Det är med stigande förvåning, sorg och frustration jag läser igenom de vittnesmål som publiceras på #dammenbrister. En lång rad av berättelser som talar om sexuellt utnyttjande, förnedring och maktmissbruk. Inom mig väller frågorna upp. Är det i den här miljön mina döttrar har vuxit upp och studerat? Vad har de eventuellt sett och varit med om som de inte vågat berätta för sina föräldrar? Och är det den här verkligheten som möter mina fyra barnbarn av vilka tre är flickor?
Vad har gått fel när en av världens bästa demokratier och mest jämställda länder presterar dylika fasansfulla berättelser? Och var har det gått snett när vi toppar Pisaundersökningarna ifråga om elementär kunskap i matematik, språk och humaniora, men tycks sakna all kunskap om hur vi umgås som människor, män och kvinnor emellan?
Det är bra att dammen brister. Den borde ha gjort det för länge sedan. Det är terapeutiskt – inte bara för offren – utan för vårt samhälle att så många nu vågar berätta sin berättelse. De traumatiska och sorgliga berättelserna kan vi inte redigera, och vi skall inte heller göra det. Historien kan inte göras ogjord, men vi kan, måste och skall lära oss något av den.
Det handlar om diskussionen i kafferum, omklädningsrum, på skolgårdar och arbetsplatser. Vi kan föra en både humoristisk och civiliserad diskussion utan sexuella undertoner, vulgära antydningar och plumpa skämt. På den punkten har många av oss misslyckats ibland, också jag.
Det handlar också om hur vi män beter oss. Alla män är inte svin, men #dammenbrister visar tyvärr att ”grisprocenten” är oroväckande hög och det är vi män som måste ta itu med den utmaningen. Vi är modeller för våra barn, juniorerna i fotbollslaget och eleverna i klassen. Och om vi nu vill vara så maskulina så låt oss demonstrera den styrkan i ett rungande nej som också inkluderar oss själva! Det är inte okej att svära eller skrika, homo, hora eller ”vittu”. De här orden tillför ingenting av värde och dessutom är svenska språket så uttrycksfullt att vi bra klarar oss utan dem.
Det handlar ytterligare om vanligt vett och etikett. Det är förvånande hur högt utbildade chefer och förmän som minsann kan etiketten vid kräftskiva och fina middagar, tycks sakna den mest elementära kunskap om förhållandet till det andra könet. De sätter under inga omständigheter armbågarna på bordet, skålar klanderfritt och äter med rätt bestick, men har förtvivlat svårt att hålla den egna tungan, händerna och blickarna i styr i damsällskap.
Gjort kan inte göras ogjort. Men framtiden ligger i våra händer. Och där ligger också styrkan i #dammenbrister. Istället för att hänga ut enskilda personer och skapa skandaler, fokuserar kampanjen på en förändring i attityderna. Vi kan definitivt bättre. Ett första steg på vägen vore om de förövare som känner igen sig i berättelserna, vore lika modiga i att säga förlåt som i att våldta och förnedra. Ett förlåt och en uppriktig ånger gör inte det gjorda ogjort, men det kan sätta punkt för ett trauma och en rädsla som slagit en annans liv i spillror.
