Mission i alla rikningar

Väckelsemötestältet på torget i Nordsjö.

Det står ett tält utanför biblioteket i Nordsjö. Det ser ut som ett cirkustält, men det kan också vara ett väckelsemötestält. Nyfiken som jag är tittar jag in och mycket riktigt är det ett väckelsemötestält. Det ryskspråkiga lovsångsbandet tränar sina sånger och än så länge är det bara några få människor inne i tältet.

Det visar sig vara en rysk-estnisk-ukrainsk församling som vanligtvis möts i Vanda, som har ett evangelisationsevenemang under några dagar i Nordsjö på ryska. Målgruppen är de som har ryska som modersmål och bor i Nordsjöområdet. På ett bord ligger en låda med flyers, som också berättar vem de är på finska och när de håller sina möten. Det är kvällsmöten, speciella möten för barn och ungdomar, samt ett avslutande söndagsmöte för alla. Det står om clowner, lekar, förkunnelse och gäster från Estland, Ryssland och Ukraina.

Församlingen kommer från den mera frikyrkliga grupperingen, antagligen av det mera karismatiska stuket, är en av de många etniska församlingar som finns i Helsingfors med omnejd. På senare år har en mängd olika etniska församling dykt upp. Det flesta med en utländsk församling i bakgrunden. I Finland idag finns utlandskyrkor från många afrikanska länder, bl.a. Nigeria och Kongo representerade, men också från närområdena. De flesta av dem är små och verkar på något av de språk som talas i det land som kyrkan har sitt ursprung i. De består ofta av en pastor och en liten församling av människor som kommer från samma ursprungsland.

Det är nog första gången som jag ser att en av dessa etniska kyrkor håller väckelsemöte eller evangelisationskampanj. De på minner om de kampanjer kyrkor med skandinaviskt ursprung haft i de baltiska länderna, Ryssland och länder i det forna östblocket. Jag har själv varit med om någon sådan kampanj, både som medlem i en dramagrupp som uppträdde vid ett tältmöte i Polen och som teologiestuderande på evangelisationsuppdrag i Estland. Jag talar nu om 1990-talet. Då var vi där, nu är dom här. Tiderna förändras.

Idag går mission i alla riktningar. Det kan vara vår kyrka som via sina missionsorganisationer och föreningar sänder ut människor till olika länder, men det kan också vara människor från det globala syd, eller från våra närområden som kommer hit. Det centrala är att det finns någon kyrka som antingen upplever att det har ett ansvar för sina landsmän som bor i andra länder, eller för människor som aldrig tidigare hört evangeliet. Mission idag handlar också om samarbete kyrkor sinsemellan. Två eller flera kyrkor som beslutar sig för ett diakonalt projekt någonstans, eller för ett evangelisationsprojekt någonstans.

Det viktiga är att man planerar noggrant. Att man verkligen innan man börjar med något nytt fundera på varför man gör saker eller vem man vill försöka nå. Att man inte slösar pengar på samma saker som alla andra, utan söker sin egen nisch, noggrant funderar på och beskriver vilken avsikt man har. Det är onödigt att ”femtioelva” organisationer jobbar med samma katastrof eller med samma konflikt, när några mera effektivt kan göra det.

Samtidig måste vi kanske också acceptera det att andra är här och också ser vårt land som föremål för Guds mission.  

Välsignelse på väg

Jag kommer ännu i håg den där septemberdagen hösten 1967. Jag hade fått en ny blå Crescent cykel och ryggsäck. Med lite pirr i magen cyklade jag de knappa fyra kilometrarna till skolan. Allt var lite annorlunda då. På landet fanns det inga barnträdgårdar och ordet förskola existerade inte. Så när jag började första klass var det mesta nytt, kompisarna, skolan och lärarinnan.

 I dessa dagar står åter tiotusentals förstaklassister i samma situation. De börjar skolan. Och trots daghem, förskola och mera grundliga förberedelser än vad fallet var i slutet på 1960-talet, finns säkert pirret i magen där. Samma känsla finns också hos deras föräldrar. Hur skall det gå för mitt barn?

Kyrkan har redan under ett par decennier välsignat de barn som inleder sin skolgång. Till en början var uppslutningen stor och ofta deltog hela skolan i evenemanget. Med den nya religionslagstiftningen och det ökande utträdet ur kyrkan har skarorna minskat något. Men också i år välsignas tusentals förstaklassister inför skolstarten. Under temat Trygg i din famn – på finska Suuremman suojassa – inbjuds barnen, deras föräldrar och ibland faddrarna till kyrkan till en kort samling med sång, bön, tal och välsignelse.

Genom välsignelsen signalerar kyrkan att Gud är med i det nya skede som inleds. Vi lämnar vår oro för barnen i Guds hand och de får gå in i det nya med förvissningen om att Guds änglar beskyddar dem. Välsignelsen är kyrkans sätt att visa på ett större sammanhang, en Gud som skapat oss och bryr sig om oss i livets alla skeden. Att välsigna barnen har även en djupare teologisk aspekt. Jesus själv tog barnen i famnen och välsignade dem. När vi gör på samma sätt bygger vi för framtiden. Barnen är det viktigaste vi har i kyrkan och vi kan inte uppmärksamma eller be för mycket för dem.

Under sommaren såg jag hur en församling i Stockholm inbjöd mammor och far- och mormödrar till en grupp där man bad för barnen, både egna och andras. Anslaget blev något av en aha-upplevelse. Bönen öppnar oanade möjligheter och att be för barn och barnbarn är en investering i framtiden. Det visste också de gamla babusjkorna i Sovjet, när de tvärt emot den ateistiska ideologin fostrade sina barnbarn och bad för dem. Inte ens sjuttio år av ateistisk indoktrinering rådde på deras böner, för när Sovjet kollapsade trädde tron på nytt fram ur de djupa folklagren.

Vi får som kyrka och kristna frimodigt be för och välsigna de barn som börjar skolan. Och låt oss lika frimodigt och målmedvetet be för barn, barnbarn och alla andra barn i vårt land. Det är en investering i både kyrkan och framtiden. Sår vi trons och välsignelsens frön så blir vi själva välsignade.