Ingen återvändo

Den stora flyktingvågen hösten 2015 har förändrat vårt samhälle. Detsamma kan sägas om våra kyrkor. Vi fick inte bara ett mera multireligiöst och mångkulturellt Finland, vi fick också en ny andlig verklighet. Till en början öppnade flyktingströmmarna både kyrkors dörrar och människors hjärtan. Men det stannade inte därvid. Hundratals muslimer har konverterat till den kristna tron och deltar i både frikyrkliga och lutherska församlingars verksamhet. Gud gör någonting i vårt land och med oss.

Det här påmindes jag om senaste helg då vi ordnade de finlandssvenska diakonidagarna på Lärkkulla. En grupp invandrarkvinnor med barn från Tehuset i Jakobstad deltog i dagarna och gav dem, förutom yttre färg, också inre djup. Den glädje, äkthet och det djup man kunde ana i deras nyvunna kristna tro berörde själ och hjärta.

När den andliga likgiltigheten och direkta beröringsskräcken för allt som påminner om kristendom breder ut sig bland finländarna, är det också hälsosamt att sitta med en grupp unga nyfinländska män i 25-årsåldern med svällande armar och tatueringar. Nej, jag talar inte om gymmets café. Jag möter dem i ”Sunday School” dit de kommer varannan söndag eftermiddag för att lära sig vad kristen tro är. Och de vill veta mera om Gud och Jesus, om himmel och helvete, om fasta och kyrkoår. Ja, allt mellan himmel och jord. Och de suger i sig, frågar och både undrar och förundras.

Jag tror att Gud har sänt dessa människor till oss. De är en vitamininjektion rakt in i ett många gånger alltför bekvämt och likgiltigt västerländskt andligt liv.

Den stora frågan är vad vi gör av det här? Både forskningen och erfarenheten visar att invandrare också har svårt med den andliga integrationen och lätt bildar egna religiösa sammanhang, detta oberoende av om dessa bär kristna förtecken eller ej.

Den stora frågan är om vi vågar och orkar ta oss ut ur vår egen bekvämlighetszon och omfamna och integrera våra kristna bröder och systrar. För det handlar om bekvämlighet. När de första månadernas rosaskimrande upplevelser av att kunna hjälpa, förbyts i vardagens utmaningar och kulturkrockar prövas både tålamod och ork. Det kan många diakoner, pastorer och frivilliga vittna om.

Men det är just här som äktheten i vårt engagemang och vår tro sätts på prov. Jesus själv steg ut ur sin bekvämlighetszon då han blev människa och kom till vår jord. Och döden på korset var allt annat än glamorös. Men det är detta som sann efterföljelse handlar om, att gå i hans fotspår. Nu står våra nykristna systrar och bröder vid kyrkporten och klappar på. Det är ingen återvändo (point of no return). Och jag tror att innerst inne vet vi vad vi skall göra, nämligen gå ut ur vår egen bekvämlighetszon och låta oss inspireras och berikas av den nyvunna, och säkert ibland spröda kristna tro, som nu spirar i vårt land.

Pinsamt med Gud?

Vi har alla vår egen bekvämlighetszon, det område inom vilket vi rör oss hemvant och tryggt. Zonen som ger oss frimodighet att vara oss själva, umgås och prata naturligt.

I folkkyrkofinland ryms Gud sällan inom bekvämlighetszonen. Det är inte så att man inte behöver honom. När sjukdomen drabbar och livet krisar knäpps händerna rätt ofta i bön. Men hur pratar man naturligt om tro i vardagslag? Och vad i hela vida världen skall man svara när frågorna kryper innanför skinnet och blir existentiellt personliga?

Då träder försvarsmekanismerna till och hjärnan går på högvarv i jakten på nya samtalsämnen. Eller så stockar sig orden i halsen och svaret blir ett undvikande; ”Jag vet inte. Jag är inte särskilt religiös.” Det är uppenbart att vi generellt har en svag andlig läskunnighet och talförmåga.

Så är inte fallet med alla och överallt. Med våra nyfinländare har vi fått in människor för vilka tro och religion är naturligt kopplade till livet och vardagen. Man ber, håller fastemånaden och går till kyrkan eller moskén med samma självklarhet som man äter eller borstar tänderna.

I mina kontakter med Kyrkans Utlandshjälps arbete i Kenya har det slagit mig hur den andliga dimensionen integrerats naturligt i vardagen. Gud är på riktigt. En Gud som man bekänner, ber till och i vilkens hand man lägger sitt liv. ”God bless You”, var taxichaufförens sista hälsning då han lämnade av mig på flygplatsen i Nairobi. Blicken, handslaget och kroppsspråket sa att det inte var bara en tom fras. Så med Guds välsignelse i bagaget reste jag hem till Finland.

När blev Gud pinsam i vårt land? Skedde det i takt med att välståndet ökade och kunskapsnivån steg? Eller beror det på vår folkkyrkosituation där de aktiva har funnit ett språk för sin tro medan de i periferin söker efter orden och meningarna? Eller kan det bero på våra starka väckelserörelser som till den grad har lagt beslag på ”den rätta tron” och de riktiga formuleringarna, att det inte blev något över till de andra?

Ändå finns tron och frågorna där. Det har jag märkt så många gånger då man sitter ansikte mot ansikte. Till och med den finländska inbundna mannen kan prata tro och kyrka, tvivel och existentiell oro. Det har ofta både förvånat och glatt mig. Tron och frågorna finns där i själens djupaste skikt. Och det är inte bara sjukdom, skilsmässa och ekonomisk ruin som lockar fram dem. Det räcker med en medmänniska och en trygg situation för att själens dörr skall öppnas på glänt.

Vi kan bli bättre på vänskapsevangelisation. I en del kristna traditioner talar man om vänskapens sakrament. Vänskapen skapar trygghet, tryggheten öppenhet och öppenheten frimodighet att tala inte bara om väder och vind utan om det som gömmer sig i själens djup.

I vår kyrkas strategi fram till år 2020 uppmanas vi att tala frimodigt om Gud. Den uppmaningen är värd att ta på allvar. Kyrkans budskap når vårt folk på många olika sätt, men det mest naturliga är oftast det personliga samtalet och en medmänniska som lyssnar. Vänskapens sakrament är både underskattat och oöverträffat!

Den svåra toleransen

Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.

Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.

Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?

Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.

Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.

Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.

Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?

Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.

Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.

Välj att påverka

Vem bryr sig om församlingen? Den frågan kan man med fog ställa i ljuset av röstningsprocenten i senaste församlingsval 2014. Trots en massiv och relativt påkostad kampanj med reklam och stor mediasynlighet röstade endast 15,5 procent av församlingsmedlemmarna.

Förklaringarna bakom den låga röstprocenten är många. En del tycker säkert att allt är bra som det är och känner inget större behov av att påverka. Andra folkkyrkomedlemmar lever enligt devisen ”believing in belonging” (tror på tillhörigheten) och bryr sig föga i vad som sker i hemförsamlingen och allra minst i dess beslutande organ. Huvudsaken är att kyrkan finns där om och när man behöver den. En tredje grupp tvår sina händer i besvikelse. Man har försökt påverka men ingenting har ändrats i sak. Kyrkan fortsätter att göra så som den alltid gjort.

I höst är det dags igen. Den 18.11 är det val av nya ledamöter till kyrkofullmäktige i enskilda församlingar och till gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråd i församlingar som tillhör en samfällighet.

Man behöver inte äga någon större profetisk gåva för att pricka in ett valdeltagande i samma kategori som senast. Eller finns det skäl att tänka om? För det är inte egalt vem som sitter och besluter om församlingens resurser och arbete. När resurserna blir mindre krävs det öppenhet, frimodighet och visioner för att göra de rätta prioriteringarna.

Vad skall vi satsa på? Hur mycket av inkomsterna får gå till fastigheter och underhåll? Hur upprätthåller vi ett fungerande gudstjänstliv och ett livskraftigt barn- och ungdomsarbete? Frågorna är många och utmanande.

Det som förenar dem är att de kräver sin man och kvinna i de beslutande organen. Det behövs andlig klarsyn och sakkunskap inom många olika områden. Gärna i kombination med mod och vilja att pröva nya okända stigar då de ekonomiska resurserna krymper.

När Gud kallade profeten Jesaja och frågade vem han skulle sända svarade profeten; “Jag, sänd mig.” Det behövs i höst många som svarar på samma sätt så att församlingsmedlemmarna i vårt stift får goda och mångsidiga kandidater att välja mellan. Och om du inte själv vågar svara som Jesaja, så gå åtminstone och rösta. Församlingen behöver din röst.

Valets tema #minkyrka utmanar oss att ställa upp och tillsammans forma kyrkans framtid, så att möjligast många känner att de med stolthet kan tala om kyrkan som #minkyrka.

(Låter det intressant så finns mera material och info på www.forsamlingsvalet.fi)

Jämlikhet och varannan damernas

Frågan om huruvida Handelsgillet i Helsingfors skall ändra sina stadgar, så att också kvinnor kan bli medlemmar, har orsakat en livlig debatt. Åsikterna går isär och i stridens hetta har en del medlemmar avfyrat uttalanden som hade mått bra av att lämnas osagda. Till den senare kategorin hör onekligen kommentarer av typen ”vem vill nu sitta med gamla tanter”, eller ”vi samlas i Handelsgillet för att slippa kvinnorna”. Som femtiosjuåring med tilltagande gubbfaktor kan jag intyga att det inte behöver vara mera spirituellt att samlas med gamla gubbar än dito tanter, men den diskursen kan vi kanske lämna därhän.

Jag har inga som helst avsikter att värdera Handelsgillets vägval, men diskussionen är intressant och viktig ur ett jämlikhetsperspektiv. För det är inte så lätt alla gånger detta med jämlikhet. Som princip är säkert varannan damernas eller för den delen i andra sammanhang, varannan herrarnas, eftersträvansvärd. Men i praktiken är livet inte så svartvitt, och skall inte heller vara det.

De flesta torde instämma i det faktum att en organisation, som likt Handelsgillet skall främja näringslivet, räknar med att både män och kvinnor behövs. Och i dagens samhälle borde det vara närmast en självklarhet. Samtidigt finns det andra sammanhang där både kvinnor och män var för sig behöver egna rum utan att bli påtvingade varannan damernas eller herrarnas.

För ingen kommer väl på den befängda idén att en damkör måste tillåta herrar i sina led eller att manskören absolut bör ha kvinnliga korister. Det är likaså helt legitimt att församlingens kvinnor samlas till en kvinnoweekend utan att männen för den skull tar på näsan. Och fastän jag gav 8 månader av mitt liv åt armén så har jag inga problem med att kvinnor inte omfattas av den allmänna värnplikten.

Tyvärr blir diskussionen om jämlikhet – så också i det här fallet – förenklad och förs allt för ofta med ensidigt feministiska eller manschauvinistiska förtecken. Resultatet blir då också därefter. Frågor som berör kön och jämlikhet är per definition komplexa. Samtalet om dem färgas också av kulturbundna, kyrkliga och samhälleliga traditioner, som varierar från tid till tid.

Det torde stå utom allt tvivel att vi inte på alla punkter har ett jämlikt samhälle. Kvinnans euro är inom alltför många branscher mindre värd än mannens och antalet kvinnor på ledande poster borde vara större. Men vägen till jämlikhet blir konstgjord och föga fruktbar om diskussionen enbart handlar om matematik, kvotering och varannan damernas eller herrarnas.

I grund och botten är frågan mera komplex än så. Det handlar om attityder och de förändras som bekant långsamt. Hos en del är de t.o.m. så cementerade att när man väl fattat en ståndpunkt, så fattar man ingenting mera. Men attityder kan förändras och tidigare gjorda beslut kan och bör omprövas. Till det behövs det goda och konstruktiva samtalet och det måste föras i olika rum. Ibland är det bra att det förs i ett rum för kvinnor och andra gånger i rum för enbart män. Men vi får aldrig glömma att det oftast blir bäst om vi för samtalet om jämlikhet i rum dit både män och kvinnor har tillträde.

Det här är också helt i linje med grundtanken i Guds skapelse då vår Herre skapade människan till sin avbild, till man och kvinna.

Förkunnelsens HUR och VAD

Det är en konst att predika. Det är likaså en konst att lyssna till predikan. Faktum är att vi också hör olika saker i samma predikan. Det här framgår tydligt i undersökningar då gudstjänstbesökare fått återge samma predikan. Det blir många berättelser, alla präglade av den egna livserfarenheten, tron och livssituationen.

Vad kännetecknar en bra predikan? På vilket sätt och med vilka ord skall kyrkan förmedla sitt unika budskap? Det finns två frågor som står i fokus i kyrkans förkunnelse. Den ena är HUR vi predikar. Den andra handlar om VAD vi säger.

Det finns egentligen ingen motsats mellan de här två, och i en god undervisning förenas de till en helhet som låter predikan landa i själens djup och bli till inspiration för vår tro och vårt liv. Samtidigt finns hela tiden en risk för en skev obalans mellan förkunnelsens HUR och VAD.

I vårt media- och informationssamhälle betonas gärna frågan om hur vi predikar. Fokus sätts på språk, framställningssätt och anknytning till människors livssituation. Det här är förståeligt och bottnar i det faktum att så många röster konkurrerar om vår uppmärksamhet. Då blir retoriken och tilltalet viktiga, också i kyrkans budskap.

Men kristen förkunnelse är mera än retorik, språkriktighet och tilltal. Kristen förkunnelse bygger på ett specifikt innehåll som är omistligt. Paulus uttrycker det mycket tydligt i 1 Kor. 1:23-24: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”

Därför är förkunnelsens VAD oerhört centralt. VAD är det vi förkunnar? Många pratar om kärlek, godhet och medmänsklighet, men den kärlek kyrkan förkunnar emanerar ur helt andra källor än mänsklig kärlek. Oron över miljön och planetens framtid delas av många, men i en kristen kontext blir denna predikan meningslös om den inte knyts till den Gud som skapat oss och gett oss ansvar att bruka och vårda jorden. Vi kan på den här punkten fördjupa resonemanget ytterligare, då Bibeln kopplar ansvaret för skapelsen till Kristi frälsningsverk och talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

Den kristna förkunnelsen berör alla dimensioner av vårt liv och handlar om den Gud som omsluter oss på alla sidor. En Gud som ger kärleken en alldeles ny dimension. En Gud som låter oss ana ett djup i skapelsen som ingen miljöorganisation kan matcha. En Gud som till och med bryter fysikens lagar och låter sin Son återvända från dödsriket.

Det är om den här sprängkraften som vi får tala frimodigt. Julen handlar inte bara om ett barn som föds. Det är Gud själv som blir människa och tar plats mitt ibland oss. Och påskens centrala budskap ryms inte i fraserna ”ljuset övervinner mörkret” eller ”livet segrar över döden”. Det handlar om mycket mera, om en Gud som offrar sin Son för att de som tror på honom skall kunna frigöra sig från syndens bojor och få evigt liv.

När det i dag från och till talas om predikans kris vore det kanhända bra att starta diskussionen från predikans HUR och VAD. Bägge behövs men om vi är tveksamma inför VAD, och för den delen, VEM vi predikar, blir vår förkunnelse lätt en klingande malm eller i värsta fall en skrällande cymbal. Den hörs men lämnar inga bestående intryck efter sig.

Efter valet

Senaste veckas ärkebiskopsval har nu stötts och blötts i tidningsspalter, på sociala medier och i kaffebordsdiskussioner. Som alltid när två kandidater finns kvar på slutrakan så delas anhängarna i vinnare och förlorare. De som fick sin kandidat vald är nöjda medan anhängarna till den kandidat som inte nådde ända fram tacklar besvikelsen på olika sätt, alltifrån ett lugnt accepterande till impulsiva uttalanden i olika kanaler.

Det här är mänskligt och också förståeligt. Besvikelsen har och bör få sin tid och plats. Sedan är det en annan sak att den lätt blir destruktiv om den odlas alltför intensivt och länge. Val är val och de som har haft rösträtt har nu valt ärkebiskop enligt kyrkans ordning.

När man följt debatten både före och efter valet har det varit frapperande hur stark fokuseringen har varit på ärkebiskopens person. Ärkebiskopen är förstås i en mening kyrkans röst och dess ansikte, och den som innehar posten har möjlighet att sätta agendan i viktiga frågor både i kyrkan och i samhället. Något som Kari Mäkinen och flera andra före honom gjort.

Men samtidigt är det skäl att understryka att ärkebiskopen inte är lika med kyrkan. Kyrkan är de heligas gemenskap som består av många lemmar som tillsammans förmedlar det goda budskapet om Jesus Kristus. Ibland får man det intrycket att allt nästan står och faller med om ärkebiskopen är konservativ eller liberal eller går någonstans mittemellan. Så är det naturligtvis inte!

Om vi analyserar kyrkans situation utgående från ett lite vidare perspektiv märker vi att ärkebiskopen egentligen inte kan påverka det som sker i den omfattning som media antyder. Detta trots självskrivet ordförandeskap i kyrkomötet och kyrkostyrelsens plenum, plus en framträdande roll i media. Kyrkan har de senaste 15 åren förlorat i snitt mellan 30 000 och 40 000 medlemmar per år. Det här har man gjort oberoende av om ärkebiskopen hetat Jukka Paarma eller Kari Mäkinen. I själva verket har utskrivningarna accelererat under Mäkinens tid, trots han upplevts aktuell och profetisk i sina uttalanden.

Och ett är säkert. Den här trenden kommer att fortsätta också under Luomas tid. Och trenden skulle ha fortsatt även om ärkebiskopen hetat Björn Vikström. Ingen av våra ärkebiskopar eller biskopar har heller kunnat vända den nedåtgående trenden ifråga om antalet gudstjänstdeltagare och barn och unga som deltar i församlingens verksamhet.

Ärkebiskopens uttalanden må ha ett viktigt symbolvärde, men kyrkan är mycket mer än sin ärkebiskop. Kyrkans framtid avgörs inte heller av en enskild ärkebiskops uttalanden, hur välformulerade, profetiska eller aktuella de än är. Och väl så för den lutherska kyrkosynen bygger teologiskt inte på ärkebiskopen utan på det grundläggande faktum att kyrkan framförallt är Kristi kyrka och de heligas gemenskap. Detta har profana media, och tyvärr ibland också dito kyrkliga, lite svårt att förstå.

Nej, kyrkans framtid och vilken roll den spelar i vårt samhälle handlar om helt andra saker. Kyrkans och kristendomens framtid och ställning i vårt land avgörs på verkstadsgolvet; då vi förkunnar evangeliet, tar oss an samhällets olycksbarn och arbetar för social rättvisa. Kyrkans framtid avgörs i aftonbönen vid barnets säng, i hur vi bemöter flyktingen och genom ett frimodigt vittnesbörd om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Om ärkebiskopen är ”leadsinger” i den här kören är det bra, men mera avgörande är om kyrkans medlemmar i ord och handling följer Mästaren från Nasaret i sin kallelse i vardagen.

Så nu får vi tacka Björn för en uppoffrande och god insats i valet, be om Guds välsignelse över Tapio Luomas värv som ärkebiskop och fortsatta att arbeta för Guds rike.

 

Hög tid för frivillighet

Det fanns en tid under 1980-talet då kyrkans inkomster ökade med 4-6 % per år. Det var lätt att göra budget och det investerades, byggdes församlingshem och renoverades. Nya verksamhetsformer togs upp på programmet och med dem ökade antalet anställda. År 1975 hade kyrkan drygt 8 000 anställda. Toppnoteringen gjordes 2010 med nästan 21 500 på lönelistorna. Nu vänder trenden neråt och i nuläget ligger vi på ca 19 600 kyrkligt anställda.

Under de goda tiderna anställdes frivilligheten bort. Kyrkans arbete professionaliserades och uppdelningen i producent och konsument förstärktes. När medlemsantalet nu minskar med ungefär en procent per år och ekonomin samtidigt dalar, lyfts frivilligheten upp på agendan igen. Det här är i och för sig en positiv utveckling för till kyrkans grundväsen hör att den bärs av sina medlemmar. Kyrkan är sina medlemmar eller som bekännelseskrifterna säger ”de heligas gemenskap”.

Samtidigt är det inte helt enkelt att vända trenden och gå mot ett ökat mått av frivilliginsatser. Det krävs en attitydförändring både bland anställda och församlingsmedlemmar. Anställda måste lära sig att upptäcka de resurser och gåvor som församlingsmedlemmarna besitter, delegera och ge ansvar, med de risker det innebär. Och kyrkans medlemmar får i allt högre grad öva sig i att – om vi använder en bild – duka bordet själv innan man sätter sig ned för att äta.

I den här situationen är det skäl att notera att frivilligheten inte har försvunnit någonstans. Den har levt och lever kvar inom många organisationer och väckelserörelser. Och intressant nog är det i många av dessa som vi i dagsläget ser tillväxt och framåtanda. Österbottens tidning skrev senaste lördag om att den laestadianska fridsföreningen  i Bosund i Larsmo har vuxit ur sitt bönehus och planerar att bygga ett nytt. Och man gör det själv utan bidrag från församling eller kyrkostyrelse. Receptet är enkelt. Om föreningens 300 vuxna medlemmar betalar 25 € per person och månad under tio års tid, har man finansierat ett nytt verksamhetsutrymme vars prislapp landar strax under miljonen. Enkelt och imponerande!

Och nu handlar det inte om direktörer och högavlönade tjänstemän, utan om helt vanliga medelinkomsttagare, som utöver sin kyrkoskatt till församlingen ytterligare finansierar ett eget bönehus. Och man bygger inte bara tomma rum. Den stora salen fylls varje söndag med flera hundra personer som samlas till möte och söndagsskola. Inne i veckan träffas barn och ungdomar i huset. Och det mesta av detta sker med frivilliga krafter.

Det talas mycket om frivillighet i kyrkan och det ordnas utbildningar och inspirationsdagar. Det kan säkert behövas och ger en behövlig spark i baken åt alltför bekväma folkkyrkokristna. Men frivillighet är inte bara prat. Frivillighet handlar primärt om handling, vilja och ansvar för det gemensamma bästa. Det är den utmaningen vår kyrka står inför och den stora frågan är om den breda medlemsskara som vant sig vid att betala bort medlemskapets förpliktelser via skattesedeln, har vilja och kraft att kavla upp ärmarna och bidra med sina gåvor och resurser så att församlingen blir en levande organism istället för en stel serviceorganisation.

Vi har inte all tid i världen så det är nu hög tid för frivillighet!

Bistånd och business

En av de bärande grundprinciperna inom kyrkans diakoni är att hjälpa där nöden är som störst. Det innebär att insatserna skall göras bland de människor som är fattigast och mest utsatta.

Ungefär liknande riktlinjer har också Finland haft i sin biståndspolitik, då man förbundit sig till internationella avtal och lovat att avsätta minst 0,2 procent av bruttonationalinkomsten för bistånd till de minst utvecklade länderna. De här utfästelserna höll till 2015 då 0,22 procent av bruttonationalinkomsten gick till de fattigaste länderna. Nu har procenten sjunkit till 0,16 vilket innebär att de allra fattigaste länderna går miste om 29 miljoner euro per år. I tillägg till detta har de ideella organisationerna, däribland Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssällskapet och Frikyrklig samverkan, förlorat 49 miljoner euro genom regeringens nedskärningar i biståndet. Också det drabbar de allra fattigaste länderna.

Finland satsar istället i sin biståndspolitik på business. Finansieringsbolaget Finnfund som skall hjälpa finländska företag att exportera till och göra affärer i U-länderna får samtidigt en tilläggsfinansiering om 130 miljoner euro. Det ser bra ut på ytan, men det grundläggande problemet är att företag sällan sysslar med socialt arbete. Deras mål är att generera vinst och därför går Finnfunds insatser i de allra flesta fall de fattigaste förbi. Det finns ingen att göra business med i de fattigaste länderna.

Utvecklingen i den finländska biståndspolitiken är betänklig ur etisk synvinkel. När samstämmiga internationella rapporter visar att fattigdomen minskar i vår värld så borde insatserna fortsättningsvis fokuseras till de allra fattigaste och mest utsatta och inte styras av finländska företags möjligheter till export och nya marknadsandelar.

De ideella organisationer som arbetar bland de mest utsatta vet att varje satsad euro på kvinnor och utbildning för barn ger mångdubbelt igen. Kyrkans Utlandshjälps kvinnobank har genom mikrolån hjälpt tiotusentals kvinnor att starta en egen verksamhet och därigenom garantera familjen utkomst och finansiera sina barns skolgång.

Låt oss leka med tanken att Finlands regering hade satsat de 130 miljoner man ger till Finnfund på att via ideella organisationer ge mikrolån till miljontals kvinnor och möjliggöra skolgång för miljoner fattiga barn i de mest utsatta länderna.

Nu gick det inte så. Regeringen valde annorlunda på den här punkten. Det är också ett val som säger vilka värderingar som styr beslutsfattarna. Business är viktigare än bistånd. Finländska företags export väger tyngre än skolgång för miljontals av de fattigaste av alla fattiga barn. Visst har vi våra egna problem att kämpa med. Men när tillväxten nu tagit fart kunde vi lära något av bonden Paavo. Han som efter många missväxtår äntligen fick en god skörd och kunde unna sig goda dagar. Paavo valde att inte festa. Istället såg han grannens förfrusna åker och valde att dela med sig av sin säd till honom.

Kanhända är det dags för våra beslutsfattare att läsa vårt eget lands historia på nytt och förhoppningsvis lära någonting av den.

Det handlar om Jesus

Den nya Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo är en frisk fläkt i biskopskollegiet. Oomstridd är han inte. Genast efter valet ventilerades hans skulder i pressen. Inom det egna stiftet går också åsikterna isär. En del applåderar, medan andra har svårt att se honom som sin biskop.

I senaste numret av Kyrkpressen (14.12) sticker han på sitt kännspaka sätt ut hakan igen och noterar i en intervju; ”Det är något komiskt över en präst eller kyrka som har svårt att tala om Jesus. För kyrkans äkthet och existens borde det vara självklart.”

Laajasalo träffar mitt i prick med sitt uttalande. Det finns ställvis en alltför stor försiktighet och allt för mycket velande i vår lutherskt, politiskt korrekta folkkyrkokristendom. På den här punkten får vi alla se oss i spegeln, för det går inte att sväva på målet i förhållande till Jesus.

Samtidigt är det en balansgång att tala om Jesus. Det har i historien talats om Jesus så att människor vänt kyrkan ryggen och vaccinerats mot kristen tro för generationer framöver. Att tala om Jesus är en konst. Lite på samma sätt som att musicera. Om man inte har musiken i blodet, inom sig, saknas något i framträdandet. Så är det också att tala om Jesus. Det måste komma inifrån, från det egna mötet med och upplevelsen av honom.

Den lutherska kyrkan är bra på många saker. Vi har ett omfattande konfirmandarbete, en diakoni som når många av de mest utsatta och ett musikarbete som samlar människor i hundratusental till körer och konserter. Men är vi bra på Jesus? Finns han med i allt det vi gör?

I kyrkans nu gällande strategi lyder en av huvudpunkterna; Vi talar frimodigt om Gud. Kanske är det nu i juletider hög tid att konkretisera detta och säga att ”Vi talar frimodigt om Jesus!” Det är ju ändå han som gör kyrkan till kyrka. Utan Jesus reduceras diakonin till socialhjälp och bönen till tomma ord. Utan Jesus förvandlas predikan till föredrag och liturgin till en tom rit. Utan Jesus blir julen bara en mix av kommersialism och mys.

Jesus är kyrkans främsta ”brand”. Vår tideräkning utgår från hans födelse. Barnet i krubban hyllas av miljoner kristna världen över. Hans död är hoppet för de som drar sina sista andetag. För hans skull väljer människor martyriet istället för att förneka sin tro.

Julen handlar om klappar, mat, stämning, pynt och gemenskap. Allt det här är Guds goda gåvor som vi får vara tacksamma för, samtidigt som vi ber för och tänker på dem som inte denna jul får del av detta goda. Men julen handlar framförallt om Jesus. Låt oss därför den här julen tala frimodigt och naturligt om honom.