Det finns ingenting nytt under solen, säger Predikaren i Gamla Testamentet. Detsamma kan sägas om de ändlösa debatter som då och då uppstår i olika medier kring bibeltolkning och etiska frågor. I sommar har homosexualiteten igen varit på tapeten i både tidningspressen och på olika Facebooktrådar.
Jag tycker – med risk för att bli påhoppad, motsagd och förlöjligad – att många inlägg utgjort en deprimerande läsning. Attityderna har varit direkt tråkiga och oförstående och präglats av en oförsonlighet som har väldigt lite med kärnan i evangeliet att göra. Debattörerna har bildligt talat suttit i varsin skyttegrav och sedan kastat osäkrade handgranater över till varandra, bara för att se vilken reaktionen blir när de kreverar.
Ibland har jag intensivt försökt förstå vem debattörerna tror att de skall omvända med sina tillspetsade utsagor. Det jag har saknat är det goda samtalet där man inte bara levererar färdiga dogmatiska svar utan möts som människor, med sin brustenhet, med sina misslyckanden och med de motstridiga berättelserna, dels om hur det är att leva som homosexuell, dels om hur det känns när man känner sig obekväm så fort saken förs på tal. Men vem vågar ta initiativ till ett sådant samtal? Och finns det vilja och beredskap att gå in i det?
Den här typen av samtal har lyst med sin frånvaro, och då betyder inte försäkran om respekt och tolerans så mycket. Respekt handlar om att våga ta del av en annan människas (för en själv obekväma) åsikter utan fördomar och baktankar, och tolerans är mera än att bejaka de åsikter som överensstämmer med de egna tankarna.
Den tolerans som kräver att alla skall tänka lika har övergivit sina egna ideal för att sakta men säkert iklä sig åsiktsdiktaturens kännetecken. Och i det sammanhanget spelar det inte så stor roll om den toleranta säger sig vara liberal eller konservativ. Det blir fel i alla fall.
Jag tror att vi aldrig kommer att uppnå ett stadium där alla tänker lika inom Kristi kropp. Det är ett otvetydigt faktum att Kristi kyrka aldrig någonsin har tänkt lika i alla frågor. Redan en titt på den andliga kartan visar hur olika teologiska och moraliska överväganden lett till en uppsjö av kyrkor, varav många med bestämdhet och stort patos förkunnar att de följer Bibelns bud till punkt och pricka.
Apostlagärningarna och breven i Nya Testamentet exponerar hur de första kristna, minsann tolkade saker och ting olika. Paulus och Barnabas blev ovänner till den grad att de gick skilda vägar. Petrus och Jakob pratade sig samman om hur de skulle förhålla sig till hedningarna, men tolkar sedan kompromissen till sin egen fördel. Och så har det fortsatt under århundradena. Och trots detta så finns Kristi kyrka kvar och bärs vidare av nya generationer. Kan det vara så enkelt att det är i brustenheten, i det mänskligt ofullkomliga och i den försonade olikheten som Kristus finns mitt ibland oss och möter oss i bröd och vin?
Det är givetvis inte egalt hur vi lever, men jag tror inte att vår kyrka är betjänt av ändlösa diskussioner om rätt och fel i etiska frågor. Istället behöver vi en ny reformation. Ett inre helande och ett enande kring det centrala för all kristen tro, evangeliet om Jesus Kristus och den sprängkraft som finns i hans korsdöd och uppståndelse. Utifrån detta centrum kan vi sedan orientera oss vid livets olika vägskäl.
Och visst skulle det vara skönt att inte behöva lyssna till alla dessa självutnämnda profeter som tar sig Guds mandat att bestämma vem som kommer till himlen och vem som landar i helvetet. Om det är något jag är säker på så är det att den uppgiften inte tillhör oss människor, utan Gud som ser till hjärtat och dömer rättvist.
Omvändelse och syndernas förlåtelse ÄR det centrala i evangeliet, åtminstone enligt Jesus Kristus. Det är ren lögn att påstå att splittring i avgörande lärofrågor alltid varit ett kännetecken för Kyrkan, eftersom splittring är av köttet, inte Anden. Vad du försöker göra är att göra plats för flere getter i Guds församling.
Ja men kära Martin, det var ju just där ”den svåra toleransen” var: att tolerera att detta inte är en för frälsningen avgörande fråga, utan en av många frågor som kyrkan haft olika åsikt om genom tiderna. Därför har vi haft kyrkomöten och konsilier genom århundraden, för att vi har varit oense i lärofrågor och behövt ta nya beslut, och ibland bara grälat utan att hitta en gemensam linje.
Det är helt korrekt att varje kyrka måste orientera sig utgående från evangeliet. Det är ju också en av poängerna i blogginlägget. Sedan är det nog en historisk sanning att det under alla tider i kyrkans historia förekommit splittring och olika åsikter i lärofrågor. De många kyrkomötena som sammankallades under de första århundradena då diskussionen berörde treenigheten, Kristi person och om han var både Gud och människa är ett exempel på det här. Vi har bildstriden inom den östliga kristenheten under 800-talet då man stred om det var ok att ha bilder i kyrkan eller ej. Vi kan nämna de stora splittringarna 1054 då öst- och västkristenheten gick skilda vägar. Reformationen på 1500-talet och alla de anabaptiska rörelser som uppkom från 1400-talet och framåt. För att inte nämna den splittring vi idag kan se inom den evangelikala och karismatiska kristenheten i dag med en uppsjö av olika samfund. Här är det ibland lärofrågor, andra gånger etiska ståndpunkter eller något så banalt som maktkamp mellan olika ledare som styrt utvecklingen. Vi har alltid haft och kommer att ha olika ståndpunkter i teologiska och etiska frågor inom kristenheten. Det var därför jag skrev om vikten av det goda samtalet och att det måste utgå från centrum, att vi möts vi möts vid korset och delar Kristus i bröd och vin.
Martin Kantola. Tänk om du är en get?
Fin text, Sixten! Ditt sista stycke får mig att tänka på de sista raderna av den välkända strofen i Dan Anderssons ”Den hemlöse”. De raderna faller av tradition så gott som alltid bort när den strofen citeras som sista hälsning vid begravningar. Strofen i sin fulla längd lyder:
”Jag skall gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag skall klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut,
och jag skall sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.
Och om någon skall ropa: Oren!
över mager, multnande kropp,
skall ropet studsa mot muren
och aldrig nå dit opp.”
Tack Patrick att du påminner om Dan Andersson. Hans dikter är suveräna i sin tolkning av livet, tron och de existentiella frågorna. Han lyckas fånga de stora livsfrågorna i en språkdräkt som på samma gång är folkligt enkelt men genialt djup. Respect!