Ett omaka par

Donald Trump har inte legat på latsidan under sina första veckor som president. Presidentorders har skrivits under i rask takt och vidlyftiga utlåtanden om strafftullar, införlivande av Grönland och ett återtagande av Panama-kanalen har haglat.

En av de senaste åtgärderna är att frysa allt utvecklingsbistånd under 90 dagar. Enligt Vita huset skall man under den här tiden inleda en ”ideologisk granskning” av hur medlen används. Skattebetalarnas pengar skall inte gå till ”marxistisk rättvisepolitik” och transideologi.

Beslutet slår hårt mot det utvecklingsarbete som t.ex. Kyrkans Utlandshjälp utför i Uganda och Kenya där man upprätthåller ett stort antal skolor för flyktingbarn från grannländerna.

Medlen för att upprätthålla dessa skolor får KUA från finländska församlingar, Europeiska unionen och amerikanska USAID, en av de största hjälporganisationerna i världen. Nu fryses USAID:s bidrag om 4,4 miljoner dollar till arbetet i Uganda och 1,4 miljoner till Kenya. Resultatet är att 180 000 elever i Uganda och nästan 30 000 i Kenya tvingas pausa sin skolgång när det inte finns medel för att avlöna deras lärare. Om detta är temporärt eller permanent beror på Trumps lynne. Skärs biståndet ner permanent eller är det nu bara fråga om ett skrämskott.

Det är naturligtvis helt relevant att granska utvecklingsarbetet och diskutera hur medlen används på bästa möjliga sätt. Men det är inte det som det hela handlar om nu. Nu är det den nationalistiska Make America Great Again ideologin som styr. En rik stat sätter sitt eget ego framom behoven hos de fattiga, och det dessutom med falska argument.

Jag har själv besökt de här länderna och träffat elever och lärare i de skolor det är fråga om. Ingenstans har jag noterat en tillstymmelse av marxistisk rättvisepolitik eller transideologi. Däremot har jag sett elever bli undervisade i matematik, geografi, språk, bibelkunskap och samhällslära.

Att Trump är lynnig och härskar genom att skapa osäkerhet och oro är välkänt. Hans största drivkraft är jag, mig och mitt. Men att kristna på högerkanten i horder sväljer detta med hull och hår är svårare att förstå. Har man glömt liknelsen om den barmhärtige samariern? Drar man ett streck över Jesu egen undervisning om att allt ni gjort mot en av de minsta har ni gjort mot mig?

Det är inte marxistisk rättvisepolitik att lära kristna barn på flykt elementära kunskaper som de behöver för att klara sig i livet. Och Bibelns berättelser om Adam och Eva, och David och Goljat handlar nog inte om någon transideologi.

Kristendomens ständiga frestelse ligger i att liera sig med den världsliga makten och tjäna en viss ideologi. Många av de medeltida påvarna föll i den här fällan. Hitler strävade målmedvetet till att skapa understöd bland kristna, vilket ledde till bildandet av Deutsche Christen, en stark kristen fraktion som svalde nazismens ideologi med hull och hår och ville germanisera kristendomen. Ser vi nu embryot till samma utveckling i USA? Leder det egna ideologiska navelskåderiet till att man glömmer det som Jesus Kristus lärde och undervisade till förmån för en självcentrerad amerikansk nationalistisk framgångskristendom, som sluter ögonen och hjärtat för de mest utsatta?

I en sådan process finns många förlorare. Först och främst fattiga och flyktingar i tredje världen, men kanske framför allt en del kristna i USA som tappat sin moraliska kompass i den nationalistiska yran i Trumps kölvatten. Nationalismen och kyrkan är ett synnerligen omaka par.

Skärmdyrkan

När Paulus mötte atenarna på Areopagen utbrast han: ”Atenare, jag ser av allting att I ären mycket ivriga gudsdyrkare.” (Apg. 17: 22). Paulus konstaterande, här i den mustiga språkdräkten i 1917 års bibelöversättning, passar väl in på det som möter när man stiger på ett pendeltåg eller sitter i ett allmänt utrymme.

Också då kan man travestera Paulus och säga: ”Finländare, jag ser av allt att ni är mycket ivriga skärmdyrkare.” Så intensiv och frekvent är vår tillbedjan av det informationsflöde, de bilder, videon och filmer som nätet förser oss med. Få av oss undgår flödet. Som av en oemotståndlig kraft dras vi till och involveras i en ordlös tillbedjan av nätets gåvor till oss.

Det skall inte förnekas att internet och våra smarttelefoner är en välsignelse. Avstånden har krympt radikalt, och vem vill i dag vara utan Teams, Zoom och andra verktyg som revolutionerat sammanträden och möten.

Men det finns en baksida. Den svenska författaren Jonas Gren skriver i tidskriften Pilgrim: ”Det som skulle vara ett förbund med oändliga utbud av musik, teveserier, vänner, information, roliga klipp blev ett förbund med utmattningen, tvångsbeteendet, självföraktet, timmar uppätna av ingenting …”

Gren sätter fingret på den ömma punkten. Kunskapens träd i paradiset har återuppstått i ny gestalt. Och liksom Eva i paradiset frestades att äta av den förbjudna frukten, frestas vi att låta oss snärjas av nätets outtömliga utbud av gott och ont. Och likt Eva har vi förtvivlat svårt att säga nej och sätta gränser.

Skärmdyrkan påminner om kunskapens träd på gott och ont. Tack vare skärmen kommer vi närmare varandra och mormor i Finland kan i realtid både se och prata med barnbarnen i USA. Och det till på köpet till en synnerligen ringa kostnad.

Samtidigt visar modern forskning på hur skärmen också avskärmar alltför många, som helt tappat alla mänskliga sociala kontakter i sin fixering vid skärmen. Ett slags modernt navelskåderi som triggar både depression och utanförskap.

Skärmen har blivit ett substitut för det verkliga livet, en drog som likt andra droger är så beroendeframkallande att den hela tiden kräver större doser för att ha effekt. För många har den ständiga uppkopplingen blivit ett straff utan att vi egentligen förstår vad brottet bestod av.

Men konstant uppkoppling och ständig tillgång till smartphone gör oss inte smarta. Tvärtom likriktas vi av plattformarnas algoritmer och blir om inte dummare, så i alla fall mera enkelriktade och smalspåriga, medan vi i allt snabbare takt insuper det som algoritmerna serverar i en outsinlig ström.

När Paulus talade till atenarna så berömde han dem för deras religiösa intresse, samtidigt som han gick ett steg vidare och med anknytning till deras altare åt en okänd Gud började berätta om Jesus Kristus.

Kanske är det här också lösningen för oss som blivit allt ivrigare skärmdyrkare. Behöver vi lyfta blicken för att upptäcka den okända Guden? Han som möter i Jesus Kristus. Han som hellre ser att vi fokuserar på våra medmänniskor än på skärmens flimrande pixlar. Och ganska säkert är det så att både vi och våra medmänniskor mår bättre av mänsklig närhet och ”kaffekoppsreality” än skärmtittande och virtual reality?

Sixten Ekstrand

4 476

Siffran i rubriken kan betyda flera saker. Invånarantalet i en liten kommun. Medlemsantalet i en medelstor församling i Borgå stift. Eller antalet euron på bankkontot.

I det här sammanhanget står siffran för antalet kristna som dödades för sin kristna tro under perioden 1.10 2023 – 30.9 2024. Ja du läser rätt. Så här många dödades under den här perioden och deras enda brott var att de trodde på Jesus.

Det är den ekumeniska och globala organisationen Open Doors som tagit fram siffrorna och de upptar endast verifierade och bekräftade dödsfall. Det finns därför ett mörkertal så det verkliga antalet kristna som dödades för sin tros skull är säkert större.

Vi översköljs i dag av information och statistik och det är lätt att rycka på axlarna och negligera alla siffror och procenttal som flimrar förbi. Men i det här fallet har vi skäl att ta in fakta och stanna upp en stund. 4 476 bröder och systrar i Kristus fick sätta livet till. Allt detta medan vi lever i all välmåga och käbblar sinsemellan om läro- och moralfrågor i tidningsspalter och på sociala medier.

Enligt Open Doors kommer för närvarande det största hotet mot kristna från radikala islamister och nationalister som kopplar samman religion och nationalitet. I Indien blir följden den att är du indier så är du också hindu. En kristen blir per automatik en andra klassens medborgare.

Samtidigt går det inte att förtiga det faktum att de västerländska kyrkornas tystnad och flathet också utgör ett hot mot förföljda och diskriminerade kristna runt om i vår värld.

Men ansvaret faller inte bara på kyrkor och kyrkliga ledare. Även enskilda stater och EU bör informera om och uppmärksamgöra förtryckande regimer på missförhållandena och kräva åtgärder. FN:s resolution om mänskliga rättigheter innefattar även rätten till religionsfrihet och den rätten bör respekteras.

Inom den lutherska kyrkan har arbetet för förföljda kristna ofta delegerats till en liten grupp aktiva församlingsmedlemmar med detta specialintresse, medan frågan inte lyfts i större församlingssammanhang. Ingenting kunde vara mera fel. ”Lider en kroppsdel, så lider också alla de andra” säger Paulus i 1 Kor. 12:26. Det ligger därför inte bara i kyrkans intresse, utan det är dess plikt och uppgift att informera om, tala för och stöda lidande kristna. Det handlar inte enbart om siffran 4 476. Bakom denna siffra finns lika många individer och deras familjer som har levt och som lever i skräck för när repressalierna drabbar dem.

År 1998 beställde svenska regeringen en bok om förintelsen för att sprida information om judeförföljelserna i Europa 1933-45. Den fick titeln … om detta må ni berätta … Den titeln är allt fortfarande aktuell, inte bara när det gäller Holocaust utan också då det handlar om att rikta strålkastarljuset mot de förföljelser av kristna som pågår runt om i vår värld i dag. Om detta må ni berätta!

Sixten Ekstrand