Biljett till Guds hus

En av grundbultarna inom finländsk kyrklighet har varit att det är gratis att besöka Guds hus. Undantag har gjorts vid konserter då arrangörerna ibland sålt programblad eller biljetter. I gengäld har de då ofta också betalat hyra för utrymmet.

För ett par år sedan väckte det en viss uppmärksamhet då Tölö församling beslöt införa en inträdesavgift om 3 euro för besökare i populära Tempelplatsens kyrka i Helsingfors. Under de första åren har avgiften genererat en extra inkomst om närmare två miljoner euro per år till församlingen. Pengar som använts för bl.a. diakonin och familjerådgivningen. Även i Borgå har förtroendevalda diskuterat en motion om att uppbära en avgift av de turister som besöker domkyrkan.

För den som rest i Europa är det här ingenting nytt. Det är mera regel än undantag att man som turist får lov att erlägga en inträdesavgift för att besöka en del kyrkor. Och det är ingenting som avskräcker besökarna, tvärtom ringlar sig köerna ibland hundratals meter långa. När det är gudstjänst uppbärs naturligtvis inget inträde. Då är alla välkomna, men förväntas givetvis delta i mässan och inte turistiskt spatsera omkring i kyrkan.

Frågan om inträde till kyrkan har en både praktisk och teologisk dimension och resonemanget kan landa olika beroende på var tyngdpunkten sätts. Sett ur en praktisk och ekonomisk synvinkel är det helt naturligt att ta inträde, speciellt till de helgedomar som har många besökare. Extra städning, slitage och övervakning kostar och då är det inte mera än riktigt att alla betalar för sig.

Sett ur en teologisk synvinkel finns det en del som skaver med ett inträde. Kyrkans värdegrund handlar om annat än monetära aspekter och då borde gästfriheten innebära gratis tillträde. Kyrkans heliga rum fungerar i bästa fall evangeliserande och bör utnyttjas för stillhet och bön och inte för ekonomisk vinning. En inträdesavgift kan likaså bidra till att öka skillnaden mellan församlingarna då långt ifrån alla kyrkor är populära turistmål.

I takt med att ekonomin blir allt kärvare i många församlingar riktas blickarna mot nya inkomstkällor och då kan t.ex. en populär vägkyrka eller en annars arkitektoniskt värdefull kyrkobyggnad ses som en potentiell inkomstkälla när det gäller att balansera budgeten.

Det finns även en månghundraårig tradition av business inom kloster och kyrkor då inkomsterna från jordbruk, öl- och vintillverkning och försäljning av souvenirer motiverats med att den ekonomiska vinsten används för diakoni och välgörenhet. Samma motiv som även Tölö församling hänvisar till.  Men det går ändå en principiellt viktig – om än kanske hårfin – gräns vid kyrkorummet. Inträde till kyrkans heliga rum kan inte direkt jämföras med inkomster från jord- och skogsbruk eller från hyreslägenheter.

Personligen är jag delad och det är svårt att slå fast vad som är absolut rätt eller fel i den här frågan. Det finska uttrycket ”veteen piirretty viiva” (ett streck i vattnet) är belysande för problematiken. Det är dock viktigt att komma ihåg att motiveringarna för ett inträde inte enbart kan utgå från dålig ekonomi, utan bör handla om att använda medlen för en medveten satsning på diakoni, mission eller barn- och ungdomsarbete. Lika viktigt är att fundera över vad det betyder för bilden av kyrkan. Jesus drev som bekant ut månglarna ur templet och vi skall inte bjuda in dem igen.

Vad lär vi oss av Corona?

Allt var klappat och klart. Det stora huset utanför Split var bokat och planerna för 60-årsdagen med barn och barnbarn spikade. Då kom ett litet virus och lade sin skugga över allt och alla. Och nu funderar jag och många med mig. Vad förändras? Blir det ”nya normala” tvåmeterssamhället då vi håller distans till varandra av rädsla för smittspridning? Byter vi semester mot hemester? Får vi vänja oss vid tanken på ett förlorat årtionde och lägre levnadsstandard? Vad lär vi oss av det vi nu genomlever?

Världen kommer säkert att på en del punkter se annorlunda ut efter Corona pandemin. Samtidigt finns det skäl att ifrågasätta vår förmåga och vilja till en bestående, långsiktig förändring. Det omfattande andliga uppvaknande som präglade vårt land under de första krigsåren under 1940-talet ersattes snabbt av likgiltighet och direkt lössläppthet. Lika snabbt glömde majoriteten av finländarna bort de tiotusentals personer i vårt land som slogs ut, drabbades av konkurser och förpassades i social misär efter den djupa recessionen på 1990-talet.

På ett plan är det både förståeligt och mänskligt att glömma det svåra och se framåt. Men samtidigt vore det synd om vi inte tog med oss någonting av det som vi erfarit, upptäckt och lärt under de senaste månaderna. Covid-19 har inte bara fört med sig isolering och nedstängning. Förhoppningsvis har vi djupt i folksjälen upptäckt nya saker och lärt oss se tillvaron med nya ögon.

Vad kan då kyrkan lära av de gångna månaderna? Ett par saker förtjänar att uppmärksammas. Det har varit inspirerande att notera hur snabbt församlingarna anpassat sig. Istället för att ställa in har många ställt om och gudstjänster, ungdomskvällar, andakter och barntimmar har flyttat ut på nätet. Visst har kvaliteten varierat och tekniken strulat ibland. Men så är det också med livet i övrigt. Det går inte alltid som på Strömsö. Den nya tekniken ger nya möjligheter och det påtvingade digiskutt som många nu tagit visar riktningen för framtidens församlingsarbete. 

Det har likaså varit befriande att krisen skapat en samhörighet och starkare fokusering på kyrkans grunduppdrag. Jag har inte en dag saknat de ibland ofruktbara och ändlösa diskussionerna på sociala medier om ämbete, sexualitet och annat som vi har olika åsikter om. Kan vi gå ur Corona krisen med en nyvunnen insikt om att det är mera som förenar än som skiljer oss åt är mycket vunnet.

De gångna månaderna har varit en ögonöppnare för många då tidigare självklarheter inte längre har varit givna. Nu längtar jag efter gemenskapen vid nattvardsbordet. Jag vill möta en församling i Guds hus, tillbe och tillsammans fira mässa inför Guds ansikte. ”Virtual reality” i all ära, men nattvard, psalmsång och de heligas gemenskap gör sig fortfarande bäst i verkliga livet. Jag önskar också att mina barnbarn utan rädsla för följderna skall kunna delta i läger och andra sommaraktiviteter, liksom jag hoppas att våra 70-plussare snart får bryta sin påtvingade isolering.

Men mest av allt hoppas och ber jag att vi efter Corona bär med oss en djup tacksamhet över varje dag som vi får. Det är en förmån, men absolut ingen självklarhet, att få vakna till en ny dag. Det är nåd att utan fruktan för smitta kunna möta en människa ansikte mot ansikte.

Samtidigt är jag smärtsamt medveten om att minnet är kort och att det är så lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Men om Corona åtminstone i någon mån har skänkt oss mera tacksamhet för livet, omsorg om varandra och ödmjukhet inför varje ny dag vi får, så har allt lidande pandemin fört med sig inte varit förgäves. Sedan gäller det att även komma ihåg det vi lärt oss. Det är den verkliga utmaningen.

Vi ställer inte in, vi ställer om

Under den senaste månaden har det mesta ställts på huvudet. Nyhetsflödet domineras – jämsides med rapporteringen om de medicinska och ekonomiska aspekterna av Corona-pandemin – av meddelanden om inställda konserter, sommarfester och läger. Kalendrarna rensas och avbokningarna duggar tätt.

Också kyrkan tvingas till radikala ingrepp, när vi inte kan samlas fysiskt till gudstjänster, körövningar och veckoverksamhet. Nya prioriteringar måste göras och andra grepp prövas. För kyrkan är det dock inget alternativ att ställa in. Vi ställer inte in, vi ställer om säger biskopen i Västerås stift, Mikael Mogren i en intervju i Kyrkans Tidning.

Det har också varit fallet hos oss. Vi ställer inte in gudstjänsterna utan firar dem över nätet, med ibland glädjande nog flera deltagare än tidigare. Vi ställer inte heller in konfirmandundervisningen utan flyttar en del av den till nätet i form av distansundervisning och ordnar lägerdelen senare när det är möjligt.

Det hör till kyrkans innersta väsen att inte ställa in. Nu om någonsin är det viktigt att kyrkklockorna kallar till gudstjänst, att böner bes och Bibelns texter läses. Nu får förbönen bära de svaga, COVID 19-drabbade och ensamma i deras nöd. Och om vi inte tidigare har tagit personlig kontakt med våra medlemmar så har vi nu ett gyllene tillfälle att göra det. COVID 19 smittar inte över telefon eller nätet så det är fritt fram!

Det finns alltid en frestelse att gå den bekväma vägen och ställa in. Den frestelsen mötte Jesus under sina sista timmar. ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men intesomjagvill, utan som duvill.”

Kyrkans väg är Jesu väg också i Corona-pandemins kölvatten, nämligen att göra Guds vilja. Det har vi gjort förr. Under vårt senaste krig ställdes mycket på huvudet men kyrkan utförde sin uppgift både hemma och ute vid fronten. Vi ställde snabbt om hösten 2015 och tog oss an de flyktingar som kom till vårt land. Det finns ingenting som säger att vi inte klarar av också den här krisen.

Redan en blick på det som gjorts fram till nu visar på en kyrka som ser behoven, ställer om och finns till för de som drabbas av pandemin. När vi nu är inne i den sjätte veckan av undantagstillstånd är mycket gjort. Nu krävs uthållighet och framtidstro. Tron, hoppet och kärleken bär också igenom den här prövningen.

Vi kapitulerar inte och ställer inte in. Vi ställer om!

Gud ställer inte in

Vi lever mitt uppe i ett undantagstillstånd som begränsar vår rörelsefrihet och tvingar oss att arbeta hemma, se på strömmade gudstjänster och undvika folksamlingar på mera än tio personer. Evenemang ställs in och planer förändras.

Covid-19 har försatt oss i en situation som ingen kunde drömma om för ett par månader sedan. Epidemier drabbar andra men inte oss. I takt med att minnesbilderna från vårt senaste krig har suddats ut och försvunnit i glömskans dimmor har vi blivit alltmera ”välfärdsskadade”. Vi prioriterar personlig frihet framom ansvaret för det gemensamma. Pengar blir viktigare än människor och vi är snabba att tala om våra rättigheter istället för att fråga vad vi kan bidra med.

Covid-19 är inte Guds straff för våra synder lika lite som detta gäckande virus skulle vara resultat av någon slags medveten konspiration mot mänskligheten. Däremot utgör det en tankeställare för oss alla. En i och för sig ganska brysk uppmaning att fundera över våra relationer och det liv vi lever. När allt ställs på ända ser vi förhoppningsvis längre och livets existentiella djupdimension får kanske möjlighet att komma ifatt oss och sjunka in i vårt medvetande. Covid-19 lägger sin skugga över vårt påskfirande. Det blir inga påskbrasor och stora släktmiddagar. Resorna till fjällen och sommarstugan får ställas in.

Men Gud ställer inte in! Han låter sin son vandra den tunga vägen till Golgata. Han hör människornas hån och ser spikarna drivas genom sonens händer och fötter. Han hör det avgrundsdjupa ropet från korset: ”Min Gud, min Gud. Varför har du övergivit mig”. Den här påskhelgen delar tusentals permitterade, uppsagda och småföretagare samma känsla. Fastetiden blev en Golgatavandring mot en både osäker och okänd framtid.

Men paradoxalt nog är det i livets smärtpunkter som Gud möter oss och kommer oss nära. Vi behöver inte ens förklara för han har upplevt besvikelsen, smärtan och döden i sin egen kropp. Han vet vad det innebär att bli övergiven och utelämnad åt tillvarons mörka makter. ”Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led …” (Jes. 53:4)

Vi har stängt ner vårt samhälle till stora delar. Men Gud ställer inte in. Han går smärtornas och dödens väg för att ge oss en framtid och ett hopp. Vägen går genom ångesten i Kidrons dal över smärtan på Golgata och slutar i en grav. Men det är inte allt. Gud stannar inte där.

Döden har inte sista ordet och Covid-19 skall en dag kämpas ner. I Guds rike finns inga undantagstillstånd och när påskdagen gryr ger mörkret vika och dödens makter bävar. Guds ord bär inte bojor. Uppståndelsens kraft spränger dödens murar och evangeliets glada budskap går från hjärta till hjärta också denna påsk. I år får den gamla påskhälsningen ”Kristus är uppstånden” ny aktualitet. Budskapet om att Kristus besegrat dödens makt förkunnas i våra kyrkor och går ut genom media, i etern och i en uppsjö av digitala kanaler. Inget undantagstillstånd kan begränsa påskens glädje!

” … dock fälla vi inte modet”

För 80 år sedan stod vårt land inför en enorm utmaning. Vinterkriget hade avslutats och fred slöts med Sovjet den 13 mars 1940. Det är något av en ödets ironi att firandet av den dagen 80 år senare överskuggades av en annan utmaning – Corona-viruset – vars spridning också kraftigt reducerade antalet deltagare i minnesgudstjänsten 13.3 i Helsingfors domkyrka.

När freden slöts den 13 mars 1940 skrev stiftets biskop Max von Bonsdorff i Församlingsbladet under rubriken. Tung fred – dock fälla vi icke modet. Biskopens ord kan med fördel utgöra vår ledstjärna ännu 80 år senare. Vi delar sorgen, osäkerheten och oron inför framtiden med de som levde då. Fastetidens budskap om att gå upp till Jerusalem får i år en djupare mening. Framför oss ligger en verklig Golgatavandring. Hur lång den blir och vilka offer den kräver i form av ekonomisk nedgång och i direkta människoliv vet vi inte. Det är möjligt att vi som land står inför den största utmaning som mött oss efter andra världskriget. Kyrkan har en alldeles speciell uppgift i det här läget. Det är nu vår tro, vår kärlek och vårt budskap sätts på prov. Nu får festtalens vackra formuleringar och strategiernas fina fraser sättas åt sidan. Det är dags att kavla upp ärmarna och ta på arbetshandskarna.

En av orsakerna till den respekt som kyrkan fick under kriget för 80 år sedan var att den delade människors liv. Fältprästerna fanns med till och med ute vid fronten, och en del av dem stupade på sin post. Var går fronten i dag? Var skall kyrkan befinna sig för att kunna dela tro och liv i Corona-tider?

Mycket har redan gjorts genom strömmade gudstjänster, kontakter över nätet till konfirmander och ungdomsgrupper, hembärning av mat till äldre och ökad möjlighet till själavård. Men kan vi göra mera? Borde vi istället för att permittera barnledarna snabbt ordna ”eftis på nätet” för de skolbarn som inte kan samlas i sina eftisgrupper? Tekniken finns, barnen kan den och det är inte direkt kärnfysik det handlar om ens för barnledarna. Eller borde vi nu målmedvetet ringa alla våra äldre församlingsmedlemmar – och andra med för den delen – för att höra hur de har det och fråga vilken hjälp de behöver? En kyrka som i tveksamhet och rädsla drar sig tillbaka blir ointressant. Den kyrka som ser människors utsatthet och kämpar vid fronten vinner respekt och förtroende. Valet är vårt!

I kyrkans DNA finns samtidigt alltid vetskapen om att det efter Golgatavandringen gryr en påskdag. Denna förvissning och detta hopp har burit enskilda kristna och hela kyrkor genom förföljelser, hungersnöd, epidemier och krig. Också efter Corona gryr en påskdag, när sjukdomen är övervunnen, pandemin besegrad och människor helade.

Därför fäller vi inte modet! Vi behöver inte hänge oss åt självutnämnda profeters spekulationer om viruset är ett Guds straff, eller om det medvetet spridits av någon för att skada vår värld. Inte heller har vi orsak att stämma in i kören med olyckskorpar som spår världens undergång och en ekonomisk apokalyps.

Hur framtiden än ser ut och vad den än har i beredskap för oss så är det bra att vila i biskop Max von Bonsdorffs ord till sitt stift för 80 år sedan: ”… dock fälla vi icke modet”. Den attityden bär genom det svåra samtidigt som den pekar i riktning uppåt mot den Gud som håller oss och hela världen i sin hand.

En ny påminnelse om …

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännages att följande medlemmar av vår församlingen har avlidit.” Detta något gammalmodiga sätt att kungöra vem som avlidit, har fått ny aktualitet under de senaste dagarna.

Den oro som coronaviruset skapat och de kraftfulla åtgärder som vidtagits är en påminnelse om att livet är skört. Det är ingen självklarhet att allt ”går som på Strömsö.” De generationer som vuxit upp i efterkrigstidens Finland har skonats från krig, nöd och epidemier. Vår erfarenhet av den här typen av fenomen begränsas till det vi sett på TV och läst om i tidningarna. Därför står vi både handfallna och konfunderade inför den omfattning som corona-pandemin antagit.

Efterkrigstidens starka ekonomiska utveckling och tilltagande välfärd har i viss mån invaggat oss i en falsk förhoppning om att stora olyckor, katastrofer och epidemier inte kan drabba oss. Nu naggas tryggheten i kanterna och livets sårbarhet exponeras.

Som kyrka och kristna har vi en alldeles särskild uppgift i den rådande situationen. Vi är inte kallade att spä på oron och bidra till ökad panik. Vårt uppdrag är att förmedla den tro och trygghet som utgår från det faktum att vårt liv och vår värld vilar i Guds trygga händer. Ryktesspridning, överdrifter och panikartade reaktioner får vi lämna därhän. Vår uppgift är att finnas till, dela människors vardag, stilla oron, trösta de modfällda och ingjuta nytt hopp.

Det här förhållningssättet handlar inte om en flykt från verkligheten. Tvärtom handlar det om att se verkligheten i vitögat. Vår tro och även vårt handlande bör i den här situationen styras av och utgå från Romarbrevets ord: ”Lever vi så lever vi för Herren, dör vi så dör vi för Herren. Om vi lever eller dör tillhör vi Herren.” Livet – också det som kontaminerats av coronaviruset – vilar i Guds hand och den förvissningen är vår trygghet i både liv och död.

Vi skall ta både corona och människors oro på fullt allvar och följa de direktiv som myndigheterna ger. Samtidigt får vi med orubblig tillförsikt och tro be om Guds beskydd för egen del, för vårt land och för alla de som drabbats och kommer att drabbas.

Förenklat om religionsundervisningen

Enligt en enkät som YLE har gjort anser 70 % av de tillfrågade att det är dags att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne, istället för att som nu ge undervisning i elevens egen religion, och erbjuda undervisning i livsåskådning till de elever som inte tillhör något religiöst samfund. Det är inte första gången frågan dyker upp, och nu som tidigare präglas diskussionen – och även en del ledarskribenters åsikter – av en förenklad och ställvis på bristfälliga fakta byggd argumentation.

Det är helt klart att det nuvarande systemet har både praktiska och ekonomiska nackdelar då eleverna måste delas upp i flera undervisningsgrupper, men införandet av ett gemensamt livsåskådningsämne är inte heller så oproblematiskt som tillskyndarna vill påskina. De som förespråkar ett för alla gemensamt livsåskådningsämne gör det tyvärr lite väl enkelt för sig. Det är uppenbart att merparten av dem som vill gå i den här riktningen, inte verkar ha någon djupare kunskap om innehållet i varken dagens religionsundervisning eller ett eventuellt framtida gemensamt livsåskådningsämne för alla.

Dagens religionsundervisning är inte konfessionell, än mindre handlar det om religionsutövning, vilket en del låter påskina. Det konfessionella draget i ämnet religion togs bort redan år 1985. Istället bygger undervisningen i religion, liksom alla annan undervisning i skolan, på aktuell vetenskaplig och pedagogisk forskning. I religionsämnet ingår också undervisning om andra samfund och religioner än det som eleven tillhör. En omständighet som är av oerhörd vikt i en tid av ökad invandring och global rörlighet. Vi kan inte förstå vår värld utan att förstå religionernas inverkan på och betydelse för olika kulturer.

Att religionsundervisningen utgår från elevens egen religion har ingenting med indoktrinering i en speciell tro att göra. Den som använder ordet indoktrinering i det här sammanhanget avslöjar i regel enbart sin egen okunskap om både religionsundervisningens väsen och skolans läroplan. Undervisning i egen religion innebär att man tar avstamp i den tro och kultur som är bekant för eleven, ungefär på samma sätt som man i andra ämnen först bekantar sig med det egna landets historia, kultur och traditioner innan cirklarna vidgas.

Det är dock inte förvånande att så många som 70 % svarar jakande på en förenklad fråga om det är skäl att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne för alla. Men frågan är om de inte i det här sammanhanget ”gör en brexit” och tar ställning för ett alternativ vars innehåll och konsekvenser de inte har tillräcklig kunskap om. Det som ser så enkelt ut i teorin är betydligt mera invecklat i verkligheten.

Ämnet livsåskådning, som det är utformat i dag är alltför smalt för att fungera som bas för ett gemensamt livsåskådningsämne, eftersom det innehåller minimalt med stoff om världens religioner. Och om man för att kompensera detta utökar stoffet om kristendom och andra religioner, så faller det inte förespråkarna för livsåskådningsämnet på läppen. Då befinner vi oss i samma situation som i Norge där det pågår en dragkamp om innehållet i livsåskådningsämnet. De som förespråkar livsåskådning tycker det undervisas för mycket i religion medan kristna föräldrar å sin sida anser att barnen får alltför för lite kunskap om sin egen och andra religioner.

En annan utmaning med ett gemensamt livsåskådningsämne kan hämtas från den rikssvenska kontexten där kunskapen om tro och religion har sjunkit markant efter att man införde gemensam undervisning i livsåskådning. Ett faktum som var och en som följt med en frågesport i Sveriges TV nogsamt kunnat notera. Okunskapen om kristendom och andra religioner är ofta monumental.

Förslaget om ett gemensamt livsåskådningsämne kan vid en första anblick verka lockande. Men om det löser ett problem så skapar det istället andra. Det är säkert möjligt att gå in för ett gemensamt ämne men då handlar det definitivt om att börja från början och göra ett grundligt arbete med både läroplan och innehåll. Och då måste också frågan om livsåskådningsämnets status resas. Med det antal timmar ämnet har nu finns det små möjligheter att ge en god allmänkunskap om världens religioner och olika livsåskådningar. Och att göra en halvmesyr som kommer att sänka nivån på både religionsundervisningen och undervisningen i livsåskådning är ingen elev betjänt av i en tid då en ökad globalisering kräver en förståelse för och kunskap om olika kulturer och religioner.

Så till dess man kan presentera en läroplan i livsåskådning som tillgodoser både behovet av en gedigen kunskap om världens religioner och andra livsåskådningar, så är det absolut bästa att hålla fast vid vårt nuvarande system. Det ger en god kunskapsmässig grund och värnar också om minoriteter som katoliker, ortodoxa, judar och muslimer som får objektiv undervisning utgående från sin egen religiösa kultur av kompetenta lärare.

Black Friday eller Giving Tuesday

I dag är dagen med stort D. Åtminstone om man får tro på all den reklam som väller över en i tidningar, TV och sociala medier. Det är Black Friday så ”shop until You drop”. Black Friday är, liksom Halloween, USA-importer som snabbt slagit igenom också hos oss.

Synen på om dessa trender är bra eller dåliga delar ledarskribenter och kolumnister och det finns knappast det argument som inte synats, oberoende av om man är för eller emot. Där en del ser en uppenbar nytta i att sätta fart på ekonomin genom mera konsumtion, lyfter andra fram hållbarhets- och måttlighetsargumentet. Är det vettigt att konsumera ännu mera när jorden och miljön redan suckar under vår överkonsumtion.

Black Friday kan även analyseras ur en etisk och andlig synvinkel. Är det försvarbart att de som redan har allt och litet till skall konsumera ännu mera? Eller kan man också se på Black Friday som så, att de som inte annars skulle ha råd att köpa sin TV eller tvättmaskin nu kan göra det, då man får den för halva priset. Ja det går att vrida och vända på argumenten i all oändlighet.

Jag hör inte till dem som förfasar sig över Black Friday. Jag går heller inte i taket av shoppingentusiasm och köper hejvilt. Egentligen förhåller jag mig rätt neutralt till det. Må var och en göra som man finner bäst. Köp om du behöver någonting och låt bli om det känns så. Däremot hoppas jag att vi från olika kyrkor och samfund, tillsammans med andra goda krafter skulle göra ett motdrag. Black Friday följs i amerikansk tradition av Cyber Monday som är nätshoppandets dag. Efter den kommer Giving Tuesday som påminner om vikten av att ge till behövande och dela med sig.

Kyrkan vinner ingenting på att förfasa sig över Black Friday. Detta fenomen har kommit för att stanna. Hur länge vet ingen. Men istället för att förfasa oss över människors materialistiska livsinställning och allt annat negativt vi kan komma på, så kunde vi aktivt lyfta fram alternativ. Så låt de som vill ha sin Black Friday ha den. Men varför inte, och redan till nästa år, lyfta fram Giving Tuesday och skapa en ny positiv trend? En dag då vi på bred front lyfter blicken från vår konsumtionshysteri och ser de utslagna, sjuka och marginaliserade och går ut på gator och torg, i sociala medier och på TV, och promotar en givandets tisdag, då vi kommer ihåg dem som annars glöms bort.

Om alla goda krafter förenar sig i en sådan här dag kan gensvaret bli enormt. Den ultimata lyckan är ju som bekant inte att spela golf med en miljon på banken. Och den tröst Black Friday ger tonar snabbt bort. Ofta redan då man svär ve och förbannelse över otydliga bruksanvisningar till de apparater man köpt, eller märker att ursprungspriset var saltat och den 50%-iga rabatten faktiskt var enbart 30% i verkligheten. Black Friday må ha sin charm, men kyrkan har något bättre – Good Friday (Långfredagen) – den dag då Gud själv gav sitt liv för att vi skulle få leva, inte bara av bröd allena utan av allt det som utgår från Guds mun.

Mörkret inom oss

Jokela, Kauhajoki och Kuopio. Tre helt vanliga finländska orter och tre skolskjutningar/incidenter med dödlig utgång. Förebilderna finns ute i världen med Columbine i USA och Trollhättan i Sverige.  Nu liksom tidigare står vi med flera frågor än svar. Vad är det som får en ung finländsk studerande att ta detta för sig själv och andra så ödesdigra steg?

Finland hör till de länder som har högst levnadsstandard i världen. I en undersökning tidigare i år konstaterades även att Finland toppar listan över de lyckligaste länderna. Vi har ett skolsystem som prisats för sin pedagogik och har – trots en nedåtgående trend under senare tid – av tradition legat i topp i Pisa-undersökningarna. Vi har exporterat vårt pedagogiska kunnande till Sverige, Tanzania, Kina och Förenade Arabemiraten. Vår yrkesutbildning har fungerat som modell för länder i tredje världen då de byggt upp sina yrkesskolor.

Men Jokela, Kauhajoki och Kuopio handlar inte i främsta rummet om vår pedagogik och vårt kunnande. De berättar en annan historia. Berättelsen om mörkret inom oss. En berättelse om de krafter som av olika orsaker förmörkar själens inre landskap, föder aggression och hat och grumlar vårt omdöme.

Jag skriver oss för vi bär alla på ett mörker inom oss. Den som påstår något annat sysslar med självbedrägeri. Avundsjuka, hat, gamla oförrätter och förluster tenderar att leva kvar i själens skrymslen och vrår, även om de sällan tar sig så drastiska utryck som i de ovan nämnda fallen.

Mörkret inom oss är universellt. Det gör inte skillnad på nationalitet, ras, kön eller sexuell läggning. Det är en outplånlig del av vår identitet som människor. Det som Bibeln kallar för arvsynd. Ett oerhört gammaldags och ifrågasatt uttryck, men samtidigt skrämmande aktuellt då vi ställs inför alla de former av övergrepp och oförklarlig ondska som möter oss i nyhetsrubrikerna.

Hur kommer vi tillrätta med mörkret inom oss? Hur skall vi agera när andras mörker träffar oss? Mörkret syns ju inte utanpå. Ofta står både myndigheter och anhöriga med förvåningens finger i häpnadens mun och konstaterar samstämmigt; ”Det här kom som en total överraskning”.

Samtidigt är det så att också världens bästa skolsystem och en hög levnadsstandard har sina mörka sidor. Lycka kan inte köpas eller förtjänas. Prestationskrav, ensamhet, utanförskap, mentala problem och mobbning förmörkar många ungdomars vardag. Det är också dokumenterat att de unga ofta inte får den hjälp de behöver i ett tidigt skede. De har ingen som lyssnar och ingen frågar heller om mörkret därinne, för det syns ju inte utanpå.

Kyrkan kan även öva sig i lyhördhet på den här punkten. Med en konfirmationsprocent på lite över åttio, har vi en enastående möjlighet att se, bekräfta och lyssna till de unga. Att öppet tala om mörkret i själen är inte väsensfrämmande för konfirmandundervisningen. När Maria Sundblom-Lindberg, lite provokativt i en krönika i Kyrkpressen, skriver om att vi i konfirmandundervisningen bör tala mera om porr än profeter, är hon på rätt spår. Den stora berättelsen om Livets ljus kan bara bli levande och aktuell om den får speglas mot såren och mörkret i kropp och själ. Det kallas kontextualisering och det är en av kyrkans viktigaste uppgifter.

Det finns de som i den här och liknande situationer gärna orerar högt om tidens ondska och med emfas talar om att det var bättre förr. Men det var inte bättre förr! Faktum är att våldsbrotten stadigt minskat i Finland. För hundra år sedan låg brotten mot liv i vårt land på samma nivå som de nu gör i Centralamerikanska stater. Statistiken är dock ingen tröst för de som drabbats, men den visar att vi trots, Jokela, Kauhajoki och Kuopio är på rätt väg.

Mörkret inom oss kommer alltid att finnas där i någon form och vi kan och måste bli mera lyhörda för de berättelserna. Detta samtidigt som vi frimodigt berättar den andra berättelsen, om ljuset, medmänskligheten och den Gud som kan skingra mörkret inom oss.

Bortom polemikens återvändsgränd

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Så skriver Dan Andersson i dikten Tiggarn från Luossa. Den här raden rymmer en ocean av mänsklig längtan, av frågor kring livet, meningen och Gud. Den anger också tonen i det uppriktiga sökandet efter något som är större än oss själva, alltings upphov och slut. Anderssons trevande ton manar till eftertanke. När vi talar om Gud är det skäl att tala både lågmält och försiktigt, i respekt både för Gud själv och för andra människors upplevelser av mötet med det heliga.

Tyvärr så är verkligheten ibland en annan. Uppeggade av de sociala mediernas snabba tempo och möjligheten till omedelbar respons tappar vi alltför ofta besinningen och talar bergsäkert och med hög volym om saker som kräver både eftertanke och ödmjukhet. Sällan har all världens andliga besserwissrar fått sitt lystmäte så snabbt stillat som i dag. Och resultatet, det ser vi tydligt. Vi kränker och blir kränkta. Slår igen dörrar och positionerar oss i djupt grävda skyttegravar.

Det är mot bakgrund av det här befriande att läsa det som Peter Halldorf skriver i tidskriften Pilgrim 2/2019, då han beskriver intentionen bakom tidningen. ”Vi ville försöka göra en tidskrift vars fokus var livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön. Med ett tonfall fritt från polemik, och en strävan att skilja väsentligt från oväsentligt. En tidning som inte skulle ha någon annan mening än att vara en härd. I den mån vi lyckats – vilket vi inte alltid gjort – har vi av våra läsare påmints om hur angeläget det är att förbli trogna den inriktning vi samlades omkring: att vara en tidskrift som bidrar till att livsgemenskapen med Gud djupnar.”

Det är befriande att meditera inför den här visionen, och vi kan med fördel byta ut ordet tidning mot församling och sätta sökarljuset på våra egna sammanhang och vår egen kyrka. Är vi en kyrka som har fokus på livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön, för att citera Halldorf? Kan vi skilja väsentligt från oväsentligt eller förfaller vi till en åsikternas tyranni med ömsesidiga bannlysningar över våra olika tolkningar av Bibeln?

Ett är helt klart. Inför Gud är vi alla lika. Lika bra och lika dåliga. Och Guds dom kommer att drabba oss alla. Och samtidigt som detta sägs får vi både trotsigt och frimodigt påpeka att Guds nåd och frälsning erbjuds oss alla med en hundraprocentig rättvisa och jämlikhet. Inför Gud är vi alla lika. Gud vill ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim.2:4). Vägen dit handlar inte om att putsa fasaden. Vägen till Gud går på djupet.

Torsten Kälvemark, en svensk ortodox lekmannateolog, skriver om det han kallar de teologiska kamrerarna som vill att debit och kredit skall bokföras i rätt spalt och att inget bläck får flyta emellan sidorna. Men livet är sällan svart-vitt. En publikan kan även bära ett frö av rättfärdighet inom sig och den mest rättfärdige kan dölja sitt hyckleri bakom en mask av fromhet.

Våra polemiska utsagor och den inre splittring som nu plågar olika kyrkor och samfund i diverse frågor vittnar om en kyrka som tappat sitt fokus. En kyrka som ser mera till ytan än till djupet. Sann kristendom och att leva i Kristi efterföljelse handlar inte om ”statements” och polemiska debatter. Sanningshalten mäts inte i antalet gillanden och klick på sociala medier. Det är helt irrelevant. Istället handlar det om att söka gemenskapen med Gud och människor. Att vara Kristi mun i det vi säger och att vara Kristi händer i allt vi gör. Ingenting mindre, ingenting större och ingenting annat. Bara det.