 50 år. För 50 år sedan då Skärholmen i Stockholm byggdes, var det människor från innerstaden som flyttade ut till moderna lägenheter med rinnande vatten och moderna badrum. Med dem flyttade också en del arbetsrelaterad invandring. På 1970-talet kom det en del från Finland. På 80-talet kom andra invandrare, människor som flydde krig och oroligheter. På 90-talet kom många från Balkan, men också från Etiopien, Tanzania och framför allt Mellanöstern. 

I Skärholmen med omnejd bor det idag 38 000 människor men bara ungefär 20% av dem hör till Svenska kyrkan, omkring 7 500 församlingsmedlemmar. Det speciella är ändå att kyrkan är full varje söndag. När de sekulariserade slutade gå i kyrkan flyttade nysvenskarna in. I dag lånar man också ut kyrksalen till en Mekane Yesus församling, som är en luthersk församling från Etiopien.

Framtiden bor hos oss

Skärholmens församling hör till ett nätverk av församlingar i Svenska Kyrkan som heter: ”Framtiden bor hos oss”. De är församlingar där kyrkotillhörigheten är låg, men där det på området finns väldigt många invandrare. Nätverkets församlingar finns bl.a. i Stockholm, Göteborg, Linköping, Uppsala och Malmö. På grund av sina få kyrkomedlemmar skulle dessa vara fattiga församlingar, på gränsen att läggas ned om det inte var för ett utjämningssystem som finns i Svenska kyrkan. Nu klarar de sig något så när och kan hålla dörrarna öppna. 

Skärholmens församling är en fattig liten församling inklämd mellan rikare församlingar och man får också stöd från diakonifonder inne i Stockholms stadskärna för att kunna fungera diakonalt. Mycket av församlingens verksamhet snurrar runt mat. Man har soppluncher och hamburgerkvällar. Eftersom man vill att fattiga församlingsmedlemmar inte skall känna sig som offer, tar man in en symbolisk summa för sina luncher. En soppa kan kosta 20 Kr.

I kyrkan finns ett kyrktorg, som fungerar som en förlängning av det riktiga torget som finns utanför. Där sitter vid ett bord äldre män som dricker kaffe och talar med varandra på arabiska, vid ett annat bord sitter kvinnor och stickar. Innanför dörren har några rumänska tiggare kommit in för att värma sig och låna toaletten.

Goda grannar

Under samma studieresa för medarbetare inom flyktingarbetet som arrangerats för Helsingfors stift och Borgå stift besökte vi också projektet ”Goda grannar” i Katarina församling. Goda grannar är ett samarbetsprojekt med Södermalms moskén, som också kallas Stockholms stora moské. Det är ett samarbetsprojekt som inleddes 2015. I projektet arrangerar man gemensamt språkcaféer och rådgivning bl.a. om juridiska frågor med också om samhället i övrigt. Under studieresan besöktes också Rinkeby och Stockholms stift.

Mekane Yesus kyrkans utmaningar

Mekane Yesus kyrkan, är den evangelisk-lutherska kyrkan i Etiopien som grundats 1959. Den är idag världens största lutherska kyrka med sina 9 miljoner medlemmar. Det är en kyrka som växer och som också i sin teologi betonar diakonins betydelse.

Diakonins betydelse
Allt sedan 1970-talet har man i Mekane Yesus kyrkan betonat diakoni, som ibland också kan beskrivas som biståndsarbete. Man skriver i ett brev till Kyrkans Världsråd i början av 1970-talet att liksom en fågel behöver två vingar för att flyga behövs både förkunnelse och diakoni i kyrkans liv. Allt sedan dess har den holistiska synen på mission varit ett faktum. Nöden i Etiopien har gjort att man aldrig glömt bort den diakonla dimensionen även om kyrkan växt. På 1980-talet hade man sina hungerkatastrofer och ännu idag är det problem med jordbruket och ägoförhållanden. Den nya kolonialmakten Kina har gjort insteg på många håll i Afrika, så även i Etiopien och även om man byggt upp och underhållit infrastrukturen har man också lagt beslag på åkermark, genom att för en billig penning köpa upp land av markägare. Detta var en av orsakerna till oroligheterna för något år sedan. Menake Yesus kyrkan är fortfarande en social samhällelig aktör, som har sin egen avdelning för bistånd och diakoni, skilt från den egentliga kyrkliga verksamheten. Sedan år 2000 har man från Etiopiska statens sida velat se det på det sättet och sedan 2009 har kyrkans biståndsavdelning haft status som en stiftelse för välgörenhet i samhället. I dagens läge satsar man mycket på barn och ungdomars välbefinnande. Man försöker också stärka samhällets acceptans för handikappade, som traditionellt har setts som bestraffade av Gud och som något som familjerna velat gömma undan. Kyrkans biståndsavdelning värnar om de handikappades rättigheter och möjligheter att förbättra sina livsförutsättningar. Mycket av denna verksamhet gör man i samarbete med t.ex. Finska Missionssällskapet.

Kyrkan växer
Vid tiden för kyrkans grundande 1959 hade man kring 20 000 medlemmar. Idag är man uppe i 9 miljoner. Vissa år har kyrkans tillväxt varit hela 8% per år. En hel del av tillväxten kan förklaras som naturlig tillväxt. Etiopien är det näst folkrikaste landet i Afrika (efter Nigeria) med en totalbefolkning på omkring 100 miljoner människor. Speciellt muslimernas antal i landet ökar eftersom de inte använder preventivmedel. Förutom den naturliga tillväxten händer det sig också att etiopisk-ortodoxa människor konverterar till Mekane Yesus kyrkan. Man betonar i kyrkan att det är varje medlems uppgift att predika evangeliet och man beskriver sin kyrka som en karismatisk luthersk kyrka. Den Etiopisk Ortodoxa kyrkan är en orientalisk ortodox kyrka och den största kristna kyrkan i landet med omkring 39 miljoner medlemmar. Den etiopisk-ortodoxa kyrkan är en gammalmodig kyrka och de som konverterar till Mekane Yesus kyrkan beskyller sin gamla kyrka för att inte predika evangeliet om Jesus Kristus, utan mera tala om änglar och helgonlegender. En del muslimer konverterar också till Mekane Yesus kyrkan och konverteringsprocessen tar mellan 1-3 månader. Men det är nog främst bland de redan kristna som konvertering sker. Ändå betonar man i Mekane Yesus kyrkan att man har ett gott förhållande till den etiopisk-ortodoxa kyrkan och med muslimer. Genom kyrkans biståndsprogram hjälper man också sina muslimska grannar.

En utmaning att utbilda präster
När en kyrka växer så snabbt som Mekane Yesus kyrkan gör så sker det inte helt problemfritt. Man har idag 8 850 församlingar och mera än 4 000 predikoplatser, men man har bara 5 000 präster. Alla församlingar har inte sin egen präst. I landet finns det 10 teologiska seminarier och för att bli prästvigd önskar man i kyrkan nivån Diploma, som innebär kunskaper i engelska. I detta nu finns 6 000 studerande på den nivån. Om den äldre generationen av präster såg kristendomen som en paketlösning då man sa nej till tidigare afrikanska traditioner, så är den yngre generationen av präster inte så negativa till dem. De tänker att man mera kontextuellt borde fundera på teologiska frågor. Vad i de gamla afrikanska traditionerna kan man förena med en kristen tro och vad måste man avstå från? Man fundera mycket idag på vad det innebär att vara en luthersk kyrka, vilken identitet den traditionen ger.

Tomas Ray, var i Etiopien i november 2018 och träffade ledningen för Mekane Yesus kyrkan.

 

För korta ben

Jag har ett problem. Jag har för korta ben. Alltid när jag köper byxor och hittar sådana som är passliga i midjan är benen alldeles för långa. Jag hamnar alltid att korta av dem. I något skede bestämde jag mig för att detta är en tjänst som jag kommer att köpa. Jag börjar inte investera i en symaskin som kommer att stå oanvänd största delen av tiden och att själv fixa jobbet blir bara för invecklat för mig.

När jag först flyttade till Helsingfors var jag tvungen att söka mig en sömmerska. Efter några försök hitta jag en äldre tant, som gjorde ett gott arbete för ett billigt pris. Jag gick ofta till henne under de första år som jag bodde i Helsingfors. I ett skede insåg jag att hon talade svenska med sin man som jobbade som skomakare i samma affärsutrymme. Tanten var finlandssvensk, så vi bytte från finska till svenska och blev goda bekanta. Jag kom faktiskt senare också att ha en förrättning när hon var en av gästerna. Efter några år berättade tanten för mig att de skulle gå i pension och slå igen sin affär. Jag frågade henne om hon hade något tips på var jag nu skulle korta mina byxor och sade att esterna nere på samma gata gör ett gott jobb.

Estniska sömmerskor 
Så jag började föra mina byxor som skulle kortas till de estniska damerna på samma gata. De gjorde ett gott jobb, till ett billigt pris och jag har aldrig behövt vänta särdeles länge för att få jobbet gjort. Jag gick till dem i mera än tio år. Alltid när jag köpte nya byxor behövde de kortas och de tog emot mina jobb med glädje. Döm om min förvåning när jag i fjol skulle föra mina nya byxor för att kortas. Det hade varit renovering i huset där de jobbade och nu fanns de inte kvar längre. Antagligen hade de beslutat sig för att inte fortsätta efter renoveringen och att även de gå i pension, för några unga damer var de inte.

Vart skulle jag nu föra mina byxor? Jag tittade längs gatan och så att det fanns ett par andra butiker som sydde kläder. Jag gick in till en av dem. Där var en dam som pratade dålig finska, men lovade göra det inom den tidsram jag önskade och till samma billiga pris som esterna tidigare gjort det för. Det visade sig att min nya sömmerska kommer från Sri Lanka. Jag har gått till henne nu redan ett par gånger och hon gör ett gott jobb för ett billigt pris och dessutom sänder hon mig ett textmeddelande när mina byxor är klara att hämtas.

Arbetslivet förändras 
Så har arbetslivet förändrats i Helsingfors under de tjugo år jag bott där. En del jobb övertas av arbetskraft som kommer någon annanstans än från Finland. För mig spelar det ingen roll vilket språk min sömmerska egentligen talar. För mig är det viktiga att jobbet blir gjort och att vi förstår varandra.

Den senaste tiden har det varit mycket tal om att det börjar bli brist på arbetstagare inom en del branscher, men att problemet är att arbetsgivare och arbetssökare inte alltid finner varandra. Jag har också en aning om att en del finländare har för höga förväntningar på språkkunskaper för invandrare som kunde göra jobben. Vi kanske borde justera ned våra förväntningar på att utlänningar snabbt skall lära sig finska. Det är ett svårt språk, som vi finlandssvenskar vet. Jag tycker att man säkert i vissa branscher kunde nöja sig med ett minder mått av språkkunskaper, för att kunna få goda arbetstagare in i arbetslivet. Jag tycker att vi snabbare borde ta tillvara den kunskap och den arbetsvilja som finns bland flyktingar och andra inflyttare som skulle vilja komma in i vårt arbetsliv. De behövs för att lösa problemet på arbetsmarknaden med att finländarna blir allt äldre och att nativiteten är låg. Vi kan bra ge av vårt överflöd till någon som vill jobba och klara sig själv i vårt samhälle och inte leva på understöd.

Tomas Ray

 

Ingen återvändo

Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte därvid. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars verksamhet. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Det här påmindes jag om senaste helg då vi ordnade de finlandssvenska diakonidagarna på Lärkkulla. En grupp invandrarkvinnor med barn från Tehuset i Jakobstad deltog i dagarna och gav dem, förutom yttre färg, också inre djup. Den glädje, äkthet och det djup man kunde ana i deras nyvunna kristna tro berörde själ och hjärta.

När den andliga likgiltigheten och direkta beröringsskräcken för allt som påminner om kristendom breder ut sig bland finländarna, är det också hälsosamt att sitta med en grupp unga nyfinländska män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. Och de vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, om fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord. Och de suger i sig, frågar och både undrar och förundras.

Jag tror att Gud har sänt dessa människor till oss. De är en vitamininjektion rakt in i ett många gånger alltför bekvämt och likgiltigt västerländskt andligt liv.

Den stora frågan är vad vi gör av det här? Både forskningen och erfarenheten visar att invandrare också har svårt med den andliga integrationen och lätt bildar egna religiösa sammanhang, detta oberoende av om dessa bär kristna förtecken eller ej.

Den stora frågan är om vi vågar och orkar ta oss ut ur vår egen bekvämlighetszon och omfamna och integrera våra kristna bröder och systrar. För det handlar om bekvämlighet. När de första månadernas rosaskimrande upplevelser av att kunna hjälpa, förbyts i vardagens utmaningar och kulturkrockar prövas både tålamod och ork. Det kan många diakoner, pastorer och frivilliga vittna om.

Men det är just här som äktheten i vårt engagemang och vår tro sätts på prov. Jesus själv steg ut ur sin bekvämlighetszon då han blev människa och kom till vår jord. Och döden på korset var allt annat än glamorös. Men det är detta som sann efterföljelse handlar om, att gå i hans fotspår. Nu står våra nykristna systrar och bröder vid kyrkporten och klappar på. Det är ingen återvändo (point of no return). Och jag tror att innerst inne vet vi vad vi skall göra, nämligen gå ut ur vår egen bekvämlighetszon och låta oss inspireras och berikas av den nyvunna, och säkert ibland spröda kristna tro, som nu spirar i vårt land.

Vi måste frigöra oss från tanken att det finns ett enda sätt att tolka Bibeln

Jag satt en eftermiddag med biskop Björn Vikström och talade om kyrkans viktigaste bok, Bibeln. Vi funderade bland annat kring vad det innebär att vara bibeltroende, hur Bibeln används i olika kyrkor och samfund, att Bibeln har en tolkningstradition och att Anden är med när vi läser Bibeln. Att vi läser och tolkar Bibeln annorlunda idag än de första kristna betyder inte att vi skulle vara ”bättre” eller ”klokare”, utan att vi lever i en annan tid med andra utmaningar och läser Bibeln utifrån vårt perspektiv.

Att läsa Bibeln är nåd. Nåd som en förmån som vi haft sedan böcker blev något alla hade råd med. I Bibeln upptäcker vi Guds nåd till skapelsen och människan. Nåden förmedlas oftast genom berättelser, mera sällan som lärosatser. Det är därför Bibeln hela tiden har tolkats och måste tolkas. Bibeln kräver omvärldsanalys. Vi får inte vara ”andligt lata” när vi läser Bibeln.

Frestelsen är stor att  vi som teologer och predikanter gör det litet för enkelt för oss. Istället för att gå i närkamp med och brottas med texterna tyr vi oss kanske till trygga och välkända klichéer, ”kyrkiska”, och gör det svårt för budskapet att landa i lyssnarnas hjärtan. En annan frestelse är att banalisera budskapet eller göra det så allmänt att det slutar irritera och skava.

Tänk om vi kunde vi få till stånd en bibelväckelse där predikanter med bibeln i ena handen och dagstidningen eller mobiltelefonen i andra handen levererar slagfärdiga och uppfordrande tal om Guds nåd och hur Jesus kallar oss att leva tillsammans, i gemenskap och med respekt för varandra och allt skapat.

Det finns en rädsla hos många idag att Bibeln bara kan tolkas på ett sätt. Då glömmer vi att redan de bibliska författarna och kyrkofäderna gjorde ganska fria tolkningar, lånade av varandra och var kreativa i förståelsen av bibelordet. Så har den kristna tolkningstraditionen formats, och fortsätter att forma oss som läser Bibeln idag.

Bibeln är alltid med när vi vill förstå vår omvärld. Då kan det ibland uppstå en spänning mellan  enskilda texter och det mönster som framträder när vi läser hela berättelsen. Också i dagens diskussioner om fred och rättvisa, pengar och ägande, skapelse och miljövård eller äktenskap och sexualitet ska vi utgå från de berättelser och mönster vi ser i Bibeln.

Att läsa Bibeln är en upptäcktsresa. Bibeln är kompassen som anger riktningen, kartan måste vi göra tillsammans.

Klicka in dig till samtalet här.

 

Tråkigt med gudstjänster. Eller kanske inte…

-I år är det gudstjänsten, svarade prästen då hen tillfrågades vad man vill satsa på i den aktuella församlingen under det nya året. Gudstjänsten, tänkte jag med en lätt suck. Satsa på den, det är ju att satsa på oss  som redan är inne i rullorna. Utåt, utåt skall vi med kyrkans budskap, lät det i mitt kätterska huvud. Under några dagar, när hjärnan fann tid för annat än sjukvårdsarbete, rörde sig tankarna kring gudstjänstsatsningen.  Borde vi inte skuffas ut från gudstjänsten till människornas vardag. Vad behöver vi vanliga dödliga, som inte alltid orkar och hinner komma till kyrkan en söndag, ibland den enda lediga dagen vi har?  Vad kan kyrkan erbjuda oss som är fast i ekorrhjulet? Upproriska tankar rörde sig fram och tillbaka i huvudet under några dagar.

Senaste söndag hade vi kyrkoherdeinstallation i Vasa. Min uppjagade hjärna fick svar både i biskopens installationstal och den nya kyrkoherdens predikan. Ibland kopplar jag bort öronen när predikan blir för teoretisk och teologisk, långt från den vardag jag lever i. Så kan också en gammal prästfru göra, även om man kunde vänta sig bättre uppförande av ett lyssna-på-predikan-proffs. Då kan jag sitta och renovera sommarstugan i tankarna. Eller drömma om Senegals sol och värme. Men denna söndag blev det inga renoveringsidéer eller Afrika-drömmar.

-En herde behöver alltid gå till Källan för att kunna vara en god herde, påminde biskopen. Församlingen behöver komma till Källan för att få den andliga föda vi behöver för att leva som Kristi vittnen i vardagen. Herden skall visa vägen till Källan.

Jamen, där kom ju ett helt vettigt svar på varför vi skall satsa på gudstjänsten och på dem som redan är “med i rullorna” ! Hur kan vi leva ut vår kristendom bland våra medmänniskor om vi inte vårdar vårt andliga jag? För att kunna gå ut med Kristus-budskapet, utanför kyrkväggarna, behöver min kropp och själ få andlig påfyllning. Och var får jag det? Jo i den trygga, ibland nästan tråkigt vanliga gudstjänsten! Hur kunde jag glömma det i min önskan om att kyrkan skall söka sig utåt. I liturgin, i texterna, orgelspel, psalmer och predikan får själen ro. Också en lång och i prästfru-öron något torr predikan ger själen det den behöver.  Vilken underbar påminnelse om vad som är det viktiga i kyrkan. Att gå till Källan, Guds Ord, som förkunnas varje söndag i kyrkorna runt om i världen.

Sen blev det den nya kyrkoherdens tur att predika.  Han påminde om att det ibland är viktigt att säga nej till olika uppdrag. Det är viktigt att ta hand om sig själv och se till att krafterna räcker i det dagliga livet. Hur många hundra gånger har jag inte hört att du skall, du borde, det hör till. Om inte bokstavligt så inne i huvudet. Prästen påminde om att vi trots allt inte skall vara nej-sägare till 100%. När vi är med i Guds arbete skall vi göra det vi kan och det vi har förmåga till, vi behöver inte ta ut oss till max. Men vi skall göra vår uppgift i Guds rike så bra vi kan.  Ja, men ja, du sa det som behövdes, gode pastor, för att de sista upproriska tankarna skulle vika.

En kyrkoherde, en ledare, skall värna om sin församling. Det kan man göra genom att visa på vägen till Källan, till platser där själen kan få ro. Outtröttligt påminna om vad som är viktigt, hur motvilliga församlingsmedlemmarna än kan vara i sina funderingar.

När vi bodde i Dakar, Senegal, för några  år sedan deltog vi  i den unga församlingens verksamhet. Prästen, Moussa Marone, en muslim som funnit Jesus  på ett intressant sätt (får återkomma till hans historia vid annat tillfälle), värnade om sin församling och sina församlingsbor. Också missionärerna omslöts av hans omsorg. Hände det sig att man inte var i kyrkan en söndag kunde man vara säker på att få ett telefonsamtal  mot eftermiddagen. Pastorn ville försäkra sig om att allt stod väl till. Det hjälpte inte med att undflyende säga att man  kände sig krasslig. Då kastade han sig in i den kaotiska storstadstrafiken med scooter och kom på hembesök för att be för sina trötta församlingsbor. Det var enklast att masa sig iväg till kyrkan på söndag morgon.  Jag kom aldrig besviken därifrån, hur trött och olustig jag än var på då söndag morgon grydde. Han förde sin församling till Källan som ger kraft och liv.

Vår nya kyrkoherde behöver inte nödvändigtvis ringa varje söndag han inte sett mig i kyrkan, men han får gärna vara intresserad av hur vi församlingsbor lever och mår. Han får mycket gärna söka sig till Källan så att han har något att ge oss när i mer eller mindre villigt kommer till gudstjänsten. Sen kan vi välsignade med allt vi behöver söka oss ut ur kyrkorummet och möta medmänniskorna.