Bilden av kyrkan är ibland både spretig och minst sagt svår att förstå sig på. Åtminstone för de som lever i den kyrkliga periferin. Även inom de kyrkligt aktivas skara hörs från och till ljudliga suckar över de ändlösa diskussionerna om allt från kvinnliga präster över homosexualitet till direkta dogmatiska spetsfundigheter.
Vill man lite tillspetsat beskriva den kyrkliga diskursen kan det lämpligen göras med talesättet; Det enda vi är eniga om är att vi är oeniga.
Lappobiskopen Matti Salomäki anlade i sitt tal på de Andliga fördjupningsdagarna på Finska Bibelinstitutet i Grankulla 27.8 ett nytt perspektiv på den här frågan.
Biskop Salomäki tog det spanska damlandslaget som nyligen blev världsmästare i fotboll som exempel: ”För många kom Spaniens framgång som en överraskning då atmosfären i laget var dålig och en del av spelarna kritiserade tränaren kraftigt. Spelarna var missnöjda med nästan allting. Femton spelare negligerade kallelsen till landslaget och bara tre av dem återvände alldeles innan mästerskapet inleddes. Men trots alla konflikter lyckades det spanska laget förbinda sig till ett gemensamt mål, nämligen att vinna.”
Det finns så många likheter mellan atmosfären i det spanska damlandslaget och kyrkan att de inte ens behöver nämnas. De är uppenbara för alla. Spanjorskorna visade emellertid att man kan nå långt om man har ett gemensamt mål. De visade även att man kan fungera tillsammans även om man inte alltid tycker lika eller är bästa vänner.
Kyrkan och väckelserörelserna i Finland har mycket att lära sig av det här. Vi är inte, och kan inte alltid vara av samma åsikt och ibland argumenteras det friskt. Men kan vi åtminstone enas om att spela för samma Herre, Jesus Kristus och spela mot samma mål så är mycket vunnet. Man vinner som bekant ingen match genom att gå omkring på plan, prata illa om sina lagkamrater och göra självmål.
Kyrkans största utmaning är inte att vi har olika åsikter eller är oeniga. Utmaningen består i hur vi hanterar våra olika åsikter och oenigheten. I det här avseendet verkar en del av den yngre generationens kristna vara mycket klokare. Det primära för många av dem är att de är kristna, inte att de är lutheraner, pingstvänner, baptister, laestadianer eller hör till Evangeliföreningen eller Kyrkans Ungdom.
De verkar också måttligt intresserade av äldre generationers teologiska dispyter som har resulterat i olika grupperingar, väckelserörelser och cementerade teologiska ståndpunkter. Och varför skulle de vara det?
Kanske ligger någonting av kyrkans framtid i det här. Inte i att vi är eniga i våra liberala, konservativa, väckelsekristna eller högkyrkliga bubblor och exkluderar andra. Utan i det faktum att det finns bara en lagkapten Jesus, och att han behöver olika typer av spelare i sitt lag, några som försvarar den kristna tron, anfallare som modigt går framåt och utmanar samt outtröttliga mittfältsmotorer som håller samman spelet och med hög energinivå lägger löpkilometer till löpkilometer i varje match.
Påven Johannes Paulus II sade att fotboll är det viktigaste oviktiga i livet. Kanske just därför kan ett disharmoniskt spanskt damlandslag fungera som en ögonöppnare för kyrkan, och hjälpa den att se hur man skall agera mot ett gemensamt mål trots att olika viljor och åsikter nöts mot varandra.
Sixten Ekstrand
