Månad: mars 2017

Vem älskar centralförvaltningen?

Med jämna mellanrum dyker diskussionen om kyrkans för stora överbyggnad upp som gubben ur lådan. Den förs på församlingsplanet där många uttrycker sin frustration över ”pappersproducenterna” på kyrkostyrelsen. Frågan aktualiseras också i insändarspalter och kyrkliga beslutsorgan.

Eftersom jag själv sitter i det glashus som kallas Kyrkans hus skall jag inte kasta sten åt något håll, men försöka belysa frågan ur lite olika synvinklar. Detta eftersom jag dels tror på samtalets möjlighet, dels harinsett att det hos de mest högljudda och självsäkra ”förståsigpåarna” finns en viss okunskap om sakernas tillstånd.

Det är helt klart att en organisation som täcker varje kvadratcentimeter av Finlands yta och har fyra miljoner medlemmar och 20 000 anställda måste ha någon form av centralförvaltning. Om 400 församlingar skall börja sköta sin ekonomi och verksamhet som man behagar så krackelerar snart hela bygget. Gemensamma spelregler och direktiv som styr verksamheten är ofrånkomliga. Sedan är det en berättigad fråga om vi har gått för långt i strävandena att skapa en enhetlig praxis.

Det finns också uppgifter som sköts mera ekonomiskt och effektivt om de centraliseras. Skall alla församlingar börja producera andakter och gudstjänster i radio och TV i samarbete med regionala YLE redaktioner, blir det varken bättre eller billigare än med dagens system där ansvaret vilar hos kyrkostyrelsen. Få församlingspräster kan förrätta en gudstjänst på teckenspråk eller hålla skriftskola för kognitivt funktionshindrade. Därför finns det specialtjänster för olika handikappgrupper.

Det är likaså bättre om Kyrkostyrelsens sakkunniga inom fostran och utbildning har kontakt med och påverkar myndigheter och ministerier när lagstiftningen gällande religionsundervisning, läroplaner och småbarnsfostran m.m. förändras.

Och visst kan vi återgå till situationen för 50 år sedan då ansvaret för storsamlingar i stiftet vilade helt på frivilliga krafter och församlingsanställda som gjorde det vid sidan av sitt eget arbete. Men ett ramaskri skulle det nog bli om hela ansvaret för kyrkodagar, diakonidagar och Ungdomens kyrkodagar – för att nu nämna ett några exempel – påfördes lokalförsamlingarna eller prosterierna.

I framtiden får kyrkan anpassa sig till en mindre kostym. Det gäller alla från centralförvaltningen över stiften till lokalförsamlingarna. Det är därför nu läge att föra en saklig och respektfull diskussion om vad kyrkan skall prioritera och hur resurserna används. Vill vi ha andakter och gudstjänster i radio och TV? Är det viktigt att informera tidningsredaktionerna om vad som händer inom kyrkan? Skall vi ha döv- och omsorgspräster? Bör vi producera material för och fortbilda församlingsanställda? Skall vi vara närvarande och representera kyrkan vid Stafettkarnevalen och Helsingfors bokmässa? Vill vi aktivt påverka lagstiftningen i frågor som berör människovärde, etik, fostran och utbildning? Hur viktigt är det att upprätthålla en kyrklig synlighet i sociala medier? Bör vi understöda små och fattiga församlingar med medel från Centralfonden? Har församlingarna rätt till rådgivning och hjälp vid församlingsval, kyrkorenoveringar och nybyggnation? Listan kunde göras längre men de här exemplen får illustrera dagens situation.

Morgondagen kommer att te sig annorlunda. Kyrkans framtid är garanterat fattigare och kostymen är mindre, men det betyder inte att Kristi kyrka förminskas. Vi får göra saker annorlunda och på annat sätt. Just därför är det viktigt att samtalet om vad som skall göras, vem som gör vad, och med vilka medel, nu startar och förs i saklig ton, så att kyrkan även i framtiden kan vara den Kristusrörelse som möter människor med evangeliets budskap.

 

Ekologiskt ljud

Jag gillar musik och ljudåtergivning. När jag lyssnar på musik vill jag gärna att det ska låta naturligt och bra. Jag skyller mitt intresse för välljud på yttre orsaker, i detta fall några studiekompisar på teologiska fakulteten som tog mig med på jakt efter det perfekta ljudet. Snart lärde jag mig: ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet”, för att citera Nile City.

Hi-fimarknaden är minst lika trendig som vilken annan bransch som helst. Ska det vara analogt eller digitalt, LP eller CD, rör- eller transistorförstärkare, aktiva eller passiva högtalare?

Ibland är det bra att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och tänka efter. Hur mycket pengar vill jag lägga ut på en musikanläggning? Vad är tillräckligt bra för mig just nu? För den som inte badar i pengar handlar det om att hitta det gyllene snittet där kvalitet och pris möts.

Att köpa nytt kan ibland vara befogat, särskilt när det gäller delar som slits, som skivspelarnålar och sånt. För det mesta hittar man det man behöver på begagnatmarknaden, både nyare och äldre prylar. Visserligen är inte allt som bjuds ut av god kvalitet, men med litet googlande och goda råd av hi-finördar i bekantskapskretsen kommer man långt.

Min första skivspelare köpte jag andra året jag studerade. Det var en rätt dyr investering, närmare 1 500 mark på den tiden (vad ska man med studielån till annars?), men en spelare av god kvalitet. För några år sedan blev den trött, men jag ville inte dumpa den utan vidare. Efter litet googlande hittade jag reservdelar som till och med innehöll förbättringar. Eftersom jag varken behövde eller hade råd att köpa alla delar på en gång, kunde jag i lugn och ro anpassa nyanskaffningarna till tid och råd. Skulle tro att den idag låter minst lika bra som en ny liknande spelare.

För den som inte vill eller kan fixa själv så finns det också hjälp. På de flesta orter finns det elektronikfirmor som specialiserat sig på litet äldre elektronik, förstärkare, vinylspelare, kassettdäck, cd-spelare och högtalare. För en rimlig peng kunde jag reparera men gamla stereoförstärkare som jag inte ville skrota. Samtidigt konstaterade jag att äldre prylar ofta är av bättre kvalitet, och gjorda för att hålla längre än, många nyare.

Till saken då, hur mycket pengar sparar man om man köper begagnat i stället för nytt? För en fungerande och hyfsat bra begagnad anläggning med förstärkare, cd-spelare, LP-spelare och två högtalare kan man med litet googlande komma undan med ett par hundra euro. Har man tur kan man få överta farmors skivspelare eller köpa billigt av någon bekant som vill uppgradera ljudet. Från butiker med begagnade hi-fiprylar och en månads garanti kan man behöva hosta upp några hundringar, men för att få motsvarande kvalitet på ny utrustning kommer man snabbt upp i fyrsiffriga belopp.

Som exempel kan nämnas att en av de populäraste skivspelarmodellerna från 1980-talet fortfarande tillverkas, nypriset är kring 900 euro. Begagnad kan samma spelare med 20-30 år på nacken kosta kring mellan 200 och 300 euro.

Både i huvudstadsregionen och på många andra orter finns butiker som specialiserat sig på begagnad stereoutrustning. De kommunalt drivna återvinningscentralerna reparerar också elektronik och har man tur kan man göra något fynd även om priserna gått upp också där den senaste tiden. Förutom att det kan vara trevligt att ta i bruk kvalitetsgrejor som någon annan använt före mig är det både ekologiskt och hållbart att låta reparera saker, fixa själv och köpa begagnat.

Mobilisera de goda krafterna

Vi lever i en tid då vi medvetet behöver aktivera de goda krafterna. Vi behöver göra det tillsammans och vi behöver göra det på webben.

I januari 2016 fick jag mild ångest. Ni vet, vi hade haft hösten 2015 med flyktingströmmen som nådde Finland på ett sätt som vi inte hade sett förut. Jag slukade nyheter om ämnet. Först var nyhetsflödet ganska balanserat och beskrev vad som hände. Men an efter betonades kostnader och säkerhet allt mer. Flyktingarna är dyra. Hur ska barnen kunna gå tryggt till skolan? Nyhetsrapporteringen efter händelser vid järnvägstorget under nyåret 2016 är förvirrande både från medier och polisens olika instanser. I mars 2016 ordnar YLE en A2 diskussionskväll om osäkerheten i landet. Vilken osäkerhet? frågade sig många.

De här månaderna blev en vändpunkt för mig där jag insåg att man inte kan tanka nyheter rakt av utan man kontinuerligt måste analysera vad som är den verkliga bilden och att medvetet hålla framme det som är sant.

Det är nödvändigt att jobba för det goda och att kämpa för riktig information. Det framhåller Antti Kuronen, krigsjournalist på YLE som medverkade i Obs debatt 23.2 i år. Jag håller helt med. Också diplomaten, ministern och tidigare vicegeneralsekreteraren Jan Eliasson som medverkar i ärkebiskop Antje Jackeléns poddcast Prata till punkt är inne på samma linje.

Hur kan vi då mobilisera det goda och föra fram det som är sant? Givetvis ökad medieläskunnighet, både för barn men framförallt vuxna. Ny teknik har gett nya arenor där vi umgås, samtalar och lever livet. Men har någon systematiskt berättat hur vi ska umgås på dessa nya arenor? Diskussionsklimatet visar att många har fått bil, men få har tagit körkort. När kommer vi att se en våg av mediefostran svepa över vårt land, och vem tar ansvar för att en sådan satsning görs?

Jan Eliasson pratar varmt för att idéerna om internationellt samarbete, mångfaldens styrka och skönhet och toleransens nödvändighet behöver bli politiska budskap som bär, på löften om bättre liv för envar. Eliasson menar att tiden där stora arméer utkämpar krig är över och att kampen om folks själar och hjärtan förs på andra arenor. ”Vi befinner oss vid en historisk punkt att mobilisera dessa goda krafter men att göra det på ett klokt och trovärdigt sätt som når människors hjärtan och hjärna på samma gång.”

Ledarskribenten Jan-Erik Andelin på KSF-media medverkade i en kursdag på Kyrkostyrelsen kring temat att jobba för det goda på webben. Han riktade ett finger mot medierna självt. Mediernas uppdrag är att skildra verkligheten så sanningsenligt som möjligt. Men i klickrubrikshetsen finns risken att man tar den sanning som redan existerar, ger den röster och förstärker den, oberoende om det är sann sanning eller alternativ sanning.

Andelin för också fram ett intressant perspektiv, som kanske egentligen pekar mot botten av problematiken. Varje människa oberoende om man står på barrikaderna för flyktingarnas rättigheter eller för att stänga gränserna behöver bli hörda. Behöver mötas. Behöver bli bekräftad i sina rädslor och farhågor, i den egna vardagen. Den som är trygg brukar inte ha behov att racka ner på andra. Är det här en uppgift för kyrkan? Nej, det är en uppgift för var och en, i sitt eget sammanhang. Och givetvis kyrkan i sitt. Se. Lyssna. Bekräfta. Säga ”Var inte rädd”.

Bild: Surian Soosay

De utstöttas vän.

Den nybyggda Mekane Yesus-kyrkan i Dessie, Etiopien, sjuder av liv. Liturgin är kopierad av amerikanska tv-predikanter. I jämförelse ter sig europeiska pingstkyrkor väldigt högkyrkliga. Ljudet är öronbedövande. Det ringer i mina öron flera dagar efter gudstjänsten. Det finns mycket som väcker frågor.  Jag funderar över vem som behöver den höga volymen och de långa bönerna, Gud eller mötesledaren?

Jag har blivit inbjuden att predika. Texten handlar om hur Jesus kallar tullindrivaren Levi. I sitt  samhälle var Levi var utstött p.g.a. sitt yrke. I Etiopien finns idag många utstötta yrkesgrupper, t.ex. krukmakare, garvare och smeder. Det är svårt att med ord beskriva den skam som samhället förknippar med dem. Stigmat gäller också var och en som rör vid dem och behandlar dem med respekt.

Jag nämner Aberras livsberättelse.  Jag har hört Aberras vittnesbörd genom mina medarbetare i Etiopien. Han frågar: ”Varför säger människor när de ser mig på gatan: ”Där går Aberra. Hör inte han till de smutsiga?” Sedan berättar  han om hur kyrkans budskap och  attityd förändrat hans och hans stamfränders liv.

I de etiopiska församlingarna har man vaknat för Kristi kallelse att äta, umgås och leva med de grupper som förr varit föraktade. Arbetet för förändring sker både från predikstolen och genom projekt som gagnar alla. Man har läst Lukas-evangeliet och Apostlagärningarna noga.

Den fråga som författaren Lukas ville svara på var om det i skrifterna eller i Jesu liv fanns klara belägg för att också hedningarna kunde vara med i kyrkan. För att visa hur tillförlitlig den undervisning de hednakristna fått (Luk.1:4) berättar Lukas hur Jesus av Anden leddes till att röra vid spetälska och äta med skatteindrivare och syndare. Lukas berättar sedan hur  Anden på samma sätt förde Petrus in i den romerske officeren Cornelius hus, trots Petrus motvilja. Och fortsättningsvis förde Anden  Filippos till en etiopisk eunuck och visade att det inte finns hinder för eunucken att tas med i Guds folk. Och sedan visar Lukas på hur Anden ledde Paulus till hedningarna. Missionen är en radikal rörelse utåt, som för ständigt utmanar kyrkan till förändring.

Att hedningarna fick vara med var långt ifrån självklart i urkyrkan. Lukas fick säkert själv känna av förakt när han tillsammans med Paulus besökte Jerusalem. Kanske är det därför han ger en central plats åt berättelsen om den gode Fadern, som springer sin älskade son till mötes och öppnar sin famn för honom. När berättelsen sedan fortsätter med den andre broderns reaktion, riktas en fråga till dem som inte kan acceptera att Fadern skämmer ut sig genom att beröra den förlorade: Vill ni glädja er över Faderns kärlek, eller anser ni era nyfunna syskon så lortiga att det är under er värdighet att ens se på dem? Samma fråga riktas till kyrkan idag.

Min predikan i Dessie handlade om Jesus, de utstöttas vän. Han välkomnar alla. När församlingen efter predikan gavs möjlighet att komma fram för förbön kommer fem personer fram och vill veta mera om det evangelium som säger att de är värdefulla. Budskapet berörde. Jag ber en  bön om att vi i våra kyrkor skall präglas av samma barmhärtighet och omsorg som Jesus för dem som möter omvärldens fördömande blickar. Jag känner en djup ödmjuk glädje över det budskap jag fått privilegiet att dela.

Agent 007 med rätt att döda

Många av oss har sett den välklädda agenten på film. Fastän skådespelarna byts ut tenderar rollfiguren att fascinera generation efter generation. Jag talar om James Bond, agent 007, med rätt att döda. I James Bonds värld är det under vissa omständigheter helt legitimt att döda. När landets säkerhet står på spel är ett mord ingenting som man reflekterar över. Det görs enkelt och sofistikerat med utstuderat moderna vapen.

Film är naturligtvis film och avståndet till verklighetens agenter är stort. Men frågan om rätten att döda kvarstår. Vem har rätt att utsläcka liv och under vilka premisser kan det ske?

Det nya medborgarinitiativet om eutanasi som nu behandlas i riksdagen, ställer frågan om livet och dess gränser på sin spets. Kan eutanasi i form av aktiv dödshjälp försvaras under vissa omständigheter, eller överträder vi här en gräns som för oss in på ett sluttande plan. Ett plan vars yttersta konsekvenser vi inte kan se i dag?

Förespråkarna menar att det under vissa omständigheter är motiverat att tillåta eutanasi, för att skona en människa som ändå kommer att dö från svår smärta och ett långt och outhärdligt lidande. Andra – och till den skaran räknar jag mig själv – är inte lika övertygade. Jag menar att det inte går att reducera frågan om eutanasi till enbart en fråga om outhärdlig smärta, meningslöshet och lidande. Det handlar också om etik och människosyn. Valfriheten och rätten att själv bestämma – hur viktiga de än är för vår tids människa – får inte göras till kriterier som dikterar beslut om liv och död.

Vad ligger då bakom det starka stödet för eutanasi? Kan det vara så att vi moderna människor inte orkar stå ut med tanken på att vi blir gamla och krafterna avtar? Är det rädslan inför det obekanta, döden, som gör att vi måste tänja på gränserna och garantera oss möjligheten och rätten att ta vårt liv i egna händer?

Det är ett medicinskt faktum att det går att lindra smärta och lidande. Många erfarna läkare konstaterar entydigt att de inte i sin yrkesutövning mött en sådan smärta som de inte kan lindra. Den palliativa vården i livets slutskede har också utvecklats enormt under senare år och det finns fortfarande potential att ta den ett steg längre. Är det då inte bättre att utveckla vården istället för att ta livet av patienten? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land?

Eutanasi blir lätt ett sluttande plan. Det här bevisas av erfarenheterna från Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – leder ut på ett sluttande plan.

James Bond må i sin värld ha rätt att döda. Jag är emellertid övertygad om att vi inte behöver sjukvårdspersonal som med lika sofistikerade medel och injektioner släcker ut liv, när deras uppgift tvärtom är att vårda och slå vakt om livet. Den dag ”vitklädda agenter” med rätt att döda går i våra sjukhuskorridorer är jag övertygad om att vi tappat något omistligt i vår människosyn, nämligen respekten för livet. Det känns alltid otryggt när människan börjar leka Gud.

Nu är det hög tid att tänka efter, men helst göra det förrän det är för sent. De politiker som nu driver frågan bär ett stort ansvar. Riksdagen som skall besluta bär ett ännu större ansvar. Och låt oss inte glömma att livet och döden är de två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.

Luther på besök

Skådespelaren Johan Fagerudd i Martin Luthers gestalt har just kommit in på scenen och säger att han vaknade i natt av att han trodde att det var en hund i hans säng på slottet Wartburg, där han nu befinner sig gömd av sina vänner. Han är rädd att han håller på och bli galen. Luther fortsätter att berätta om sin barndom, skoltid och studietid. Det är alldeles tyst i salen. Vi är drygt 100 personer och de flesta är skolungdomar i 15-19 års ålder. Johan Fagerudd använder ingen rekvisita. Han berättar. Nu och då i föreställningen nynnar han på en medeltida melodi. Under 40 minuter håller han oss fängslade.

Efteråt samlas eleverna i mindre grupper och diskuterar pjäsen. På kvällen får jag en hälsning av skolans rektor: ”Hej! Ju mer jag tänker på dagens föreställning, desto värdefullare tycker jag det är att ha sett den. Ifall jag inte hade varit upptagen hade jag också kommit till kyrkan på kvällsföreställningen. Det fanns nämligen också en historisk dimension i monologen, stämningen från en annan tidsepok kom fram på ett fint sätt tycker jag.”

Följande dag ges pjäsen i en annan skola. En gymnasiestuderande skriver i skolans webbtidning: ”Fagerudd hade under hela monologen interaktion med publiken då han t.ex. sade “hoppas era lärare är bättre”. Fagerudd framförde en väldigt gripande och djup monolog som verkligen gjorde så att alla i salen fick en bild av hur Luther var som person…”

Monologen ”Luther i enrum” är skriven av skådepelaren Johan Fagerudd. Han är mån om att framhålla att den inte ger en helhetsbild av Luthers liv och tänkande. Den fångar in Luther mitt i skeendet när han ännu inte vet vad som kommer att hända med honom själv eller med reformationen som han har varit med om att sätta igång. Pjäsen är ingen hyllning till hjälten Luther. Meningen är att den kan väcka intresse och inspirera ungdomar och vuxna att ta reda på mera, att diskutera och även ifrågasätta Luthers tankar. Därför är det fint att märka att skolor och församlingar som haft monologen på besök oftast strax efter föreställningen har gett möjlighet till samtal och diskussion. På det sättet kan man bredda bilden av Luther och även komma in på sådant i Luthers tänkande som vi absolut måste ta avstånd från t.ex. hans antisemitism.

Johan Fagerudd turnerar under vårterminen i hela Svenskfinland och intresset för pjäsen har överträffat alla våra förväntningar. Pjäsen har över 60 bokningar. Vi på Kyrkostyrelsens svenska enhet har sponsorerat föreställningen och har marknadsfört den genom våra nätverk till församlingarna och skolor. På lokalplanet är församlingen ofta den som bjuder högstadiet eller gymnasiet på en dagsföreställning, som en form av samarbete nu under märkesåret. På kvällen ges pjäsen som en öppen föreställning i församlingshem eller kyrkor. Diskussionsmaterial till pjäsen finns som en del av det skolmaterial som har utarbetats för märkesåret . Spelplanen för de öppna föreställningarna och en trailer hittas på kyrkans webbsidor.

Trots att Luther kom mest till sin rätt på 1500-talet är det viktigt att för oss som nu lever i ett land vars majoritetskyrka bär hans namn att veta vem Luther var och under vilka omständigheter han formades och formade sin syn på den kristna tron. ” Ifråga sätt mig! Tänk själva! Jag är enbart en människa” är en av avslutningsreplikerna i monologen ”Luther i enrum”.

Spegel

Stora beslut görs regelbundet. I samhället, i kyrkan. Beslut där vi har olika åsikter om hur det borde vara. Vad som är Guds vilja. Ett sådant är den lag om samkönade äktenskap som träder i kraft i dag. Beslutet delar åsikter. Får många att reagera. Att tycka till. För och emot.

En av kyrkoårets texter för den här veckan råkar – finurligt nog – vara en text som ofta läses vid kyrkliga vigslar. Första Korinthierbrevet 13 med rubriken Vägen framför andra: kärleken. Kärlekens lov kallades den visst när jag var yngre och översättningen en annan. På den tiden fick vi unga lära oss en hälsosam spegel. Om den burit frukt i mitt eget liv må vara osagt. Men det kan vara skäl att spegla sig själv med jämna mellanrum, när livet lunkar på men också när debattens vågor går höga. Frågan till spegeln blir: Är jag kärleksfull? Det är alltid lätt att säga hur andra borde vara. Men är jag…? Paulus skriver bland annat:

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Och spegeln vi fick lära oss var att byta ut ordet kärlek mot jag.

Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp, jag vill ingen något ont. Jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.

Hur ter jag mig i den spegeln? Mitt eget svar blir: Spegeln avslöjar mig. Jag kommer tillkorta. Men det är till all lycka inte punkt och slut med det. Spegeln avslöjar mig men driver mig samtidigt mot Kristus där jag möts av nåden. Förhoppningsvis leder det mötet vidare till självrannsakan och ödmjukhet