Vi har alla vår egen bekvämlighetszon, det område inom vilket vi rör oss hemvant och tryggt. Zonen som ger oss frimodighet att vara oss själva, umgås och prata naturligt.
I folkkyrkofinland ryms Gud sällan inom bekvämlighetszonen. Det är inte så att man inte behöver honom. När sjukdomen drabbar och livet krisar knäpps händerna rätt ofta i bön. Men hur pratar man naturligt om tro i vardagslag? Och vad i hela vida världen skall man svara när frågorna kryper innanför skinnet och blir existentiellt personliga?
Då träder försvarsmekanismerna till och hjärnan går på högvarv i jakten på nya samtalsämnen. Eller så stockar sig orden i halsen och svaret blir ett undvikande; ”Jag vet inte. Jag är inte särskilt religiös.” Det är uppenbart att vi generellt har en svag andlig läskunnighet och talförmåga.
Så är inte fallet med alla och överallt. Med våra nyfinländare har vi fått in människor för vilka tro och religion är naturligt kopplade till livet och vardagen. Man ber, håller fastemånaden och går till kyrkan eller moskén med samma självklarhet som man äter eller borstar tänderna.
I mina kontakter med Kyrkans Utlandshjälps arbete i Kenya har det slagit mig hur den andliga dimensionen integrerats naturligt i vardagen. Gud är på riktigt. En Gud som man bekänner, ber till och i vilkens hand man lägger sitt liv. ”God bless You”, var taxichaufförens sista hälsning då han lämnade av mig på flygplatsen i Nairobi. Blicken, handslaget och kroppsspråket sa att det inte var bara en tom fras. Så med Guds välsignelse i bagaget reste jag hem till Finland.
När blev Gud pinsam i vårt land? Skedde det i takt med att välståndet ökade och kunskapsnivån steg? Eller beror det på vår folkkyrkosituation där de aktiva har funnit ett språk för sin tro medan de i periferin söker efter orden och meningarna? Eller kan det bero på våra starka väckelserörelser som till den grad har lagt beslag på ”den rätta tron” och de riktiga formuleringarna, att det inte blev något över till de andra?
Ändå finns tron och frågorna där. Det har jag märkt så många gånger då man sitter ansikte mot ansikte. Till och med den finländska inbundna mannen kan prata tro och kyrka, tvivel och existentiell oro. Det har ofta både förvånat och glatt mig. Tron och frågorna finns där i själens djupaste skikt. Och det är inte bara sjukdom, skilsmässa och ekonomisk ruin som lockar fram dem. Det räcker med en medmänniska och en trygg situation för att själens dörr skall öppnas på glänt.
Vi kan bli bättre på vänskapsevangelisation. I en del kristna traditioner talar man om vänskapens sakrament. Vänskapen skapar trygghet, tryggheten öppenhet och öppenheten frimodighet att tala inte bara om väder och vind utan om det som gömmer sig i själens djup.
I vår kyrkas strategi fram till år 2020 uppmanas vi att tala frimodigt om Gud. Den uppmaningen är värd att ta på allvar. Kyrkans budskap når vårt folk på många olika sätt, men det mest naturliga är oftast det personliga samtalet och en medmänniska som lyssnar. Vänskapens sakrament är både underskattat och oöverträffat!