Pengar löser inte allt

Senaste veckas skolskjutning i Vanda väckte starka reaktioner. De flesta frågar sig hur det är möjligt att ett barn skjuter andra barn. Reaktionerna har inte heller låtit vänta på sig och politiker, lärare och kommunala tjänstemän har påtalat bristen på förebyggande åtgärder och adekvat psykologhjälp för barn och unga som mår dåligt.

Det är ett faktum att barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser och att mera pengar behövs för att anställa personal. Men om vi sätter in det hela i ett större perspektiv så nyanseras bilden. Mera pengar löser allt. Tvärtom kan ropen på mera resurser också vara ett bekvämt sätt för oss vuxna och politiker att fly vårt personliga ansvar.

Det är ett faktum att inga pengar i världen kan ersätta en trygg vuxen med en öppen famn. Inga ekonomiska resurser kan bräda det förtroende som byggs upp då en ungdom vågar berätta om klumpen i magen. Inga sociala medier, snofsiga mobiler eller dyra pekplattor kan ersätta mänsklig kontakt.

Många föräldrar, vuxna och politiker har abdikerat från rollen som fostrare. Det blev också tydligt i de tusentals kontakter som barn och unga tog till olika organisationers chattar efter skolskjutningen i Vanda. Skrämmande ofta handlade det om att de var ensamma med sina frågor. Ingen kom och sa god natt och ingen frågade hur de hade det. Så de somnade med sin oro och med klumpen i magen.

I det här sammanhanget liksom i många andra sammanhang gäller att det bästa i livet är gratis. Det är gratis att säga god natt och det kostar ingenting att fråga hur någon har det. Och vi kan för Guds skull inte bli så finkänsliga att vi inte vågar kolla upp hur det står till när någon mobbas eller när vi upptäcker att någon mår dåligt. Och ja, det är ingen mänsklig rättighet att hänga i timtal på sociala medier. Den fighten bör nu tas både i hemmen och i skolan.

På den här punkten är tyvärr vi vuxna inga föredömen att tala om. Vi sitter själva ofta med ansiktet begravt i skärmen alltför mycket av vår vakna tid. Jag glömmer aldrig den förvåning en reporter gav uttryck för, då han på en av de vackraste tågresorna i Italien satt två timmar mittemot ett amerikanskt par som kommit för att upptäcka Europa. De stirrade hela tiden i sina skärmar, allt medan sevärdheterna avlöste varandra utanför tågfönstret. De pratade inte ens med varandra.

Vi kunde skratta åt historien men tyvärr beskriver den många av oss. Är det så att vi missar det viktigaste och finaste i livet medan vi frenetiskt scrollar mellan nyheter, shoppingsajter, Facebook och filmer på plattan? Ger vi oss tid att lyfta blicken från iPaden så att perspektivet vidgas och vi ser barn, barnbarn och andra unga som behöver en trygg vuxen?

Det är klart att var och en av oss gör vad vi vill med vårt liv. Men om vi abdikerar från vårt ansvar för de barn och unga som växer upp, och som behöver en famn att krypa upp i eller en medmänniska som både lyssnar och säger emot när det behövs, kan följderna bli katastrofala.

Vi behöver tillföra resurser till skola och ungdomspsykiatri, men vi behöver i ännu högre grad titta upp från våra skärmar och börja bry oss om varandra i hem, skola, församling och samhälle. Och att bry sig kostar inte så mycket utom möjligtvis lite av vår bekvämlighet. Det handlar mera om attityd och vilja.

Sixten Ekstrand

En lovsång till alla ungdomsarbetsledare – är du bra på navelpiercing?

Jag tillbringade senaste helg på Ungdomens kyrkodagar på Lärkkulla. Det är några år sedan sist och det var en både intressant och lärorik upplevelse att som 63-årig gubbe leva i det organiserade kaos som UK är.

UK är ungdomlig entusiasm och hög ljudnivå. Det är frimodiga talturer i plenum om allt mellan himmel och jord. Inte så genomtänkt alla gånger men viljan att förändra och bygga framtidens kyrka är det inget fel på. Ibland kändes det som om man borde ha satt locket på och deklarerat att det där förslaget är helt dödfött. Men varför sätta locket på? Varför döda visionerna, entusiasmen och viljan att skapa en bättre kyrka och en bättre värld? Vi äldre och vår kyrka behöver ungdomarnas nyfikenhet och spontanitet. Vi som steg för steg stelnat i tradition, formalism och gamla mönster mår gott av att skakas om ibland.

Under dagarna på Lärkkulla växte en inre glädje och tacksamhet fram inom mig. Den inspirerades av alla möten med de unga i plenum, mässor och spontan, ungdomlig och bitvis galen glädje när det drog ihop sig till Open Stage. Jämsides med den här känslan växte en lovsång fram inom mig, en lovsång till alla ungdomsarbetsledare.

  • Tack för att ni finns och tack för att ni år efter år orkar se, bekräfta och ta er an de unga.
  • Tack för att ni lyssnar till dem när livet skaver och torkar besvikelsens tårar när de kraschlandar.
  • Tack för att ni tar vaknätter på läger och tack för tålamodet med busiga konfirmander.
  • Tack för de djupa samtalen om tron och livets mening.
  • Tack för att ni lyssnar till allt från kärleksbekymmer till framtidsplaner.

Ni är inte världens bäst betalda och det är obekväma arbetstider. Ni får kanske inte alltid den uppskattning och uppmuntran ni borde, fastän ni arbetar med det viktigaste vi har, vår framtid. Men jag hoppas att ni åtminstone då och då får någon bekräftelse från de unga på att ni är viktiga för dem.

För ungdomar är ju både besvärliga och härliga. Det senare bekräftades med all tydlighet av den tjej i övre tonåren som kom till kansliet då jag dejourerade och frimodigt inledde med frågan: Är du bra på navelpiercing? Jag måste erkänna att det blev lite kortslutning i hjärnbarken men jag lyckades ändå samla mig rätt snabbt.

Hennes problem var att piercingen i naveln hade börjat blöda och hon undrade vad vi borde göra. Nå, saken åtgärdades och bra så. Samtidigt kunde jag inte släppa händelsen. Inombords kände jag en stilla glädje och sände en tacksamhetens tanke både till vår kyrka och våra ungdomsarbetsledare. Tänk vad fint att vi får arbeta i en kyrka där man får vara sig själv och det är tryggt att diskutera tro, tvivel och livsmening, men också fråga om prästen är bra på navelpiercing.

Sixten Ekstrand

I skuggan av omställningsförhandlingar

De dåliga ekonomiska nyheterna duggar tätt och inte ens kyrkan och dess organisationer går fria. Finska  Missionssällskapet har inlett omställningsförhandlingar som berör nästan en tredjedel av de drygt 170 anställda.  Kansanlähetys (Folkmissionen) avser att minska personalen med 16 anställda och Herättäjäyhdistys (De väckta) startar omställningsförhandlingar som syftar till att säga upp 3 anställda.

Också på finlandssvenskt håll naggas de kristna organisationernas verksamhetsförutsättningar i kanterna då Evangeliföreningens finanseringsbas smalnar p.g.a. att föreningen inte fick nya hyresgäster till en industrifastighet som hitintills genererat goda intäkter. Fastigheten såldes sedermera men de uteblivna hyresintäkterna tvingar föreningen att banta kostymen.

Då även många församlingar kämpar med sin ekonomi inställer sig frågan hur framtiden ser ut. Den spontana ryggmärgsreflexen är enkel och drar automatiskt likhetstecken mellan mindre inkomster och mindre verksamhet.

Den slutsatsen är emellertid förhastad. Den primära frågan i den här situationen är inte vad vi kan lämna bort utan vad vi kan göra annorlunda. Det är bättre att tänka i termer av utveckling än avveckling. För kyrkans och dess församlingars del finns det en hel del av den administrativa överbyggnaden som gott kunde avvecklas för att i stället avdela personella och ekonomiska resurser till att utveckla verksamheten. Tyvärr finns det ingenting så styvt som en institutionaliserad kyrka. En medlem i kyrkomötet träffade mitt i prick då han för ett par år sedan sade. ”Om vi har någon verksamhet om 20 år vet vi inte, men en sak är klar och det är att vi har en förvaltning.”

Yttrandet är både cyniskt och sarkastiskt men blottar något av dilemmat för en kyrka som fångats i sitt eget system och har förtvivlat svårt att finna en väg ut.

De kristna organisationerna och väckelserörelserna har av hävd haft en ”lättare kostym”. Mycket har gjorts på frivillig basis och eldsjälar av alla de sorter har det funnits gott om. Men även organisationerna lockades under de goda åren från 1970-talet och framåt till att i allt högre grad anställa bort frivilligheten.

Orsakerna är många. Det handlar om en samhällsutveckling då allt flera både väljer och betalar bort ett frivilligengagemang, oberoende av om det gäller att sälja prylar för att finansiera barnens skolutfärder eller att göra en lekmannainsats i församling och organisation.

I en folkkyrklig kontext har det här förhållningssättet varit det förhärskande då merparten av medlemmarna troget betalat sin kyrkoskatt och låtit sig nöja därmed. Vi skall naturligtvis inte peka finger åt dem som på detta sätt stött sin församling år efter år, men när den här skaran minskar och svångremmen dras åt behöver vi tänka i nya banor.

Kyrkan är inte en tummelplats för individualistiska ambitioner. Det är inte min kyrka med betoning på min, utan kyrkan är de heligas gemenskap och det implicerar att vi inte bara är tillsammans utan även gör saker tillsammans. Det finns nämligen en oerhörd styrka i att arbeta som ett kollektiv.

Det blir lätt så att vi sörjer det som varit i form av god ekonomi och höga medlemsantal. Men kyrkan är mera än statistik och att gräva ner sig i avvecklandets misär gagnar ingen. I stället för att avveckla skall vi utveckla. Lägga oss själva i blöt och vara glada över de som fortfarande kommer. Skapa goda och varma gemenskaper för sådana tenderar att vara magnetiska och dra till sig andra. Se de utslagna som blir fler och fler och lyfta dem ur hopplösheten genom aktiv diakoni, mat-utdelning och öppna gemenskaper för umgänge och samvaro.

I statistiken finner vi lite eller inget hopp. Men nära evangeliet och i mötet med människor kan vi se en glimt av Guds rike och kyrkans framtid. Där finns vårt hopp.

Luthers många ansikten

När Martin Luther försökte reformera den katolska kyrkan i början av 1500-talet var hans avsikt inte att bilda en ny kyrka. Han önskan var att den kyrka han tillhörde skulle förnyas och söka sig tillbaka till sina rötter; Bibeln och den apostoliska traditionen.

Men likt många andra fick han erfara att det nya vinet sprängde de gamla vinsäckarna. Kraften i förnyelsen var så starkt att den inte kunde implementeras eller härbärgeras i den rådande kyrkliga organisationen. Så uppstod som ett resultat av reformationen protestantiska samfund i Europa i en allt snabbare takt under den senare delen av 1500-talet.

Som deltagare i Lutherska Världsförbundets trettonde generalförsamling i Krakow kan jag inte låta bli att fundera över vad Luther hade tänkt ifall han hade haft möjlighet att närvara. Hur skulle han t.ex. förhålla sig till det faktum att det i dag finns 150 lutherska kyrkor från hela världen som ingår i ett världsförbund som bär hans namn?

På generalförsamlingen blir man snabbt påmind om att Luther i dag har många ansikten. De tidigare starka lutherska kyrkorna i Europa är på tillbakagång och tappar inflytande, styrfart och medlemmar. I Afrika är riktningen den motsatta och Luther kanske ler i sin himmel då han ser tillväxten i Etiopien, Kenya och Tanzania. Samtidigt skrapar han sig måhända oroligt i huvudet när han lägger märke till hur en ensidig pentecostal teologi och praxis sprider sig inom en del av dessa samfund. Parallellen till hans egen kamp med de radikala bildstormarna är inte långsökt.

Samme Luther knäpper i sin himmel säkert sina händer i bön för de små lutherska kyrkor som verkar i Indonesien, Indien och Pakistan och ibland är hårt trängda och till och med förföljda av radikala hinduer och muslimer.

Luther har i dag många ansikten och kyrkor som bär hans namn finns i så gott som alla världsdelar. När de lutherska kyrkorna samlas i Krakow drygt 500 år efter hans reformation är det en brokig skara som ingalunda är enig i allt.

Temat för generalförsamlingen ”One body, one Spirit, one hope” (En kropp, en Ande, ett hopp) signalerar dock på typiskt lutherskt maner vad som är centralt. Vi kan och behöver inte vara eniga i allt från gudstjänstpraxis till etiska ställningstaganden. Det viktiga är att fokus ligger på det som är centralt i den kristna tron, eller som Luther själv uttryckte det: Det som driver Kristus.

I en ofullkomlig värld är kyrkan aldrig perfekt. Den är Kristi kropp och en avbild av Kristus, men bilden ärras och fördunklas av mänsklig svaghet och våra tillkortakommanden.  Men mitt i sin svaghet och brist kan kyrkan i sina bästa stunder vara ett hoppets tecken.

Vi har länge i Norden klängt oss fast vid hög kyrkotillhörighet och ett omfattande arbete tack vare goda skatteintäkter. Nu ser scenen annorlunda ut. Det är därför skäl att påminna om att kyrkans vitalitet inte mäts i antalet medlemmar och storleken på skatteintäkterna, utan genom dess vilja att mitt i sin svaghet och brist tjäna Gud och medmänniskor.

Sixten Ekstrand

Gör vi för många självmål?

Bilden av kyrkan är ibland både spretig och minst sagt svår att förstå sig på. Åtminstone för de som lever i den kyrkliga periferin. Även inom de kyrkligt aktivas skara hörs från och till ljudliga suckar över de ändlösa diskussionerna om allt från kvinnliga präster över homosexualitet till direkta dogmatiska spetsfundigheter.

Vill man lite tillspetsat beskriva den kyrkliga diskursen kan det lämpligen göras med talesättet; Det enda vi är eniga om är att vi är oeniga.

Lappobiskopen Matti Salomäki anlade i sitt tal på de Andliga fördjupningsdagarna på Finska Bibelinstitutet i Grankulla 27.8 ett nytt perspektiv på den här frågan.

Biskop Salomäki tog det spanska damlandslaget som nyligen blev världsmästare i fotboll som exempel: ”För många kom Spaniens framgång som en överraskning då atmosfären i laget var dålig och en del av spelarna kritiserade tränaren kraftigt. Spelarna var missnöjda med nästan allting. Femton spelare negligerade kallelsen till landslaget och bara tre av dem återvände alldeles innan mästerskapet inleddes. Men trots alla konflikter lyckades det spanska laget förbinda sig till ett gemensamt mål, nämligen att vinna.”

Det finns så många likheter mellan atmosfären i det spanska damlandslaget och kyrkan att de inte ens behöver nämnas. De är uppenbara för alla. Spanjorskorna visade emellertid att man kan nå långt om man har ett gemensamt mål. De visade även att man kan fungera tillsammans även om man inte alltid tycker lika eller är bästa vänner.

Kyrkan och väckelserörelserna i Finland har mycket att lära sig av det här. Vi är inte, och kan inte alltid vara av samma åsikt och ibland argumenteras det friskt. Men kan vi åtminstone enas om att spela för samma Herre, Jesus Kristus och spela mot samma mål så är mycket vunnet. Man vinner som bekant ingen match genom att gå omkring på plan, prata illa om sina lagkamrater och göra självmål.

Kyrkans största utmaning är inte att vi har olika åsikter eller är oeniga. Utmaningen består i hur vi hanterar våra olika åsikter och oenigheten. I det här avseendet verkar en del av den yngre generationens kristna vara mycket klokare. Det primära för många av dem är att de är kristna, inte att de är lutheraner, pingstvänner, baptister, laestadianer eller hör till Evangeliföreningen eller Kyrkans Ungdom.

De verkar också måttligt intresserade av äldre generationers teologiska dispyter som har resulterat i olika grupperingar, väckelserörelser och cementerade teologiska ståndpunkter. Och varför skulle de vara det?

Kanske ligger någonting av kyrkans framtid i det här. Inte i att vi är eniga i våra liberala, konservativa, väckelsekristna eller högkyrkliga bubblor och exkluderar andra. Utan i det faktum att det finns bara en lagkapten Jesus, och att han behöver olika typer av spelare i sitt lag, några som försvarar den kristna tron, anfallare som modigt går framåt och utmanar samt outtröttliga mittfältsmotorer som håller samman spelet och med hög energinivå lägger löpkilometer till löpkilometer i varje match.

Påven Johannes Paulus II sade att fotboll är det viktigaste oviktiga i livet. Kanske just därför kan ett disharmoniskt spanskt damlandslag fungera som en ögonöppnare för kyrkan, och hjälpa den att se hur man skall agera mot ett gemensamt mål trots att olika viljor och åsikter nöts mot varandra.

Sixten Ekstrand

Fångade i vår egen bubbla

Vi lever i en värld som blir alltmer polariserad och många verkar ha förtvivlat svårt att kommunicera och tillgodogöra sig andras synsätt utan att gå till direkta personangrepp på sociala medier. Positionerna synes huggna i sten oberoende av om det handlar om stormaktspolitik, regeringsprogrammet i Finland eller olika åsiktsyttringar inom kyrkan.

Det här är paradoxalt, inte minst med tanke på att vi i dag har tillgång till en mängd information som tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Vi har även tekniska möjligheter att kommunicera och föra samtal i de mest varierande former, allt från det hederliga kaffekoppssamtalet till diskussioner över sociala medier.

Borde inte det här leda till att vi blir mera upplysta, civiliserade, kunniga och lyhörda för olikheter än tidigare? Ja, i princip borde detta smörgåsbord med information och kunskap göra vår värld till en bättre plats och dess människor mera öppna, nyfikna och empatiska.

Verkligheten är dock den motsatta. Magnus Malm citerar i sin senaste bok Pilgrimens karta Martin Jönsson som är utvecklingschef på Dagens Nyheter. Jönsson pekar på de sociala mediernas enorma påverkan och hur de driver på polariseringen.

”Under åtminstone fem, sex år har Facebook tillsammans med de andra sociala medie-jättarna systematiskt drivit på polariseringen i samhället. Dels genom algoritmerna som styr vad man ser på plattformen, dels genom hur man skräddarsytt målgruppsannonseringen för alla som på något sätt vill påverka eller elda på opinionen. Att påverka det politiska debattklimatet, inklusive utgången av allmänna val, har i princip blivit en bärande del av bolagets affärsidé.

Falska nyheter, konspirationsteorier, grova personangrepp och uppvigling var kanske inte vad Facebook ville satsa på, men det blev i alltför många fall slutprodukten från ett bolag som inte bara lade fram virket till brasan, utan också ställde dunken med tändvätska intill – och sedan såg till att så många som möjligt blev inbjudna till spektaklet.”

Facebook har onekligen blivit något helt annat än det som grundaren Marc Zuckerberg sade sig vilja med plattformen, nämligen att föra människor närmare varandra. Visst hjälper plattformen oss att söka och få kontakt, men i alltför många fall bidrar Facebook till att vidga den sociala, politiska och kulturella klyftan mellan människor.

Mot bakgrund av det här förs nu en intensiv diskussion om att begränsa barns skärmtid och smarttelefonernas vara eller icke-vara i skolan. I Kina har man lagt ett förslag om att barn skall få tillbringa högst två timmar framför skärmen per dag.

Men det är inte bara barn och unga som är fångade i bubblan. Kanske är det dags att också diskutera vuxnas skärmbeteende? Lite självdisciplin och självcensur skadar garanterat inte. Kanske hög tid att skaffa ett liv (också utanför Facebook och Instagram)? De sociala mediernas manipulerade och konstgjorda åsiktsbubblor utvecklar oss inte som människor oberoende av om vi är höger, vänster, liberala, konservativa eller något annat. Däremot tycks de bidra till tunnelseende och göra oss mera inskränkta.

Sociala medier och Teams-möten underlättar vår kommunikation och vår vardag. Men ingen teknik i världen kan ersätta det mänskliga mötet. Det är svårt att kramas, känna, älska och gråta genom sociala medier. Det är kanske därför vi behöver mindre av sociala medier och mera mänsklig närhet och medmänsklighet.

Sixten Ekstrand

Cha cha cha

Det har rått Cha cha cha feber i vårt land de senaste veckorna. Och trots att låten inte räckte ända fram så har vi all anledning att vara stolta över Käärijä. Hans framgång var efterlängtad och behövdes säkert för att boosta den finländska eurovisions-själens långvariga mentala längtan efter att stå i rampjluset.

Nu sjungs och spelas det Cha cha cha lite varstans och den gröna boleron står högt i kurs. Också kyrkan har hakat på hypen med postningar på sociala medier. Många har gillat samtidigt som en del har ställt den berättigade frågan varför kyrkan rätt bekymmerslöst ställer sig bakom och promotar en låt som förhärligar den finländska alkoholkulturen.

I det här fallet finns det – liksom i andra fall när kyrkan postar olika inlägg – anledning till reflektion och även självkritik. Vad är det vi vill säga? Vilken bild ger våra kyrkliga Käärijäpostningar, gröna boleron och Cha cha cha dansande anställda av oss som kyrka? Helt oproblematiskt är det inte och det kan vara på sin plats att reflektera över problematiken utan att vifta med alltför stora pekpinnar.

Kyrkans ständiga utmaning och balansgång är att leva i världen men inte av världen. Ibland lyckas vi bättre, ibland sämre med det här uppdraget. En av de stora frestelserna i dagens medielandskap är att jaga bekräftelse och klick, och då blir den naturliga följden att försöka vara överallt och visa att vi är som alla andra.

Men blir kyrkan som alla andra så blir den snabbt ointressant. Vi är inte som alla andra, vi är annorlunda och det är där spänningen och det spännande finns. Vi har en alldeles speciell uppgift och ett uppdrag som ingen annan har. Och det uppdraget handlar inte om att jaga bekräftelse och klick. Det handlar om större ting.

En annan fara med att bejaka, gilla och identifiera sig med det som är inne är att vi anammar samma ytlighetens kultur som håller på att bli vår tids förbannelse. Allt bedöms utifrån hur det ser ut, låter eller känns. Men livet är så mycket mer. Och när det erbjuds så mycket yta, är det kyrkans uppgift att med Dan Andersons ord i sången Tiggaren från Luossa påminna om att; ”Det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.”

Kyrkan är inte och får aldrig göra sig till en spegel av samtiden. Tvärtom borde den vara den spegel som samtiden speglar sig i. En spegel som inte bara reflekterar en ytlig fasad och reducerar oss till en kugge i ett ständigt snurrande underhållningshjul, utan istället låter oss ana  att vi är en del av en gudomlig verklighet.

Cha cha cha gav onekligen en behövlig mental boost till ett folk som minsann inte skämts bort med Eurovisionsframgångar. Men låtens medryckande melodislinga torde snart falla i glömska och den gröna boleron bleknar i takt med att andra saker trendar. Då har kyrkan någonting mera och djupare att säga. Om det som finns bortom bergen och bakom stjärnorna för att citera Dan Andersson. Om Gud, Jesus, livet och evigheten. Något med mera djup och bärkraft än Cha cha cha.

(Bilden är en skärmdump från Facebook, Kirkko Helsingissä)

Jesus istället för gudstjänst

Den provokativa rubriken är inte min. Jag har lånat den från en artikel om gudstjänsten i Kyrkans tidning. Forskaren Caroline Klintborg som intervjuas i artikeln pekar på de utmaningar gudstjänsten står inför i dag. Och även om sammanhanget är rikssvenskt så känns mycket bekant.

Att gudstjänstdeltagandet går ner är ingen nyhet. Det finns lysande undantag och församlingar som genom att satsa på sina gudstjänster går mot strömmen. Men den allmänna bilden är att gudstjänsten befinner sig på ett sluttande plan. Inte ens anställda och förtroendevalda verkar prioritera gudstjänsten och i många församlingar lyser de helt med sin frånvaro i söndagens mässa.

Orsakerna är många. Den äldre generationen som socialiserats in i ett gudstjänstfirande följs inte av nya generationer som med samma självklarhet söker sig till kyrkan på söndag förmiddag. De tiotusentals konfirmander som under ett år går regelbundet i gudstjänsten får inte heller tag i den röda tråden, utan söker sig till andra sammanhang som hjälpledarutbildning och ungdomshappenings, i den mån de överhuvudtaget är aktiva i församlingen efter konfirmationen.

Samtidigt finns det i samhället och även bland unga ett sug efter andlighet som tar sig uttryck i mindfullness, meditation, yoga m.m. Mot den här bakgrunden är det berättigat att ställa frågan om gudstjänsten funktion.

Är det faktiskt så att gudstjänsten inte möter de inre andliga behov som dagens människa bär på? Skymmer den kristendomens grundessens, Jesustron, bakom stel dogmatism, ibland ett oengagerat genomförande och för dagens unga svårförståeliga liturgiska finesser?

Frågorna må vara provokativa och svårsmälta för kyrkans anställda och de företrädesvis äldre församlingsmedlemmar som funnit sin plats i gudstjänsten. Men de är ändå motiverade. Är det så att gudstjänsten inte möter det liv som levs och den tro som spirar i mångas bröst? Och får inte livet, tron och längtan efter en gemenskap ett gensvar i psalmerna, liturgin och förkunnelsen?

Att en del unga vuxna i dag söker andra andliga sammanhang som cellgrupper, körer och nya gudstjänstgemenskaper med stort fokus på delaktighet och samhörighet, vittnar om att så kan vara fallet. Har de haft svårt att se Jesus i gudstjänsten, medan han har kommit naturligt närmare i cellgruppens bönegemenskap, körsången och den nya mera fria gudstjänstgemenskapen där alla bidrar med sina praktiska och andliga gåvor?

Det råder naturligtvis inget motsatsförhållande mellan Jesus och gudstjänsten. Där två eller tre är församlade är han mitt ibland dem. Detta gäller gudstjänsten i allmänhet och nattvarden i synnerhet. Men har vi tappat honom ur synfältet genom att fira gudstjänst på rutin? Har slentrianen ersatt innerligheten, nyfikenheten och spontaniteten? Har det präktiga fått dominera på bekostnad av en öppenhet för livets sårbarhet, söndrighet och kamp? Får det söndriga och de utstötta plats, eller invaggas vi i en andlig sömn ackompanjerad av vår egen präktighet och i ångorna av Chanels och Calvin Kleins parfymer och rakvatten?

Tidningen Uusi tie (24.3) pejlar situationen i Helsingfors och konstaterar att de 77 församlingar och gudstjänstgemenskaper som de kartlagt samlade i medeltal 11 300 deltagare till sina gudstjänster. Av dem deltog endast en tredjedel i den evangelisk-lutherska församlingarnas gudstjänster. Hela 24 % firade sin söndagsgudstjänst i väckelserörelsernas gudstjänstgemenskaper medan de frikyrkliga samlade 14 % och den katolska kyrkan 13%.

Forskaren Veli-Matti Salminen från kyrkans forskning och utbildning kommenterar siffrorna och säger att de som fortfarande går i gudstjänsten i allt högre grad finner sin plats i andra gudstjänstgemenskaper än inom den evangelisk-lutherska kyrkan. Enligt Salminen är det två nyckelfaktorer som påverkar beteendet. Gemenskap och delaktighet. Man söker sig bort från präst- och medarbetardrivna gemenskaper till gemenskaper som kännetecknas av stark samhörighet och gemensamt förverkligande.

Nu skall man inte dra alltför stora växlar på en enda undersökning, men slutsatserna bekräftas även av andra studier. Osökt kommer man att tänka på den bok, Mänsklig gudstjänst, som ärkebiskop Martin Modeus gav ut för 15 år sedan. Den gudstjänst som låter hela människan och hela livet ta plats inför Guds ansikte blir magnetisk och drar till sig människor. Kanske det här också kan tjäna som både inspiration och riktmärke för församlingar som kämpar med sitt gudstjänstliv så att det primära i söndagens mässa är att få komma som den människa man är och möta den uppståndne Kristus.

Förfrusen står vår grannes åker

Den här veckan vaknade vi upp till en ny katastrof då rapporterna från den förödande jordbävningen i Turkiet och Syrien nådde oss. Vi i Finland – som på grund av vårt geografiska läge har skonats från jordbävningar – har svårt att ta in vidden av det som skett när döda räknas i tiotusental och de materiella skadorna på hus och infrastruktur uppgår till miljardbelopp.

Därför är det uppmuntrande att se hur de internationella hjälpinsatserna kommit i gång och land efter land deklarerar en vilja att bistå offren och de drabbade länderna. Man blir nästan rörd till tårar då också Ukraina, som genomlider ett fullskaligt krig och är prövat på många andra sätt, bidrar med räddnings- och röjningspersonal. Det vittnar om ett stort hjärta för medmänniskors nöd.

De internationella insatserna för att bistå Turkiet och Syrien visar på såväl den enorma godhet som polaritet som kännetecknar människosläktet. Vi kan ställa våra insatser i det ondas eller godas tjänst. Människan kan mörda, förstöra och förnedra andra människor på de mest utstuderade sätt. Samma människosläkte kan samtidigt uppvisa en otrolig vilja att undsätta människor i nöd. Vi bär inom oss förmågan att skada och vårda, göra ont eller gott riva ner eller bygga upp. Denna dualism känner vi alla igen också i vårt eget liv och handlande.

Vi står alla inför det här valet varje dag. Bygga upp eller förstöra, tala väl eller illa om någon, hjälpa eller stjälpa. Runeberg låter i dikten Bonden Paavo dennes hustru efter många års missväxt uttrycka sin glädje över en god skörd med orden: ”Nu är tid att leva glada dagar, nu är tid att kasta barken undan.” Paavos genmäle är desto mera tänkvärt också i dagens perspektiv: ”Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker.”

Paavos ord utgör en hälsosam påminnelse till oss som klagar över inflation, höjda elpriser och minskad köpkraft. Visst finns det de som drabbas av detta i vårt land och vi skall göra allt för att hjälpa dem. Samtidigt är det viktigt att lyfta blicken och se utöver vår egen horisont. Om bonden Paavo under 1800-talets nödår kunde se grannens belägenhet så bör vi i dagens välfärds Finland kunna lyfta blicken en aning och vidga perspektivet. Grannens förfrusna åker skymtar inte enbart på andra sidan staketet. Den finns i Ukraina, Turkiet, Syrien och många afrikanska länder.

Sätten att hjälpa är många. Den pågående Gemensamt Ansvar insamlingen erbjuder enastående möjligheter. Olika hjälporganisationer har sina kanaler och insamlingsmål. Ytterst handlar det inte om våra pengar eller hur mycket vi ger. Den stora frågan är vilket slags människor vi är! Är vi medmänniskor som lider med, gråter med och vandrar med de som har det svårt? Har vi likt Bonden Paavo öppna ögon och en vid horisont så att vi även ser grannens förfrusna åker?

Rätt till en värdig död

För någon vecka sedan aktualiserades på nytt möjligheten att legalisera eutanasi. Föreningen Oikeus arvokkaaseen kuolemaan r.y. (Rätt till en värdig död) gick ut med ett meddelande om att man strävar att få med frågan i nästa regeringsprogram. Samma fråga aktualiserades senast år 2018 då ett medborgarinitiativ om att göra eutanasi lagligt i Finland röstades ner i riksdagen med siffrorna 126-60.

Nu väcks debatten till liv igen lämpligt inför riksdagsvalet, och i bräschen går tunga namn som ekonomen Sixten Korkman, författaren Rosa Liksom och läkaren Juha Hänninen. Tidpunkten för kampanjen är väl vald och tvingar kandidater från olika partier att ta ställning. Sedan återstår att se om denna enskilda sakfråga klarar konkurrensen från de stora ekonomiska och säkerhetspolitiska utmaningar som det finländska samhället brottas med.

Rätten till eutanasi och assisterat självmord delar både befolkningen och läkarkåren. Det är också en etisk fråga av rang som – beroende av den enskildes värderingar och livsåskådning – besvaras med beaktande av kulturella, religiösa och moraliska argument.

Att frågan är svår torde de flesta kunna hålla med om. Professorn i palliativ medicin vid Karolinska institutet i Stockholm, Peter Strang, konstaterar: ”Jag tror att om man är entydigt för dödshjälp, eller entydigt emot dödshjälp, så har man inte tänkt färdigt. För frågan är mer komplicerad än så.”

Det här understryks även av det faktum att läkarkåren är delad och Peter Strang som jobbat med de här frågorna vid Karolinska institutet i Stockholm ställer sig mycket tveksam till dödshjälp, medan Juha Hänninen som haft motsvarande arbetsuppgifter vid Terho-hemmet i Helsingfors står bakom kampanjen om att göra eutanasi lagligt.

Tärningen är i alla fall kastad. Hur den faller återstår att se. Ett par saker kan det vara skäl att påminna om.

Vi har en mycket väl utvecklad palliativ vård i vårt land som bidrar till att människors kan lämna livet på ett värdigt sätt. Rätten till en värdig död är redan uppfylld och kan uppfyllas ännu bättre i framtiden genom att åtgärda de eventuella brister som finns i den palliativa vården. Det är därför diskutabelt vilken ytterligare dimension föreningen Rätt till en värdig död kan tillföra med sin kampanj om att legalisera dödshjälp. Är det då inte bättre att i stället utveckla den palliativa vården? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land som ställer läkare och sjukvårdspersonal inför etiska dilemman?

Legalisering av eutanasi och assisterat självmord kan bli ett sluttande plan. Tendenser i den här riktningen ser vi i Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – kan leda ut på ett sluttande plan.

Det är helt möjligt att initiativet om legalisering av eutanasi kommer med i nästa regeringsprogram, beroende på valresultatet och vilka partier som bildar regering. De som nu driver frågan och de politiker som i riksdagen kommer att fatta eventuella beslut bär ett stort ansvar. Det handlar om hur långt vi människor kan tänja på livets etiska gränser

Avslutningsvis är det skäl att erinra att både livet och döden är två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.