Författare: Sixten Ekstrand

Vad är religionsutövning och hur skiljer den sig från information om en religion eller en trosåskådning? Den här frågan har aktualiserats under de senaste veckornas diskussioner om huruvida det var korrekt av en rektor i Kyrkslätt att inhibera en konsert med Händels Messiasoratorium, enbart med hänvisning till att verket behandlar bibliska teman från Jesu liv. Enligt rektorns tolkning var det kristna inslaget så starkt, att skolan borde ha erbjudit de elever som inte önskade delta ett alternativt program, vilket inte var möjligt inom den korta tidsram som stod till buds.

Utbildningsstyrelsens direktiv är tydliga, men lämnar förstås rum för tolkning. Enligt Utbildningsstyrelsen är förkunnelse, gudstjänster och bön att betrakta som religionsutövning och då bör vårdnadshavarna informeras och alternativt program ordnas för de som inte vill delta. Däremot är ett kyrkobesök, en jultablå eller det faktum att man under skolans julfest eller våravslutning sjunger en enskild psalm inte att betrakta som religionsutövning.

Driver vi frågan om vad som är religionsutövning till sin spets så blir det onekligen en linje dragen i vatten. Orsakerna är flera. För det första så växte en stor del av den västerländska konsten, kulturen och arkitekturen – som alltfort utgör grunden för vår kultur – fram i kyrkans hägn och. Att särskilja det kristna från livet i övrigt blir därför ungefär lika lätt som att skilja åt kropp och själ hos en människa. De är en helhet.

För det andra så är det sist och slutligen betraktaren som avgör tolkningen och därmed också vad som är religionsutövning. Så kan Händels Messias av en upplevas som den bästa av gudstjänster där musiken och budskapet smälter samman till en kosmisk-övernaturlig upplevelse som stärker tron på Gud. Någon annan ser i Messias bara ett musikaliskt storverk med ett fenomenalt tonspråk.

Leonard Cohens sång Hallelujah, som hämtar inspiration från Gamla testamentets berättelse om Simson och Delilah och mixar det med anspelningar på både tro och sex, sjungs på både barer och i kyrkorum. Någon lyssnar andäktigt till den som en lovsång och låter Hallelujah formas till en inre bön. Andra har inte en susning om vare sig Simson eller Delilah och tolkar den som en vanlig kärlekssång, allt medan alkoholens dimmor tränger djupare in i själen och partnern blir vackrare för varje glas.

Frågan om vad som är religionsutövning har inget definitivt svar. Det är en linje dragen i vatten. Och att avgränsa en del av vår tillvaro som religiös är egentligen en omöjlig uppgift. Samtidigt är det här problemet rätt långt självförvållat då vi i vårt samhälle hängett oss åt en märklig dikotomi mellan kropp och själ, privat och offentligt, religiöst och icke-religiöst. Enligt det här synsättet hänför vi gärna politik och religion till den privata sfären. Utmaningen är bara att varken människor eller samhällen fungerar på det här sättet. Både religion och politik genomsyrar vår kultur, våra samhällen och oberoende av om vi vill det eller inte, även våra egna liv.

Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen formulerade detta pregnant i ett tal den 11.11 då han ifrågasätter den ensidiga betoningen av det vi kallar negativ religionsfrihet. Det vill säga att religionsfrihet tolkas som frånvaro av religion. ”Om vi föreställer oss att tron bara får synas och höras i det privata och i skydd av tempel, har vi valt den sovjetiska tolkningen av religionsfrihet. Det är inte äkta religionsfrihet utan ideologisk tvångsreligionslöshet.”

Äkta religionsfrihet innefattar både positiv och negativ religionsfrihet och förutsätter att dessa är i balans. Det är enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter helt legitimt att i enlighet med den positiva religionsfrihetens ideal få uttrycka sin tro och övertygelse. Samtidigt bör och får ingen tvingas att mot sin vilja delta i religiösa aktiviteter. I detta spänningsfält manövrerar också skolan med de instruktioner som Utbildningsstyrelsen har gett.

Sedan är det inte hela världen fastän en ateist råkar höra någon sjunga om Jesus eller en kristen konfronteras med en ateistisk livshållning. Fanny Willman formulerar detta pregnant i sin krönika i ÖT 26.11 då hon konstaterar att ingen blir muslim bara genom att sätta en slöja på sig. Jag tror inte heller att man automatiskt blir kristen av att höra namnet Jesus.

I ett mångkulturellt samhälle måste vi våga möta varandra oberoende av olika religiös, ideologisk eller kulturell bakgrund.

Så är vi då där igen. En nygammal diskussion om religionsutövning och skola. Den här gången triggades debatten av att en skola i Tavastehus betalade skadestånd till en elev för att man inte tillräckligt tydligt meddelat om innehållet i en gospelkonsert. Den andra katalysatorn var att en rektor i Kyrkslätt – troligen p.g.a. ovanstående fall – med kort varsel inhiberade en konsert där Händels Messias stod på repertoaren. Som orsak angavs verkets kristna referensram.

Det är lätt att stämma in i HBL:s ledarskribent, Torsten Fagerholms omdöme: ”O heliga enfald” (Hbl 13.11). Kuopiobiskopen Jari Jolkkonen har i samma andemening konstaterat att vi nu ”träder in på den självvalda dumhetens väg” (Kotimaa 12.11).

Egentligen borde religionens plats i skolan inte vara något problem i ett upplyst och modernt samhälle. Detta speciellt som Utbildningsstyrelsen gett klara instruktioner om hur samarbetet mellan skola och kyrka kan och skall utformas.

Det torde knappast heller ha undgått någon att vi dagligen omges av en mängd politiska, religiösa och kulturella ideologier och åsikter. I den bästa av världar bryts dessa mot varandra i fruktbara diskussioner och respekt för de som tänker annorlunda. Och på de punkter vi är oense söker vi, och respekterar kompromisser som gynnar helheten. Tyvärr verkar både tolerans och upplysning vara en bristvara i vårt samhälle.

Under det senaste decenniet har dock diskussionen om religionens plats i det offentliga rummet – dit också skolan hör – börjat präglas av någon slags pianostämmarmentalitet, där varje ton som inte passar in i mitt favoritackord upplevs som hotfull och måste förbjudas. Men så fungerar inte bildade, öppna och demokratiska samhällen. Och jag tycker genuint synd om de barn som inte får en gedigen insikt i och information om kristendomen och andra religioner, för att inte tala om olika politiska och kulturella ideologier.

Vi lever inte i ett vacuum utan i en mångfald av åsikter, trosföreställningar och ideologier. Och skolans uppgift måste vara att utrusta eleverna att möta denna verklighet, inte att sätta skygglappar och skapa tunnelseende. Det sköter de sociala mediernas algoritmer nog om, med inte alla gånger så goda resultat.

Och för att orientera oss i denna verklighet så bör vi absolut veta varifrån vi kommer och vart vi är på väg. Att då skära av banden till den europeiska kulturhistorien med dess mångfald av biblisk inspirerad konst, musik och arkitektur är som biskop Jolkkonen uttrycker det att självmant välja dumhetens väg.

Sedan bör vi givetvis lära oss att dels självkritiskt granska vår egen ståndpunkt, dels vara öppna för att andra tänker annorlunda än vi. På den här punkten har både konservativa kristna och övertygade ateister skäl att se sig i spegeln. Hos bägge grupperna finns det en överdriven känslighet som gör att man alltför ofta reagerar med en ryggmärgsreflex. Men den kristna tro som inte tål kritik från en ateist är inte värd namnet, och den ateism som är så svag att den måste förbjuda kristna uttryck har skäl att se sig själv i spegeln.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter om den debatt som förts med anledning av de ovannämnda fallen. Det är lätt att hålla med dem som ser den som ett uttryck för dumhet och enfald, för visst finns de elementen med.

Det som få noterat är att debatten mitt i sin tragikomiska framtoning ändå är nödvändig. I bästa fall skapar den en större förståelse för att religiösa element är en integrerad del av vår kultur och att vi blir så oerhört mycket fattigare om vi förnekar detta faktum.

Det är många som med stigande oro följer utvecklingen i Mellanöstern. Över 75 år sedan Israel bildades så ser vi ännu ingen lösning på konflikten mellan judar och palestinier. Tvärtom verkar positionerna vara mera låsta än på länge.

Vår kyrka har även sin egen Mellanösternkonflikt, konkretiserad i kampen mellan så kallade konservativa och liberala. Jag skriver så kallade därför att ingen av dessa grupperingar är särskilt goda representanter för liberalism eller konservatism i ordens rätta betydelse. Men det är en annan fråga och ämne för en ny bloggtext.

Inom kyrkan är det – som i Mellanöstern – egentligen samma fajt som pågår, men med lite olika ingredienser och infallsvinklar. Kyrkans Mellanöstern har handlat om vigsel av frånskilda, kvinnor i prästämbetet och nu senast synen på homosexualitet och samkönade vigslar.

Likheterna med händelserna i det heliga landet är uppenbara. Parterna gräver med stor frenesi allt djupare skyttegravar och de samtal som pågår är inte egentliga samtal utan mera en markering av den egna positionen.

Det sistnämnda accentuerades under senaste kyrkomöte i maj när de nya ledamöterna inte som tidigare samlades stiftsvis utan i två grupper, en liberal och en konservativ. Outputen från den här uppdelningen kom även som ett brev på posten.

Debatten kring biskopsmötets förslag om två parallella äktenskapssyner gick på repeat. Allt som sades hade sagts förut till lust och leda. Inga nya infallsvinklar presenterades och det hela var ett enda stort slöseri med tid och kyrkans pengar. Allt medan media frossade i upplägget. Tala om att göra självmål! Och som bekant vinner man inga matcher om man gör självmål stup i kvarten, trots att utomstående kanske ser ett underhållningsvärde i det hela.

Kanhända är det nu hög tid för både de mest påstridiga konservativa och liberala krafterna att se sig själva i spegeln. Ett par frågor till bägge grupperna kan eventuellt hjälpa att få i gång ett verkligt samtal.

Till de liberala. Är det så farligt om det finns konservativa grupperingar i vår kyrka? Till liberalismens väsen hör ju att värna om åsikts- och yttrandefriheten och då borde väl olika röster få höras? Varför blir ni så lätt kränkta om någon ger uttryck för en mera konservativ åsikt? Ser ni den intolerans som ni beskyller andra för i era egna uttalanden? Varför definierar ni ofta en liberal syn endast utgående från era egna åsikter? Är ni villiga att göra breda kompromisser och ge livsutrymme och arbetsro i vår kyrka för de som tänker annorlunda i t.ex. äktenskapsfrågan?

Till de konservativa. Livet är ju inte svartvitt, men varför målar ni gärna allt i svart och vitt? Varför tillåter ni inom era led att man skiljer och gifter om sig även om Bibelns ord är mycket klara när den förbjuder omgifte? Varför är ni ibland så kärlekslösa i er kommunikation och så snara att bekänna andras synder? Räcker det inte med att bekänna de egna? Och om majoriteten i kyrkomötet enligt er fattar fel beslut så är inte ni ansvariga för det. Varför räcker det då inte med att ni arbetar för Guds rike på den åkerteg som anförtrotts er och låter Gud skilja agnarna från säden när den tiden är inne?

Skyttegravarna är djupa och oenigheten monumental. Finns det då någon väg framåt? Säkert, men många med mig börjar känna av en förlamande uppgivenhet inför de frukt- och ändlösa diskussionerna. En god vän sade för många år sedan att livet är för kort för att dricka billigt rödvin. Kanske också livet är för kort för att låta sig nedslås av den ändlösa fighten mellan liberala och konservativa i kyrkan. Ett gammalt ordspråk lyder: Hundarna skäller men karavanen går vidare. Kanske det är dags att låta hundarna gläfsa och så går vi som tillsammans vill bygga kyrka och församling vidare. Det finns så många där ute som behöver möta en levande Gud men har så nog av grälande kristna.

Sixten Ekstrand

Senaste veckas skolskjutning i Vanda väckte starka reaktioner. De flesta frågar sig hur det är möjligt att ett barn skjuter andra barn. Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig och politiker, lärare och kommunala tjänstemän har påtalat bristen på förebyggande åtgärder och adekvat psykologhjälp för barn och unga som mår dåligt.

Det är ett faktum att barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser och att mera pengar behövs för att anställa personal. Men om vi sätter in det hela i ett större perspektiv så nyanseras bilden. Mera pengar löser allt. Tvärtom kan ropen på mera resurser också vara ett bekvämt sätt för oss vuxna och politiker att fly vårt personliga ansvar.

Det är ett faktum att inga pengar i världen kan ersätta en trygg vuxen med en öppen famn. Inga ekonomiska resurser kan bräda det förtroende som byggs upp då en ungdom vågar berätta om klumpen i magen. Inga sociala medier, snofsiga mobiler eller dyra pekplattor kan ersätta mänsklig kontakt.

Många föräldrar, vuxna och politiker har abdikerat från rollen som fostrare. Det blev också tydligt i de tusentals kontakter som barn och unga tog till olika organisationers chattar efter skolskjutningen i Vanda. Skrämmande ofta handlade det om att de var ensamma med sina frågor. Ingen kom och sa god natt och ingen frågade hur de hade det. Så de somnade med sin oro och med klumpen i magen.

I det här sammanhanget liksom i många andra sammanhang gäller att det bästa i livet är gratis. Det är gratis att säga god natt och det kostar ingenting att fråga hur någon har det. Och vi kan för Guds skull inte bli så finkänsliga att vi inte vågar kolla upp hur det står till när någon mobbas eller när vi upptäcker att någon mår dåligt. Och ja, det är ingen mänsklig rättighet att hänga i timtal på sociala medier. Den fighten bör nu tas både i hemmen och i skolan.

På den här punkten är tyvärr vi vuxna inga föredömen att tala om. Vi sitter själva ofta med ansiktet begravt i skärmen alltför mycket av vår vakna tid. Jag glömmer aldrig den förvåning en reporter gav uttryck för, då han på en av de vackraste tågresorna i Italien satt två timmar mittemot ett amerikanskt par som kommit för att upptäcka Europa. De stirrade hela tiden i sina skärmar, allt medan sevärdheterna avlöste varandra utanför tågfönstret. De pratade inte ens med varandra.

Vi kunde skratta åt historien men tyvärr beskriver den många av oss. Är det så att vi missar det viktigaste och finaste i livet medan vi frenetiskt scrollar mellan nyheter, shoppingsajter, Facebook och filmer på plattan? Ger vi oss tid att lyfta blicken från iPaden så att perspektivet vidgas och vi ser barn, barnbarn och andra unga som behöver en trygg vuxen?

Det är klart att var och en av oss gör vad vi vill med vårt liv. Men om vi abdikerar från vårt ansvar för de barn och unga som växer upp, och som behöver en famn att krypa upp i eller en medmänniska som både lyssnar och säger emot när det behövs, kan följderna bli katastrofala.

Vi behöver tillföra resurser till skola och ungdomspsykiatri, men vi behöver i ännu högre grad titta upp från våra skärmar och börja bry oss om varandra i hem, skola, församling och samhälle. Och att bry sig kostar inte så mycket utom möjligtvis lite av vår bekvämlighet. Det handlar mera om attityd och vilja.

Sixten Ekstrand

Jag tillbringade senaste helg på Ungdomens kyrkodagar på Lärkkulla. Det är några år sedan sist och det var en både intressant och lärorik upplevelse att som 63-årig gubbe leva i det organiserade kaos som UK är.

UK är ungdomlig entusiasm och hög ljudnivå. Det är frimodiga talturer i plenum om allt mellan himmel och jord. Inte så genomtänkt alla gånger men viljan att förändra och bygga framtidens kyrka är det inget fel på. Ibland kändes det som om man borde ha satt locket på och deklarerat att det där förslaget är helt dödfött. Men varför sätta locket på? Varför döda visionerna, entusiasmen och viljan att skapa en bättre kyrka och en bättre värld? Vi äldre och vår kyrka behöver ungdomarnas nyfikenhet och spontanitet. Vi som steg för steg stelnat i tradition, formalism och gamla mönster mår gott av att skakas om ibland.

Under dagarna på Lärkkulla växte en inre glädje och tacksamhet fram inom mig. Den inspirerades av alla möten med de unga i plenum, mässor och spontan, ungdomlig och bitvis galen glädje när det drog ihop sig till Open Stage. Jämsides med den här känslan växte en lovsång fram inom mig, en lovsång till alla ungdomsarbetsledare.

• Tack för att ni finns och tack för att ni år efter år orkar se, bekräfta och ta er an de unga.
• Tack för att ni lyssnar till dem när livet skaver och torkar besvikelsens tårar när de kraschlandar.
• Tack för att ni tar vaknätter på läger och tack för tålamodet med busiga konfirmander.
• Tack för de djupa samtalen om tron och livets mening.
• Tack för att ni lyssnar till allt från kärleksbekymmer till framtidsplaner.

Ni är inte världens bäst betalda och det är obekväma arbetstider. Ni får kanske inte alltid den uppskattning och uppmuntran ni borde, fastän ni arbetar med det viktigaste vi har, vår framtid. Men jag hoppas att ni åtminstone då och då får någon bekräftelse från de unga på att ni är viktiga för dem.

För ungdomar är ju både besvärliga och härliga. Det senare bekräftades med all tydlighet av den tjej i övre tonåren som kom till kansliet då jag dejourerade och frimodigt inledde med frågan: Är du bra på navelpiercing? Jag måste erkänna att det blev lite kortslutning i hjärnbarken men jag lyckades ändå samla mig rätt snabbt.

Hennes problem var att piercingen i naveln hade börjat blöda och hon undrade vad vi borde göra. Nå, saken åtgärdades och bra så. Samtidigt kunde jag inte släppa händelsen. Inombords kände jag en stilla glädje och sände en tacksamhetens tanke både till vår kyrka och våra ungdomsarbetsledare. Tänk vad fint att vi får arbeta i en kyrka där man får vara sig själv och det är tryggt att diskutera tro, tvivel och livsmening, men också fråga om prästen är bra på navelpiercing.

Sixten Ekstrand

De dåliga ekonomiska nyheterna duggar tätt och inte ens kyrkan och dess organisationer går fria. Finska  Missionssällskapet har inlett omställningsförhandlingar som berör nästan en tredjedel av de drygt 170 anställda.  Kansanlähetys (Folkmissionen) avser att minska personalen med 16 anställda och Herättäjäyhdistys (De väckta) startar omställningsförhandlingar som syftar till att säga upp 3 anställda.

Också på finlandssvenskt håll naggas de kristna organisationernas verksamhetsförutsättningar i kanterna då Evangeliföreningens finanseringsbas smalnar p.g.a. att föreningen inte fick nya hyresgäster till en industrifastighet som hitintills genererat goda intäkter. Fastigheten såldes sedermera men de uteblivna hyresintäkterna tvingar föreningen att banta kostymen.

Då även många församlingar kämpar med sin ekonomi inställer sig frågan hur framtiden ser ut. Den spontana ryggmärgsreflexen är enkel och drar automatiskt likhetstecken mellan mindre inkomster och mindre verksamhet.

Den slutsatsen är emellertid förhastad. Den primära frågan i den här situationen är inte vad vi kan lämna bort utan vad vi kan göra annorlunda. Det är bättre att tänka i termer av utveckling än avveckling. För kyrkans och dess församlingars del finns det en hel del av den administrativa överbyggnaden som gott kunde avvecklas för att i stället avdela personella och ekonomiska resurser till att utveckla verksamheten. Tyvärr finns det ingenting så styvt som en institutionaliserad kyrka. En medlem i kyrkomötet träffade mitt i prick då han för ett par år sedan sade. ”Om vi har någon verksamhet om 20 år vet vi inte, men en sak är klar och det är att vi har en förvaltning.”

Yttrandet är både cyniskt och sarkastiskt men blottar något av dilemmat för en kyrka som fångats i sitt eget system och har förtvivlat svårt att finna en väg ut.

De kristna organisationerna och väckelserörelserna har av hävd haft en ”lättare kostym”. Mycket har gjorts på frivillig basis och eldsjälar av alla de sorter har det funnits gott om. Men även organisationerna lockades under de goda åren från 1970-talet och framåt till att i allt högre grad anställa bort frivilligheten.

Orsakerna är många. Det handlar om en samhällsutveckling då allt flera både väljer och betalar bort ett frivilligengagemang, oberoende av om det gäller att sälja prylar för att finansiera barnens skolutfärder eller att göra en lekmannainsats i församling och organisation.

I en folkkyrklig kontext har det här förhållningssättet varit det förhärskande då merparten av medlemmarna troget betalat sin kyrkoskatt och låtit sig nöja därmed. Vi skall naturligtvis inte peka finger åt dem som på detta sätt stött sin församling år efter år, men när den här skaran minskar och svångremmen dras åt behöver vi tänka i nya banor.

Kyrkan är inte en tummelplats för individualistiska ambitioner. Det är inte min kyrka med betoning på min, utan kyrkan är de heligas gemenskap och det implicerar att vi inte bara är tillsammans utan även gör saker tillsammans. Det finns nämligen en oerhörd styrka i att arbeta som ett kollektiv.

Det blir lätt så att vi sörjer det som varit i form av god ekonomi och höga medlemsantal. Men kyrkan är mera än statistik och att gräva ner sig i avvecklandets misär gagnar ingen. I stället för att avveckla skall vi utveckla. Lägga oss själva i blöt och vara glada över de som fortfarande kommer. Skapa goda och varma gemenskaper för sådana tenderar att vara magnetiska och dra till sig andra. Se de utslagna som blir fler och fler och lyfta dem ur hopplösheten genom aktiv diakoni, mat-utdelning och öppna gemenskaper för umgänge och samvaro.

I statistiken finner vi lite eller inget hopp. Men nära evangeliet och i mötet med människor kan vi se en glimt av Guds rike och kyrkans framtid. Där finns vårt hopp.

När Martin Luther försökte reformera den katolska kyrkan i början av 1500-talet var hans avsikt inte att bilda en ny kyrka. Han önskan var att den kyrka han tillhörde skulle förnyas och söka sig tillbaka till sina rötter; Bibeln och den apostoliska traditionen.

Men likt många andra fick han erfara att det nya vinet sprängde de gamla vinsäckarna. Kraften i förnyelsen var så starkt att den inte kunde implementeras eller härbärgeras i den rådande kyrkliga organisationen. Så uppstod som ett resultat av reformationen protestantiska samfund i Europa i en allt snabbare takt under den senare delen av 1500-talet.

Som deltagare i Lutherska Världsförbundets trettonde generalförsamling i Krakow kan jag inte låta bli att fundera över vad Luther hade tänkt ifall han hade haft möjlighet att närvara. Hur skulle han t.ex. förhålla sig till det faktum att det i dag finns 150 lutherska kyrkor från hela världen som ingår i ett världsförbund som bär hans namn?

På generalförsamlingen blir man snabbt påmind om att Luther i dag har många ansikten. De tidigare starka lutherska kyrkorna i Europa är på tillbakagång och tappar inflytande, styrfart och medlemmar. I Afrika är riktningen den motsatta och Luther kanske ler i sin himmel då han ser tillväxten i Etiopien, Kenya och Tanzania. Samtidigt skrapar han sig måhända oroligt i huvudet när han lägger märke till hur en ensidig pentecostal teologi och praxis sprider sig inom en del av dessa samfund. Parallellen till hans egen kamp med de radikala bildstormarna är inte långsökt.

Samme Luther knäpper i sin himmel säkert sina händer i bön för de små lutherska kyrkor som verkar i Indonesien, Indien och Pakistan och ibland är hårt trängda och till och med förföljda av radikala hinduer och muslimer.

Luther har i dag många ansikten och kyrkor som bär hans namn finns i så gott som alla världsdelar. När de lutherska kyrkorna samlas i Krakow drygt 500 år efter hans reformation är det en brokig skara som ingalunda är enig i allt.

Temat för generalförsamlingen ”One body, one Spirit, one hope” (En kropp, en Ande, ett hopp) signalerar dock på typiskt lutherskt maner vad som är centralt. Vi kan och behöver inte vara eniga i allt från gudstjänstpraxis till etiska ställningstaganden. Det viktiga är att fokus ligger på det som är centralt i den kristna tron, eller som Luther själv uttryckte det: Det som driver Kristus.

I en ofullkomlig värld är kyrkan aldrig perfekt. Den är Kristi kropp och en avbild av Kristus, men bilden ärras och fördunklas av mänsklig svaghet och våra tillkortakommanden.  Men mitt i sin svaghet och brist kan kyrkan i sina bästa stunder vara ett hoppets tecken.

Vi har länge i Norden klängt oss fast vid hög kyrkotillhörighet och ett omfattande arbete tack vare goda skatteintäkter. Nu ser scenen annorlunda ut. Det är därför skäl att påminna om att kyrkans vitalitet inte mäts i antalet medlemmar och storleken på skatteintäkterna, utan genom dess vilja att mitt i sin svaghet och brist tjäna Gud och medmänniskor.

Sixten Ekstrand

Bilden av kyrkan är ibland både spretig och minst sagt svår att förstå sig på. Åtminstone för de som lever i den kyrkliga periferin. Även inom de kyrkligt aktivas skara hörs från och till ljudliga suckar över de ändlösa diskussionerna om allt från kvinnliga präster över homosexualitet till direkta dogmatiska spetsfundigheter.

Vill man lite tillspetsat beskriva den kyrkliga diskursen kan det lämpligen göras med talesättet; Det enda vi är eniga om är att vi är oeniga.

Lappobiskopen Matti Salomäki anlade i sitt tal på de Andliga fördjupningsdagarna på Finska Bibelinstitutet i Grankulla 27.8 ett nytt perspektiv på den här frågan.

Biskop Salomäki tog det spanska damlandslaget som nyligen blev världsmästare i fotboll som exempel: ”För många kom Spaniens framgång som en överraskning då atmosfären i laget var dålig och en del av spelarna kritiserade tränaren kraftigt. Spelarna var missnöjda med nästan allting. Femton spelare negligerade kallelsen till landslaget och bara tre av dem återvände alldeles innan mästerskapet inleddes. Men trots alla konflikter lyckades det spanska laget förbinda sig till ett gemensamt mål, nämligen att vinna.”

Det finns så många likheter mellan atmosfären i det spanska damlandslaget och kyrkan att de inte ens behöver nämnas. De är uppenbara för alla. Spanjorskorna visade emellertid att man kan nå långt om man har ett gemensamt mål. De visade även att man kan fungera tillsammans även om man inte alltid tycker lika eller är bästa vänner.

Kyrkan och väckelserörelserna i Finland har mycket att lära sig av det här. Vi är inte, och kan inte alltid vara av samma åsikt och ibland argumenteras det friskt. Men kan vi åtminstone enas om att spela för samma Herre, Jesus Kristus och spela mot samma mål så är mycket vunnet. Man vinner som bekant ingen match genom att gå omkring på plan, prata illa om sina lagkamrater och göra självmål.

Kyrkans största utmaning är inte att vi har olika åsikter eller är oeniga. Utmaningen består i hur vi hanterar våra olika åsikter och oenigheten. I det här avseendet verkar en del av den yngre generationens kristna vara mycket klokare. Det primära för många av dem är att de är kristna, inte att de är lutheraner, pingstvänner, baptister, laestadianer eller hör till Evangeliföreningen eller Kyrkans Ungdom.

De verkar också måttligt intresserade av äldre generationers teologiska dispyter som har resulterat i olika grupperingar, väckelserörelser och cementerade teologiska ståndpunkter. Och varför skulle de vara det?

Kanske ligger någonting av kyrkans framtid i det här. Inte i att vi är eniga i våra liberala, konservativa, väckelsekristna eller högkyrkliga bubblor och exkluderar andra. Utan i det faktum att det finns bara en lagkapten Jesus, och att han behöver olika typer av spelare i sitt lag, några som försvarar den kristna tron, anfallare som modigt går framåt och utmanar samt outtröttliga mittfältsmotorer som håller samman spelet och med hög energinivå lägger löpkilometer till löpkilometer i varje match.

Påven Johannes Paulus II sade att fotboll är det viktigaste oviktiga i livet. Kanske just därför kan ett disharmoniskt spanskt damlandslag fungera som en ögonöppnare för kyrkan, och hjälpa den att se hur man skall agera mot ett gemensamt mål trots att olika viljor och åsikter nöts mot varandra.

Sixten Ekstrand

Vi lever i en värld som blir alltmer polariserad och många verkar ha förtvivlat svårt att kommunicera och tillgodogöra sig andras synsätt utan att gå till direkta personangrepp på sociala medier. Positionerna synes huggna i sten oberoende av om det handlar om stormaktspolitik, regeringsprogrammet i Finland eller olika åsiktsyttringar inom kyrkan.

Det här är paradoxalt, inte minst med tanke på att vi i dag har tillgång till en mängd information som tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Vi har även tekniska möjligheter att kommunicera och föra samtal i de mest varierande former, allt från det hederliga kaffekoppssamtalet till diskussioner över sociala medier.

Borde inte det här leda till att vi blir mera upplysta, civiliserade, kunniga och lyhörda för olikheter än tidigare? Ja, i princip borde detta smörgåsbord med information och kunskap göra vår värld till en bättre plats och dess människor mera öppna, nyfikna och empatiska.

Verkligheten är dock den motsatta. Magnus Malm citerar i sin senaste bok Pilgrimens karta Martin Jönsson som är utvecklingschef på Dagens Nyheter. Jönsson pekar på de sociala mediernas enorma påverkan och hur de driver på polariseringen.

”Under åtminstone fem, sex år har Facebook tillsammans med de andra sociala medie-jättarna systematiskt drivit på polariseringen i samhället. Dels genom algoritmerna som styr vad man ser på plattformen, dels genom hur man skräddarsytt målgruppsannonseringen för alla som på något sätt vill påverka eller elda på opinionen. Att påverka det politiska debattklimatet, inklusive utgången av allmänna val, har i princip blivit en bärande del av bolagets affärsidé.

Falska nyheter, konspirationsteorier, grova personangrepp och uppvigling var kanske inte vad Facebook ville satsa på, men det blev i alltför många fall slutprodukten från ett bolag som inte bara lade fram virket till brasan, utan också ställde dunken med tändvätska intill – och sedan såg till att så många som möjligt blev inbjudna till spektaklet.”

Facebook har onekligen blivit något helt annat än det som grundaren Marc Zuckerberg sade sig vilja med plattformen, nämligen att föra människor närmare varandra. Visst hjälper plattformen oss att söka och få kontakt, men i alltför många fall bidrar Facebook till att vidga den sociala, politiska och kulturella klyftan mellan människor.

Mot bakgrund av det här förs nu en intensiv diskussion om att begränsa barns skärmtid och smarttelefonernas vara eller icke-vara i skolan. I Kina har man lagt ett förslag om att barn skall få tillbringa högst två timmar framför skärmen per dag.

Men det är inte bara barn och unga som är fångade i bubblan. Kanske är det dags att också diskutera vuxnas skärmbeteende? Lite självdisciplin och självcensur skadar garanterat inte. Kanske hög tid att skaffa ett liv (också utanför Facebook och Instagram)? De sociala mediernas manipulerade och konstgjorda åsiktsbubblor utvecklar oss inte som människor oberoende av om vi är höger, vänster, liberala, konservativa eller något annat. Däremot tycks de bidra till tunnelseende och göra oss mera inskränkta.

Sociala medier och Teams-möten underlättar vår kommunikation och vår vardag. Men ingen teknik i världen kan ersätta det mänskliga mötet. Det är svårt att kramas, känna, älska och gråta genom sociala medier. Det är kanske därför vi behöver mindre av sociala medier och mera mänsklig närhet och medmänsklighet.

Sixten Ekstrand

Det har rått Cha cha cha feber i vårt land de senaste veckorna. Och trots att låten inte räckte ända fram så har vi all anledning att vara stolta över Käärijä. Hans framgång var efterlängtad och behövdes säkert för att boosta den finländska eurovisions-själens långvariga mentala längtan efter att stå i rampjluset.

Nu sjungs och spelas det Cha cha cha lite varstans och den gröna boleron står högt i kurs. Också kyrkan har hakat på hypen med postningar på sociala medier. Många har gillat samtidigt som en del har ställt den berättigade frågan varför kyrkan rätt bekymmerslöst ställer sig bakom och promotar en låt som förhärligar den finländska alkoholkulturen.

I det här fallet finns det – liksom i andra fall när kyrkan postar olika inlägg – anledning till reflektion och även självkritik. Vad är det vi vill säga? Vilken bild ger våra kyrkliga Käärijäpostningar, gröna boleron och Cha cha cha dansande anställda av oss som kyrka? Helt oproblematiskt är det inte och det kan vara på sin plats att reflektera över problematiken utan att vifta med alltför stora pekpinnar.

Kyrkans ständiga utmaning och balansgång är att leva i världen men inte av världen. Ibland lyckas vi bättre, ibland sämre med det här uppdraget. En av de stora frestelserna i dagens medielandskap är att jaga bekräftelse och klick, och då blir den naturliga följden att försöka vara överallt och visa att vi är som alla andra.

Men blir kyrkan som alla andra så blir den snabbt ointressant. Vi är inte som alla andra, vi är annorlunda och det är där spänningen och det spännande finns. Vi har en alldeles speciell uppgift och ett uppdrag som ingen annan har. Och det uppdraget handlar inte om att jaga bekräftelse och klick. Det handlar om större ting.

En annan fara med att bejaka, gilla och identifiera sig med det som är inne är att vi anammar samma ytlighetens kultur som håller på att bli vår tids förbannelse. Allt bedöms utifrån hur det ser ut, låter eller känns. Men livet är så mycket mer. Och när det erbjuds så mycket yta, är det kyrkans uppgift att med Dan Andersons ord i sången Tiggaren från Luossa påminna om att; ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.”

Kyrkan är inte och får aldrig göra sig till en spegel av samtiden. Tvärtom borde den vara den spegel som samtiden speglar sig i. En spegel som inte bara reflekterar en ytlig fasad och reducerar oss till en kugge i ett ständigt snurrande underhållningshjul, utan istället låter oss ana  att vi är en del av en gudomlig verklighet.

Cha cha cha gav onekligen en behövlig mental boost till ett folk som minsann inte skämts bort med Eurovisionsframgångar. Men låtens medryckande melodislinga torde snart falla i glömska och den gröna boleron bleknar i takt med att andra saker trendar. Då har kyrkan någonting mera och djupare att säga. Om det som finns bortom bergen och bakom stjärnorna för att citera Dan Andersson. Om Gud, Jesus, livet och evigheten. Något med mera djup och bärkraft än Cha cha cha.

(Bilden är en skärmdump från Facebook, Kirkko Helsingissä)