Månad: januari 2018

Språk för mörkret – fästingar och älgflugor

Den kända frikyrkopastorn Tomas Sjödin sade nyligen i radion att hans uppväxt i Pingstkyrkan i Sverige var ljus och glad. Han bär inte med sig något trauma av sträng gudsbild eller ensidig religiös uppfostran. Men som vuxen märkte han att hans kyrka inte gav honom något språk för mörkret. Det språket blev han tvungen att lära sig själv. Livet blir vanligen en bra lärare i det avseendet, men ibland blir undervisningen lite hårdhänt.

I söndagsskolan i min barndom kunde vi få glansbilder som närvarobelöning. Smaka på ordet glansbild; ordet avslöjar sig självt; glansen är påklistrad och blir i längden outhärdlig. Det finns religiösa samfund som fortsättningsvis i sina publikationer försöker tillrättalägga verkligheten med en typ av glansbilder. Allt skall se så bra och fridfullt ut, lycka och harmoni får man om man blir en av oss! Det är förstås en falsk bild av sanningen.

Verkligheten går inte bestående  att försköna och ingen enda människa vinner på det. På sommaren blir vi tvungna att konstatera att verkligheten rymmer också fästingar, inte bara värme och semester, och på hösten påminner oss älgflugorna om att det inte är bara hälsosamma lingon och hjortron som naturen erbjuder. När fästingen hittar sitt mänskliga blodförråd så är det inte endast de elaka som blir offer. Och älgflugorna väljer lika gärna kristna som ateister!

Bibeln har ett mustigt språk för mörkret. Så mustigt och ocensurerat att det till vissa delar inte alls passar i söndagsskolan. Att alla Bibelns råa texter i tiden gick igenom den religiösa censuren är ett under. Där finns språk för djup besvikelse, tärande tvivel och bitter klagan. Flyktingarnas aktuella situation är välbekant och den existentiella smärtan uttrycks i ord som får det mesta av modern kristen poesi att blekna. Klagovisornas sista kapitel kan fungera som ett gott exempel.

Livet tvingar nästan varje människa någon gång in i ett landskap där inga asfaltvägar finns. Ibland skyfflas vi in i en terräng där gamla fotspår inte antyder någon möjlig färdriktning. Där kan vi sällan sjunga med i lovsång och halleluja. Istället söker vi oss till långfredagens skuggor där vi tar del i veropen över att all mening och allt hopp smulas sönder. Ett språk för mörkret måste vi slå vakt om, för det formulerar för oss de tidlösa och existentiella erfarenheter där det känns som om människan stod ensam, utlämnad och värnlös i universum.

Psalmboken erbjuder ganska många exempel på ett utsökt språk för både mörker och ljus. Därför är det tråkigt att så många församlingar överger denna skatt, som inifrån är bekant med mörkret. Istället erbjuds ett språk som enbart känner glädjen och jublet. I längden blir det för fattigt och omänskligt.

Varför måste det finnas fästingar och älgflugor? Varför drabbas en del människor så hårt trots att de inte på något sätt förtjänat det? Det har vi inget svar på, men har vi ett språk för mörkret så äger vi ett värn för kropp och själ då livets jordbävningar får marken vi står på att skaka.

Tråkigt med gudstjänster. Eller kanske inte…

-I år är det gudstjänsten, svarade prästen då hen tillfrågades vad man vill satsa på i den aktuella församlingen under det nya året. Gudstjänsten, tänkte jag med en lätt suck. Satsa på den, det är ju att satsa på oss  som redan är inne i rullorna. Utåt, utåt skall vi med kyrkans budskap, lät det i mitt kätterska huvud. Under några dagar, när hjärnan fann tid för annat än sjukvårdsarbete, rörde sig tankarna kring gudstjänstsatsningen.  Borde vi inte skuffas ut från gudstjänsten till människornas vardag. Vad behöver vi vanliga dödliga, som inte alltid orkar och hinner komma till kyrkan en söndag, ibland den enda lediga dagen vi har?  Vad kan kyrkan erbjuda oss som är fast i ekorrhjulet? Upproriska tankar rörde sig fram och tillbaka i huvudet under några dagar.

Senaste söndag hade vi kyrkoherdeinstallation i Vasa. Min uppjagade hjärna fick svar både i biskopens installationstal och den nya kyrkoherdens predikan. Ibland kopplar jag bort öronen när predikan blir för teoretisk och teologisk, långt från den vardag jag lever i. Så kan också en gammal prästfru göra, även om man kunde vänta sig bättre uppförande av ett lyssna-på-predikan-proffs. Då kan jag sitta och renovera sommarstugan i tankarna. Eller drömma om Senegals sol och värme. Men denna söndag blev det inga renoveringsidéer eller Afrika-drömmar.

-En herde behöver alltid gå till Källan för att kunna vara en god herde, påminde biskopen. Församlingen behöver komma till Källan för att få den andliga föda vi behöver för att leva som Kristi vittnen i vardagen. Herden skall visa vägen till Källan.

Jamen, där kom ju ett helt vettigt svar på varför vi skall satsa på gudstjänsten och på dem som redan är ”med i rullorna” ! Hur kan vi leva ut vår kristendom bland våra medmänniskor om vi inte vårdar vårt andliga jag? För att kunna gå ut med Kristus-budskapet, utanför kyrkväggarna, behöver min kropp och själ få andlig påfyllning. Och var får jag det? Jo i den trygga, ibland nästan tråkigt vanliga gudstjänsten! Hur kunde jag glömma det i min önskan om att kyrkan skall söka sig utåt. I liturgin, i texterna, orgelspel, psalmer och predikan får själen ro. Också en lång och i prästfru-öron något torr predikan ger själen det den behöver.  Vilken underbar påminnelse om vad som är det viktiga i kyrkan. Att gå till Källan, Guds Ord, som förkunnas varje söndag i kyrkorna runt om i världen.

Sen blev det den nya kyrkoherdens tur att predika.  Han påminde om att det ibland är viktigt att säga nej till olika uppdrag. Det är viktigt att ta hand om sig själv och se till att krafterna räcker i det dagliga livet. Hur många hundra gånger har jag inte hört att du skall, du borde, det hör till. Om inte bokstavligt så inne i huvudet. Prästen påminde om att vi trots allt inte skall vara nej-sägare till 100%. När vi är med i Guds arbete skall vi göra det vi kan och det vi har förmåga till, vi behöver inte ta ut oss till max. Men vi skall göra vår uppgift i Guds rike så bra vi kan.  Ja, men ja, du sa det som behövdes, gode pastor, för att de sista upproriska tankarna skulle vika.

En kyrkoherde, en ledare, skall värna om sin församling. Det kan man göra genom att visa på vägen till Källan, till platser där själen kan få ro. Outtröttligt påminna om vad som är viktigt, hur motvilliga församlingsmedlemmarna än kan vara i sina funderingar.

När vi bodde i Dakar, Senegal, för några  år sedan deltog vi  i den unga församlingens verksamhet. Prästen, Moussa Marone, en muslim som funnit Jesus  på ett intressant sätt (får återkomma till hans historia vid annat tillfälle), värnade om sin församling och sina församlingsbor. Också missionärerna omslöts av hans omsorg. Hände det sig att man inte var i kyrkan en söndag kunde man vara säker på att få ett telefonsamtal  mot eftermiddagen. Pastorn ville försäkra sig om att allt stod väl till. Det hjälpte inte med att undflyende säga att man  kände sig krasslig. Då kastade han sig in i den kaotiska storstadstrafiken med scooter och kom på hembesök för att be för sina trötta församlingsbor. Det var enklast att masa sig iväg till kyrkan på söndag morgon.  Jag kom aldrig besviken därifrån, hur trött och olustig jag än var på då söndag morgon grydde. Han förde sin församling till Källan som ger kraft och liv.

Vår nya kyrkoherde behöver inte nödvändigtvis ringa varje söndag han inte sett mig i kyrkan, men han får gärna vara intresserad av hur vi församlingsbor lever och mår. Han får mycket gärna söka sig till Källan så att han har något att ge oss när i mer eller mindre villigt kommer till gudstjänsten. Sen kan vi välsignade med allt vi behöver söka oss ut ur kyrkorummet och möta medmänniskorna.

Bistånd och business

En av de bärande grundprinciperna inom kyrkans diakoni är att hjälpa där nöden är som störst. Det innebär att insatserna skall göras bland de människor som är fattigast och mest utsatta.

Ungefär liknande riktlinjer har också Finland haft i sin biståndspolitik, då man förbundit sig till internationella avtal och lovat att avsätta minst 0,2 procent av bruttonationalinkomsten för bistånd till de minst utvecklade länderna. De här utfästelserna höll till 2015 då 0,22 procent av bruttonationalinkomsten gick till de fattigaste länderna. Nu har procenten sjunkit till 0,16 vilket innebär att de allra fattigaste länderna går miste om 29 miljoner euro per år. I tillägg till detta har de ideella organisationerna, däribland Kyrkans Utlandshjälp, Finska Missionssällskapet och Frikyrklig samverkan, förlorat 49 miljoner euro genom regeringens nedskärningar i biståndet. Också det drabbar de allra fattigaste länderna.

Finland satsar istället i sin biståndspolitik på business. Finansieringsbolaget Finnfund som skall hjälpa finländska företag att exportera till och göra affärer i U-länderna får samtidigt en tilläggsfinansiering om 130 miljoner euro. Det ser bra ut på ytan, men det grundläggande problemet är att företag sällan sysslar med socialt arbete. Deras mål är att generera vinst och därför går Finnfunds insatser i de allra flesta fall de fattigaste förbi. Det finns ingen att göra business med i de fattigaste länderna.

Utvecklingen i den finländska biståndspolitiken är betänklig ur etisk synvinkel. När samstämmiga internationella rapporter visar att fattigdomen minskar i vår värld så borde insatserna fortsättningsvis fokuseras till de allra fattigaste och mest utsatta och inte styras av finländska företags möjligheter till export och nya marknadsandelar.

De ideella organisationer som arbetar bland de mest utsatta vet att varje satsad euro på kvinnor och utbildning för barn ger mångdubbelt igen. Kyrkans Utlandshjälps kvinnobank har genom mikrolån hjälpt tiotusentals kvinnor att starta en egen verksamhet och därigenom garantera familjen utkomst och finansiera sina barns skolgång.

Låt oss leka med tanken att Finlands regering hade satsat de 130 miljoner man ger till Finnfund på att via ideella organisationer ge mikrolån till miljontals kvinnor och möjliggöra skolgång för miljoner fattiga barn i de mest utsatta länderna.

Nu gick det inte så. Regeringen valde annorlunda på den här punkten. Det är också ett val som säger vilka värderingar som styr beslutsfattarna. Business är viktigare än bistånd. Finländska företags export väger tyngre än skolgång för miljontals av de fattigaste av alla fattiga barn. Visst har vi våra egna problem att kämpa med. Men när tillväxten nu tagit fart kunde vi lära något av bonden Paavo. Han som efter många missväxtår äntligen fick en god skörd och kunde unna sig goda dagar. Paavo valde att inte festa. Istället såg han grannens förfrusna åker och valde att dela med sig av sin säd till honom.

Kanhända är det dags för våra beslutsfattare att läsa vårt eget lands historia på nytt och förhoppningsvis lära någonting av den.

Att borra hål i mörkret

När jag var liten försökte jag borra hål i mörkret genom att titta ut genom fönsterrutan när det var beckmörkt ute. Men mörkret var som en ogenomtränglig vägg och jag kände mig litet rädd och ängslig över mörkret. När jag senare vågade bege mig ut i mörkret med min ficklampa var det mörka inte så kompakt längre. Jag kunde urskilja konturerna av hus, buskar och träd. Med ficklampan kunde jag lysa upp en stump av vägen framför mig.


  Jani Edström pratar i videon om att ljuset är starkare än mörkret.

Så känns det att leva. Jag vill så gärna se litet längre, men det går inte. Vi lever en liten bit i taget. Det är som i dataspelet Civilisation. När man står stilla händer ingenting, men så fort man sätter sig i rörelse börjar landskapet öppna sig, steg för steg.

Bibeln talar om Guds ord som en lykta för min fot. Ordet lyser upp stigen framför, avslöjar mörkret och vägleder mina steg.

Jesus talar om sig som världens ljus. Han kommer med hopp, befrielse och framtidstro. Jesus befriar från synd, skam och skuld. Han leder oss till Gud och uppmanar oss till ett annorlunda sätt att leva. Istället för att förbanna mörkret får vi tända ett ljus och avslöja mörkret. Jesus visar oss vem Gud är, full av nåd och sanning.

Nåd är gratis. Du får ta emot livet och Guds kärlek som gåvor att ge vidare. Du är älskad som du är. Den insikten lyser upp väger framför dig.

Jesus säger: Ni är världens ljus. Inte ”du”, utan ”ni”. Tillsammans är vi världens ljus. Tillsammans kan vi förändra, tillsammans kan vi avslöja mörkret och det som finns därute.

Sanningen lyser upp mörkret och gör oss fria. Sedan några månader tillbaka har sanningen lyckats slå hål på det mörker som omgett sexuella trakasserier mot kvinnor världen över. Deras metoo-berättelser har gjort dem starka. Det onda har dragits fram i ljuset. Skammen har lyfts av. Skulden har lagts på dem som gjort illa, för att de ska kunna ta ansvar för det som de gjort. Här finns den stora utmaningen. Att bekänna sin synd är att ta ansvar för sina handlingar för att kunna fortsätta leva. Därför finns syndabekännelsen med i gudstjänsten.

Att berätta och bekänna leder till befrielse, kunde den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu konstatera. Som ordförande i sannings- och försoningskommissionen fick han lyssna till dem som drabbats av rasåtskillnadspolitiken (apartheid), både offrens berättelser och förövarnas bekännelser. Ibland kunde det räcka med att berättelserna kom fram i ljuset och någon gjordes ansvarig för det onda för att försoningsprocessen skulle komma igång.

Ingen människa ska behöva leva i ensam, i mörker. Gud kallar oss att dela ljuset med varandra. Det här såg jag tydligt inför den första Tomasmässan jag medverkade i. Vi som skulle medverka i ljusprocessionen fick varsitt ljus i handen, men inga tändstickor. Istället fick vi tända varandras ljus, ett i taget.

”Hoppet finner vi hos varandra”, sa nobelpristagaren Elie Wiesel under ett besök i Finland för flera år sedan. Han som överlevt Förintelsen och skrivit böckerna Natten, Gryningen och Dagen visste hur det var. När det är som mörkast kan ljuset bli synligt igen.

Som Jesu följare får vi välja ljuset istället för mörkret. Tillsammans får vi fortsätta borra hål i mörkret tills dagsljuset flödar in igen.