Lojalitet på egna villkor

Vi lever i en tid då många primärt både tänker och handlar utgående från sina egna värderingar och åsikter. Det är därför inte förvånande att lojaliteten mot samhällets och kyrkans lagstiftning ifrågasätts och utmanas. Deltagarna i Elokapinas demonstration för någon vecka sedan ansåg det helt befogat att avvika från den plan man hade för sin demonstration och blockerade trafiken på ett par centrala gator i Helsingfors under ett par timmar.

Inom kyrkan är det allt flera som anser att det inte mera går att vänta på kyrkomötets beslut om vigsel av samkönade och därför helt sonika tänker strunta i gällande lagstiftning. I Helsingfors har pastor Kai Sadinmaa gått ett steg längre då han tillsammans med en kollega i Uleåborg Arpad Kovacs öppet ifrågasätter biskoparnas ledarskap och herdefunktion i förhållande till stiftets präster.

Sadinmaa höjde också insatserna i diskussionen då han den 5.10 i en predikan konstaterade att biskoparna har fjärmats från verkligheten och i själva verket bara försöker rädda en redan försvagad institution. Enligt Sadinmaa var den kyrka som Jesus och de första kristna formade långt ifrån vår biskopsledda kyrka. De första kristna hade varken biskopar eller präster enligt den modell som vår kyrka har.

Sadinmaa fortsätter sitt resonemang och menar att reformationen lämnade på hälft och nu måste lekmännen ta den makt som tillhör dem. Någon särskild prästvigning behövs inte utan prästens uppdrag är närmast en arbetsfördelningsfråga. Nattvard kan man fira i hemmen genom att samlas, be, bryta bröd och dela vin.

Känns tankarna bekanta? Jo, den som har läst 1700- och 1800-talets kyrkohistoria ler igenkännande och drar paralleller till både tidiga väckelsebildningar och sekter och den senare framväxande frikyrkligheten. Den gemensamma nämnaren var ifrågasättandet av kyrkan som institution och prästen som auktoritet. Och som en röd tråd genom den teologiska argumentationen, oberoende av om det var en pietistisk väckelse eller frikyrkobildning, var strävan tillbaka till urkyrkans idealtillstånd.

Är då Sadinmaa ute och seglar eller finns det en grund för hans fräna kritik och hårda villkorslösa inställning till kyrkan?

Vid en första anblick är det lätt att avfärda honom och det är inte svårt att sticka hål på hans argumentation. Den väg han beträder leder lätt till religiös anarkism och sektliknande gemenskaper. Varje samfund behöver någon form av gemensamma spelregler för att fungera. Hans vurm för urkyrkan är också både ohistorisk och naiv. Dess lösa organisation fungerade till en början men urkyrkan var ingalunda något kristligt paradis och snart uppstod p.g.a. inre stridigheter ett behov av en mera tydlig ordning.

Sedan måste man ge Sadinmaa rätt i att vår institutionella kyrka verkligen har orsak att se sig i spegeln. Det blir också alltmer uppenbart i ljuset av förhandenvarande medlems- och gudstjänststatistik. Men det handlar om större saker än enskilda biskopars åsikter och prästämbetets utformning. Ytterst handlar det om att vi uppenbarligen inte förmår möta människors andliga behov och frågor. Institutionen har vuxit sig så stark att den skymmer livet. Systemet överskuggar andligheten.

Det här accentueras också av det faktum att både lutherska och ekumeniska alternativa gudstjänstgemenskaper växer upp och attraherar människor. Den nyvalda ledaren för Tomasgemenskapen i Helsingfors, Kati Pirttimaa, noterar att Tomasmässan fungerar som ett hem för de andligt vilsna, de som av en eller annan orsak upplevt att de måste söka ett nytt sammanhang för sin andlighet. Mässans dragningskraft ligger också i att det är en mässa med lekmän och för lekmän. Lägger vi ännu till det här en mångsidig musikalisk utformning, möjlighet till förbön, ljuständning och smörjelse med olja framträder bilden av en gudstjänst som går från det liturgiskt-institutionella mot det andligt-mänskliga. Detta trots att Tomasmässan i sin utformning bygger på liturgiska element från olika kyrkotraditioner.

Sadinmaas utspel, om vi nu återgår till det, är en hälsosam påminnelse om att vi i kyrkan har skäl att analysera vad vi håller på med. Däremot tror jag inte att hans recept är särskilt bra. Det ger individualismen fria händer och leder enbart till ökad pluralism och splittring inom vår kyrka. Då hamnar vi lätt i det scenario som professor emeritus Kaarlo Arffmann tecknade i ett föredrag för en tid sedan. Nämligen att utvecklingen inom luthersk kristenhet ser ut att gå i en riktning som slutar i marginalisering och en splittring i inbördes stridande små fraktioner.

Samtidigt finns det allt skäl att förhålla sig till vår situation med både en smula stolthet och självkritisk distans. Allt är inte väl inom kyrkan och det finns därför orsak att se hur vi inom ramen för de stora ekonomiska och personella resurser vi fortsättningsvis har, bäst kan tjäna våra medmänniskor och bygga Guds rike i vårt land.

Makten och härligheten

Kyrkan lever och verkar i ett spänningsfält mellan himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Den här balansgången är oerhört svår. Kyrkan är genom sina medlemmar och strukturer en organisk del av vårt samhälle och vår värld, men samtidigt står den för någonting annat. Den lever, med anspelning på Jesu ord i sitt avskedstal, i världen men inte av världen.

Kyrkans frestelse har alltid varit att solidarisera sig med makten och det politiska och ekonomiska etablissemanget. De första stegen togs redan på 300-talet under kejsare Konstantin då kristendomen från att ha varit en förföljd minoritet blev något av statsreligion i romarriket. Det här blev början på en flerhundraårig framgångssaga då katedraler byggdes och utsmyckades furstligt, kloster växte upp och präster, biskopar och påvar med tiden blev en del av samhällets överskikt.

Trenden har fortgått genom århundradena. Vi fick i vårt land ståtliga helgedomar, fina prästgårdar och pampiga biskopssäten. Kyrkan fick stämma och säte vid maktens bord och biskoparna inbjöds till presidentens självständighetsdagsmottagning.

Ändå är det inte i den världsliga makten och härligheten som kyrkans själ finns. Den finns inte i palatsen och vid cocktailborden utan i marginalen, där människor lider, svälter och söker ro för det oroliga hjärtat. Det är också avslöjande för vår kyrka att den kristna tillväxten i dag inte sker i de rika västerländska kyrkorna med väl etablerade strukturer och sin armé av anställda i kombination med nyrenoverade kyrkor och församlingshem.

Däremot växer kristendomen i dag så att det knakar i Sydamerikas slumkvarter och i de afrikanska byarna och kåkstäderna.  Orsakerna är uppenbara. Det handlar dels om en gräsrotsrörelse som växer ur misär, fattigdom och andlig hunger, dels om en förkunnelse som springer fram ur evangeliet självt. När många av de västerländska kyrkorna försiktigt manövrerar sig fram via omvärldsanalyser, opinionsmätningar och utredningar, går de växande församlingarna och gemenskaperna en annan väg. De gör som Jesus, går bland smärtorna och nöden och förkunnar frimodigt frälsningen i Kristus och vikten av Andens ledning. Och hand i hand med detta går en oerhörd diakonal omsorg om de nödställda.

Med risk för att bli stämplad som osolidarisk så börjar jag mer och mer tro att det i en mening är en välsignelse för vår kyrka att den tappar medlemmar och blir fattigare. Vi har kanske nått vägs ände i maktens korridorer och förblindats av vår ekonomiska trygghet och opportunism att hela tiden vara alla till lags på alla möjliga sätt. Nu behövs en ny inriktning och nu visar Gud – om än ganska hårdhänt – vad som är kyrkans primära uppgift; nämligen att förkunna evangeliet om Jesus och med Andens frimodighet arbeta med fokus på diakoni och evangelisation.

Frågan är om vi ännu har en tillräckligt stark krismedvetenhet. När ett idrottslag eller en enskild idrottare inte presterar lika goda resultat som konkurrenterna är det naturligt att ställa frågan hur och på vilket sätt de som presterar bättre tränar. Borde också vår kyrka rikta blicken mot de församlingar och samfund som växer och se om vi har något att lära av dem? Eller är vi oss själva nog och fortsätter på den inslagna vägen och tillsätter nya utredningar och arbetar fram nya dokument? Detta trots att resultaten visar på sviktande medlemsantal, sämre ekonomi och färre besökare i gudstjänster, ungdomsgrupper och körer.

Den institutionaliserade kyrkan som i mångt och mycket har tagit över sina administrativa modeller från kommunal- och statsförvaltningen befinner sig på ett sluttande plan. Det är uppenbart. Lika uppenbart är att framtidens kyrka är en gräsrotskyrka som växer fram ur människors behov av helighet, gemenskap och omsorg. Den stora frågan är om vi vågar bereda rum för denna gräsrotsrörelse inom vår kyrka eller om den måste söka sina växtplatser någon annanstans.

Bekännelse i radion

Jag har med många andra lyssnat till en del sommarprat i radion under de gångna månaderna. Sommarpraten varierar till innehåll och stil men det gemensamma för dem är den starka personliga touchen. Det blir naket och avklätt, personligt och äkta. Lyssnaren bjuds in i själens allra innersta skrymslen och igenkänningsfaktorn är ibland hög. I det här avseendet fyller sommarpraten både en journalistisk och terapeutisk funktion. De sätter ord på missförhållanden och felaktigheter och ger oss existentiella tolkningsmönster för vårt eget liv.

Många av de som sommarpratar i radion visar också prov på en öppenhet och självinsikt utöver det vanliga. Det är inte lätt att berätta om alkoholism och andra missbruk eller att behandla sin skilsmässa eller självmordstankar. Det krävs en stor portion mod och ödmjukhet att hänga ut sig själv inför en lyssnande publik. För hur vi än vrider och vänder på det så tenderar fasaden att vara viktig för oss.

Samtidigt är det bakom fasaden som vårt riktiga liv finns, på gott och ont. Uno Svenningsson sjunger ”Under ytan är vi alla lika små”. Ingenting kan vara mera rätt. Och just därför är det livsavgörande att ibland låta fasaden rämna så att livet, med både sina sorger och tillkortakommanden, men också drömmar och visioner blir synligt. Och ja, det är helt ok att också med stolthet säga vad man är bra på.

När jag lyssnat till en del sommarprat har mina tankar gått till kyrkan. Vi inleder varje gudstjänst med en syndabekännelse och får ta emot förlåtelsen och nåden. Samtidigt är det någonting som skaver. Det blir så mekaniskt och opersonligt. Borde vi i kyrkan få in mera av ”sommarpratsbekännelse”, mer av äkta ånger och en större frimodighet att sätta ord på det som gått fel och som gör ont därinne?

Kyrkan är de heligas samfund, men det betyder inte att den är de fullkomligas samfund, även om man ibland kan få den uppfattningen då de prydliga kyrkliga fasaderna visas upp. Kyrkan är de ”ofullkomliga sommarpratarnas” samfund och det vore både andligt och terapeutiskt hälsosamt om också det som skaver och gör ont får plats och vi vågar säga som det är.

Många av oss kommer aldrig åt att sommarprata i radion, och skall kanske inte heller göra det. Men det skadar garanterat inte att skriva sitt eget sommarprat, gå under ytan, sätta ord på det jobbiga och försonas med det liv som är vårt. Och om kyrkans syndabekännelse känns allmän och avlägsen så kan vi i vårt eget sommarprat formulera vår egen bekännelse och låta den landa i Guds famn, i hans nåd. Sedan skadar det inte heller att dela sitt sommarprat med någon.

Biljett till Guds hus

En av grundbultarna inom finländsk kyrklighet har varit att det är gratis att besöka Guds hus. Undantag har gjorts vid konserter då arrangörerna ibland sålt programblad eller biljetter. I gengäld har de då ofta också betalat hyra för utrymmet.

För ett par år sedan väckte det en viss uppmärksamhet då Tölö församling beslöt införa en inträdesavgift om 3 euro för besökare i populära Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. Under de första åren har avgiften genererat en extra inkomst om närmare två miljoner euro per år till församlingen. Pengar som använts för bl.a. diakonin och familjerådgivningen. Även i Borgå har förtroendevalda diskuterat en motion om att uppbära en avgift av de turister som besöker domkyrkan.

För den som rest i Europa är det här ingenting nytt. Det är mera regel än undantag att man som turist får lov att erlägga en inträdesavgift för att besöka en del kyrkor. Och det är ingenting som avskräcker besökarna, tvärtom ringlar sig köerna ibland hundratals meter långa. När det är gudstjänst uppbärs naturligtvis inget inträde. Då är alla välkomna, men förväntas givetvis delta i mässan och inte turistiskt spatsera omkring i kyrkan.

Frågan om inträde till kyrkan har en både praktisk och teologisk dimension och resonemanget kan landa olika beroende på var tyngdpunkten sätts. Sett ur en praktisk och ekonomisk synvinkel är det helt naturligt att ta inträde, speciellt till de helgedomar som har många besökare. Extra städning, slitage och övervakning kostar och då är det inte mera än riktigt att alla betalar för sig.

Sett ur en teologisk synvinkel finns det en del som skaver med ett inträde. Kyrkans värdegrund handlar om annat än monetära aspekter och då borde gästfriheten innebära gratis tillträde. Kyrkans heliga rum fungerar i bästa fall evangeliserande och bör utnyttjas för stillhet och bön och inte för ekonomisk vinning. En inträdesavgift kan likaså bidra till att öka skillnaden mellan församlingarna då långt ifrån alla kyrkor är populära turistmål.

I takt med att ekonomin blir allt kärvare i många församlingar riktas blickarna mot nya inkomstkällor och då kan t.ex. en populär vägkyrka eller en annars arkitektoniskt värdefull kyrkobyggnad ses som en potentiell inkomstkälla när det gäller att balansera budgeten.

Det finns även en månghundraårig tradition av business inom kloster och kyrkor då inkomsterna från jordbruk, öl- och vintillverkning och försäljning av souvenirer motiverats med att den ekonomiska vinsten används för diakoni och välgörenhet. Samma motiv som även Tölö församling hänvisar till.  Men det går ändå en principiellt viktig – om än kanske hårfin – gräns vid kyrkorummet. Inträde till kyrkans heliga rum kan inte direkt jämföras med inkomster från jord- och skogsbruk eller från hyreslägenheter.

Personligen är jag delad och det är svårt att slå fast vad som är absolut rätt eller fel i den här frågan. Det finska uttrycket ”veteen piirretty viiva” (ett streck i vattnet) är belysande för problematiken. Det är dock viktigt att komma ihåg att motiveringarna för ett inträde inte enbart kan utgå från dålig ekonomi, utan bör handla om att använda medlen för en medveten satsning på diakoni, mission eller barn- och ungdomsarbete. Lika viktigt är att fundera över vad det betyder för bilden av kyrkan. Jesus drev som bekant ut månglarna ur templet och vi skall inte bjuda in dem igen.

Vad lär vi oss av Corona?

Allt var klappat och klart. Det stora huset utanför Split var bokat och planerna för 60-årsdagen med barn och barnbarn spikade. Då kom ett litet virus och lade sin skugga över allt och alla. Och nu funderar jag och många med mig. Vad förändras? Blir det ”nya normala” tvåmeterssamhället då vi håller distans till varandra av rädsla för smittspridning? Byter vi semester mot hemester? Får vi vänja oss vid tanken på ett förlorat årtionde och lägre levnadsstandard? Vad lär vi oss av det vi nu genomlever?

Världen kommer säkert att på en del punkter se annorlunda ut efter Corona pandemin. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta vår förmåga och vilja till en bestående, långsiktig förändring. Det omfattande andliga uppvaknande som präglade vårt land under de första krigsåren under 1940-talet ersattes snabbt av likgiltighet och direkt lössläppthet. Lika snabbt glömde majoriteten av finländarna bort de tiotusentals personer i vårt land som slogs ut, drabbades av konkurser och förpassades i social misär efter den djupa recessionen på 1990-talet.

På ett plan är det både förståeligt och mänskligt att glömma det svåra och se framåt. Men samtidigt vore det synd om vi inte tog med oss någonting av det som vi erfarit, upptäckt och lärt under de senaste månaderna. Covid-19 har inte bara fört med sig isolering och nedstängning. Förhoppningsvis har vi djupt i folksjälen upptäckt nya saker och lärt oss se tillvaron med nya ögon.

Vad kan då kyrkan lära av de gångna månaderna? Ett par saker förtjänar att uppmärksammas. Det har varit inspirerande att notera hur snabbt församlingarna anpassat sig. Istället för att ställa in har många ställt om och gudstjänster, ungdomskvällar, andakter och barntimmar har flyttat ut på nätet. Visst har kvaliteten varierat och tekniken strulat ibland. Men så är det också med livet i övrigt. Det går inte alltid som på Strömsö. Den nya tekniken ger nya möjligheter och det påtvingade digiskutt som många nu tagit visar riktningen för framtidens församlingsarbete. 

Det har likaså varit befriande att krisen skapat en samhörighet och starkare fokusering på kyrkans grunduppdrag. Jag har inte en dag saknat de ibland ofruktbara och ändlösa diskussionerna på sociala medier om ämbete, sexualitet och annat som vi har olika åsikter om. Kan vi gå ur Corona krisen med en nyvunnen insikt om att det är mera som förenar än som skiljer oss åt är mycket vunnet.

De gångna månaderna har varit en ögonöppnare för många då tidigare självklarheter inte längre har varit givna. Nu längtar jag efter gemenskapen vid nattvardsbordet. Jag vill möta en församling i Guds hus, tillbe och tillsammans fira mässa inför Guds ansikte. ”Virtual reality” i all ära, men nattvard, psalmsång och de heligas gemenskap gör sig fortfarande bäst i verkliga livet. Jag önskar också att mina barnbarn utan rädsla för följderna skall kunna delta i läger och andra sommaraktiviteter, liksom jag hoppas att våra 70-plussare snart får bryta sin påtvingade isolering.

Men mest av allt hoppas och ber jag att vi efter Corona bär med oss en djup tacksamhet över varje dag som vi får. Det är en förmån, men absolut ingen självklarhet, att få vakna till en ny dag. Det är nåd att utan fruktan för smitta kunna möta en människa ansikte mot ansikte.

Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att minnet är kort och att det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Men om Corona åtminstone i någon mån har skänkt oss mera tacksamhet för livet, omsorg om varandra och ödmjukhet inför varje ny dag vi får, så har allt lidande pandemin fört med sig inte varit förgäves. Sedan gäller det att även komma ihåg det vi lärt oss. Det är den verkliga utmaningen.

Vi ställer inte in, vi ställer om

Under den senaste månaden har det mesta ställts på huvudet. Nyhetsflödet domineras – jämsides med rapporteringen om de medicinska och ekonomiska aspekterna av Corona-pandemin – av meddelanden om inställda konserter, sommarfester och läger. Kalendrarna rensas och avbokningarna duggar tätt.

Också kyrkan tvingas till radikala ingrepp, när vi inte kan samlas fysiskt till gudstjänster, körövningar och veckoverksamhet. Nya prioriteringar måste göras och andra grepp prövas. För kyrkan är det dock inget alternativ att ställa in. Vi ställer inte in, vi ställer om säger biskopen i Västerås stift, Mikael Mogren i en intervju i Kyrkans Tidning.

Det har också varit fallet hos oss. Vi ställer inte in gudstjänsterna utan firar dem över nätet, med ibland glädjande nog flera deltagare än tidigare. Vi ställer inte heller in konfirmandundervisningen utan flyttar en del av den till nätet i form av distansundervisning och ordnar lägerdelen senare när det är möjligt.

Det hör till kyrkans innersta väsen att inte ställa in. Nu om någonsin är det viktigt att kyrkklockorna kallar till gudstjänst, att böner bes och Bibelns texter läses. Nu får förbönen bära de svaga, COVID 19-drabbade och ensamma i deras nöd. Och om vi inte tidigare har tagit personlig kontakt med våra medlemmar så har vi nu ett gyllene tillfälle att göra det. COVID 19 smittar inte över telefon eller nätet så det är fritt fram!

Det finns alltid en frestelse att gå den bekväma vägen och ställa in. Den frestelsen mötte Jesus under sina sista timmar. ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men intesomjagvill, utan som duvill.”

Kyrkans väg är Jesu väg också i Corona-pandemins kölvatten, nämligen att göra Guds vilja. Det har vi gjort förr. Under vårt senaste krig ställdes mycket på huvudet men kyrkan utförde sin uppgift både hemma och ute vid fronten. Vi ställde snabbt om hösten 2015 och tog oss an de flyktingar som kom till vårt land. Det finns ingenting som säger att vi inte klarar av också den här krisen.

Redan en blick på det som gjorts fram till nu visar på en kyrka som ser behoven, ställer om och finns till för de som drabbas av pandemin. När vi nu är inne i den sjätte veckan av undantagstillstånd är mycket gjort. Nu krävs uthållighet och framtidstro. Tron, hoppet och kärleken bär också igenom den här prövningen.

Vi kapitulerar inte och ställer inte in. Vi ställer om!

Gud ställer inte in

Vi lever mitt uppe i ett undantagstillstånd som begränsar vår rörelsefrihet och tvingar oss att arbeta hemma, se på strömmade gudstjänster och undvika folksamlingar på mera än tio personer. Evenemang ställs in och planer förändras.

Covid-19 har försatt oss i en situation som ingen kunde drömma om för ett par månader sedan. Epidemier drabbar andra men inte oss. I takt med att minnesbilderna från vårt senaste krig har suddats ut och försvunnit i glömskans dimmor har vi blivit alltmera ”välfärdsskadade”. Vi prioriterar personlig frihet framom ansvaret för det gemensamma. Pengar blir viktigare än människor och vi är snabba att tala om våra rättigheter istället för att fråga vad vi kan bidra med.

Covid-19 är inte Guds straff för våra synder lika lite som detta gäckande virus skulle vara resultat av någon slags medveten konspiration mot mänskligheten. Däremot utgör det en tankeställare för oss alla. En i och för sig ganska brysk uppmaning att fundera över våra relationer och det liv vi lever. När allt ställs på ända ser vi förhoppningsvis längre och livets existentiella djupdimension får kanske möjlighet att komma ifatt oss och sjunka in i vårt medvetande. Covid-19 lägger sin skugga över vårt påskfirande. Det blir inga påskbrasor och stora släktmiddagar. Resorna till fjällen och sommarstugan får ställas in.

Men Gud ställer inte in! Han låter sin son vandra den tunga vägen till Golgata. Han hör människornas hån och ser spikarna drivas genom sonens händer och fötter. Han hör det avgrundsdjupa ropet från korset: ”Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig”. Den här påskhelgen delar tusentals permitterade, uppsagda och småföretagare samma känsla. Fastetiden blev en Golgatavandring mot en både osäker och okänd framtid.

Men paradoxalt nog är det i livets smärtpunkter som Gud möter oss och kommer oss nära. Vi behöver inte ens förklara för han har upplevt besvikelsen, smärtan och döden i sin egen kropp. Han vet vad det innebär att bli övergiven och utelämnad åt tillvarons mörka makter. ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led …” (Jes. 53:4)

Vi har stängt ner vårt samhälle till stora delar. Men Gud ställer inte in. Han går smärtornas och dödens väg för att ge oss en framtid och ett hopp. Vägen går genom ångesten i Kidrons dal över smärtan på Golgata och slutar i en grav. Men det är inte allt. Gud stannar inte där.

Döden har inte sista ordet och Covid-19 skall en dag kämpas ner. I Guds rike finns inga undantagstillstånd och när påskdagen gryr ger mörkret vika och dödens makter bävar. Guds ord bär inte bojor. Uppståndelsens kraft spränger dödens murar och evangeliets glada budskap går från hjärta till hjärta också denna påsk. I år får den gamla påskhälsningen ”Kristus är uppstånden” ny aktualitet. Budskapet om att Kristus besegrat dödens makt förkunnas i våra kyrkor och går ut genom media, i etern och i en uppsjö av digitala kanaler. Inget undantagstillstånd kan begränsa påskens glädje!

” … dock fälla vi inte modet”

För 80 år sedan stod vårt land inför en enorm utmaning. Vinterkriget hade avslutats och fred slöts med Sovjet den 13 mars 1940. Det är något av en ödets ironi att firandet av den dagen 80 år senare överskuggades av en annan utmaning – Corona-viruset – vars spridning också kraftigt reducerade antalet deltagare i minnesgudstjänsten 13.3 i Helsingfors domkyrka.

När freden slöts den 13 mars 1940 skrev stiftets biskop Max von Bonsdorff i Församlingsbladet under rubriken. Tung fred – dock fälla vi icke modet. Biskopens ord kan med fördel utgöra vår ledstjärna ännu 80 år senare. Vi delar sorgen, osäkerheten och oron inför framtiden med de som levde då. Fastetidens budskap om att gå upp till Jerusalem får i år en djupare mening. Framför oss ligger en verklig Golgatavandring. Hur lång den blir och vilka offer den kräver i form av ekonomisk nedgång och i direkta människoliv vet vi inte. Det är möjligt att vi som land står inför den största utmaning som mött oss efter andra världskriget. Kyrkan har en alldeles speciell uppgift i det här läget. Det är nu vår tro, vår kärlek och vårt budskap sätts på prov. Nu får festtalens vackra formuleringar och strategiernas fina fraser sättas åt sidan. Det är dags att kavla upp ärmarna och ta på arbetshandskarna.

En av orsakerna till den respekt som kyrkan fick under kriget för 80 år sedan var att den delade människors liv. Fältprästerna fanns med till och med ute vid fronten, och en del av dem stupade på sin post. Var går fronten i dag? Var skall kyrkan befinna sig för att kunna dela tro och liv i Corona-tider?

Mycket har redan gjorts genom strömmade gudstjänster, kontakter över nätet till konfirmander och ungdomsgrupper, hembärning av mat till äldre och ökad möjlighet till själavård. Men kan vi göra mera? Borde vi istället för att permittera barnledarna snabbt ordna ”eftis på nätet” för de skolbarn som inte kan samlas i sina eftisgrupper? Tekniken finns, barnen kan den och det är inte direkt kärnfysik det handlar om ens för barnledarna. Eller borde vi nu målmedvetet ringa alla våra äldre församlingsmedlemmar – och andra med för den delen – för att höra hur de har det och fråga vilken hjälp de behöver? En kyrka som i tveksamhet och rädsla drar sig tillbaka blir ointressant. Den kyrka som ser människors utsatthet och kämpar vid fronten vinner respekt och förtroende. Valet är vårt!

I kyrkans DNA finns samtidigt alltid vetskapen om att det efter Golgatavandringen gryr en påskdag. Denna förvissning och detta hopp har burit enskilda kristna och hela kyrkor genom förföljelser, hungersnöd, epidemier och krig. Också efter Corona gryr en påskdag, när sjukdomen är övervunnen, pandemin besegrad och människor helade.

Därför fäller vi inte modet! Vi behöver inte hänge oss åt självutnämnda profeters spekulationer om viruset är ett Guds straff, eller om det medvetet spridits av någon för att skada vår värld. Inte heller har vi orsak att stämma in i kören med olyckskorpar som spår världens undergång och en ekonomisk apokalyps.

Hur framtiden än ser ut och vad den än har i beredskap för oss så är det bra att vila i biskop Max von Bonsdorffs ord till sitt stift för 80 år sedan: ”… dock fälla vi icke modet”. Den attityden bär genom det svåra samtidigt som den pekar i riktning uppåt mot den Gud som håller oss och hela världen i sin hand.

En ny påminnelse om …

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännages att följande medlemmar av vår församlingen har avlidit.” Detta något gammalmodiga sätt att kungöra vem som avlidit, har fått ny aktualitet under de senaste dagarna.

Den oro som coronaviruset skapat och de kraftfulla åtgärder som vidtagits är en påminnelse om att livet är skört. Det är ingen självklarhet att allt ”går som på Strömsö.” De generationer som vuxit upp i efterkrigstidens Finland har skonats från krig, nöd och epidemier. Vår erfarenhet av den här typen av fenomen begränsas till det vi sett på TV och läst om i tidningarna. Därför står vi både handfallna och konfunderade inför den omfattning som corona-pandemin antagit.

Efterkrigstidens starka ekonomiska utveckling och tilltagande välfärd har i viss mån invaggat oss i en falsk förhoppning om att stora olyckor, katastrofer och epidemier inte kan drabba oss. Nu naggas tryggheten i kanterna och livets sårbarhet exponeras.

Som kyrka och kristna har vi en alldeles särskild uppgift i den rådande situationen. Vi är inte kallade att spä på oron och bidra till ökad panik. Vårt uppdrag är att förmedla den tro och trygghet som utgår från det faktum att vårt liv och vår värld vilar i Guds trygga händer. Ryktesspridning, överdrifter och panikartade reaktioner får vi lämna därhän. Vår uppgift är att finnas till, dela människors vardag, stilla oron, trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp.

Det här förhållningssättet handlar inte om en flykt från verkligheten. Tvärtom handlar det om att se verkligheten i vitögat. Vår tro och även vårt handlande bör i den här situationen styras av och utgå från Romarbrevets ord: ”Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör tillhör vi Herren.” Livet – också det som kontaminerats av coronaviruset – vilar i Guds hand och den förvissningen är vår trygghet i både liv och död.

Vi skall ta både corona och människors oro på fullt allvar och följa de direktiv som myndigheterna ger. Samtidigt får vi med orubblig tillförsikt och tro be om Guds beskydd för egen del, för vårt land och för alla de som drabbats och kommer att drabbas.

Förenklat om religionsundervisningen

Enligt en enkät som YLE har gjort anser 70 % av de tillfrågade att det är dags att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne, istället för att som nu ge undervisning i elevens egen religion, och erbjuda undervisning i livsåskådning till de elever som inte tillhör något religiöst samfund. Det är inte första gången frågan dyker upp, och nu som tidigare präglas diskussionen – och även en del ledarskribenters åsikter – av en förenklad och ställvis på bristfälliga fakta byggd argumentation.

Det är helt klart att det nuvarande systemet har både praktiska och ekonomiska nackdelar då eleverna måste delas upp i flera undervisningsgrupper, men införandet av ett gemensamt livsåskådningsämne är inte heller så oproblematiskt som tillskyndarna vill påskina. De som förespråkar ett för alla gemensamt livsåskådningsämne gör det tyvärr lite väl enkelt för sig. Det är uppenbart att merparten av dem som vill gå i den här riktningen, inte verkar ha någon djupare kunskap om innehållet i varken dagens religionsundervisning eller ett eventuellt framtida gemensamt livsåskådningsämne för alla.

Dagens religionsundervisning är inte konfessionell, än mindre handlar det om religionsutövning, vilket en del låter påskina. Det konfessionella draget i ämnet religion togs bort redan år 1985. Istället bygger undervisningen i religion, liksom alla annan undervisning i skolan, på aktuell vetenskaplig och pedagogisk forskning. I religionsämnet ingår också undervisning om andra samfund och religioner än det som eleven tillhör. En omständighet som är av oerhörd vikt i en tid av ökad invandring och global rörlighet. Vi kan inte förstå vår värld utan att förstå religionernas inverkan på och betydelse för olika kulturer.

Att religionsundervisningen utgår från elevens egen religion har ingenting med indoktrinering i en speciell tro att göra. Den som använder ordet indoktrinering i det här sammanhanget avslöjar i regel enbart sin egen okunskap om både religionsundervisningens väsen och skolans läroplan. Undervisning i egen religion innebär att man tar avstamp i den tro och kultur som är bekant för eleven, ungefär på samma sätt som man i andra ämnen först bekantar sig med det egna landets historia, kultur och traditioner innan cirklarna vidgas.

Det är dock inte förvånande att så många som 70 % svarar jakande på en förenklad fråga om det är skäl att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne för alla. Men frågan är om de inte i det här sammanhanget ”gör en brexit” och tar ställning för ett alternativ vars innehåll och konsekvenser de inte har tillräcklig kunskap om. Det som ser så enkelt ut i teorin är betydligt mera invecklat i verkligheten.

Ämnet livsåskådning, som det är utformat i dag är alltför smalt för att fungera som bas för ett gemensamt livsåskådningsämne, eftersom det innehåller minimalt med stoff om världens religioner. Och om man för att kompensera detta utökar stoffet om kristendom och andra religioner, så faller det inte förespråkarna för livsåskådningsämnet på läppen. Då befinner vi oss i samma situation som i Norge där det pågår en dragkamp om innehållet i livsåskådningsämnet. De som förespråkar livsåskådning tycker det undervisas för mycket i religion medan kristna föräldrar å sin sida anser att barnen får alltför för lite kunskap om sin egen och andra religioner.

En annan utmaning med ett gemensamt livsåskådningsämne kan hämtas från den rikssvenska kontexten där kunskapen om tro och religion har sjunkit markant efter att man införde gemensam undervisning i livsåskådning. Ett faktum som var och en som följt med en frågesport i Sveriges TV nogsamt kunnat notera. Okunskapen om kristendom och andra religioner är ofta monumental.

Förslaget om ett gemensamt livsåskådningsämne kan vid en första anblick verka lockande. Men om det löser ett problem så skapar det istället andra. Det är säkert möjligt att gå in för ett gemensamt ämne men då handlar det definitivt om att börja från början och göra ett grundligt arbete med både läroplan och innehåll. Och då måste också frågan om livsåskådningsämnets status resas. Med det antal timmar ämnet har nu finns det små möjligheter att ge en god allmänkunskap om världens religioner och olika livsåskådningar. Och att göra en halvmesyr som kommer att sänka nivån på både religionsundervisningen och undervisningen i livsåskådning är ingen elev betjänt av i en tid då en ökad globalisering kräver en förståelse för och kunskap om olika kulturer och religioner.

Så till dess man kan presentera en läroplan i livsåskådning som tillgodoser både behovet av en gedigen kunskap om världens religioner och andra livsåskådningar, så är det absolut bästa att hålla fast vid vårt nuvarande system. Det ger en god kunskapsmässig grund och värnar också om minoriteter som katoliker, ortodoxa, judar och muslimer som får objektiv undervisning utgående från sin egen religiösa kultur av kompetenta lärare.