Många av oss har sett den välklädda agenten på film. Fastän skådespelarna byts ut tenderar rollfiguren att fascinera generation efter generation. Jag talar om James Bond, agent 007, med rätt att döda. I James Bonds värld är det under vissa omständigheter helt legitimt att döda. När landets säkerhet står på spel är ett mord ingenting som man reflekterar över. Det görs enkelt och sofistikerat med utstuderat moderna vapen.
Film är naturligtvis film och avståndet till verklighetens agenter är stort. Men frågan om rätten att döda kvarstår. Vem har rätt att utsläcka liv och under vilka premisser kan det ske?
Det nya medborgarinitiativet om eutanasi som nu behandlas i riksdagen, ställer frågan om livet och dess gränser på sin spets. Kan eutanasi i form av aktiv dödshjälp försvaras under vissa omständigheter, eller överträder vi här en gräns som för oss in på ett sluttande plan. Ett plan vars yttersta konsekvenser vi inte kan se i dag?
Förespråkarna menar att det under vissa omständigheter är motiverat att tillåta eutanasi, för att skona en människa som ändå kommer att dö från svår smärta och ett långt och outhärdligt lidande. Andra – och till den skaran räknar jag mig själv – är inte lika övertygade. Jag menar att det inte går att reducera frågan om eutanasi till enbart en fråga om outhärdlig smärta, meningslöshet och lidande. Det handlar också om etik och människosyn. Valfriheten och rätten att själv bestämma – hur viktiga de än är för vår tids människa – får inte göras till kriterier som dikterar beslut om liv och död.
Vad ligger då bakom det starka stödet för eutanasi? Kan det vara så att vi moderna människor inte orkar stå ut med tanken på att vi blir gamla och krafterna avtar? Är det rädslan inför det obekanta, döden, som gör att vi måste tänja på gränserna och garantera oss möjligheten och rätten att ta vårt liv i egna händer?
Det är ett medicinskt faktum att det går att lindra smärta och lidande. Många erfarna läkare konstaterar entydigt att de inte i sin yrkesutövning mött en sådan smärta som de inte kan lindra. Den palliativa vården i livets slutskede har också utvecklats enormt under senare år och det finns fortfarande potential att ta den ett steg längre. Är det då inte bättre att utveckla vården istället för att ta livet av patienten? Eller skall vi medvetet införa en dödskultur inom sjukvården i vårt land?
Eutanasi blir lätt ett sluttande plan. Det här bevisas av erfarenheterna från Holland och Belgien som har gått i bräschen för utvecklingen. Av dem som i Belgien beviljas eutanasi dödas 15 % trots att sjukdomen inte beräknas leda till döden inom kort. I Holland och Belgien medges i dag eutanasi också för senildementa och de som lider av depressiv sjukdom. Den här utvecklingen skrämmer och visar att eutanasi – trots förespråkarnas påståenden om motsatsen – leder ut på ett sluttande plan.
James Bond må i sin värld ha rätt att döda. Jag är emellertid övertygad om att vi inte behöver sjukvårdspersonal som med lika sofistikerade medel och injektioner släcker ut liv, när deras uppgift tvärtom är att vårda och slå vakt om livet. Den dag ”vitklädda agenter” med rätt att döda går i våra sjukhuskorridorer är jag övertygad om att vi tappat något omistligt i vår människosyn, nämligen respekten för livet. Det känns alltid otryggt när människan börjar leka Gud.
Nu är det hög tid att tänka efter, men helst göra det förrän det är för sent. De politiker som nu driver frågan bär ett stort ansvar. Riksdagen som skall besluta bär ett ännu större ansvar. Och låt oss inte glömma att livet och döden är de två saker inför vilka vi människor alltid står ödmjuka, förvånade och frågande. Ingen av oss har valt att födas och ingen av oss kan undvika döden. Båda vilar i den högstes händer och det är kanske bäst så.
