Det goda samtalet – fem sätt som gör det möjligt

Åsikter ter sig allt mer polariserade och debattklimatet, i synnerhet på webben, allt mer hätskt. På jobbet och i familjerelationerna kan det också vara svårt att dra jämnt. Hur kan vi föra goda och konstruktiva samtal med varandra? Kan vi vara oense med  varandra, men ändå ha en vilja till gemenskap.

Jag var med när Fredrik Kass intervjuade Jonathan Silfverberg och Anna Korkman Lopes om de här frågorna. Anna är familjerådgivare i Helsingfors kyrkliga samfällighet och har mycket erfarenhet om relationer och kommunikation i familjen. Jonathan är skriftskolteolog i Petrus församling och har funderat mycket på ungdomar och samtal på nätet. Fredrik är min kollega och jobbar med ungdomsfrågor här på Kyrkostyrelsen. Hela deras samtalet kan du lyssna till i Kyrka nu podden här nedan.

Det här är alltså premiäravsnittet för Kyrka nu podden. I den kommer vi att behandla intressanta fenomen i samhälle och kyrka.

Här får du fem tips för goda samtal från podden.

1. Inse att du aldrig kan förstå en annan människa fullständigt. En människa kan aldrig heller fullständigt uttrycka vad hen känner och upplever.
2. Lyssna. Lyssna inte bara på orden, utan även till hela personen och sammanhanget, till kroppsspråk, tonläge och tystnad. Det finns mycket som sägs utöver orden.
3. Då du skriver en kommentar eller ett inlägg på nätet, föreställ dig att personen du skriver åt sitter bredvid dig i samma rum. Skulle du uttrycka dig på samma sätt då?
4. Var öppen för att du själv kan ha fel. Är det så farligt att ha fel?
5. Lär känna någon som tänker annorlunda än du. Det är lätt att tänka att “de andra” är si och så. Men har jag själv pratat, kanske druckit kaffe eller ätit middag tillsammans med “den andra”, så är det svårare att hata den efter det. Vi bidrar själva till polariseringen om vi utesluter de som vi anser ha så extrema åsikter att det inte går att tala med dem.

Slutligen en teaser för följande podd: då vi ger vi oss in på något så häftigt som hur ska vi tolka Bibeln. Detta sprängstoff levereras genom ett samtal mellan Jani Edström och biskop Björn Vikström.

Börja följa Kyrka nu podden på Acast, Soundcloud eller iTunes så får du varje nytt avsnitt i ditt flöde.

 

Förkunnelsens HUR och VAD

Det är en konst att predika. Det är likaså en konst att lyssna till predikan. Faktum är att vi också hör olika saker i samma predikan. Det här framgår tydligt i undersökningar då gudstjänstbesökare fått återge samma predikan. Det blir många berättelser, alla präglade av den egna livserfarenheten, tron och livssituationen.

Vad kännetecknar en bra predikan? På vilket sätt och med vilka ord skall kyrkan förmedla sitt unika budskap? Det finns två frågor som står i fokus i kyrkans förkunnelse. Den ena är HUR vi predikar. Den andra handlar om VAD vi säger.

Det finns egentligen ingen motsats mellan de här två, och i en god undervisning förenas de till en helhet som låter predikan landa i själens djup och bli till inspiration för vår tro och vårt liv. Samtidigt finns hela tiden en risk för en skev obalans mellan förkunnelsens HUR och VAD.

I vårt media- och informationssamhälle betonas gärna frågan om hur vi predikar. Fokus sätts på språk, framställningssätt och anknytning till människors livssituation. Det här är förståeligt och bottnar i det faktum att så många röster konkurrerar om vår uppmärksamhet. Då blir retoriken och tilltalet viktiga, också i kyrkans budskap.

Men kristen förkunnelse är mera än retorik, språkriktighet och tilltal. Kristen förkunnelse bygger på ett specifikt innehåll som är omistligt. Paulus uttrycker det mycket tydligt i 1 Kor. 1:23-24: ”men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet.”

Därför är förkunnelsens VAD oerhört centralt. VAD är det vi förkunnar? Många pratar om kärlek, godhet och medmänsklighet, men den kärlek kyrkan förkunnar emanerar ur helt andra källor än mänsklig kärlek. Oron över miljön och planetens framtid delas av många, men i en kristen kontext blir denna predikan meningslös om den inte knyts till den Gud som skapat oss och gett oss ansvar att bruka och vårda jorden. Vi kan på den här punkten fördjupa resonemanget ytterligare, då Bibeln kopplar ansvaret för skapelsen till Kristi frälsningsverk och talar om en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor.

Den kristna förkunnelsen berör alla dimensioner av vårt liv och handlar om den Gud som omsluter oss på alla sidor. En Gud som ger kärleken en alldeles ny dimension. En Gud som låter oss ana ett djup i skapelsen som ingen miljöorganisation kan matcha. En Gud som till och med bryter fysikens lagar och låter sin Son återvända från dödsriket.

Det är om den här sprängkraften som vi får tala frimodigt. Julen handlar inte bara om ett barn som föds. Det är Gud själv som blir människa och tar plats mitt ibland oss. Och påskens centrala budskap ryms inte i fraserna ”ljuset övervinner mörkret” eller ”livet segrar över döden”. Det handlar om mycket mera, om en Gud som offrar sin Son för att de som tror på honom skall kunna frigöra sig från syndens bojor och få evigt liv.

När det i dag från och till talas om predikans kris vore det kanhända bra att starta diskussionen från predikans HUR och VAD. Bägge behövs men om vi är tveksamma inför VAD, och för den delen, VEM vi predikar, blir vår förkunnelse lätt en klingande malm eller i värsta fall en skrällande cymbal. Den hörs men lämnar inga bestående intryck efter sig.