Bilden av kyrkan är mångfasetterad. En del tänker på byggnaden medan andra relaterar till medlemmarna i församlingen. För någon är kyrkan lika med ärkebiskopens eller någon biskops uttalande i en särskild fråga.
Kyrkan har många ansikten beroende på från vilken vinkel vi betraktar den. I den här bloggen vill jag lyfta fram kyrkans dolda ansikte. Den kyrka som verkar i det tysta och inte gör så mycket väsen av sig men som ändå betyder en oerhörd skillnad. Några siffror mejslar ut dragen i detta ansikte.
Under år 2020 mötte kyrkans diakoni 566 412 människor, vilket är en ökning med 35 procent jämfört med år 2019. Diakonin beviljade samma år 8,4 miljoner euro i understöd, jämfört med 6,6 miljoner euro året innan. Antalet matkassar som delades ut fördubblades till ca 264 000 kassar. De bakomliggande orsakerna kan sökas i Corona-pandemin som ökade hjälpbehovet p.g.a. permitteringar och arbetslöshet.
Diakonin är kyrkans livsnerv. Den är kyrkans mänskliga Kristus-ansikte när den går bland smärtorna, utsattheten och nöden. Ibland undrar jag om vi har en för stor tilltro till marknadsföring och kommunikation. Vi talar om vikten av att nå ut. Men når vi in? Och kan det vara så att det sist och slutligen inte är de stora flashiga mega-kyrkorna och alla kampanjer som bär kyrkan in mot framtiden, utan i stället kyrkans dolda ansikte som möter människorna med värme och kärlek också då de har gått ner sig och ingen annan ser och bekräftar dem?
Är det nu också hög tid att återerövra urkyrkans tydliga koppling mellan gudstjänst och diakoni, då deltagarna tog med sig mat som man åt tillsammans i Agapemåltiden för att sedan dela ut det som blev över till fattiga och behövande? Räcker det med att vi teologiskt finstämt talar om kollekten som ett uttryck för samma tanke då vi ger vår gåva till missionen och kyrkans arbete?
Eller borde vi gå från det teologiska resonemanget till praktisk handling? Hur skulle det vara om gudstjänstens välklädda och propra församlingsmedlemmar mötte samhällets tilltufsade olycksbarn? Tänk om församlingen med hjälp av frivilliga kunde servera en gratis frukost varje söndagsmorgon innan gudstjänsten börjar? Och tänk om vi då vågade möta alla de som kommer, även de som kommer direkt från gatan? Den Gud som kommer till hög, till låg, till rik, till arm, ser garanterat inte snett på att alla hans barn möts. Tanken är kanske för vågad och det finns säkert praktiska hinder som behöver övervinnas. Men ändå …
Kyrkan har många ansikten, men om den förlorar Kristus-ansiktet präglat av medmänsklighet, kärlek och omsorg om de svagaste så förlorar den samtidigt lite av sin själ. Corona-pandemin har blottat nya sidor av nöden i vårt samhälle och de försvinner inte automatiskt fastän pandemin går över. Därför behöver vi synliggöra kyrkans dolda ansikte.