Förenklat om religionsundervisningen

Enligt en enkät som YLE har gjort anser 70 % av de tillfrågade att det är dags att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne, istället för att som nu ge undervisning i elevens egen religion, och erbjuda undervisning i livsåskådning till de elever som inte tillhör något religiöst samfund. Det är inte första gången frågan dyker upp, och nu som tidigare präglas diskussionen – och även en del ledarskribenters åsikter – av en förenklad och ställvis på bristfälliga fakta byggd argumentation.

Det är helt klart att det nuvarande systemet har både praktiska och ekonomiska nackdelar då eleverna måste delas upp i flera undervisningsgrupper, men införandet av ett gemensamt livsåskådningsämne är inte heller så oproblematiskt som tillskyndarna vill påskina. De som förespråkar ett för alla gemensamt livsåskådningsämne gör det tyvärr lite väl enkelt för sig. Det är uppenbart att merparten av dem som vill gå i den här riktningen, inte verkar ha någon djupare kunskap om innehållet i varken dagens religionsundervisning eller ett eventuellt framtida gemensamt livsåskådningsämne för alla.

Dagens religionsundervisning är inte konfessionell, än mindre handlar det om religionsutövning, vilket en del låter påskina. Det konfessionella draget i ämnet religion togs bort redan år 1985. Istället bygger undervisningen i religion, liksom alla annan undervisning i skolan, på aktuell vetenskaplig och pedagogisk forskning. I religionsämnet ingår också undervisning om andra samfund och religioner än det som eleven tillhör. En omständighet som är av oerhörd vikt i en tid av ökad invandring och global rörlighet. Vi kan inte förstå vår värld utan att förstå religionernas inverkan på och betydelse för olika kulturer.

Att religionsundervisningen utgår från elevens egen religion har ingenting med indoktrinering i en speciell tro att göra. Den som använder ordet indoktrinering i det här sammanhanget avslöjar i regel enbart sin egen okunskap om både religionsundervisningens väsen och skolans läroplan. Undervisning i egen religion innebär att man tar avstamp i den tro och kultur som är bekant för eleven, ungefär på samma sätt som man i andra ämnen först bekantar sig med det egna landets historia, kultur och traditioner innan cirklarna vidgas.

Det är dock inte förvånande att så många som 70 % svarar jakande på en förenklad fråga om det är skäl att gå in för ett gemensamt livsåskådningsämne för alla. Men frågan är om de inte i det här sammanhanget ”gör en brexit” och tar ställning för ett alternativ vars innehåll och konsekvenser de inte har tillräcklig kunskap om. Det som ser så enkelt ut i teorin är betydligt mera invecklat i verkligheten.

Ämnet livsåskådning, som det är utformat i dag är alltför smalt för att fungera som bas för ett gemensamt livsåskådningsämne, eftersom det innehåller minimalt med stoff om världens religioner. Och om man för att kompensera detta utökar stoffet om kristendom och andra religioner, så faller det inte förespråkarna för livsåskådningsämnet på läppen. Då befinner vi oss i samma situation som i Norge där det pågår en dragkamp om innehållet i livsåskådningsämnet. De som förespråkar livsåskådning tycker det undervisas för mycket i religion medan kristna föräldrar å sin sida anser att barnen får alltför för lite kunskap om sin egen och andra religioner.

En annan utmaning med ett gemensamt livsåskådningsämne kan hämtas från den rikssvenska kontexten där kunskapen om tro och religion har sjunkit markant efter att man införde gemensam undervisning i livsåskådning. Ett faktum som var och en som följt med en frågesport i Sveriges TV nogsamt kunnat notera. Okunskapen om kristendom och andra religioner är ofta monumental.

Förslaget om ett gemensamt livsåskådningsämne kan vid en första anblick verka lockande. Men om det löser ett problem så skapar det istället andra. Det är säkert möjligt att gå in för ett gemensamt ämne men då handlar det definitivt om att börja från början och göra ett grundligt arbete med både läroplan och innehåll. Och då måste också frågan om livsåskådningsämnets status resas. Med det antal timmar ämnet har nu finns det små möjligheter att ge en god allmänkunskap om världens religioner och olika livsåskådningar. Och att göra en halvmesyr som kommer att sänka nivån på både religionsundervisningen och undervisningen i livsåskådning är ingen elev betjänt av i en tid då en ökad globalisering kräver en förståelse för och kunskap om olika kulturer och religioner.

Så till dess man kan presentera en läroplan i livsåskådning som tillgodoser både behovet av en gedigen kunskap om världens religioner och andra livsåskådningar, så är det absolut bästa att hålla fast vid vårt nuvarande system. Det ger en god kunskapsmässig grund och värnar också om minoriteter som katoliker, ortodoxa, judar och muslimer som får objektiv undervisning utgående från sin egen religiösa kultur av kompetenta lärare.

Om varför ”det hör till” är ett bra argument för att låta döpa sitt barn

”Det hör till” är ett vanligt argument för att låta döpa sitt barn. Argumentet kan vara mer vägande än vad det först låter som.

Yle Åboland lyfter fram att allt färre väljer att låta döpa sina barn. I artikeln träffar vi Alexandra Valkama som inte själv är döpt och som också har låtit bli att låta döpa sina barn. Familjen har valt att plantera varsitt träd på gården för barnen och haft en liten fest i samband med det istället för dop. En vacker gest och ett val som förtjänar all respekt.

Det jag här vill fästa uppmärksamhet vid är diskussionen som familjen hade som ledde till att man inte valde dop. Pappan i familjen vill låta barnen bli döpta, och argumenterade med att “det hör till”. I diskussionen var det argumentet ändå inte tillräckligt vägande och därmed blev det inget dop.

Men varför använder man sig av argumentet ”det hör till”? Och vad ingår i argumentet? Är det egentligen mer vägande än vad det först låter som?

Varför använder man sig av argumentet ”det hör till”?

Många av oss finländare, mig själv inkluderad, lever på en skala mellan dyslexi och analfabetism när det kommer till att prata religion på en personlig nivå. Också den vältaliga och högutbildade kan bli svamlande när samtalet till exempel börjar handla om man vill låta döpa sitt barn och varför. Det kanske bara blir ett ”Det hör till”.

Samtidigt kan samtalet för båda parter vara obekvämt och så stressframkallande att primitiva fly- eller fäkta-reaktioner undanhåller oss från att närma oss frågan logiskt. Därmed kan argumentet ”barnet ska få välja själv” få passera oproblematiserat samtidigt som man nog kan välja att låta ge eller låta bli att ge vaccin åt sitt barn, utan att där reflektera om det är barnet självt som borde få välja.

Vad innefattar argumentet ”det hör till”?

Vad ingår då i argumentet ”det hör till”? Om vi ska hjälpa den där plötsligt tafatte föräldern att få fram nåt mer nyanserat? Det är förstås omöjligt att veta, men gissningsvis kan det handla om erfarenhet och tradition.

Kanske en diffus erfarenhet av trygghet i samband med att som liten be den aftonbön som mormor lärde en. Kanske upplevelsen av förundran, av ”något större” i samband med barnets födsel. Kanske våndan över det stora ansvaret som plötsligt ligger på ens axlar, och ens otillräcklighet då det ändå inte går att styra allt här i världen som händer runt omkring och med barnet.

I ”det hör till”-argumentet finns kanske också traditionen. Tradition att mina föräldrar är döpta. Och deras föräldrar. Och också deras föräldrar före dem. Visst har säkert (för) många under tidens gång tvingats in i kyrkans ritualer utan egen möjlighet att påverka det. Men säkert har många har också funnit kraft, hopp och tröst i sånger och böner och den gemenskap som religionen erbjuder och som dopet är inkörsport till.

Enligt min uppfattning är erfarenhet och tradition tunga argument. Det ligger ett egenvärde i att vara del av en tradition. Man får tillgång till ett språk och tolkningsnycklar som hjälper genom livet.

På vilket sätt kan kyrkan hjälpa hen som argumenterar med ”det hör till”?

Med andra ord är ”det hör till”-argumentet allt annat än ytligt. Samtidigt är det kanske det enda som man lyckas få fram, eftersom det religiösa snacket kan upplevas både ovant och också pinsamt.

Vi som jobbar i kyrkan får då en speciell uppgift att försöka hjälpa den som säger ”det hör till” att hitta den egna betydelsen i argumentet. Kanske skapa ställen där man får prata om trosfrågor, platser där vi kan uppmuntra frön av tro, värdesätta spår av tvivel, bekräfta, bejaka. Jobba bra med att stöda människor, under den livslånga stigen av växande och lärande.

Läs gärna mer på dopet.fi:

Vanliga frågor om dop
Karin Erlandsson text ”God nog för dopet”
Anna Bertills: Milous dop blev det finaste dop jag och vi kunnat drömma om

För dig som jobbar i församling, kolla gärna in informationen på intranätet Sacrista om de regionala utbildningsträffarna om att bygga upp ett strategiskt doparbete.