Den senaste veckan höll en och annan president tal i FN. En del tal fick mycken publicering, vissa noterades inte desto mer. Att Donald Trump höll tal och talade om raketgubbar, eller vad det nu var, vet de flesta som läser tidningar eller följer med social media. Vår egen presidents tal uppmärksammades av naturliga skäl åtminstone i finländsk media. En president som höll tal var Gambias nyvalde Adama Barrow. Någon notis om hans tal har jag inte sett i västerländsk media, men hans medborgare har stolta länkat hans tal på bland annat Facebook. ”Vår kloka man har talat”, ”vår president är en ödmjuk och vis man” jublar de unga gambierna. Jag läste hans tal och är benägen att hålla med dem i uttalandet om att han är klok. En del av talet berör oss ända i Finland. Berör vårt land och vår kyrka med tanke på invandringen till Europa och till oss.
En del av talet inleddes med orden, Vi kämpar för att Gambia skall vara ett land våra barn och vår ungdom kan vara stolta över. Sen fortsätter han med att påpeka att Paris-avtalet är ytterst relevant för ett land som hans, då klimatförändringar har mycket konkret betydelse i den situation landet befinner sig i. Då landets produktivitet minskar, vattenbristen intensifieras sätts det press på ungdomen. Familjerna vill sända dem till Europa med hopp om att de hittar inkomstmöjligheter för att kunna lätta på försörjningsbördan. Detta är den sorgliga förklaringen till varför mången ung gambier har tvingats resa till Europa. En resa som är riskfylld, många drunknar i havets höga vågor och når aldrig sin destination. Sahara-öknens sand tar många liv. De som klarar sig fram till destinationen är ofta missförstådda, och kallas för ekonomiska flyktingar och sänds tomhänta hem. Den frustration och känsla av tomhet som dessa unga hamnar i är en bra grogrund för människosmugglare och extremister som vill rekrytera folk till kriminell verksamhet. Unga människor förtjänar inte att uppleva detta. De förtjänar en chans att trivas och uppleva framgång och framtidstro i sitt hemland. Så långt president-talet.
När jag läst talet så långt tog jag en paus och tänkte på vad Barrow sagt. Ofta läser vi och hör, med en aning av förakt i tonfallet, om ekonomiska flyktingar. De skall genast ut från vårt land. Vi har nog med våra egna fattiga. I president-talet lyfts fram att vi alla är medansvariga för de ungas farliga resor i jakten på ett drägligare liv. Vilken hopplöshet när regnen inte kommer, skörden uteblir. Då vet familjefadern att skolavgifterna blir obetalda. Det betyder att barnen helt kallt stängs ut från skolan. Blir någon sjuk finns inte pengar till medicin. Barn och vuxna kan dö i infektioner som kunde botas med en antibiotikakur, men finns det inte pengar så är räddningen utom räckhåll.
För oss är det så lätt att tänka, de borde hållas i eget land och hjälpa till där. Inte komma hit och leva på vårt välstånd. Det är inhumant att tänka så. Och okristet i allra högsta grad. Vi har svårt att tänka oss in helt konkret i situationen där det inte finns minsta resurs, där framtiden inte på något sätt ser lättare ut. Ofta tänker jag på vad det står i Predikaren om att ”sänd ditt bröd över vattnet, ty i tidens längd får du det tillbaka”. Vilken vishet redan på gamla testamentets tid. Och det där med att dela med sig som Jesus talade om för länge sen. Det gäller ju ännu.
Jag är glad att Kyrkan värnar om miljön. Glad att man i missionsarbete lyfter fram vikten av att ta hand om miljön. Natur och miljö är Guds skapelse, som finns till för oss alla på jorden. Det kan inte vara så att bara en liten del av befolkningen skall få njuta av jordens håvor, medan största delen inte får del av allt det goda jorden kunde ge. Mitt sätt att leva här i Österbotten påverkar hur ungas liv i Afrika utvecklas. Det kan till och med påverka hur många som ger sig ut på farliga resor för att söka en bättre framtid för sig och en ofta stor familj.
Att kallt stänga gränsen för unga män som kommer för att söka bättre livsförutsättningar är hjärtlöst. Hur många familjer sätter inte sitt (sista)hopp till dessa unga. Äntligen skall de få någon utväg ur den hopplösa fattigdomen. Det är stora pengar som rör sig mellan kontinenterna när de som klarat sig i Europas byråkratiska djungel och hittat en plats och ett arbete någonstans, ”diasporan” som de kallas, sänder hem pengar från Europa till t.ex Afrika.
Vi som fått lära känna Kyrkans Herre och Hans ord om att dela med oss och saligheten med att giva har en uppgift att inte tyst läsa och höra om alla orättvisor som invandrare hamnar ut för. På samma gång skall vi naturligtvis inte vara naiva, men ibland kan det vara bra att komma ihåg att den enskilde har en mamma och en pappa, en familj som kanske sänt iväg honom som ett sista hopp om hjälp. Vi kan och vi får hjälpa. Med glädje i hjärtat läser jag ofta om församlingar, syföreningar, enskilda, som ställer upp för sina utsatta medmänniskor. Det är inte så hopplöst i vårt land som man kunde tro. Det är bara det att det hörs mest om det negativa. Vi kan hjälpas åt att lyfta fram det positiva som görs i kyrka och samhälle och försöka överrösta de högljudda negativa rösterna.
