Mörkret inom oss

Jokela, Kauhajoki och Kuopio. Tre helt vanliga finländska orter och tre skolskjutningar/incidenter med dödlig utgång. Förebilderna finns ute i världen med Columbine i USA och Trollhättan i Sverige.  Nu liksom tidigare står vi med flera frågor än svar. Vad är det som får en ung finländsk studerande att ta detta för sig själv och andra så ödesdigra steg?

Finland hör till de länder som har högst levnadsstandard i världen. I en undersökning tidigare i år konstaterades även att Finland toppar listan över de lyckligaste länderna. Vi har ett skolsystem som prisats för sin pedagogik och har – trots en nedåtgående trend under senare tid – av tradition legat i topp i Pisa-undersökningarna. Vi har exporterat vårt pedagogiska kunnande till Sverige, Tanzania, Kina och Förenade Arabemiraten. Vår yrkesutbildning har fungerat som modell för länder i tredje världen då de byggt upp sina yrkesskolor.

Men Jokela, Kauhajoki och Kuopio handlar inte i främsta rummet om vår pedagogik och vårt kunnande. De berättar en annan historia. Berättelsen om mörkret inom oss. En berättelse om de krafter som av olika orsaker förmörkar själens inre landskap, föder aggression och hat och grumlar vårt omdöme.

Jag skriver oss för vi bär alla på ett mörker inom oss. Den som påstår något annat sysslar med självbedrägeri. Avundsjuka, hat, gamla oförrätter och förluster tenderar att leva kvar i själens skrymslen och vrår, även om de sällan tar sig så drastiska utryck som i de ovan nämnda fallen.

Mörkret inom oss är universellt. Det gör inte skillnad på nationalitet, ras, kön eller sexuell läggning. Det är en outplånlig del av vår identitet som människor. Det som Bibeln kallar för arvsynd. Ett oerhört gammaldags och ifrågasatt uttryck, men samtidigt skrämmande aktuellt då vi ställs inför alla de former av övergrepp och oförklarlig ondska som möter oss i nyhetsrubrikerna.

Hur kommer vi tillrätta med mörkret inom oss? Hur skall vi agera när andras mörker träffar oss? Mörkret syns ju inte utanpå. Ofta står både myndigheter och anhöriga med förvåningens finger i häpnadens mun och konstaterar samstämmigt; ”Det här kom som en total överraskning”.

Samtidigt är det så att också världens bästa skolsystem och en hög levnadsstandard har sina mörka sidor. Lycka kan inte köpas eller förtjänas. Prestationskrav, ensamhet, utanförskap, mentala problem och mobbning förmörkar många ungdomars vardag. Det är också dokumenterat att de unga ofta inte får den hjälp de behöver i ett tidigt skede. De har ingen som lyssnar och ingen frågar heller om mörkret därinne, för det syns ju inte utanpå.

Kyrkan kan även öva sig i lyhördhet på den här punkten. Med en konfirmationsprocent på lite över åttio, har vi en enastående möjlighet att se, bekräfta och lyssna till de unga. Att öppet tala om mörkret i själen är inte väsensfrämmande för konfirmandundervisningen. När Maria Sundblom-Lindberg, lite provokativt i en krönika i Kyrkpressen, skriver om att vi i konfirmandundervisningen bör tala mera om porr än profeter, är hon på rätt spår. Den stora berättelsen om Livets ljus kan bara bli levande och aktuell om den får speglas mot såren och mörkret i kropp och själ. Det kallas kontextualisering och det är en av kyrkans viktigaste uppgifter.

Det finns de som i den här och liknande situationer gärna orerar högt om tidens ondska och med emfas talar om att det var bättre förr. Men det var inte bättre förr! Faktum är att våldsbrotten stadigt minskat i Finland. För hundra år sedan låg brotten mot liv i vårt land på samma nivå som de nu gör i Centralamerikanska stater. Statistiken är dock ingen tröst för de som drabbats, men den visar att vi trots, Jokela, Kauhajoki och Kuopio är på rätt väg.

Mörkret inom oss kommer alltid att finnas där i någon form och vi kan och måste bli mera lyhörda för de berättelserna. Detta samtidigt som vi frimodigt berättar den andra berättelsen, om ljuset, medmänskligheten och den Gud som kan skingra mörkret inom oss.

Bortom polemikens återvändsgränd

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.” Så skriver Dan Andersson i dikten Tiggarn från Luossa. Den här raden rymmer en ocean av mänsklig längtan, av frågor kring livet, meningen och Gud. Den anger också tonen i det uppriktiga sökandet efter något som är större än oss själva, alltings upphov och slut. Anderssons trevande ton manar till eftertanke. När vi talar om Gud är det skäl att tala både lågmält och försiktigt, i respekt både för Gud själv och för andra människors upplevelser av mötet med det heliga.

Tyvärr så är verkligheten ibland en annan. Uppeggade av de sociala mediernas snabba tempo och möjligheten till omedelbar respons tappar vi alltför ofta besinningen och talar bergsäkert och med hög volym om saker som kräver både eftertanke och ödmjukhet. Sällan har all världens andliga besserwissrar fått sitt lystmäte så snabbt stillat som i dag. Och resultatet, det ser vi tydligt. Vi kränker och blir kränkta. Slår igen dörrar och positionerar oss i djupt grävda skyttegravar.

Det är mot bakgrund av det här befriande att läsa det som Peter Halldorf skriver i tidskriften Pilgrim 2/2019, då han beskriver intentionen bakom tidningen. ”Vi ville försöka göra en tidskrift vars fokus var livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön. Med ett tonfall fritt från polemik, och en strävan att skilja väsentligt från oväsentligt. En tidning som inte skulle ha någon annan mening än att vara en härd. I den mån vi lyckats – vilket vi inte alltid gjort – har vi av våra läsare påmints om hur angeläget det är att förbli trogna den inriktning vi samlades omkring: att vara en tidskrift som bidrar till att livsgemenskapen med Gud djupnar.”

Det är befriande att meditera inför den här visionen, och vi kan med fördel byta ut ordet tidning mot församling och sätta sökarljuset på våra egna sammanhang och vår egen kyrka. Är vi en kyrka som har fokus på livet i Gud, Kristi efterföljelse och hjärtats bön, för att citera Halldorf? Kan vi skilja väsentligt från oväsentligt eller förfaller vi till en åsikternas tyranni med ömsesidiga bannlysningar över våra olika tolkningar av Bibeln?

Ett är helt klart. Inför Gud är vi alla lika. Lika bra och lika dåliga. Och Guds dom kommer att drabba oss alla. Och samtidigt som detta sägs får vi både trotsigt och frimodigt påpeka att Guds nåd och frälsning erbjuds oss alla med en hundraprocentig rättvisa och jämlikhet. Inför Gud är vi alla lika. Gud vill ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.” (1 Tim.2:4). Vägen dit handlar inte om att putsa fasaden. Vägen till Gud går på djupet.

Torsten Kälvemark, en svensk ortodox lekmannateolog, skriver om det han kallar de teologiska kamrerarna som vill att debit och kredit skall bokföras i rätt spalt och att inget bläck får flyta emellan sidorna. Men livet är sällan svart-vitt. En publikan kan även bära ett frö av rättfärdighet inom sig och den mest rättfärdige kan dölja sitt hyckleri bakom en mask av fromhet.

Våra polemiska utsagor och den inre splittring som nu plågar olika kyrkor och samfund i diverse frågor vittnar om en kyrka som tappat sitt fokus. En kyrka som ser mera till ytan än till djupet. Sann kristendom och att leva i Kristi efterföljelse handlar inte om ”statements” och polemiska debatter. Sanningshalten mäts inte i antalet gillanden och klick på sociala medier. Det är helt irrelevant. Istället handlar det om att söka gemenskapen med Gud och människor. Att vara Kristi mun i det vi säger och att vara Kristi händer i allt vi gör. Ingenting mindre, ingenting större och ingenting annat. Bara det.

Mörka moln vid horisonten

De protestantiska stats- och folkkyrkorna i Europa kommer att tyna bort och småningom dö. Det provokativa inlägget serverades av emeritusprofessorn och reformationsforskaren Kaarlo Arffman vid Herättäjä-yhdistys teologdagar på Aholansaari i slutet av augusti. Arffman motiverade sin ståndpunkt genom att hänvisa till det hela tiden sjunkande antalet medlemmar och att den lutherska traditionen har utarmats förvånanavärt snabbt i många länder.

Ännu allvarligare är – enligt Arffman – att gudstjänstlivet tynar bort på många håll, och att deltagandet i mässan i framtiden ser ut att beröra en ytterst liten grupp. Arffman sade sig ha svårt att förstå hur en kyrka utan gudstjänst och regelbundet nattvardsfirande kan fortsätta vara kyrka. Den europeiska protestantismens framtid ser dyster ut om kyrkorna blir enbart förrättnings- och diakoniorganisationer som kryddar sin verksamhet med kyrkomusikaliska upplevelser, noterar Arffman.

Arffmans inlägg i diskussionen är onekligen provokativt och kunde lätt avfärdas som en gammal mans dystra bild av en framtid som han själv inte får uppleva. Det är också, som bekant, svårt att sia om hur saker och ting kommer att utvecklas, så alla framtidsprofetior bör givetvis tas med en nypa salt.

Men det går ändå inte att avfärda Kaarlo Arffmans inlägg. Den gamle professorn kan sin teologi- och reformationshistoria och då också statistiken från de senaste 15 åren visar i samma riktning, är det kanhända inte läge att högmodigt vifta bort han teser som något ovidkommande. När vi under 15 år har tappat ungefär en procent av våra medlemmar per år och trenden verkar fortsätta, så är det ett tecken på att allt inte står rätt till. Då samtidigt antalet gudstjänstbesökare sakta dalar och dopsiffrorna sjunker i alarmerande takt så finns det minsann skäl till självreflektion. När vi till det här ännu lägger den tilltagande polariseringen och de inre stridigheterna inom kyrkan så är det mera än allvarligt. ” Varje rike som råkar i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller över hus.” säger Jesus. Vi skall inte naivt tro att dessa Jesusord inte gäller kyrkan.

Samtidigt är det nu som framtiden byggs. Under de kommande åren kan vi dra upp de riktlinjer som för kyrkan ut i ljusare landskap. Vi har ett momentum, ett fönster på 5-7 år, då kyrkan fortfarande har en relativt god ekonomi och han fatta nödvändiga beslut om en både livsviktig och nödvändig omorientering i sin organisation och sitt framtida sätt att vara kyrka. Frågan är om den styva och synnerligen långsamma beslutsprocess vi har med vårt kyrkomöte i spetsen förmår göra denna omorientering i tid?

Framtidens kyrka är med nödtvång annorlunda. Den bär en lättare administrativ kostym. Den bärs i högre grad av frivilliga, människor av kött och blod som har sett in i Frälsarens ansikte och berörts och inspirerats av den blick som mött dem. Den är också mindre fokuserad vid sin ”verksamhet” och söker i högre grad Kristusnärvaron i mysteriet, i mässan, i nattvardens bröd och vin och i bönen inför Guds ansikte. Den är samtidigt mänsklig i sin omsorg om de allra mest utsatta, om de så finns i Riihimäki eller Nairobi.

Vi har alla möjligheter. Vi har de ekonomiska resurserna, byggnaderna, människorna och en djup tradition att bygga på. Frågan är om vi förmår, vill och har mod att bygga framtidens kyrka eller om vi fortsätter på den inslagna vägen. Då kan Kaarlo Arffmans vison lätt bli verklighet: Att det i framtidens Europa på sin höjd finns några av inbördes strider präglade små lutherska minoritetskyrkor, medan de ortodoxa och katolska kyrkosamfunden tillsammans med islam dominerar den religiösa kartan.

De nya väckelserna

Någon undrar säkert vad som döljer sig bakom rubriken. Har det igen uppstått några nya fanatiska kristna rörelser någonstans? Eller har Gud äntligen sänt den väckelse en del innerligt bett om och hoppats på. Jag kan både lugna er och göra er besvikna. Den här bloggen kommer inte att handla om någonting av detta. Jag tänker skriva om klimat- och hälsoväckelsen.

Bägge påverkar oss nu med en intensitet som inte står långt efter gamla väckelsepredikanters salvelsefulla predikningar. Metoderna känns likaså på något sätt välbekanta för den som suttit av ett antal väckelsemöten.

För klarhetens skull vill jag säga att vi bör ta hotet mot vår miljö på allvar. Vår planet mår dåligt och vi har all orsak att se oss i spegeln. Lika självklart är det att vi i allt högre grad lever och äter oss sjuka. Välfärden ger oss nya sjukdomar och det är inte en dag för tidigt att diskutera orsak och verkan.

Ändå är jag både förbryllad och delvis också bekymrad över hur klimat- och hälsoväckelsen förmedlar sitt nog så viktiga budskap genom att skuldbelägga och få den som inte lever enligt väckelsens normer att känna skam. Jag har – ärligt talat – svårt att se det positiva i att mata oss med ord som flygskam och att skuldbelägga vår konsumtion och vårt köttätande, hur angelägen själva saken än är.

Det är inte mycket i metoderna som skiljer från gamla väckelserörelsers syndakataloger och moralkakor. Det blir alldeles för svartvitt med rätt och fel, himmel och helvete. Det enda som skiljer är att den som lever rätt enligt de nya väckelserna inte nödvändigtvis kommer till himlen, målet är att få leva i en bättre och renare värld.

I den världen vill jag också leva och jag är övertygad om att vår Herre kanske ser det på samma sätt. För han sörjer också då den jord han skapade tyngs under bördan från våra synder och vår självcentrerade livsstil. Däremot tror jag inte en sekund på skulden och skammen som en drivkraft mot en förändrad livsstil. Lika lite som vi kan väcka tro hos en människa genom att skuldbelägga henne, lika lite kan vi göra något åt klimatet genom samma metod. Och skammen som andra förkunnar över oss och vårt liv utgör sällan incitament till en omvärdering. Den glömmer vi när nästa södernresa planeras.

Verklig och varaktig förändring bygger på något annat än skuld och skam. Den emanerar ur en inre övertygelse och en hjärtats tro som levs ut i ord och handling. Det må sedan gälla en kristen övertygelse eller en förvissning om att vi måste ändra vår livsstil för att planeten skall överleva. Vi behöver definitivt en klimatväckelse, men den för nog inte med sig några varaktiga förändringar genom att skuldbelägga och predika skam. Det handlar mera om det som Jesus sa till Nikodemus om att bli född på nytt för att kunna se Guds rike. När klimatväckelsen och omsorgen om den värld Gud gett oss växer ur en inre övertygelse om att värnandet om Guds skapelse också är en del av vår gudstjänst, bär den också frukt, sådan frukt som består.

Välsignelse på väg

Jag kommer ännu i håg den där septemberdagen hösten 1967. Jag hade fått en ny blå Crescent cykel och ryggsäck. Med lite pirr i magen cyklade jag de knappa fyra kilometrarna till skolan. Allt var lite annorlunda då. På landet fanns det inga barnträdgårdar och ordet förskola existerade inte. Så när jag började första klass var det mesta nytt, kompisarna, skolan och lärarinnan.

 I dessa dagar står åter tiotusentals förstaklassister i samma situation. De börjar skolan. Och trots daghem, förskola och mera grundliga förberedelser än vad fallet var i slutet på 1960-talet, finns säkert pirret i magen där. Samma känsla finns också hos deras föräldrar. Hur skall det gå för mitt barn?

Kyrkan har redan under ett par decennier välsignat de barn som inleder sin skolgång. Till en början var uppslutningen stor och ofta deltog hela skolan i evenemanget. Med den nya religionslagstiftningen och det ökande utträdet ur kyrkan har skarorna minskat något. Men också i år välsignas tusentals förstaklassister inför skolstarten. Under temat Trygg i din famn – på finska Suuremman suojassa – inbjuds barnen, deras föräldrar och ibland faddrarna till kyrkan till en kort samling med sång, bön, tal och välsignelse.

Genom välsignelsen signalerar kyrkan att Gud är med i det nya skede som inleds. Vi lämnar vår oro för barnen i Guds hand och de får gå in i det nya med förvissningen om att Guds änglar beskyddar dem. Välsignelsen är kyrkans sätt att visa på ett större sammanhang, en Gud som skapat oss och bryr sig om oss i livets alla skeden. Att välsigna barnen har även en djupare teologisk aspekt. Jesus själv tog barnen i famnen och välsignade dem. När vi gör på samma sätt bygger vi för framtiden. Barnen är det viktigaste vi har i kyrkan och vi kan inte uppmärksamma eller be för mycket för dem.

Under sommaren såg jag hur en församling i Stockholm inbjöd mammor och far- och mormödrar till en grupp där man bad för barnen, både egna och andras. Anslaget blev något av en aha-upplevelse. Bönen öppnar oanade möjligheter och att be för barn och barnbarn är en investering i framtiden. Det visste också de gamla babusjkorna i Sovjet, när de tvärt emot den ateistiska ideologin fostrade sina barnbarn och bad för dem. Inte ens sjuttio år av ateistisk indoktrinering rådde på deras böner, för när Sovjet kollapsade trädde tron på nytt fram ur de djupa folklagren.

Vi får som kyrka och kristna frimodigt be för och välsigna de barn som börjar skolan. Och låt oss lika frimodigt och målmedvetet be för barn, barnbarn och alla andra barn i vårt land. Det är en investering i både kyrkan och framtiden. Sår vi trons och välsignelsens frön så blir vi själva välsignade.

Tunnelseende och polarisering

Ärkebiskop Tapio Luoma tog i sitt tal vid forumet för samhällsförnyelse Naantali24 på onsdagen (12.6) upp frågan om den tilltagande polariseringen i samhället. För den som åtminstone något följt med nyhetsrapporteringen och de politiska diskussionerna torde det inte komma som någon överraskning att klyftorna växer i vårt samhälle. Och de inte bara växer, de skär igenom vårt samhälle i de mest oväntade riktningar.

Vi har en växande klyfta mellan de som klarar sig på sin lön och de som är beroende av olika bidrag. En annan skiljelinje går mellan dem som har arbete och de långtidsarbetslösa som inte ser något ljus i ändan av tunneln, än mindre har hopp om ett arbete. Vi ser en oroande klyfta mellan ungdomar som har studieplats och arbete och den skara unga som slås ut och varken studerar eller arbetar. Politiskt vilar en avgrund mellan etablerade partier och växande populistiska rörelser som ofta ger enkla svar på komplicerade frågor.

Ärkebiskop Luoma noterade i sitt tal att utmaningarna i den hårdhet och tudelning som finns i vårt samhälle måste tas på allvar och påminde om att det är möjligt att lindra de uppdelningar som så lätt uppstår mellan människor och människogrupper.

Ärkebiskopens analys kan utvidgas till kyrkan. Inte ens inom den går vi fria från dessa fenomen. Samtalsklimatet har hårdnat, polariseringen har tilltagit och allt fler lever i en egen bubbla av likasinnade. Och vi skall inte heller tro att ett uppskruvat tonläge och oförsonlighet är något som enbart ”världen” sysslar med. Samma tendens finns också i kyrkliga sammanhang och med alla möjliga förtecken; liberala, konservativa, högkyrkliga, folkkyrkliga, lågkyrkliga eller frikyrkliga. Alla har vi våra bubblor från vilka vi betraktar världen utanför, och ibland uttalar oss med en frimodighet som kryddats med både okunskap och tunnelseende.

Tara Westover beskriver i sin bok ”Allt jag fått lära mig” två män i sin släkt. Hon konstaterar att de hade olika åsikter om det mesta och debatterade alltid högljutt. Men de arbetade tillsammans nästan hela livet och njöt – olikheterna och oenigheten till trots – av varandras sällskap.

Tänk om det här kunde få bli en bild av kyrkan. Ett sammanhang där det finns olika åsikter och där argumentationen får vara högljudd ibland. Men ändå ett de heligas samfund där vi olikheterna till trots kan glädjas åt och välsigna varandra, också de gånger vi inte är överens.

Polarisering, tunnelseende och ett medvetet avskärmande från de som tänker annorlunda får inte vara det enda alternativet. Och ja, vi måste kunna behandla varandra och våra olika åsikter med andra redskap än fördömande och arrogans. Hur vore det om vi kunde se det annorlunda som en möjlighet istället för ett hot, och våga föra en kritisk men samtidigt konstruktiv dialog. På den här punkten kan vi alla både se oss i spegeln och bli bättre.

Ingen återvändo

Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte därvid. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars verksamhet. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Det här påmindes jag om senaste helg då vi ordnade de finlandssvenska diakonidagarna på Lärkkulla. En grupp invandrarkvinnor med barn från Tehuset i Jakobstad deltog i dagarna och gav dem, förutom yttre färg, också inre djup. Den glädje, äkthet och det djup man kunde ana i deras nyvunna kristna tro berörde själ och hjärta.

När den andliga likgiltigheten och direkta beröringsskräcken för allt som påminner om kristendom breder ut sig bland finländarna, är det också hälsosamt att sitta med en grupp unga nyfinländska män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. Och de vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, om fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord. Och de suger i sig, frågar och både undrar och förundras.

Jag tror att Gud har sänt dessa människor till oss. De är en vitamininjektion rakt in i ett många gånger alltför bekvämt och likgiltigt västerländskt andligt liv.

Den stora frågan är vad vi gör av det här? Både forskningen och erfarenheten visar att invandrare också har svårt med den andliga integrationen och lätt bildar egna religiösa sammanhang, detta oberoende av om dessa bär kristna förtecken eller ej.

Den stora frågan är om vi vågar och orkar ta oss ut ur vår egen bekvämlighetszon och omfamna och integrera våra kristna bröder och systrar. För det handlar om bekvämlighet. När de första månadernas rosaskimrande upplevelser av att kunna hjälpa, förbyts i vardagens utmaningar och kulturkrockar prövas både tålamod och ork. Det kan många diakoner, pastorer och frivilliga vittna om.

Men det är just här som äktheten i vårt engagemang och vår tro sätts på prov. Jesus själv steg ut ur sin bekvämlighetszon då han blev människa och kom till vår jord. Och döden på korset var allt annat än glamorös. Men det är detta som sann efterföljelse handlar om, att gå i hans fotspår. Nu står våra nykristna systrar och bröder vid kyrkporten och klappar på. Det är ingen återvändo (point of no return). Och jag tror att innerst inne vet vi vad vi skall göra, nämligen gå ut ur vår egen bekvämlighetszon och låta oss inspireras och berikas av den nyvunna, och säkert ibland spröda kristna tro, som nu spirar i vårt land.

Pinsamt med Gud?

Vi har alla vår egen bekvämlighetszon, det område inom vilket vi rör oss hemvant och tryggt. Zonen som ger oss frimodighet att vara oss själva, umgås och prata naturligt.

I folkkyrkofinland ryms Gud sällan inom bekvämlighetszonen. Det är inte så att man inte behöver honom. När sjukdomen drabbar och livet krisar knäpps händerna rätt ofta i bön. Men hur pratar man naturligt om tro i vardagslag? Och vad i hela vida världen skall man svara när frågorna kryper innanför skinnet och blir existentiellt personliga?

Då träder försvarsmekanismerna till och hjärnan går på högvarv i jakten på nya samtalsämnen. Eller så stockar sig orden i halsen och svaret blir ett undvikande; ”Jag vet inte. Jag är inte särskilt religiös.” Det är uppenbart att vi generellt har en svag andlig läskunnighet och talförmåga.

Så är inte fallet med alla och överallt. Med våra nyfinländare har vi fått in människor för vilka tro och religion är naturligt kopplade till livet och vardagen. Man ber, håller fastemånaden och går till kyrkan eller moskén med samma självklarhet som man äter eller borstar tänderna.

I mina kontakter med Kyrkans Utlandshjälps arbete i Kenya har det slagit mig hur den andliga dimensionen integrerats naturligt i vardagen. Gud är på riktigt. En Gud som man bekänner, ber till och i vilkens hand man lägger sitt liv. ”God bless You”, var taxichaufförens sista hälsning då han lämnade av mig på flygplatsen i Nairobi. Blicken, handslaget och kroppsspråket sa att det inte var bara en tom fras. Så med Guds välsignelse i bagaget reste jag hem till Finland.

När blev Gud pinsam i vårt land? Skedde det i takt med att välståndet ökade och kunskapsnivån steg? Eller beror det på vår folkkyrkosituation där de aktiva har funnit ett språk för sin tro medan de i periferin söker efter orden och meningarna? Eller kan det bero på våra starka väckelserörelser som till den grad har lagt beslag på ”den rätta tron” och de riktiga formuleringarna, att det inte blev något över till de andra?

Ändå finns tron och frågorna där. Det har jag märkt så många gånger då man sitter ansikte mot ansikte. Till och med den finländska inbundna mannen kan prata tro och kyrka, tvivel och existentiell oro. Det har ofta både förvånat och glatt mig. Tron och frågorna finns där i själens djupaste skikt. Och det är inte bara sjukdom, skilsmässa och ekonomisk ruin som lockar fram dem. Det räcker med en medmänniska och en trygg situation för att själens dörr skall öppnas på glänt.

Vi kan bli bättre på vänskapsevangelisation. I en del kristna traditioner talar man om vänskapens sakrament. Vänskapen skapar trygghet, tryggheten öppenhet och öppenheten frimodighet att tala inte bara om väder och vind utan om det som gömmer sig i själens djup.

I vår kyrkas strategi fram till år 2020 uppmanas vi att tala frimodigt om Gud. Den uppmaningen är värd att ta på allvar. Kyrkans budskap når vårt folk på många olika sätt, men det mest naturliga är oftast det personliga samtalet och en medmänniska som lyssnar. Vänskapens sakrament är både underskattat och oöverträffat!

Den svåra toleransen

Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.

Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.

Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?

Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.

Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.

Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?

Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.

Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.

Välj att påverka

Vem bryr sig om församlingen? Den frågan kan man med fog ställa i ljuset av röstningsprocenten i senaste församlingsval 2014. Trots en massiv och relativt påkostad kampanj med reklam och stor mediasynlighet röstade endast 15,5 procent av församlingsmedlemmarna.

Förklaringarna bakom den låga röstprocenten är många. En del tycker säkert att allt är bra som det är och känner inget större behov av att påverka. Andra folkkyrkomedlemmar lever enligt devisen ”believing in belonging” (tror på tillhörigheten) och bryr sig föga i vad som sker i hemförsamlingen och allra minst i dess beslutande organ. Huvudsaken är att kyrkan finns där om och när man behöver den. En tredje grupp tvår sina händer i besvikelse. Man har försökt påverka men ingenting har ändrats i sak. Kyrkan fortsätter att göra så som den alltid gjort.

I höst är det dags igen. Den 18.11 är det val av nya ledamöter till kyrkofullmäktige i enskilda församlingar och till gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråd i församlingar som tillhör en samfällighet.

Man behöver inte äga någon större profetisk gåva för att pricka in ett valdeltagande i samma kategori som senast. Eller finns det skäl att tänka om? För det är inte egalt vem som sitter och besluter om församlingens resurser och arbete. När resurserna blir mindre krävs det öppenhet, frimodighet och visioner för att göra de rätta prioriteringarna.

Vad skall vi satsa på? Hur mycket av inkomsterna får gå till fastigheter och underhåll? Hur upprätthåller vi ett fungerande gudstjänstliv och ett livskraftigt barn- och ungdomsarbete? Frågorna är många och utmanande.

Det som förenar dem är att de kräver sin man och kvinna i de beslutande organen. Det behövs andlig klarsyn och sakkunskap inom många olika områden. Gärna i kombination med mod och vilja att pröva nya okända stigar då de ekonomiska resurserna krymper.

När Gud kallade profeten Jesaja och frågade vem han skulle sända svarade profeten; “Jag, sänd mig.” Det behövs i höst många som svarar på samma sätt så att församlingsmedlemmarna i vårt stift får goda och mångsidiga kandidater att välja mellan. Och om du inte själv vågar svara som Jesaja, så gå åtminstone och rösta. Församlingen behöver din röst.

Valets tema #minkyrka utmanar oss att ställa upp och tillsammans forma kyrkans framtid, så att möjligast många känner att de med stolthet kan tala om kyrkan som #minkyrka.

(Låter det intressant så finns mera material och info på www.forsamlingsvalet.fi)