På vilken arena pratar vi om kulturkrockar? – ”De är rädda för arrangerade olyckor”

Samtalsklimatet i Svenskfinland vill vara värdeliberalt och personer som sticker ut näsan och kommenterar t.ex. flyktingfrågan placeras snabbt in i ett fack, antingen för eller emot flyktingar. Hur mycket konstruktivt blir då osagt om jag inte vill placeras in i ett fack och därmed håller käft?

Hufvudstadsbladets färska Nordenkorrespondent Jan-Erik Andelin beskriver fenomenet så här i en ledare i april.

” Vi lever i logofobi, i en rädsla för att säga fel saker. Bara ett enda schibbolet kan avslöja att man har ett tänk som är föråldrat, patriarkalt, diskriminerande, populistiskt, sexistiskt, binärt, nyliberalt, socialistiskt eller föraktar rutinmässigt kroppsarbete.”

Återigen är vi inne i tematiken kring det goda samtalet. Det konstruktiva samtalet som för framåt. Som bygger upp, utvecklar och stärker. Vi har tidigare behandlat förutsättningar för goda samtal här på bloggen samt i podden här. Idag, på internationella flyktingdagen, nischar vi in oss på flyktingfrågan och det samtalet som aldrig någonsin blir fört.

Marianne Sandström är diakonissa i Jakobstads svenska församling och driver tehuset, en samlingsplats för flyktingkvinnor. Tehuset har öppet en gång i veckan. Programmet består ofta av ett inlägg av en inbjuden gäst samt servering av te och smörgås. Då Marianne jobbar tätt inpå människor från andra kulturer märker hon också var kulturerna krockar.

– Vid starten var det åtta personer, nu är de så många, mellan 35 och 65, och då är det svårt att få gästen att bli hörd. De pratar med varandra, de har en annan kultur, säger Sandström.

– På självständighetsdagen fick kvinnorna berätta vad de upplever att är bra med Finland. ”I Finland skvallrar man inte” var det flera kvinnor som sade. I deras kultur förekommer mer skvaller.

Sandström återkommer till kvinnornas roll och lyfter också fram rädslan för hedersvåld. Kvinnorna har en underordnad roll i många av del länder där flyktingar kommer ifrån. Tiden de gått i skola under sitt liv kan räknas i månader. Många kvinnor är ändå fiffigare än männen, de lär sig t.ex. språket bättre. Det här kan leda till att mannen i familjen känner sig mindre värd. Sandström har märkt att en del kvinnor blir slagna och då har man kopplat in polisen och kvinnojouren. Men kvinnorna vill oftast stanna kvar i sina familjer ändå.

– Men de är rädda för arrangerade olyckor, säger Sandström och hänvisar till s.k. balkongolyckor som kan kopplas till hedersrelaterat våld som skett i Sverige.

Min upplevelse är att då den här typens information om kulturkrockar kommer från en hängiven flykting- och människorättsarbetare så väger orden tyngre än om jag läser dem på nåt anonymt debattforum kryddat med svordomar. Och jag tänker att vårt samtal är dysfunktionellt som det ter sig nu, vilket inte är fruktbart för någon part.

Flyktingkvinnor är ofta mer utsatta än män. Trots att de är i Finland kan bli trängda av den patriarkala kultur de kommer ifrån. Då är tehuset i Jakobstads svenska församling en frizon från männens inflytande. Diakonissan Marianne Sandström som driver tehuset vill att flyktingkvinnorna ska få leva ut sina egna drömmar. #internationellaflyktingdagen

Publicerat av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Onsdag 20 juni 2018

 

Vems kultur är den rätta?

Min kollega och medbloggare Jani Edström hjälper till att analysera situationen genom att i korthet förklara skillnaden mellan vårt västerländska samhälle och klansamhället.

– Det är grundläget som är helt olika. I våra nordiska länder är det samhället, staten, som utgör medborgarnas trygghet när livet är svårt. I Somalia, och många andra länder, är det klanen som erbjuder trygghet, identitet och samhörighet, säger Edström.

– I varje kultur finns det saker som för oss verkar obskyra eller avskyvärda, men som enligt den kulturens logik är förståelig och som till och med kan ha sin grund i omsorg på något plan. I vårt västerländska, nordiska samhälle, har vi gått igenom en demokratiseringsprocess, kvinnor har fått rösträtt och jämlikhet mellan könen är åtminstone ett uttalat mål och norm, även om det inte heller hos oss förverkligas till fullo, resonerar Edström.

Edström kritiserar också polariseringen av åsikter.

– Vi borde inte använda absoluta termer när vi pratar om rasism och klansamhälle. Det finns olika grader av rasism. Det finns sådant man inte gör medvetet för att man inte vet bättre och i olika sammanhang uttrycker man sig på olika sätt.

Från gnissel till gemenskap

Då världen blir mer global och människor bor på nya platser här på planeten kommer dessa kulturkrockar att ske. Det blir ett gnissel, vi vet inte hur vi ska tolka varandra, vi kan bli rädda och osäkra och även göra varandra illa. Där det gnisslar behövs det smörjmedel. Kan gemenskap, möten och samtal vara detta smörjmedel? Kan kyrkan och församlingen vara en av plattformerna där ”det smörjs”. Jag hoppas det. Det finns förutsättningar i den professionalitet och den människodrivna verksamhet som kyrkan utgör.

Där är tehuset i Jakobstad ett exempel på plattform. För det är ju så att vi har mycket att lära av varandra. Då vi i vårt västerländska samhälle är vana att luta mot välfärdsstaten då vi behöver hjälp, saknas fortfarande något väsentlig.

–Våra samhällen erbjuder skola, sjukvård, barnbidrag och socialbidrag åt dem som bor här. Men samhället erbjuder inte gemenskap, det kan bara vi människor göra. Det kan familjen och klanen göra. Klansamhällets grupptillhörighetstänkande, gemenskapsbaserade sätt att leva och tänka kan ge oss mycket. Hos oss äter individualismen oss inifrån, vi behöver tänka mera gemenskapsbaserat, konstaterar Edström.

Dela
Simon Lampenius

Skribent: Simon Lampenius

Jag är koordinator för sociala medier på Kyrkostyrelsen och bloggar om beröringspunkter mellan digitalisering och arbetet i kyrkan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *