Flickor och män

Under de senaste veckorna har man diskuterat en del om yrkesbenämningar som av gammalt hänvisar till någon viss kön. Såsom talman, tjänsteman, brandman, styrman osv. 

Man är ju ganska van med de olika titlarna och inte har jag heller upplevt dem som problem före frågan nu har lyfts fram. Men det som jag upplever som störande är hur olika kvinnor och män ses i yrkeslivet. Det finns många fördomar och antaganden som jag och många andra har mött i arbetslivet. T.ex. om en kvinna har små barn anses det vara problematiskt medan för män är det mera en fördel (duktig man som vill försörja sin familj). En kvinna är ganska länge en ung kvinna (eller en flicka) medan man blir tidigt en man vars ålder inte spelar så stor roll. Jag vet att det här inte är hela sanningen, det finns många platser där en sådan diskriminering inte förekommer men alltför ofta får man fortfarande höra om upplevelser av den här sorten.

I kyrkan har det dessutom på sistone blivit lite panikstämning då människor är rädda att männen tar slut, framför allt som präster. Prästyrket tycks inte locka unga män och så småningom blir prästkåren mera kvinnlig. Snart är hälften av prästerna kvinnor. Men jag tycker att vi är människor, vissa med mera egenskaper som har uppfattats som manliga, andra med egenskaper som anses vara mera kvinnliga. Det är en rikedom att i arbetslaget ha människor med olika egenskaper men könen ska inte vara den viktigaste egenskapen då man t.ex. väljer en människa till någon tjänst. På olika håll har man lyckats undvika diskriminering genom att inte avslöja den ansökandes kön i samband med processen, endast meriterna.

Fast jag har blivit van med olika titlar som hänvisar till ett visst kön, betyder det inte att jag skulle vara oberörd av dem. Språket är ju ett ganska starkt verktyg som påverkar oss, både medvetet och omedvetet. Därför tror jag att det ändå är bra att så småningom byta ut titlarna mot mera könsneutrala. Man behöver ju inte fostra även kommande generationer till att omedvetet tänka att vissa yrken är för män och andra för kvinnor. Men det räcker inte bara med att förändra titlar. Viktigare är att man förändrar tankesätten till mera jämlika. Vi är ju alla unika människor, inte endast representanter för en viss kön.

Paris-avtal, FN-tal och vi vanliga kyrkliga

Den senaste veckan höll en och annan president tal i FN. En del tal fick mycken publicering, vissa noterades inte desto mer. Att Donald Trump höll tal och talade om raketgubbar, eller vad det nu var, vet de flesta som läser tidningar eller följer med social media. Vår egen presidents tal uppmärksammades av naturliga skäl åtminstone i finländsk media.  En president som höll tal var Gambias nyvalde Adama Barrow. Någon notis om hans tal har jag inte sett i västerländsk media, men hans medborgare har stolta länkat hans tal på bland annat Facebook. “Vår kloka man har talat”, “vår president är en ödmjuk och vis man” jublar de unga gambierna.  Jag läste hans tal och är benägen att hålla med dem i uttalandet om att han är klok. En del av talet berör oss ända i Finland. Berör vårt land och vår kyrka med tanke på invandringen till Europa och till oss.

En del av talet inleddes med orden, Vi kämpar för att Gambia skall vara ett land våra barn och vår ungdom kan vara stolta över. Sen fortsätter han med att påpeka att Paris-avtalet är ytterst relevant för ett land som hans, då klimatförändringar har mycket konkret betydelse i den situation landet befinner sig i. Då landets produktivitet minskar, vattenbristen intensifieras sätts det press på ungdomen. Familjerna vill sända dem till Europa med hopp om att de hittar inkomstmöjligheter för att kunna lätta på försörjningsbördan. Detta är den sorgliga förklaringen till varför mången ung gambier har tvingats resa till Europa. En resa som är riskfylld, många drunknar i havets höga vågor och når aldrig sin destination. Sahara-öknens sand tar många liv. De som klarar sig fram till destinationen är ofta missförstådda, och kallas för ekonomiska flyktingar och sänds tomhänta hem. Den frustration och känsla av tomhet som dessa unga hamnar i är en bra grogrund för människosmugglare och extremister som vill rekrytera folk till kriminell verksamhet. Unga människor förtjänar inte att uppleva detta. De förtjänar en chans att trivas och uppleva framgång och framtidstro i sitt hemland. Så långt president-talet.

När jag läst talet så långt tog jag en paus och tänkte på vad Barrow sagt. Ofta läser vi och hör, med en aning av förakt i tonfallet, om ekonomiska flyktingar. De skall genast ut från vårt land. Vi har nog med våra egna fattiga. I president-talet lyfts fram att vi alla är medansvariga för de ungas farliga resor i jakten på ett drägligare liv. Vilken hopplöshet när regnen inte kommer, skörden uteblir. Då vet familjefadern att skolavgifterna blir obetalda. Det betyder att barnen helt kallt stängs ut från skolan. Blir någon sjuk finns inte pengar till medicin. Barn och vuxna kan dö i infektioner som kunde botas med en antibiotikakur, men finns det inte pengar så är räddningen utom räckhåll.

För oss är det så lätt att tänka, de borde hållas i eget land och hjälpa till där. Inte komma hit och leva på vårt välstånd. Det är inhumant att tänka så. Och okristet i allra högsta grad. Vi har svårt att tänka oss in helt konkret i situationen där det inte finns minsta resurs, där framtiden inte på något sätt ser lättare ut. Ofta tänker jag på vad det står i Predikaren om att “sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka”.  Vilken vishet redan på gamla testamentets tid. Och det där med att dela med sig som Jesus talade om för länge sen. Det gäller ju ännu.

Jag är glad att Kyrkan värnar om miljön. Glad att man i missionsarbete lyfter fram vikten av att ta hand om miljön. Natur och miljö är Guds skapelse, som finns till för oss alla på jorden. Det kan inte vara så att bara en liten del av befolkningen skall få njuta av jordens håvor, medan största delen inte får del av allt det goda jorden kunde ge. Mitt sätt att leva här i Österbotten påverkar hur ungas liv i Afrika utvecklas. Det kan till och med påverka hur många som ger sig ut på farliga resor för att söka en bättre framtid för sig och en ofta stor familj.

Att kallt stänga gränsen för unga män som kommer för att söka bättre livsförutsättningar är hjärtlöst. Hur många familjer sätter inte sitt (sista)hopp till dessa unga. Äntligen skall de få någon utväg ur den hopplösa fattigdomen. Det är stora pengar som rör sig mellan kontinenterna när de som klarat sig i Europas byråkratiska djungel och hittat en plats och ett arbete någonstans, “diasporan” som de kallas, sänder hem pengar från Europa till t.ex Afrika.

Vi som fått lära känna Kyrkans Herre och Hans ord om att dela med oss och saligheten med att giva har en uppgift att inte tyst läsa och höra om alla orättvisor som invandrare hamnar ut för. På samma gång skall vi naturligtvis inte vara naiva, men ibland kan det vara bra att komma ihåg att den enskilde har en mamma och en pappa, en familj som kanske sänt iväg honom som ett sista hopp om hjälp. Vi kan och vi får hjälpa. Med glädje i hjärtat läser jag ofta om församlingar, syföreningar, enskilda, som ställer upp för sina utsatta medmänniskor. Det är inte så hopplöst i vårt land som man kunde tro. Det är bara det att det hörs mest om det negativa. Vi kan hjälpas åt att lyfta fram det positiva som görs i kyrka och samhälle och försöka överrösta de högljudda negativa rösterna.

Bibeln eller lagen

Måste man lyda Gud mer än människor? Är det i vissa fall rätt att med hänvisning till sitt samvete bryta mot lagen? Frågan om civil olydnad är högaktuell och aktualiseras nu främst genom olika aktioner, med avsikt att förhindra utvisningar av flyktingar som fått avslag på anhållan om uppehållstillstånd.

Frågan är mer än svår därför att den innehåller så många komponenter. Den på judisk-kristen grund byggda västerländska demokratiska traditionen, har skapat samhällen som borde garantera allas människovärde och lika rätt inför lagen. I ett sådant samhälle skall det i princip inte behövas någon form av civil olydnad. Men samtidigt är verkligheten inte så svart-vit.

Helt annorlunda är situationen i diktaturer och totalitära samhällen där frånvaron av mänskliga rättigheter och begränsande av yttrande-, religions- och föreningsfriheten hör till dagordningen. Där grundläggande mänskliga rättigheter trampas under fötterna blir civil olydnad ett redskap för att åstadkomma förändring.

Frågan om civil olydnad griper djupt in i vårt innersta och det som är en stor samvetsfråga för en viftar den andra bort med en axelryckning. Den tilltagande individualismen som lett till att allt flera handlar utgående från det som känns rätt för tillfället tillför diskussionen ännu en svårbedömd variabel.

Frågan om civil olydnad blir därför svår att greppa och bevekelsegrunderna är mångfasetterade. Ett par exempel förtydligar dilemmat. En del av dem som protesterade högt då Päivi Räsänen vid Kristdemokraternas sommarmöte för ett par år sedan med hänvisning till läkaretiken och Bibeln förespråkade civil olydnad, och sade att man måste lyda Gud (Bibeln) mer än människor (lagen) i t.ex. abortfrågan, har inga problem med att idka civil olydnad och förespråka kyrklig vigsel av samkönade, trots att det inte är förenligt med kyrkans lagstiftning. Och de gröna som öppet går ut med att det är okej att idka civil olydnad och gömma papperslösa verkar inte vara lika generösa i gentemot den skärgårdsbefolkning som hotar ta saken i egna händer och decimera den överstora skarvstammen.

Jag vill för tydlighetens skull säga att exemplen ovan är, just exempel och valet av dem handlar inte om mina personliga värderingar. Jag pekar inte heller finger mot någon av de nämnda grupperna och personerna ovan. Vi sitter ofta själva i samma båt, för granskar vi vårt eget handlande så märker vi kanske samma inkonsekvens hos oss själva. Tar vi oss rätten till civil olydnad bör vi i rimlighetens namn också ge andra samma rätt. Och förvägrar vi andra denna rätt skall vi inte heller lättvindigt använda den i våra egna hjärtefrågor.

Svaret på frågan om civil olydnad blir således både ett ja och ett nej. Det är inte lätt att navigera i gråzonen där samvete, rättskänsla och lagstiftning frontalkolliderar. Ändå finns det en del riktlinjer. Det minsta man kan kräva är att praktiserad civil olydnad vilar på relevanta fakta. Civil olydnad bör också vara det sista halmstrået som tillgrips när alla andra vägar är stängda. Lika klart är att civil olydnad inte får skada en tredje part. Våld är därmed helt oförenligt med civil olydnad.

Men trots alla etiska riktlinjer och råd så handlar civil olydnad till syvende och sist om det egna samvetet, och blir därför alltid i slutändan för en kristen en fråga mellan Gud och människa. Och därför får vi ibland följa vårt samvete, ta konsekvenserna och med Luther säga: Här står jag och kan inte annat!

Missionär hemma

Jag hör till den generation som fick min första missionsfostran i söndagsskolan. Lärarinnan berättade med emfas och känsla om missionärer som hade rest till andra sidan jordklotet för att berätta om Jesus för hedningarna. Vårt eget lilla bidrag var att andäktigt gå fram och sätt en slant i missionssparbössan, även kallad Svarta Sara. Pengarna skulle gå till negerbarnen i Afrika.

Nu har både Svarta Sara och negerbarnen såsom begrepp förpassats till rasismens avskrädeshög, och bra så. Men missionen har följt mig. Inte så att jag känt någon direkt missionskallelse. Men genom kontakter till goda vänner som rest ut har missionen ändå funnits nära hjärtat. Visst har jag ibland funderat över den egna kallelsen, men livet och vår Herre har lett mig till andra uppgifter.

Nu verkar det som om verkligheten kommit ifatt mig. När jag inte har rest ut knackar missionen på hemma hos mig istället. Jag har genom våra kontakter till flyktingar de två senaste åren talat mera om och reflekterat över vår kristna tro än någonsin tidigare. För en dryg vecka sedan satt jag med en grupp invandrare i församlingshemmet och gick igenom högmässan och vad som händer där. Det var en brokig skara bestående av en muslimsk man som vill bli kristen och två kvinnor som har sin bakgrund i zoroastrismen, men nu önskar bli kristna. Med i skaran fanns även en kristen yngling från Irak.

Jag reste aldrig ut till något missionsfält, men istället har missionen landat hemma hos mig. Och jag vet att jag inte är ensam. Många andra kan berätta samma berättelse. Inkommande söndag skall vi fortsätta med våra vänner och prata om dopet. Jag vet inte hur det slutar, men om nu vår Herre lät mig halka in i missionen på ett bananskal så är det väl bara att frimodigt gå vidare.

Det som slagit mig är hur lätt det är att prata om tro med dessa människor. Många av dem har en lång väg att gå innan de är integrerade i vårt samhälle. Men den andliga integreringen verkar en del av dem lätt för, kanske därför att de kommer från kulturer där tro inte är tabu.

På den här punkten har vi mycket att lära. Få finländare har integrerat den kristna tron i sitt liv och sin vardag. Trots hög kyrkotillhörighet är pinsamhetsfaktorn påtaglig när någon bryter tabut och börjar prata om andliga frågor. Och om det sker så finns det alltid någon som både gärna och snabbt byter samtalsämne. Eller så uppstår den välbekanta, långa och pinsamma tystnaden … att tala om sin tro är i många av våra välpolerade sammanhang liktydigt med att svära i kyrkan. På den här punkten har vi en del att lära av dem som nu tar de första stapplande stegen på väg in i det finländska samhället och i våra kyrkorum.