Måste man lyda Gud mer än människor? Är det i vissa fall rätt att med hänvisning till sitt samvete bryta mot lagen? Frågan om civil olydnad är högaktuell och aktualiseras nu främst genom olika aktioner, med avsikt att förhindra utvisningar av flyktingar som fått avslag på anhållan om uppehållstillstånd.
Frågan är mer än svår därför att den innehåller så många komponenter. Den på judisk-kristen grund byggda västerländska demokratiska traditionen, har skapat samhällen som borde garantera allas människovärde och lika rätt inför lagen. I ett sådant samhälle skall det i princip inte behövas någon form av civil olydnad. Men samtidigt är verkligheten inte så svart-vit.
Helt annorlunda är situationen i diktaturer och totalitära samhällen där frånvaron av mänskliga rättigheter och begränsande av yttrande-, religions- och föreningsfriheten hör till dagordningen. Där grundläggande mänskliga rättigheter trampas under fötterna blir civil olydnad ett redskap för att åstadkomma förändring.
Frågan om civil olydnad griper djupt in i vårt innersta och det som är en stor samvetsfråga för en viftar den andra bort med en axelryckning. Den tilltagande individualismen som lett till att allt flera handlar utgående från det som känns rätt för tillfället tillför diskussionen ännu en svårbedömd variabel.
Frågan om civil olydnad blir därför svår att greppa och bevekelsegrunderna är mångfasetterade. Ett par exempel förtydligar dilemmat. En del av dem som protesterade högt då Päivi Räsänen vid Kristdemokraternas sommarmöte för ett par år sedan med hänvisning till läkaretiken och Bibeln förespråkade civil olydnad, och sade att man måste lyda Gud (Bibeln) mer än människor (lagen) i t.ex. abortfrågan, har inga problem med att idka civil olydnad och förespråka kyrklig vigsel av samkönade, trots att det inte är förenligt med kyrkans lagstiftning. Och de gröna som öppet går ut med att det är okej att idka civil olydnad och gömma papperslösa verkar inte vara lika generösa i gentemot den skärgårdsbefolkning som hotar ta saken i egna händer och decimera den överstora skarvstammen.
Jag vill för tydlighetens skull säga att exemplen ovan är, just exempel och valet av dem handlar inte om mina personliga värderingar. Jag pekar inte heller finger mot någon av de nämnda grupperna och personerna ovan. Vi sitter ofta själva i samma båt, för granskar vi vårt eget handlande så märker vi kanske samma inkonsekvens hos oss själva. Tar vi oss rätten till civil olydnad bör vi i rimlighetens namn också ge andra samma rätt. Och förvägrar vi andra denna rätt skall vi inte heller lättvindigt använda den i våra egna hjärtefrågor.
Svaret på frågan om civil olydnad blir således både ett ja och ett nej. Det är inte lätt att navigera i gråzonen där samvete, rättskänsla och lagstiftning frontalkolliderar. Ändå finns det en del riktlinjer. Det minsta man kan kräva är att praktiserad civil olydnad vilar på relevanta fakta. Civil olydnad bör också vara det sista halmstrået som tillgrips när alla andra vägar är stängda. Lika klart är att civil olydnad inte får skada en tredje part. Våld är därmed helt oförenligt med civil olydnad.
Men trots alla etiska riktlinjer och råd så handlar civil olydnad till syvende och sist om det egna samvetet, och blir därför alltid i slutändan för en kristen en fråga mellan Gud och människa. Och därför får vi ibland följa vårt samvete, ta konsekvenserna och med Luther säga: Här står jag och kan inte annat!
