Kyrkoherdevalet i Pedersöre fortsätter att engagera och med jämna mellanrum tillförs nya element som får den tillfälligt falnande elden att blossa upp igen. Nya utspel och därmed sammanhängande debatter på sociala medier och i tidningarnas insändarspalter visar på en uppenbar polarisering mellan olika grupper i församlingen. Den fråga som många ställer är om det finns någon väg ut ur denna återvändsgränd? Finns det en gemensam karta, ”road map”, som man åtminstone nödtorftigt kan orientera utgående från?
Kyrkoherde Mia Anderssén-Löf använde för en tid sedan i en intervju i ÖT bilden av konflikten mellan israeler och palestinier och noterade hoppfullt att hon inte ännu sett några vägspärrar i Sandsund. Det torde alltså enligt henne finnas möjligheter till samtal kring en gemensam ”road map”.
Nej, det finns – tack och lov – inga vägspärrar i Sandsund. Men samtidigt är det uppenbart att det finns mentala och teologiska barriärer som nu blockerar kommunikationen och hotar att spä på konflikten. Och den här typen av spärrar är som bekant svårare att hantera än fysiska dito. Helt enkelt för att det handlar om attityder och kulturella och teologiska tankemönster som är djupt rotade och som ofta förändras långsamt över tid.
Hur skall man då gå vidare? Man kan – för att återgå till den tidigare nämnda konflikten mellan israeler och palestinier – välja att hålla konflikten vid liv genom ett verbalt krig med attacker, varvat med motattacker. Den vägen är knappast fruktbar. Det visar erfarenheterna från Israel och andra konflikthärdar. Det enda man uppnår är någon form av terrorbalans som inte har någonting med kristen tro att skaffa.
Man kan även välja diplomatins väg och gå in i lågmälda och respektfulla samtal med varandra. Det finns åtskilliga exempel på att den här vägen oftast är den mest fruktbara. Samtidigt är den oerhört krävande och svår. Dessa samtal förs inte inför öppen ridå i sociala medier och i insändarspalter. Diplomati innebär också att tilltalet av motparten präglas av respekt. I det verbala ordkrig som nu utkämpas nedvärderas en prästs ämbete p.g.a. hennes kön. Andra tar till brösttoner och beskyller representanter för den laestadianska rörelsen för hyckleri och skenhelighet. Bägge kan anföra bibelord som styrker de egna påståendena.
Men det är inte här som pudelns kärna finns och en sådan diskussion löser inte upp knutarna, snarare spär den på konflikten på samma sätt som stenkastande palestinska ungdomar och vedergällningsbenägen israelisk militär håller konflikten i det Heliga landet vid liv.
Vågar någon öppna dörren till diplomatins rum? Försök har gjorts om jag uppfattat saken rätt. Men fortsätter de? Finns det beredskap att gå in och föra det lågmälda och respektfulla samtal som nu behöver föras? Vill man ge det den tid det tar och trots olika teologiska positioner ändå visa på något av det som sades om de första kristna; Se hur de kristna älskar varandra! Förebilden finns och en biblisk ”road map” är likaså tillgänglig. När Paulus i 1 Korinthierbrevet försöker bringa ordning i församlingen i Korinth visar han dem ”en väg som är överlägsen alla andra”, kärlekens väg. Kanske är det dags att söka upp den vägen på den gemensamma kartan?
(Bild: Skärmdump från Österbottens Tidning)