Ekofasta – vad är det?

De senaste åren har kyrkorna lanserat något som kallas ekofasta. Ekofastan sammanfaller med kyrkans stora fasta inför påsken. För många har fastan en ganska liten betydelse numera. Men egentligen är fastan en utmärkt möjlighet att fundera på våra grundvärderingar. Det kan vi göra genom att i ekofastan förena behovet att leva enkelt och ansvarsfullt i kombination med kyrkans tradition av fasta, stillhet, bön och eftertanke.

Förstavelsen eko- i ordet ekofasta kommer från grekiskans oikos, som betyder hus eller hushåll. Den förekommer i ekonomi, ekologi och ekumenik, ord som ligger närmare varandra än man först skulle tro.

Ekonomi handlar enligt Bibeln om ett ansvarsfullt förvaltande av skapelsen och en rättvis fördelning av jordens resurser. Ekologi handlar om att se Guds skapelse som en helhet där allt hör ihop på ett harmoniskt, funktionellt och organiskt sätt. När vi rubbar den ekologiska balansen leder det till klimatförändringar och att djur- och växtlivet hotas. Ekumenik i sin tur handlar om fred och försoning mellan kristna, men i ett vidare perspektiv omfattas hela mänskligheten av denna vision.

Tanken på kyrkan som Guds folk och världen som Guds skapelse förenar all kristna. Kyrkan ska vara ett tecken för världen så att världen ska tro på Jesus Kristus som Guds Son och Frälsare. Ekumenik är också kyrkornas försoningsarbete, en gemensam strävan efter enhet och ett fördjupat vittnesbörd.

Enhet och samverkan är förutsättningar för att kyrkans vittnesbörd ska vara trovärdigt. En annan förutsättning är att kyrkans budskap ska vara relevant i tiden, för varje ny generation. Till kyrkans uppdrag hör att förkunna de goda nyheterna om Jesus Kristus. För att detta budskap ska bli tydligt och upplevas viktigt idag gäller det att ha med alla tre dimensionerna, ekonomi, ekologi och ekumenik.

Här kommer vi till ekofastan som konkretiserar detta helhetsperspektiv. Ekofastan är en möjlighet för alla kristna oberoende av samfundstillhörighet att aktualisera fastan på nytt.

Kyrkans fasta betonar den personliga andliga tillväxten genom att avstå från mat och ta tid för bön och stillhet. I grunden handlar det om att vi avstår från något till förmån för något viktigare, eller för någon annan. Mot denna bakgrund vill ekofastan lyfta fram evangeliets budskap om social rättvisa och dagens krav på att leva klimatsmart. Under ekofastan kan vi försöka leva i enlighet med jordens begränsade tillgångar och sträva efter att jämna ut de sociala orättvisorna.

Ekofastan är också en mötesplats. Här kan kyrkans tänkande och praxis kring fastan möta de nödvändiga livsstilsförändringar som mänskligheten och skapelsen ropar efter idag. Kyrkan är både Guds fredsrörelse och Guds miljörörelse. Ekofastan inbjuder oss att fördjupa och vidga synen på hur vi kan leva trovärdigt idag.

Ekofastan vill vara en trygg plats också för alla som utan kyrkliga förtecken vill arbeta för en bättre värld. Här kan vi mötas tillsammans och göra tillsammans. Vi kan smitta varandra med fantasi och glädje, handlingskraft och mod. Vi behöver inte vänta på en bättre värld. Vi talar och handlar som om Guds rike redan är här. Vi skapar framtiden redan nu.

I år kommer Ekofastan att betona köpfrid. Vi strävar efter att inte köpa nytt. Vi kan dra ner på konsumtionsnivån till det allra nödvändigaste och upptäcka vilka möjligheter det finns att reparera det som gått sönder eller att köpa begagnat. Ekofastans små enkla beslut och handlingar kan ge ökad trovärdighet åt hur vi lever våra liv som Guds barn i Guds skapelse.

 

Tro på det egna språket

I dag firar vi den internationella modersmålsdagen. Den instiftades 1999 av UNESCO för att uppmärksamma rätten till och vikten av att få utvecklas på sitt modersmål. Den rätten är ett grundläggande behov hos varje människa. Att berövas den rätten betyder ett svårare liv.

För en vecka sen var jag inbjuden att hålla lektion i en skola på en språkö. Hela skolan (klass 1-6) klämde in sig i samma lektionssal. Temat var vänskap. Vi talade om vad det är som karaktäriserar en vän, hur viktiga vänner är och hur man inte bara ber om förlåtelse utan visar det rent konkret och “gör” förlåt.

Jag var glad när jag åkte från skolan. Glad för att det kändes som att det vi talat om var viktigt och att vi tillsammans fått bli påminda om det. Jag var glad över elevernas engagemang och över entusiasmen hos rektorn och lärarna som bjudit in mig. Och jag var glad över hederstiteln jag fått av de yngsta eleverna: “Tant prästen.” Sist, men inte minst, smittade den glädje som så ofta möter mig på de svenska språköarna i vårt land av sig på mig. Det var viktigt att kyrkan kom på svenska till den svenska skolan på orten.

Till rätten att få utvecklas på sitt modersmål hör också rätten att få uttrycka sin tro och utveckla den på det egna modersmålet. Vi talar om modersmålet och den egna dialekten som trons språk. Det är viktigt att få fira högmässa, och sjunga de vackraste julsångerna på sitt eget språk. Det betyder oerhört mycket att från skolan gå påskvandring i kyrkan  och fira livets fester på sitt modersmål. Det är viktigt att det finns kristna gemenskaper på svenska med verksamhet för olika åldersgrupper, tillgång till kristen litteratur och medier som lyfter fram kristna frågor på svenska. Därför är det viktigt att kyrkan finns på svenska överallt i Finland där någon eller några talar svenska.

 

Finns kyrkan kvar när ljusen släcks?

På många håll i vårt land släcks ljusen, ett efter ett. Jag talar symboliskt om den utveckling som drabbar många landsortskommuner. Posten lägger ner, butiken stängs och skolan slås igen för att elevunderlaget inte räcker till.

Den pågående strukturomvandlingen är på många håll både smärtsam och förödande för dem som drabbas. Vardagen blir svårare att klara av och utvecklingen påskyndar utflyttningen och utarmningen av glesbygden.

Ända tills nu har kyrkan varit något av en motkraft. När andra har släckt ljuset har kyrkan envist bitit sig kvar. Den lokala prästen har predikat, döpt, konfirmerat och jordfäst. Kantorn har samlat barnen till barnkören och kyrkokören har troget – trots stigande medelålder – berikat gudstjänstlivet. Och diakonissan har besökt de gamla, läst Bibeln med dem, lyssnat till deras frågor och delat deras oro över tilltagande ohälsa och sjukdom.

Men nu håller också kyrkan på att lämna glesbygden. I många prästgårdar har ljuset för länge sedan släckts. Församlingssammanslagningar och större ekonomiska enheter har bidragit till att präster och andra kyrkligt anställda i allt högre grad bosätter sig i tätorterna och gör sedan tjänstebesök i de små glesbygdsförsamlingarna.

Jag vill inte peka finger. Jag är medveten om att när bägge i familjen arbetar så är det lättare om man bor i en tätort. Och ja, visst vill de flesta präster och kyrkligt anställda ingå i ett större arbetslag. Det blir mera inspirerande och kreativt på det sättet.

Men samtidigt förlorar kyrkan något av sin själ om den här utvecklingen fortgår. Kyrkan är inte blott och bart en tjänsteorganisation som har gjort sitt när postludiet klingat ut och kistan sänkts i graven. Kyrkan är Kristi kropp, en levande organism. Den är de heligas samfund där tron bygger på möten och personliga relationer. Det gör skillnad om prästen bor i församlingen, handlar i butiken (om den finns kvar) och möter andra föräldrar på skolans föräldramöte. Prästens kvällspromenad med barnvagnen genom kyrkbyn är mera än rekreation och motion. Den är också en påminnelse om att Kristi kyrka finns personifierad på orten.

Den svenska teologen Joel Halldorf frågar i tidningen Dagen om fokuseringen på större enheter och effektivare arbete lett till att ekonomi och förvaltning kört över teologin. Halldorf uppmanar också teologerna att ta tillbaka ledarskapet i kyrkan. Han citerar Linköpingsbiskopen Martin Modeus;

Relationer kräver närvaro, beständighet, lokalt engagemang, det kräver fokus och det tar tid. En präst, till exempel, som vill ha djuprelationer med församlingen kan inte ha ett kontor på en annan ort och bara dyka upp då och då för att leda verksamhet. En präst behöver vara närvarande i vardagen i församlingen också som människa.

Jag håller helt med Modeus. Det här är en ödesfråga för kyrkan, om och i den mån vi vill kalla oss en folkkyrka och ha ambitionen att betjäna hela folket. Av det här följer ett par viktiga frågor; Var finns de präster (och andra anställda för den delen) som känner ett kall att bo i församlingen för att dela vardag och helg, glädje och sorg med församlingsmedlemmarna? Är vi beredda att offra lite av bekvämligheten för att bygga gemenskap och församling från grunden med de människor som med hänvisning till ekonomin svikits av stat, kommun, post och de stora livsmedelskedjorna.

Det var inte bara på Jesu tid som det fanns människor som var som får utan herde. De finns också i dag på många orter i vårt land. I den situationen är det en trovärdighetsfråga för kyrkan om det finns en herde som är närvarande och delar församlingsmedlemmarnas liv och vardag.

http://www.dagen.se/ledare/okat-avstand-inom-forsamlingen-hotar-identiteten-1.926194

Vem får höra till?

Förra veckan var jag med i tre olika sammanhang som alla hade att göra med vad det betyder att vara i minoritet i vårt finländska samhälle. Tillsammans med 1500 andra finlandssvenskar avslutade jag veckan med att delta i den stora finlandssvenska kryssningen. Det kändes lite overkligt för mig som jobbar i ett tvåspråkigt hus att för ett dygn träffa en massa finländare och ändå kunna börja alla samtal på svenska utan att först kolla om personen förstår vad jag säger. Vårt utställningsbord fokuserade på kyrkan som en samarbetspartner och på reformationens märkesår. Trailern från Johans Fagerudds Lutherpjäs snurrade i datorn. De förbipasserade kunde också skriva nya teser och limma dem på vår Lutherfigur av papp. Samtalsämnena varierade allt från flyktingarbete till hur det är leva i en familj med flera kyrkliga traditioner. Jag fick också höra hur läsning av Kyrkpressen kan bli en viktig torsdagsvana.

Dagen innan deltog jag i ett seminarium i samband med bokreleasen för ”De många religionernas och åskådningarnas Finland” (utgiven av Kyrkans forskningscentral. Red. Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio och Jussi Sohlberg). Boken presenterar de 20 största religiösa och åskådningsmässiga samfunden som är verksamma i Finland idag, med fokus på hur vardagen ser ut i Finland, relationerna till andra samfund och samhället i stort. Bokprojektet ingår i Finland 100 års satsning. Det kändes fint och angeläget och också symboliskt viktigt att vi som kom från olika traditioner och tro samlades i Nationalmuseéts festsal. Jag håller med de forskare som säger att det bästa sättet att bevara samhällsfred och öka förståelse mellan människor med olika tro och åskådningar är att jobba för att de som är i minoritet kan uppleva att de är en del av det gemensamma samhället. Eftersom jag hör till en majoritetskyrka är det extra viktigt att jag påminns om att mitt sätt att tala om tro och värderingar inte är den enda ”finländska” infallsvinkeln.

Det tredje sammanhanget där minoriteters verklighet belystes var när jag i början av förra veckan fick vara med i RESA-forumets (Religionernas samarbetsforum) rundabordsamtal kring minoriteter och religionsundervisningen i Finland. Inbjudna var bl.a. minister Sanni Grahn-Laasonen, riksdagsledamöter, folk från utbildningsstyrelsen, forskare och religions- och livsåskådningslärare som jobbar på gräsrotsnivå. I vissa kommuner har man sedan nya läroplanen togs i bruk kringgått rådande bestämmelser och låtit bli att ordna egen undervisning för t.ex. de ortodoxa eleverna eller för dem som har livsåskådningskunskap fastän den finländska modellen för religions- och åskådningsundervisningen förutsätter detta. En av deltagarna i diskussionen var en finlandssvensk ortodox gymnasiestuderande. Hon talade om betydelsen av att hon under sin skoltid genom den ortodoxa religionsundervisningen fått uppleva att hennes familjs tradition är viktig, samtidigt som hon har fått diskutera och ifrågasätta den.

Vi som vill vara med och bygga ett Finland där olikhet inte kan eller får vara ett hinder för att få höra till och känna sig delaktig måste lära oss att se vardagen ur olika synvinklar. Jag har själv mycket att lära mig. Möten med andra människor och deras berättelser hjälper mig att komma ur min egen bubbla. Men lika viktigt är också möjligheten att jag får dela tro och vardagsliv på svenska i den kyrkliga tradition där jag känner mig hemma.

När tron sitter i ryggmärgen

Jag står längst bak i den proppfulla kyrkan i Panchia i Val de Fiemme i norra Italien. Jag både passar in och känner ett litet utanförskap. Jag passar in därför att jag är kristen och känner gemenskap med de som samlats där. Utanförskapet kommer sig av att språket och kulturen är annorlunda. Dessutom är jag troligtvis den ende lutheranen bland idel katoliker.

Men mest av allt är jag lite avundsjuk, om man nu får ha sådana känslor i Guds hus. Jag avundas den naturlighet som präglar byborna och de tillresta turisterna varav de flesta skall delta i långloppet Marcialonga. Här finns det ingen blygsel. Andligheten sitter i ryggmärgen då de en efter en kommer in, böjer sitt huvud, doppar tre fingrar i vigvattnet och tecknar sig med korsets tecken. Med samma förvåning noterar jag hur många mellaneuropeiska och italienska skidåkare unnar sig en paus i vallandet för att låta Gud själv tala till dem om livets väsentligheter och oväsentligheter. Allt har sin tid! Att valla har sin tid och att gå i mässa har sin tid, om man nu kan travestera Predikaren på det sättet!

Jag förundras också över hur vardagsbekymren flätas samman med kyrkans heliga mysterier när en mor ber sin kanske tioåriga son springa hem efter lillebrors leksak så att denne skall klara av hela mässan utan desto mera ljudliga protester. Det tar fem minuter så är saken fixad. Lillebror är nöjd och familjen firar mässa i lugn och ro.

Delaktigheten värmer likaså. Korgossarna som med stolthet går i processionen, tänder ljus och assisterar vid nattvarden. Inga instruktioner behövs och ingen osäkerhet anas. Det sitter i ryggmärgen. De har gjort det förr och de har en färdighet som bär dem i och genom livet. De är delaktiga i det heliga mysteriet. Vad av detta som de bär med sig i hjärtats innersta rum, och hur denna erfarenhet kommer att påverka deras liv, kan blott Herren ana.

Ja, jag vet att det är lite av glansbild över min beskrivning. Det finns också katolska kyrkor som står tomma, och jag vet att verkligheten inte är lika vacker överallt. Men ändå. Jag saknar denna naturlighet i mitt eget sammanhang. Jag börjar längta efter de många som kan lämna det de har för händer, och komma därför att mässan och mötet med den uppståndne i bröd och vin är viktigt för dem.

Jag saknar också den självklara, andliga ryggmärgsreflexen som med riternas och symbolernas hjälp öppnar himlens dörr på glänt, åtminstone för en stund, en helt vanlig lördag kväll. Och detta dagen innan årets stora idrottsutmaning går av stapeln. Den tro som inte gör Gud till ett påhäng. En tro där vardag och helg, livets trivialiteter och Guds heliga närvaro smälter samman i ett oändligt nu. Gud mitt ibland oss.

Så jag vandrar långsamt mot mitt hotell i den mörka italienska kvällen. Det är lite kyligt på 1000 meters höjd, men värmen, spontaniteten, naturligheten och andligheten från mässan värmer och manar till eftertanke.