Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.
Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.
Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?
Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.
Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.
Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.
Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?
Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.
Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.